Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.
Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.
Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.
Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.
Från den norska militären på plats kom beskedet:
– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:
”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)
Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.
– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.
Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:
”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”
USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?
Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.
Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.
Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.
DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.
Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”
Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.
Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.
Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?
Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.
Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.
Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.
DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.
Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.
Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.
Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.
Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.
Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.
I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.
Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.
Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.
The coffins of General Soleimani and his comrades who were killed in Iraq were carried on a truck surrounded by mourners during a funeral procession in Mashhad, Iran, on Sunday.Credit…Mohammad Hossein Thaghi/Tasnim News Agency, via Associated Press
Tre raketer rapporteras på söndagskvällen ha slagnit ner i den så kallade gröna zonen i Iraks huvudstad Bagdad, där bland annat USA:s och Storbritanniens ambassader finns. Flera personer ska ha skadats enligt poliskällor till Reuters. Läget är oförutsägbart och ytterst allvarligt.
Går vi mot ett nytt storkrig efter Donald Trumps drönarmord på den iranske generalen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats? Många fruktar det.
I Iran förbereder man sig för att USA ska angripa 52 av Trump utpekade mål, däribland kulturellt viktiga platser i landet. Man har också övergett de sista delarna av kärnvapenavtalet, framförhandlat under Obamas presidenttid.
Iraks parlament har samtidigt krävt att alla amerikanska trupper lämnar landet.
Därigenom har Sverige blivit inblandat eftersom 70 svenska soldater finns stationerade på en amerikansk bas en bit utanför Bagdad. De ingår formellt i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR), som folkrättsstridigt och utan mandat från FN:s säkerhetsråd är stationerad i Irak.
Deras uppgift är, heter det, att bekämpa IS genom att träna den irakiska armén. Men OIR används i verkligheten också för att likaså folkrättsstridigt intervenera också i Syrien och för att på olika sätt motverka Iran i hela regionen”, skriver utgivarna av sajten ”Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.
De amerikanska trupperna har i realiteten ofta fungerat som en ockupationsarmé under 17 långa år av kaos i ett samhälle som USA bombat sönder och samman. Till det kommer att Iran efter avrättningen av Qassem Soleimani nu gör OIR och de svenska soldaterna till en måltavla för USA-fientliga aktioner.
I en annan artikel av samma sajts utgivare konstaterar dessa att Sverige under söndagen beslutat att de svenska soldaterna i Irak ska göra en tillfällig paus, till följd av ”det spända läget mellan USA och Iran”.
Det här är inget annat än en fräck lögn, heter det vidare i samma artikel. Försvarsmakten är naturligtvis fullt införstådd med att det är USA som leder OIR och fattar alla beslut.
Iraks premiärministerAbdul-Mahdi informerades före raiden och bad uttryckligen Washington att inte genomföra den. När USA struntade i detta bröt man flagrant mot Iraks nationella suveränitet.
De närmaste dagarna blir viktiga. Ur svensk synpunkt måste regeringen vara tydlig, avsluta deltagandet i OIR och en gång för alla dra hem svenska trupper från det ockuperade och krigshärjade landet.
Vettvillingen i Washington kan gå vidare och angripa Iran så som han hotat. Iran är med cirka 83 miljoner invånare lika stort som Tyskland (82 milj). Ett amerikanskt krig med bomber och missiler mot Iran vore fasansfullt på alla vis, med oändligt mänskligt lidande. Låt oss i det under sekler så fredsinriktade Sverige snarast dra oss ur det här smutsiga spelet: Sverige ut ur Irak!
Samme vettvilling har verbalt knappast visat återhållsamhet när det gäller användningen av kärnvapen. I ett för USA trängt läge kan vad som helst inträffa.
Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.
Brittiska The Economistutser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.
2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.
Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.
I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.
Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.
The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.
Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.
Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.
Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.
Det mänskliga priset för USA:s krig efter elfte september. Sammanställningen gjord av Neta C. Crawford, Watson Institute, Brown University, USA.
Under 18 års krigshärjningar i Afghanistan har USA använt två biljoner (*) dollar, skriver New York Times i en högintressant artikel, där man också ställer frågan ”Var pengarna väl använda?”.
Frågan besvaras omgående av tidningens båda reportrar, Sarah Almukhtar och Rod Nordland med att mycket lite tyder på det.
Afghanistan är i dag ett av de länder i världen med flest flyktingar, till följd av det långa kriget. 2,6 miljoner afghaner har flytt sitt hemland, häften till Afghanistan, 900 000 till Iran. 1.84 miljoner afghaner är kvar i landet men har flytt från sina hem.
