Det formella beslutet att köpa det amerikanska luftvärnsrobotsystemet Patriot fattades i augusti 2018 av regeringen. USA:s regering har godkänt en försäljning för maximalt 3,2 miljarder dollar vilket motsvarar 28 miljarder kronor. I inledningsskedet handlar det om minst 10 miljarder kronor. Foto: AP/Eugene Hoshiko.
I en krönika i nättidningen SyreskriverBirger Schlaug, en gång miljöpartiets språkrör, om den för oss på alla sätt livsviktiga frågan om Nato kan föra in kärnvapen i Sverige, utan att svenska myndigheter känner till det.
Han skissar ett scenario där Syre och SVT:s Uppdrag granskning får tips om att Nato fört in kärnvapenbestyckade fartyg i svenska hamnar som del av en av de allt vanligare övningarna som Sverige har med USA och andra länder i Nato. Världlandsavtalet har tvingat fram lagstiftning som förbjuder Sverige att granska vad Nato och Natopersonal för in i landet. Därför kan svenska myndigheter varken bekräfta eller dementera uppgifterna.
Om svenska journalister ställer frågor till högsta befäl för Natos trupper får de till svar att Nato aldrig berättar om de har kärnvapen eller inte i sina övningar. Och från den svenska regeringen leder sådana frågor till svar att ” man inte har anledning att tro att kärnvapen förts in i landet eftersom det skulle vara mot svenska regeringens vilja”, skriver Schlaug.
Men vad händer om svenska medier avslöjar handlingar som visar att kärnvapenbestyckade robotar utplacerats på Gotland som ett led i en stor övning?
Ett nytt lagförslag har lagts fram av Utlandsspioneriutredningen, fortsätter Birger Schlaug, och riksdagen ska snart behandla det. Enligt förslaget kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid de aktuella medierna dömas till upp till åtta års fängelse för att ha ”skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med”.
I en tid av ökande krigsretorik och en upphetsad försvarsdebatt ”finns anledning att faktiskt bli djupt orolig över vad som händer med det som vi säger att vi ska försvara med alla dessa åtgärder: demokratin”, avslutar Schlaug sin artikel.
Till sammanhanget hör också att Sverige bedrövligt nog inte ratificerat FN:s deklaration av kärnvapen som illegala vapen, den internationella lag som trädde i kraft i januari i år, detta trots att Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom ICAN:s arbete med lagen. Det innebär ett avgörande brott mot den utrikespolitik i FN:s anda som Sverige bedrivit alltsedan andra världskriget, att bygga fred med fredliga medel.
Svenska officeren Elisabeth Alm i Afghanistan 2006. (U.S. Army photo / Michael Zuk)
När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.
”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.
Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:
”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.
ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”
Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?
När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.
Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar.
Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.
I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:
Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.
Sayed Habib, 58 år, är lärare i distriktet Kuz Kunar i östra Afghanistan. Han hoppas att freden ska komma till Afghanistan. Foto: Afghanistan-Nytt.
Joe Biden fullföljer Trumps nya strategi för Arktis, ”aBlueArctic”. Skärmdump.
Ett nytt kallt krig pågår just utanför Norges nordliga gräns. Det nya kalla kriget har inga fronter men pågår över ett stort arktiskt område. Två stormakter, USA och Ryssland, vill båda ta kontroll över området, som både är militärstrategiskt viktigt och rymmer stora naturresurser, skriverErik Veum för NRK, den norsk radion.
USA:s nya strategi ”A Blue Arctic” inleddes av Donald Trump men har vidareförts och utvidgats av Joe Biden, vilket innebär kraftigt utökad militär närvaro över Norra ishavet.
Flera hävdar att strategin gör norrmännen tryggare. Andra hävdar det motsatta, skriver Veum diplomatiskt.
Genom den nya strategin kan USA möta möjliga ryska attacker över ishavet och norra Atlanten. De kan också därifrån anfalla ryska mål på land i Ryssland.
Ryssland å sin sida vill kontrollera området utanför sin kust och alldeles särskilt utanför Kolahalvön, där den ryska Nordflottan har sin bas. Bara några mil från den norska gränsen ligger de närmsta militärbaserna, där de strategiska u-båtarna utgör kärnan. Kommer amerikanerna för nära uppfattas det som ett hot.
