Kategoriarkiv: Nato

Krig och fred, Nato, Norge

Den 24 april kommer kriget till Sverige med jähtteövningen Aurora 23

Den 24 april kommer kriget till Sverige: inte som ”inte som riktigt krig, bara som militärövning, men ändå”. 26 000 soldater och annan militär personal deltar.

Aurora 23 heter denna, den största militärövningen i Sverige på 30 år. Den kommer att märkas i stora delar av landet. 

Runt 26 000 personer deltar i militärövningen. Ett antal krigsplacerade som gjort värnplikt eller är tidvis tjänstgörande soldater har inför Aurora fått inkallelseoder. När mobiliseringsmeddelandet går ut via Sveriges radios P4-kanaler den 24 april, ska de åka till sina förband för att hämta utrustning och sättas in mot den fiktiva fienden.

Sveriges förmåga att ta emot utländsk militär hjälp enligt det så kallade Värdlandsavtalet blir ett av de viktigaste övningsmomentet. Förutom svenskar deltar soldater från 13 länder. Från Norge kommer cirka 700 amerikanska marinkårssoldater. Ett hundratal brittiska soldater skall säkra hamnen i Oskarshamn och flygplatsen så att Sverige kan ta emot en motoriserad skyttebataljon på 1000 finska soldater.

Förutom Jas 39 Gripen skall även till brittiska Typhoon och finländska F18 öva. Stridsbåtar och korvetter ska öva längs kusterna i södra Sverige. USA deltar med en jagare.

Det är främst i Skåne, Småland och på Gotland som Aurora kommer att synas och höras.

    Stridsövningarna sker främst på övningsfält i Småland och Skåne. Över Rinkebyfältet i Skåne kommer 120 polska fallskärmsjägare att hoppa för att skydda en fientlig landstigning.

Aurora 23 pågår 17 april – 11 maj. I Skåne kommer övningarna att hålla till På flera platser:

Ystad: Övningar både på skjutfält och i tätort. Skottlossning med lös ammunition. 26 april-10 maj.

Hässleholm: Militära transporter 3 – 11 maj till och från övningsområden.

Kristianstad: Stridsövningar på övningsfält. Fallskärmshoppning över Rinkaby. Transporter av tunga stridsfordon. Flygverksamhet. 24 april-11 maj.

Simrishamn: Skarpskjutning med Archerartilleri, stridsvagn 122, stridsfordon 90, granatkastare och stridsflyg Jas Gripen på Ravlunda skjutfält. 24 april-11 maj

Lund, Sjöbo: Strider med tunga stridsfordon på övningsfält. Förband grupperar på civil mark. Tunga transporter på civila vägar. 24 april-11 maj

Källa: Försvarsmakten.

Många är kritiska mot Aurora 23. Särskilt i Skåne finns planer på en rad protestmöten, skriver Ingalill Bjartén. Platsen är ännu inte fastställd men kan bli den 18/4 kl 17 på Tinas Bullen och Bönan Café i Tomelilla.

Nätverket Nej till Nato i Helsingborg har enats om den plattform som ligger till grund för manifestationen i staden som kommer att hållas i Ångfärjeparken väster om Hamntorget. Detta kommer att ske lördagen den 22 april kl. 14.00. Plattformen utformad som ett flygblad som vi kommer att dela ut kommande två fredagar och lördagar. Manifestationen kommer bara att framställa krav som rör Sverige och Nato och inga organisationsfanor och liknande kommer att finnas med. Alla som är emot Nato och kärnvapen och för fred kommer att kunna delta.

En av talarna är Sören Sommelius Kulturskribent och författare från Helsingborg.

Flygblad och affischer kommer att finnas på Enhetsgruppens lokal, Furutorpsgatan 71, onsdagar kl. 17 – 18.30, torsdag 13/4 kl. 17 18.30.

” Låt oss bli många som visar vår fredsvilja och som vill bevara vår alliansfrihet”, skriver Nätverket Nej till Nato i Helsingborg genom Lasse Persson, so2lasse@gmail.com

Demokrati, Finland, Flyktingar, Förintelsen, Gotland, Helsingborg, Miljöpartiet, Moderaterna, Nato, Nazismen, Ryssland, USA, Vänsterpartiet

Riksdagen fattar beslut om svenskt Natomedlemskap

Riksdagen röstade på onsdagen för svenskt Natomedlemskap efter en behandling av frågan som inte lever upp till grundläggande demokratiska principer. Sverige har i opinionsundersökningar under mycket lång tid haft en klar majoritet av Natokritisk befolkning. Att många bytt åsikt under den senaste tiden hänger samman med Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina och är begripligt. Men beslut fattade av rädsla och i stort sett utan någon offentlig debatt är okloka. Också detta.