FN:s High Commission for Refugees har dokumenterat antalet flyktingar och kommit fram till att var 7:e afghan eller 14 procent av landets befolkning, 34 miljoner, har flytt sina hem under USA:s skamliga krig.
Också svenska trupper har deltagit i kriget under Natobefäl. Enbart fram till 2014 beräknas insatsen ha kostat 9 miljarder kronor. 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats, enligt Wikipedia.
Var den amerikanska insatsen värd biljonerna? I december 2019 kontrollerar talibanerna allt större delar av landet. Kriget har krävt 147 000 döda, varav 38 000 civila afghaner, 400 frivilligarbetare, 54 journalister, 2400 amerikanska soldater, nära 4000 av USA kontraktsanställda personer, 59 000 nationella militärer och poliser, 42 000 oppositionella soldater.
Opiumodling i Afghanistan från 2002, 84 000 hektar, till 2017, 328 000 hektar.
Opiumtillverkningen i landet har fyrdubblats. I dag kommer 80 procent av världens heroin från Afghanistan. Före kriget hade opiumodlingen näst intill upphört. I dag är odlingen den största sektorn i Afghanistans ekonomi – efter kriget.
Vad det George W Bushs avsikt med kriget? Förmodligen inte. Men så blev det. Bush borde fängslas, sändas till krigsförbrytardomstolen i Haag och tvingas ta sitt ansvar.
USA skulle hjälpa de afghanska kvinnorna hette det under en period i propagandan, också den för svenska insatser. Hur blev det?
Dödligheten för kvinnor har förblivit bland den högsta i världen, skriver NYT. Den förväntande livslängden för afghanska kvinnor hör till den globalt lägsta. De flesta flickor får liten eller ingen utbildning och också skolorna för pojkar är i allmänhet usla.
För att finansiera kriget tog USA väldiga lån, som man nu betalar ränta för, över $600 miljarder till 2023. Återstoden av skulden kommer att ta lång tid att återbetala.
När USA:s gaphals till president kräver att andra länder (också Sverige) ska öka sina militära anslag (för att kunna delta i USA:s och Natos krig) tyder det på att han har insett att USA:s anfallskrig i Asien varit ”very bad business”, för att tala trumpska.
I en rättvis värld borde USA förstås dömas till stora krigsskadestånd till länder som Afghanistan och Irak och dessutom tvingas ta emot åtminstone lika många flyktingar från krigen som Turkiet.
*) Fotnot: En biljon motsvarar tusen miljarder, en etta följd av tolv nollor. 2 biljoner dollar motsvarar 20 biljoner kronor eller 20 000 miljarder kronor.
SANGIN, Afghanistan. Amerikanska och brittiska trupper. April 2007. Foto: Daniel Love, U.S. Army .
SVENSKARNA FREDSSKADADE? Svenska Dagbladets ledarskribent vill ha fler miljarder till militären, vill att svensk militär ska kunna ”jävlas med Putin” och beklagar att svenska folket är ”fredsskadat”. Har Sverige genom att vi inte upplevt krig blivit ”vekt, soft och allmänt mesigt?
På Svenska Dagbladets ledarsida kritiseradeClaes Arvidsson i måndags försvarsministern Peter Hultqvist som inte gav tillräckligt mycket pengar till upprustningen av Sveriges militär.
Hultqvist förhånas i rubriken ”Frontmannen säger varken bu eller bä”. Arvidsson talar om bristande försvarsförmåga och om att det nuvarande ”förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.”
Det saknas 55 miljarder menar ledarskribenten. Sverige måste prioritera ytterligare satsningar till militären framför sådant som skola och vård.
Arvidsson har sin bisarra förklaring till att i hans ögon försvarsministern inte tar det ryska hotet på allvar. Hultqvist är ”fredsskadad”. Och inte bara han, hela det svenska folket är ”fredsskadat”. Den krigshetsande ledaren avslutas så här:
”Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.”
Arvidsson tycks mena att svenskarna mått bättre och varit mera realistiska om de upplevt lite krig. Och han menar (på fullt allvar, vilken galenskap) att Sverige ska kunna jävlas med Putin på hemmaplan och kunna ”eskalera en konflikt” med Ryssland till ett storkrig så att Nato griper in och räddar oss.