Isen har varit ett skydd för den långa ryska landremsan mot Norra ishavet. När isen nu smälter upplevs det som ett hot av Ryssland.
Några veckor innan Joe Biden skulle sväras in som president presenterade Trumps dåvarande marinminister, Kenneth Braithwaite, USA:s nya strategi för Arktis, som främst rör den amerikanska marinens flyg och fartyg, men också marininfanterister tränade för arktisk krigföring. Det innebär ökad amerikansk militär närvaro utanför ryska kustområden i norr, skriver norske skriver Erik Veum vidare. Det innebär också fler fartyg, flygplan och ubåtar i och på Nordsjön, Norska havet och Barents hav.
Fyra amerikanska bombplanB1-B Lancer har i dagarna kommit från Dyes Air Force Base i Texas till Ørlands flygplats nära Trondheim, med 200 amerikanska soldater. De ska träna i luftrummet nordväst om Ryssland och kan utrustas med långtgående kryssningsmissiler.
Det har vært en stor økning i antall allierte ubåter utenfor kysten av Norge. Amerikanerne ønsker å anløpe Tromsø med sine atomubåter. FOTO: PAUL FARLEY / AFP.
Nu har Tromsø blivit hamn för amerikanska reaktordrivna ubåtar, som är eller kan bestyckas med kärnvapen. I höstas fattade staden beslut om detta, trots att många demonstranter utanför rådhuset i Tromsö krävde att inga atomubåtar skulle komma till staden.
Både amerikanska och ryska kärnvapenbestyckade ubåtar har länge patrullerat under den nu smältande polarisen för att i händelse av kärnvapenkrig kunna svara med snabb vedergällning utan att själva upptäckas. När isen nu smälter måste strategierna omprövas.
– Vi vil ikke ha ubåter hit, fulle av ting vi ikke har peiling på. I verste fall kan det føre til at vi får et Tsjernobyl, stort eller lite, sa fredsaktivisten Guri Helene Hansen till NRK. Hon menar att beslutet är ett förräderi mot befolkningen i området.
Också Greenpeace har engagerat sig i frågan.
– Att tillåta atomubåtar i norska hamnar och farvatten är som att spela rysk roulette med människor och natur, Nato-roulett, sa Frode Pleym, ledare för Greenpeace Norge till NRK i maj 2020.
När Arktis blir en konfrontationszon mellan USA och Ryssland innebär det att Sverige vare sig vi vill eller inte blir inblandat. Ska amerikanska atomubåtar tillåtas också i svenska hamnar??
USA trener på å etablere provisoriske baser ute på isen i Arktis. FOTO: US NAVY.
Martyrs’ Square in the center of Libya’s capital, Tripoli, days ahead of commemorations of the 10th anniversary of the uprising that toppled the regime of Col. Muammar el-Qaddafi.Credit…Mahmud Turkia/Agence France-Presse — Getty Images
Tio år har gått sedan Nato 2011 bombade Libyen sönder och samman med god hjälp av Sverige. Landets enväldige ledare Muammar Khadaffi störtades och mördades. Den svenska insatsen bestod i spaningsinsatser med JAS-plan och psykologiska påverkansoperationer.
I huvudstaden Tripoli har man satt upp flaggor och speciella lampor för att fira tioårsminnet av upproret som störtade landets diktator, skriver New York Times. En ny interrimregering har bildats och utlovat att efter ett decennium av krig och instabilitet ska landet nu enas och demokratiska val genomföras mot slutet av året.
Utanför bankerna köar kunder sex timmar för att försöka få ut sina löner. På bensinstationer finns bränsle att köpa bara ibland. Förorter till huvudstaden har inte haft el på två månader.
– Jag har hört talas om val nu i åtta år, men ingenting har hänt, säger till NYT den 31-årige al-Gammoudi, som arbetar 14-timmarspass på ett café i Triplois centrum för att få pengar till att reparera sitt hus, som skadades under det libyska inbördeskriget för tio år sedan.
– Varje år har situationen bara blivit värre med nya krig, fortsätter han.
Security forces at the main coastal road connecting the eastern and western regions of Libya, in Khums, in January. Credit…Ayman Al-Sahili/Reuters
Vad uppnådde Nato med kriget? Man störtade en diktator. Men i Libyen byggdes knappas välstånd och demokrati. Snarare tvärtom. Och varför stred Sverige med Nato?