Med röstsiffrorna 269 mot 37 röstade riksdagen för svensk Natoansökan och -anslutning. Bara två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, röstade mot beslutet.

– Detta är ett av de viktigaste säkerhetspolitiska besluten någonsin för vårt land, sade utrikesminister Tobias Billström (M), skriver Dagens Nyheter. 

Visst är det ett viktigt beslut, men det är otroligt uselt analyserat och genomlyst.

”Vänsterpartiets politik leder Sverige till krig och misär”, pladdrade moderaten Ann-Sofie Alm, vad hon nu menade med det.

Den farligaste konflikten för Sverige är att bli en del av en storkonflikt mellan Ryssland och USA. Med kärnvapen på svensk mark skulle risken för ett kärnvapenkrig i Sverige och mot Sverige öka dramatiskt, oavsett vad Alm tycker. 

På Gotland står amerikanska Patriotmissiler riktade eller möjliga att rikta österut. Också dessa kan bli mål i en krigssituation som kan alldeles särskilt drabba och sarga Gotland och Sveriges östra delar.

Helsingborgs hamnar och läge vid Öresunds smalaste del gör staden till ett mål för en angripande makt som vill kontrollera vattenvägarna och därmed också till ett tänkbart prioriterat mål vid ett kärnvapenkrig.

Ingen talar om konflikter som kan lindras eller förvärras. Ingen tycks ha en tanke på konsekvenserna av Natobeslutet.

Sverige har varit alliansfritt under över 200 år och samtidigt levt i fred, utan att bli inblandade i de stora krigen, som drabbat våra grannländer. Detta trots att grannarna var mycket farligare då, som Nazityskland och Sovjetunionen. 

Alliansfriheten har varit något positivt, en del av min egen och många andra svenskars nationella identitet. Allt har inte varit enkelt, men ändå.

Sverige har trots alla ”snedsteg” kunnat spela viktiga roller i olika sammanhang, fredsbyggande och konflikthanterande liksom inte minst genom att ta emot flyktingar från våra grannländer. 7000 danska judar kom hit hösten 1943 för nu 80 år sedan. För många från Finland och de baltiska länderna var Sverige ett viktigt välkommande land att fly undan krigande sovjetiska och nazistiska trupper.

Att Sverige som demokratiskt land nu fattat ett så dramatiskt beslut utan ens en rudimentär offentlig diskussion om för- och nackdelar med alliansfrihet eller om konsekvenserna av kärnvapenutplaceringar i Sverige är bedrövligt och tyder på djup politisk inkompetens. 

Och hur är det med Sveriges roll i tänkbara storkonflikter i de arktiska haven, där både olja och andra naturresurser kan skapa förutsättningar för militära konfrontationer? Ska Sverige gå in i ett möjligt krig i Arktis för att säkra USA:s intressen?

Hur ska ett militariserat Nato-Sverige på allvar kunna bygga fred. Hur ska ett Natobeväpnat Sverige kunna leva upp till välfärdens utmaningar. Frågorna är många.

Bilden: Bilden: Med röstsiffrorna 269–37 klubbades på onsdagseftermiddagen Sveriges anslutning till Nato. 43 ledamöter var frånvarande. Foto: Roger Turesson/Dagens Nyheter.

Finland, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Okategoriserade, Östersjön, Ryssland, Sverige, Ulf Kristersson

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

Afghanistan, Ex-Jugoslavien, FN, Krig och fred, Nato

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget, ”Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

Demokrati, Nato, Turkiet, Ulf Kristersson, USA

Offras svenska kurder när Billström och Kristersson gör eftergifter för Erdoğan?

Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato”, säger Utrikesminister Tobias Billström (M) i Ekots lördagsintervju. Foto: Axel Heimken/TT och Christine Olsson/TT.

Tobias Billström, moderaternas nya utrikesminister, intervjuades i lördagsintervjun på allhelgonadagen oav Sveriges Radio ch yttrade sig särskilt om Turkiet, inför statsminister Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdoğan på tisdag. Det han säger är kontroversiellt.