Sverige har levt i fred i över 200 år, undantaget det folkrättsstridiga insatserna i Natos krig i Afghanistan. Nu ska vi förbereda oss på ett offensivt krig mot Ryssland, på att svensk militär ska jävlas med Putin.
Göran Greider har också upprörtsöver Svenska Dagbladets ledare och särskilt över skribentens sätt att använda ordet ”fredsskadat”. I en ledare i onsdagens Dagens Etc skriver Greider att språkbruket visar debattklimatet i dagens Sverige blivit extremt högervridet:
”För vad är tanken här hos högerns ledarskribenter och extremhögerns propagandister? Att ett folk måste härdas i strid? Att vuxna i detta land hade varit mycket klokare om de som barn fått höra splitterbomber detonera i kvarteren eller sett kroppar sönderslitna av en (svensktillverkad) granatkastare?
Det måste ju vara det de menar: Vi har blivit naiva eftersom vi inte upplevt krig.”
Greider undrar också vad Arvidsson menar med att ”jävlas med Putin”. ”Är det missilier som kan nå Sankt Petersburg han avser? Jag antar det.”
Det finns alternativ, skriver Göran Greider. Det som ledarskribenten kallar ”fredsskador” är ett annat namn för ”dialog, nedrustning, fredsvilja, humanitet och klimatkamp”.
Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.
Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.
I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)
Handke svarar koncist:
– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …
Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.
Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.
Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur.
Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.
I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):
– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.
Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.
Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.
Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.
I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.
Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.
Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.
Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.
När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.
Fotnot:Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.
I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.
Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.
Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser.SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.
– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.
Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.
Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.
Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.
EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.
Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.
Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.
Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.
NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?
Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??
Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.
Sveriges utrikesminister Ann Linde vill att EU ska förbjuda all vapenexport till Turkiet. Foto:TT
Turkiet anfaller de kurdiska områdena i norra Syrien väl utrustade av mest amerikanska vapen via Nato. Men också vapenindustrier i Sverige har bidragit till att rusta upp de turkiska styrkorna. Sverige bär alltså genom vapenexporten också ett ansvar för det folkrättsstridiga kriget, som sedan i onsdags tvingat 100 000 människor att fly och som vållat många dödsfall, också civila.
Sveriges vapenexport till Turkiet ökade till 300 miljoner kronor 2018, vilket är det högsta beloppet under 2000-talet och kan jämföras med de 70 miljoner Turkiet köpte svenska vapen före 2017.
Sveriges nya utrikesminister Ann Linde driver på för att EU ska införa ett totalt vapenembargo för vapenförsäljning till Turkiet på ett utrikesministermöte på måndag.
Redan haft Finland och Norge förbjudit all ny försäljning av vapen till Turkiet. Men Sveriges regelverk är annorlunda än de nämnda båda ländernas och liknande förbud är inte möjliga här. Den nu akuta situationen gör det uppenbart att de vaga svenska regelverken för vapenexport måste revideras snarast, de motverkar en demokratisk insyn och förhindrar snabba åtgärder också i ohyggligt akuta situationer som dessa dagar i Syrien attackerat av en krigsgalen turkisk president.
Den ansvariga svenska myndigheten för vapenexporten ISP (Inspektionen för strategiska produkter) utövar tillsyn över den svenska vapenexporten. Det är helt oacceptabelt att ISP inte kan avbryta all vapenexport till Turkiet när landet som nu genom ett anfallskrig kränker mänskliga rättigheter, mördar civila och gör sig skyldigt till ett folkrättsbrott. Lagar och institutioner måste få nya förutsättningar.
På twitter skriver Finlands försvarsministerAntti Kaikkonen:
”Finland exporterar inte försvarsmaterial till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter.”
Sverige hade tidigare samma regel. Men inte nu.
NATO:s ansvar för Turkiets angrepp har knappast granskat i våra medier. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg var informerad av Turkiet innan kriget inleddes och har uttryckt en förhoppning att ”Turkiets krigshandlingar ska vara balanserade”. Kan folkrättsbrott vara ”balanserade”?? Under fredagen skulle Stoltenberg träffa Erdogan.
Turkiets krig mot de syriska kurderna vore omöjligt utan de vapen Nato försett landet med. Det innebär att Nato och i synnerhet USA inte bara bär ett ansvar för kriget utan är direkt medskyldiga till det som nu händer.
Bilden härunder: Proturkiska syriska soldater under fredagen på den turkiska sidan av gränsen till Syrien. CreditCreditNazeer Al-Khatib/Agence France-Presse — Getty Images