Försvarsmakten tycker fortfarande att insatsen var lyckad, skriver Pär Salander, professor i socialt arbete vid Uppsala universitet i en artikel nyligen i Nyhetsmagasinet ETC (12 feb).
Man talade om ett ”mycket bra resultat” för Sveriges deltagande i kriget.
En av Jaspiloterna som deltog i Libyenaktionerna har stolt berättat att man spanade på bombmål åt Nato i Libyen så skickligt att man hamnade i Natos ”finrum”. (P1 26/1 2020).
Natos danske generalsekreterare Fogh Rasmussen tog i än mer och utvärderade insatsen som ”en succé”. Han hävdade också att ”ett nytt Libyen” fått frihet, mänskliga rättigheter, demokrati.
I dag vet vi att inga av dessa hyllningar av Natos krig i Libyen stämde, fortsätter Pär Salander. Man kan inte ”införa demokrati” genom att mörda en ledare.
Det blev ett blodigt inbördeskrig mellan den mer arabiska och muslimska delen i öster, som fick stöd från Nato, och den mer afrikanska Khadaffilojala västra delen av landet.
Bengazi i östra Libyen hotades av ett blodbad hette det, liksom att Khadaffi urskiljningslöst dödade civila.
Det fanns ingen täckning för något av dessa påståenden.
Efter några dagars bomber över främst huvudstaden Tripoli dominerade Nato helt krigszonen och kunde införa flygförbud. Ändå fortsatta bombningarna i ytterligare sju månader. Khadaffi mördades och ett regimskifte kunde genomföras.
Därmed blev interventionen ett brott mot FN-mandatet, FN-stadgan och Genèvekonventionen, skriver Salander.
Horace Campbell, professor i afroamerikanska studier i New York, har utvärderat insatsen som ett ”katastrofalt misslyckande”.
FN:s människorättsråd har rest frågan om inte Nato för kriget mot Libyen borde ställas inför krigsförbrytardomstolen i Haag.
Libyen är i dag ett sönderslaget land med två stridande regeringar och okontrollerade milisgrupper med inslag av radikal islamism. Kaos råder i landet och utnyttjas av andra länder. FN räknar med att det i landet finns 20 000 utländska soldater.
Pär Salanders avslutande omdöme om den svenska insatsen i Libyen är förödande. ”Det som skedde var ett politiskt och militärt haveri: operationen var lyckad men patienten dog.”
Security forces at the main coastal road connecting the eastern and western regions of Libya, in Khums, in January. Credit…Ayman Al-Sahili/Reuters.
Den amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver artikelförfattarna i en debattartikel på DN Debatt. .Foto: Karl Melander
Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora.
Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.
Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.
”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:
”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”
USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.
Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten. Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.
Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?
De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”
Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.
Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.
Eller med de nio debattörernas ord:
”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”
Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.
Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av
Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)
Fotnot:Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.
Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.
Natosoldater över i Litauen. Foto: Mindagas Kulbis, TT/Scanpix.
Fredagen den 22 januari är historisk. Från och med denna dag är kärnvapen illegala. De företag och länder som fortsätter att hantera eller konstruera kärnvapen bryter därmed mot internationell lag. Detsamma gäller de fonder som investerar i aktier i kärnvapenproducerande företag, vilket dessvärre har varit utbrett bland exempelvis svenska pensionsfonder.
Förbudet mot kärnvapen är ett viktigt steg mot en bättre värld, ännu viktigare än det så framgångsrika förbudet mot minor. Det senare har Sverige ratificerat, men inte kärnvapenförbudet. Efter hårda påtryckningar från flera av Trumpregimens ministrar backade Sverige och bröt mot en långvarig tradition av konsekvent FN-vänlig och kärnvapenkritisk politisk hållning.
Det började med ett brev från försvarsminister James Mad Dog Matthis (under Irakkriget var han ansvarig för den s k bröllopsmassakern med mord på många civila) till försvarsminister Peter Hultqvist och har sedan fortsatt med obehagliga hot från USA mot Sverige från en rad amerikanska nyckelpersoner, också av USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison och sannolikt från Trumps olika utrikesministrar, som Rex Tillerson och Mike Pompeo.