Det innebär ett radikalt brott mot Sveriges tidigare politik, utan att frågan diskuterats i riksdagen eller ens varit föremål för konsultationer med oppositionen och särskilt socialdemokraterna.

Något liknande inträffade häromdagen när en av de viktigaste utrikespolitiska frågorna på decennier likaledes gjorde en u-sväng, Första begärde överbefälhavare Micael Bydén att Sverige inte skulle begära speciella undantag i ett framtida avtal med Nato då det gäller utländska trupper och baser på svensk mark liksom förvaring av kärnvapen i Sverige i fredstid. Frågan var avgörande för den nuvarande oppositionen när förhandlingarna inleddes. Nu behandlades den genom överbefälhavarens utspel och ungefär en godkännandenick från Ulf Kristersson, som tycks se sig själv om ensam allenarådande bortom all sedvanlig förankring.

Det är inte bara häpnadsväckande att en statsminister beter sig som en diktator – det är djupt upprörande.

Till saken hör att opinionsundersökningar under lång tid i huvudsak, visat på övervikt för Natomostståndare i Sverige liksom, vad jag vet, en ovilja mot förvaring av kärnvapen i Sverige, med allt vad det senare innebär för dramatiskt ökade risker för Sverige i ett i dag inte alls otänkbart kärnvapenkrig vid det Östersjön som nu bli i det närmaste ett Natos innanhav.

Kristerssons ensamstyre genom nickningar i stället för kritisk analys och informerande samtal är djupt odemokratiska och bryter mot en mycket lång svensk tradition.

Men åter till Billström och radions lördagsintervju. Han – och Kristersson, tar nu avstånd från den kurdiska milisen YPG i Syrien och deras politiska gren PYD utan att argumentera.

De båda organisationerna har länge varit NATO:s och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och gjort en avgörande insats för att besegra IS, sannerligen inte bara för Syriens skull.

Billströms och Kristerssons utspel är förstås tillkommet för att blidka den turkiske presidenten vid mötet på tisdag – och kan beskrivas som en eftergift för Erdoğan av det Sverige som tidigare stött YPG och PYD. 

Det finns uppskattningsvis 100 000 kurder i Sverige. En del av dem har Erdoğan krävt ska utlämnas till Turkiet. Kommer Billström/Kristersson att gå med på detta, att offra kurdiska liv för det svenska Natomedlemsskapets skull? I så fall undrar jag bara vad som hänt med det politiska styret i Sverige på kort tid. Också kurderna i Sverige måste försäkras trygghet och rättssäkerhet mot moderat hänsynslöst godtycke – liksom andra immigrantgrupper som finns i landet.

Situationen i Erdoğans Turkiet är långt ifrån demokratisk. Jag har vänner som flydde landet sedan presidenten beordrat polis att godtyckligt stoppa personer på gatan, leta igenom adresslistor och meddelande på deras telefoner och gripa och eventuellt fängsla de som haft kontakter med någon ur den så kallade Gülenrörelsen, av Erdoğan anklagad för att ligga bakom ett kuppförsök 2016 mot Erdoğan. För presidenten är de också terrorister. Men organisationens ledare, Fethulla Gülen lever säkert i USA och har heller inga restriktioner från EU.

Islands premiärminister menar nu att Sveriges inställning till kärnvapen negativt kommer att påverka den globala nedrustningen. Ytterst pinsamt. Att Sveriges utrikesminister underdånigt gör vad som förväntas av honom av den turkiske statschefen känns obehagligt. 

Billströms utspel om de kurdiska organisationerna har självfallet följts av starka fördömanden från bl a socialdemokraternas tidigare justitieminister Morgan Johansson.

Donald Trump, Ebba Busch, Hiroshima, ICAN, Kärnvapen, Krig och fred, Moderaterna, Nato, Ulf Kristoffersson

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

Danmark, Donald Trump, Kärnkraft, Kärnvapen, Nato, Putin, Skåne, Sverige, SVT, Ukraina

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Joe Biden, Kina, Klimat, Krig och fred, Miljö, Nato, Ryssland, USA

Kina och världen efter den 24 februari

1 kommentar
Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Gotland, Höganäs, Krig och fred, Medier, Nato, Ryssland, Sveriges Radio, SVT, Ukraina

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.
Donald Trump, Kärnvapen, Nato, Norge, Ryssland, Sverige, USA

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

1 kommentar
Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.