USA:s hårda påtryckningar på Sverige beror troligen på att Trumps USA ville att Sverige ska gå med i Nato – och att USA då också ska få en framtida möjlighet att upprätta baser och utplacera trupper i Sverige, så som USA i dag gör i Norge.
Det här scenariet utgör ett kusligt säkerhetshot mot Sverige, därför att det i förlängningen gör Östersjön till ett konfrontationszon mellan USA och Ryssland, där Sverige blir inblandat i ett krig som kan växa till ett kärnvapenkrig mellan de båda länderna.
ICAN har 400 medlemsorganisationer i nära 100 länder. Konventionen om förbud mot kärnvapen antogs i FN:s generalförsamling av Sverige och 121 andra stater 2017. Det har nu ratificerats av 51 och därmed blivit internationell lag.
Svenska Beatrice Fihn, generalsekreterare i ICAN, som 2017 mottog Nobels fredspris för organisationens arbete för ett förbud mot kärnvapen. Sverige var genom utrikesminister Margot Wallström pådrivande i det arbetet.
”Den svenska alliansfriheten har under mycket lång tid gynnat Sverige och även minskat risken för krig mellan stormakterna. Sverige gynnas inte av dagens mycket nära samverkan med Nato. Sverige bör sträva efter dialog och goda relationer med alla länder, särskilt grannländer. Sverige bör återta sin roll som oberoende internationell medlare.”
Så heter det inledningsvis i programförklaringen till Konferensen Folk och fred som inleds i dag söndag som ett webbinar via plattformen Zoom, med utsändning från flera mindre möten i bl.a. Sälen, Stockholm, Göteborg och Malmö. Folk och fred pågår under två dagar, söndag den 11 och måndag den 12 januari.
I samma text heter det vidare:
”Sverige bör argumentera för nedrustning globalt, särskilt på avveckling av kärnvapenarsenaler. Ett steg på vägen är att ratificera Förbudet mot kärnvapen som kommer att bli internationell lag i januari 2021.
Det svenska värnpliktsbaserade militära försvaret bör vara tydligt inriktat på försvar, inte på angrepp eller vedergällning. Det svenska försvaret ska utformas så att svenskt territorium inte kan användas av någon stormakt i angrepp på något annat land. Uppgiften bör klaras genom omställning inte anslagsökning. Områden som fredsarbete, ökad självförsörjning med livsmedel, stärkande av civilsamhället, välfärd, miljö och klimat måste däremot ges högre prioritet än idag.”
Folk och fred inleds i dag söndag kl 10:30 och avslutas måndag kl 15. Bland talarna märks KG Hammar, f.d ärkebiskop och medlem i Kristna freds, Janine O’Keeffe, Fridays for Future om andra hot än de militära, Karin Utas Carlsson, Fredsam, Gösta Alfvén, Svenska Läkare mot Kärnvapen, Gudrun Schyman, fd partiledare, ordförande i Fria Pensionärer, Jonas Wangsten, ordförande i Småbrukarna, Elena Martinez medlem i Skydda skogen och representant för End Ecocide Sweden, Lars Drake, Folket i Bild/Kulturfront, Maria Engelbrektsson, Drömme, och Thorsten Laxvik, jordbrukare Edsele, ByAkademin, Arne Ruth, fd Kulturchef på Dagens Nyheter om behandling av visselblåsare i vår tid och även unga röster som Mariam Nordmark, Grönt initiativ i Tensta.
Folk och fred kommer ledas från Sälen med talare samlade också i Stockholm och har som syfte att fortsätta att hållas varje år.
En bakgrund till initiativet är den årliga konferensen ”Folk och försvar”, som hålls i Stockholm 11 – 12 januari, i stället för som annars brukligt i Sälen. Den konferensen har, menar jag blivit ett forum för försvarspolitiska utspel som, ofta oemotsagda, fått stort massmedialt inslag.
Folk och fred har växt fram i protest mot att rikskonferensen Folk och Försvar alltmer tagits över av påverkansorganisationer betalda av Svenskt Näringsliv och utländska intressen som det USA baserade Atlantic Council.
Av 67 talare på Folk och försvar 2020 kom en enda person från en folkrörelse. I år är inte en enda av talarna från en folkrörelse. Ordet folk i Folk och förvar förlorar alltmer av sin betydelse. 2020 kom två talare från den av Svenskt Näringsliv finansierade organisationen Frivärld till för att påverka samhället i storföretagens intresse, därtill två från Atlantic Council.
I år kommer återigen två från Frivärld och därtill en företrädare för Timbro som också betalas av Svenskt Näringsliv med samma syfte. Därtill inleder Carl Bildt debatten om framtida försvaret som tillsammans med vapentillverkaren SAAB och Wallenberg tillhör de 37 medlemmar i Atlantic Councils internationella råd.
Up to 35,000 soldiers will take part in Nato military drills across Norway – the largest the country has seen since the Cold War. Övningen genomfördes i oktober och november 2018. Vid samma tidpunkt som ”Trident Junction,” genomfördes mindre militärövningar i Finland, Island och Sverige.
Försvarspropositionen som antogs av riksdagen den 15 december innebär större militära satsningar än på flera decennier, skriver 12 för freden aktiva, nio kvinnor och tre män, under rubriken ”Satsa på fred och alliansfrihet – inte på militär upprustning och Natosamarbete!”. Bland undertecknarna finnsbland annatErni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning) och Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato. I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:
Det svenska försvarsanslaget ökar dramatiskt med den nya försvarspropositionen, med 44 procent från 61,6 miljarder 2019 till 87,7 miljarder 2025. Det rent militära försvaret får nästan allt och civilförsvaret bara 4,7 procent.
I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:
”Försvarsministern har i klartext uttryckt att avsikten är att underlätta för Natotrupp att gå österut från Trondheim i Norge, dvs genom Sverige mot Ryssland! Tanken är att Sverige ska bygga upp sitt försvar så att vi ska förlita oss på ”hjälp utifrån”, dvs Nato och grannländerna. Civilförsvaret ska se till att vi klarar oss i 3 månader i händelse av kris eller krig.”
Sverige samarbetar nu med Nato i krigsövningar flera gånger om året. IFörsvarspropositionen tar man inte på allvar människors behov att förebygga och motverka att konflikter övergår i förödande krig. Forskning och kunskap om konflikter och konflikthantering lyser med sin frånvaro.
Skribenterna konstaterar att det ”I propositionen talas ganska mycket om kärnvapen, men inget om att Sverige får problem av att verka tillsammans med Nato och kärnvapenländerna USA, Frankrike och Storbritannien samt de länder (Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Turkiet) som har USAs kärnvapen. Sverige blir utsatt som möjlig krigsskådeplats i ett modernt krig där kärnvapen kommer att spela roll.”
Den 22 januari blir FN:s förbud mot kärnvapen internationell lag. ” Det är en skam att Sverige inte ratificerat och därmed inte deltar i det viktiga arbetet att få slut på testning, utveckling, tillverkning, lagring och överföring av kärnvapen till andra. Kärnvapen hotar hela planeten.”
Ett modernt storkrig kommer att föras med kärnvapen och det måste undvikas. Krig förs med hjälp av satelliter. Här är Sverige djupt involverat. Via satelliter som styrs från baser i nordligaste Sverige kontrolleras en stor del av den globala militära satellittrafiken.
Det är högtid för omtänk, konstaterar de tolv undertecknarna: ”Vi måste alla tänka om och följa FN- stadgans uppmaning om fred. En ratificering av kärnvapenförbudet och upphävande av värdlandsavtalet skulle vara en början att återföra Sverige till att bli en fredlig och fredsfrämjande buffert i världspolitiken. Försvarsbeslutet gör oss rädda.”
De som undertecknat artikeln är: Astrid Ståhlberg, aktiv i Sveriges Fredsråd, Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Helge Sonntag, ordförande i Daladistriktet av Svenska FN-förbundet, Ingalill Ek, Kvinnor för Fred Uppsala, Jan Strömdahl, Folkkampanjen Kärnkraft-Kärnvapen, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning), Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato, Måna Wibron, Kvinnor för Fred, Sundsvall, Staffan Ekbom, Nej till Nato och Susanne Gerstenberg, Kvinnor för Fred.
Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.
Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.
I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.
Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.
I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.
I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.
Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.
När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.
Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.
På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.
Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.
Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.
Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.
Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.
Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.
I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.
Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.
I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.
Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:
”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”
I en debattartikel i Aftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:
”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”
Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.
Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?
Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:
”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.
Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.
I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:
”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”
Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.
Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.
Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.
I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:
”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”
Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP
