Irene Svenonius, finansborgarråd i Region Stockholm. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN/Expressen
Finansborgarrådet Irene Svenonius, M, gav på ett möte i våras de övriga deltagarna några minuter på sig för att ställning till en order på ett andningsskydd. Prislappen var 270 miljoner. Till Expressen säger hon nu att hon är stolt över hur regionen lyckades säkra tillgången till skyddsutrustningen under våren.
– I kris måste man som ansvarig våga fatta beslut, även snabba beslut, för alternativet skulle kunna vara förödande. Det är bra att en så pass stor del av regionstyrelsen insåg det.
Luftfiltertillverkaren Camfil hade i samarbete med Region Stockholm byggt upp en egen produktion av andningsskydd, samtidigt som de på regionens uppdrag testat och dömt ut konkurrenters andningsskydd.
Men Camfils tester var inte auktoriserade. Mitt i den värsta pandemin stoppade Socialstyrelsen närmare 270 000 andningsskydd. En månad senare godkände dock ett oberoende, auktoriserat testinstitut andningsskydden.
Den socialdemokratiska partigruppen deltog inte i besluten och valde att lägga ner sina röster, när förslaget om kvartsmiljardköpet väcktes på sittande möte, utan föregående beredning.
– Vi fick se avtalet och handlingarna inför beslutet precis före mötet. Bedömningen blev därför att vi inte på ett seriöst sätt kunde ta ställning till avtalet och vi deltog därför inte i beslutet, säger Aida Hadzialic.
Hon är starkt kritisk till hur regionens styrande politiker har hanterat ekonomin under pandemin.
Enligt Karolinska universitetssjukhuset har Camfil anlitats vid ett 40-tal tester under våren. Vid 24 tillfällen har leveranser från konkurrerande bolag underkänts.
Testerna pågick samtidigt som Camfil förhandlade om att själva lägga om produktionen och sälja in samma typ av skydd.
Oppositionsregionrådet Hadzialic tycker att det är bra att regionstyrets ekonomiska politik nu synas.
– Regionens ekonomiska hushållning är under all kritik och jag välkomnar att upphandlingar i regionens regi granskas, säger hon, och säger sen:
– Jag förutsätter att finansregionrådet Irene Svenonius besvarar alla frågor och reder ut alla oklarheter. Det är hon skyldig stockholmarna.
Det rådde en helt exceptionell situation där normala spelreglerna inte gällde”, skriver Karolinskas presstjänst i en kommentar och tillägger:
”Panik är ofta en god marknad för de som vill tjäna pengar på andras nöd”.
Under april månad, då flest avled i covid-19, sköttes mer än hälften, 52 procent, av läkarkontakterna med sjuka på Stockholms äldreboende på distans av Familjeläkarna i Saltjöbaden AB. På boendena som Capio Legevisitten ansvarade för var siffran 70 procent. Smittan tog sig in på hälften av regionens boenden och över tusen personer har avlidit.
Stockholmsregionen var värst drabbad i Sverige under coronapandemin.
Hittills har 5.692 personer avlidit i i Sverige under covid-19-pandemin. Av dessa har 2.634 bott på särskilt boende, 1.063 i Stockholms län.
Bortåt en femtedel av alla dödsfall i Sverige av covid-19 inträffade alltså på Stockholmsregionens 390 vårdboenden.
Uppgifterna bygger på uppgifter som Dagens Nyheter begärt ut och redovisat i två angelägen reportage i veckan, där det framkommer att under pandemin genomfördes vart tredje läkarbesök på distans.
DN skickade i juni ut en enkät till de äldreboenden i regionen som Capio och Familjeläkarna ansvarar för – 359 av totalt 390 boenden. En stor andel svarade inte, vissa gav ett gemensamt svar från ägarkoncerner som Attendo eller Vardaga, andra hänvisade till respektive läkarbolag.
Bland de 70 boenden som svarade, uppgav 23 att de från mars till maj inte haft några fysiska läkarbesök på boendet. 31 boenden svarade att beslut om att inleda palliativ vård för patienterna tagits via telefon, andra att telefonordinationer är vanliga.
Borde inte läkarbesöken tvärtom ha ökat under pandemin, när så många insjuknat och avlidit?, undrar DN:s reportrar Lisa Röstlund och Annika Gustafsson.
Capio Sveriges chefläkare Margareta Danelius slår ifrån sig med att det varit en fråga om patientsäkerhet. Det är inte logiskt. Skulle de sjuka på äldreboendena varit säkrare utan ett läkarbesök än med?
AllmänläkarenPanteha Hatefi hade tidigare medicinskt ansvar för ett 60-tal äldre på ett servicehus i Stockholm, och ingår i styrelsen för Svensk föreningen för allmänmedicin. Hon anser att de minskade fysiska läkarbesöken under pandemin väcker många frågor.
– Man undrar vad det är för bedömningar som har skett på distans, vad det är för tillstånd man tyckt lämpar sig. Beslut om palliativ vård – har det skett per telefon och har man då kunnat prata med patienten? Har planering av vården skett i samråd med patienten? Om det handlar om en läkemedelsgenomgång så kan den absolut ske på distans, men vid en akut försämring så måste man träffa och undersöka patienten, säger Panteha Hatefi.
Bengt Winblad, professor i geriatrik, säger till DN att han inte anser att covid-19-patienter kan bedömas på distans och upprörs över att palliativ vård ordinerats över telefon.
De båda privata läkarbolagen, Familjeläkarna och Capio, bär ett stort ansvar för sin hantering av läkarinsatserna på Stockholms äldreboende, den ”vård” som kostade så många liv och där beslut ibland fattades på telefon utan att läkaren ifråga ens digitalt träffat den sjuke.
I mars bodde 14 700 personer på äldreboenden i Stockholm. Var femte äldre smittades redan under pandemins början.
I juli hade sju procent av de 14 700 (eller över 1000 personer) avlidit covid-19-smittade, vilket motsvarar 18 procent av alla som dött av pandemin i Sverige.
Familjeläkarna och Capio svarade för läkarinsatserna för 90 procent av de boende inom Stockholms äldreomsorg.
Hos Familjeläkarna har 24 procent som varit listade smittats med sjukdomen, och 9 procent avlidit. Hos Capio Legevisitten har 16 procent smittats och 5 procent dött med covid-19.
DN har sedan i maj förgäves sökt Familjeläkarna i Saltsjöbaden för en intervju. Företaget svarar i ett mejl att siffrorna är missvisande. Enligt regionen är dock siffrorna jämförbara,. skriver DN.
Alla dessa döda på äldreboendena tyder på stora systemfel. Det var kris för vården i Stockholm redan före pandemin, skriver sju riksdagsledamöter från Vänsterpartiet för Stockholmsregionen i en debattartikel i Aftonbladet. De konstaterar att det var den offentliga vården som rädda liv men att man nu när pandemin tycks klinga av snabbt ska skära ner på vårdkostnaderna genom att avskeda vårdpersonal. Men Stockholmsregionens styrande politiker – moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater och miljöpartister –håller in med. I stället har man bestämt sig för att ge de vårdanställda en ny käftsmäll:
”Det här är en del av en systematisk politik från styret i Stockholmregionen, där privatiseringar ständigt går före robust och jämlik vård.”
Förhållanden är dessvärre likartade i Region Skåne, där till råga på allt sjukvårdspolitiker höjde priserna för covid-19-proven för att regionen skulle tjäna på det och där det på samma sätt som i Stockholm nu talas om ansvarslösa och kortsiktiga neddragningar av vårdens resurser i stället för att bygga upp en för framtiden bättre rustad vård för alla.
Skärmdump Helsingborgs Dagblad. Konsultföretaget McKinsey har fått betalt för att analysera hur den skånska vården ska effektiviseras. Några förslag är att slå ihop vårdavdelningar och att göra fler operationer på fredagar. Bild: Hussein El-alawi/HD.
Hur ska den framtida sjukvården i Skåne se ut? De styrande allianspolitikerna gav uppdraget att utreda detta till konsultfirman McKinsey och kallade det ”Region Skånes förändringsresa”. Bakom den förskönande rubriken låg krassa tankar om att den ”skånska sjukvården ska bli effektivare och billigare”, skriver Helsingborgs Dagblad.
Det var inte frågan om att konsultfirmans arbete skulle bli effektivt och billigt. Räkningen för utredningen chockerade säkert många. 27 miljoner kostade konsulterna. Timlönen var ”hygglig” skulle man kunna säga. Region Skåne betalade 2 180 kronor i timmen för de billigaste av McKinseys konsulter. Den dyraste konsulten kostade 4 360 kronor i timmen.
Under september månad 2019 arbetade en av konsulterna 221 timmar för Region Skåne med timpriset 3270 kronor. 722 670 kronor för en månads arbete betalade regionen.
Sex konsulter var inblandade och skulle inte bara granska Regionens effektivitet inom vården som helhet utan också hur effektivt man arbetade på vart och ett av de nio skånska sjukhusen.
Med den ovan nämnda månadskostnaden för en konsult kan man se att hela räkningen täcker så där 37 månaders konsultarbete, sex halvtidsinsatser eller tre heltids på årsbasis, grovt räknat.
Räcker det verkligen med ”tre heltidstjänster” under ett år för att granska den skånska sjukvården och föreslå förbättringar på vart och ett av de nio sjukhusen? Jag tvivlar? Särskilt när jag ser resultatet.
McKinseys konsulter föreslår, enligt HD, under huvudrubriken: rubriken för samtliga sjukhus: ”Nya arbetssätt är lösningen – inte att bli fler”.
Läkare och övrig sjukvårdspersonal är tydligen lata eller åtminstone ineffektiva. Kanske talar de rentav med patienterna? Så kan det ju inte fortsätta. Beror den utdragna krisen inom vården på dåliga arbetsrutiner? Är det därför akutpatienter har bäddats ner i korridorerna? För att läkare och syrror är ute och röker, eller vaddå?
Konsultfirmans slutsatser är nära nog identiska med de två ledande borgerliga sjukvårdspolitikernas ideologiska positioner. HD skriver:
”Ett återkommande mantra för regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) och sjukvårdsansvariga regionrådet Gilbert Tribo (L) är att mer vårdpersonal inte är lösningen på alla problem.”
Och med 27 milljoner brända på att få McKinseys konsulter att säga detsamma tycks detta bli den gällande sanningen inom den skånska sjukvården.
En kvalificerad gissning är att allianspolitikerna har gett konsultfirman direktiv, som man följt till punkt och pricka. Sonesson/Tribos förutfattade meningar har därmed förvandlats till ”sanningar”, till ett pris på 27 miljoner. Simsalabim. Vilken trollkonst.
I november 2019 presenterade regionledningen statistik som visade att operationssalarna bara utnyttjades till 25 procent på fredagar på Skånes universitetssjukhus (Sus) och lasarettet i Landskrona.
”Det är ju inte acceptabelt. Där finns mer att göra!” sade regionrådet Annette Linander (C) då.
Men reaktionerna mot utredningen var starka, minst sagt. Under rubriken ”Arga kirurger: Regionstyrelsens utspel om att operera mera är provocerande” hette det bland annat:
”Det kokar på kirurgavdelningarna runtom i Skåne efter regionstyrelsens utspel om att operera mera på fredagseftermiddagar. ”Verklighetsfrämmande”, ”provocerande” och ”en käftsmäll” är reaktioner från den pressade vårdpersonalen.”
Till HD:s ekonomireporter Dan Ivarsson säger nu Region Skånes ekonomidirektör Lars-Åke Rudin:
– Både du och jag tycker att 27 miljoner är fantastiskt mycket pengar. Men man ska ställa det i relation till vad vi får ut av det. Det som McKinsey har pekat på kan vi få utväxling på som är betydligt mycket mer än 27 miljoner. Vi får redan effekter av det.
– Sedan kom det tyvärr lite covid emellan.
Ja det kom ”lite covid emellan”, minns någon det?
På vilket sätt förhåller sig McKinsey till ”lite covid” 2020? Till vårdskulden efter alla uppskjutna operationer, till innestående semestrar till personal som beordrats att arbeta och inte ta ledigt. Till andra akuta insatser för att under pandemin rädda liv?? Ska man fortsätta att ha bristfälliga lager på skyddsutrustning och mediciner? Kostar det inget?
Kan man verkligen seriöst utreda vårdens framtid utan att förhålla sig till den pågående pandemin eller dra konsekvenser för beredskap för kommande liknande smittspridning?
Var finns visionerna för en bra sjukvård med ett mänskligt ansikte, med rimliga arbetsvillkor för personalen?
Inte i huvudet på regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson. För några år sedan tyckte han att Region Skåne kunde tjäna extra pengar genom att hyra ut operationsavdelningar till privata vårdföretag nattetid. Tanken är obehaglig på många vis. De som har privata sjukförsäkringar (dryga 600 000 i Sverige nu) skulle kunna opereras nattetid privat och slippa köa med vanligt folk.
Är superdyra konsultfirmor som McKinsley överhuvud ett bra verktyg att få fram kreativa förslag för vårdens framtid? Kan inte vårdutveckling bättre skapas underifrån bl a genom worskshops och arbetsgrupper, kompletterade med olika former av expertis?
27 miljoner är hursomhelst ett dyrt pris för en trivial sats på åtta ord som för många knappast kan vara en självklar lösning på vårdens problem: ”Nya arbetssätt är lösningen – inte att bli fler”.
Konsultfirman McKinsey har räknat på hur många timmar som sjuksköterskor och undersköterskor arbetar med varje patient på de skånska sjukhusen. Bild: Albin Brönmark/HD
Antalet Covid-19-fall ökar i Skåne. Samtidigt drar Region Skåne ned på busstrafiken, var tionde bussresa försvinner. Och regionens antikroppsvinster går med 275 kr i vinst för Region Skåne, tack vara statliga bidrar och egen prissättning på proven, en underlig affärsidé.
Antalet bekräftade covid-19-fall fortsätter att öka i Skåne den här veckan. Nu syns även en viss ökning av antalet patienter som läggs in på sjukhus, om än från en låg nivå, skriver Helsingborgs Dagblad.
Förra veckan konstaterades 184 nya covid-19-fall i Skåne, vilket motsvarar 25 fall per dag. Hittills den här veckan har antalet fortsatt stiga och ligger nu på omkring 35 nya fall per dag. Idag är 14 coronapatienter inlagda på sjukhus i Skåne, varav fyra på intensivvårdsavdelning.
Flera fall upptäckts bland äldre tonåringar och unga vuxna, som även om de oftast inte själva drabbas svårt riskerar att smitta äldre eller personer som jobbar med äldre.
Region Skåne måste förbereda sig för en försämrad situation när sommaren övergår i höst, när skolorna börjar, semestrarna – och hos många tålamodet – är slut.
Regionen kan nu erbjuda antikroppstester till alla, skriver HD i en annan artikel. Staten ersätter Region Skåne med 750 kronor per test medan regionen för tjänsten bara betalar 475 kr och därmed tjänar 275 kr på varje test. Till det kommer patienternas egenavgift på 200 kr.
Antikroppstester som business i covid-19-tider? Bisarrt. Liberale Gilbert Tribo, regionråd för hälso- och sjukvård försvarar tilltaget svepande: ”Vi har vissa egna kostnader”.
Det hela visar återigen att regionernas ansvar för vården är orimligt.
Region Skånes viktigaste sektorer är vården och kollektivtrafiken. När det gäller buss och pågatåg är det återigen business som gäller snarare än att hålla nere smittriskerna.
På söndag drar Skånetrafiken in nästan var tionde busstur jämfört med förra hösten, skriver Helsingborgs Dagblad. Orsaken är covid-19, som medfört att resandet halverats.
När skolorna startar kan skolelever, föräldrar och skolpersonal bli utsatta riskgrupper om inte kollektivtrafiken fungerar smittsäkert. I den kritiska situationen nu är det obehagligt och skandalöst att Region Skåne skär ner på trafiken och därmed kommer att skapa trängsel på vissa bussar och tåg, särskilt i rusningstrafik.
Samtidigt gör Skånetrafiken stor affär av att man inför fler biljettkontroller för att ”stoppa tjuvåkare”. På andra ställen i Sverige, som i Göteborg, görs normalt ingen biljettkontroll av föraren utan att det är ett problem. Kontrollanter på oregelbundna tider kan rutinmässigt dela ut straffavgifter för biljettlösa.
Samhället utsätts för stora påfrestningar under den kommande hösten. Risken för förnyad smittspridning är överhängande och borde hanteras förebyggande, med den kunskap som finns nu.
Så sker verkligen inte i Region Skåne och det är riktigt skrämmande.
Vårdcentralen Vår Vårdcentral Katrineholm Bilden från 1915.
Är kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige något som hotar välfärden, som nationalistiskt högerpopulistiska sverigedemokraterna envist gapar om, men också andra partier i deras efterföljd, både moderaterna och så klart kristdemokraterna, dessvärre också socialdemokraterna?
Eller är välfärden i Sverige möjlig endast tack vare alla de migranter och flyktingar som kommit hit och som i mycket bemannat sociala hörnpelare som sjukvård och äldreomsorg i det här landet? 30 procent av de svenska läkarna har utländsk bakgrund, många av dem har kommit hit som flyktingar.
Den senare tesen driver Peo Hansen, professor i statsvetenskap i Linköping vid institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Han ger exempel i sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i Verklighetens Sverige”, publicerad i fredags i Magasinet Etc nr 32/2020 och behandlad i en tidigare blogg.
Flyktingar har varit Socialdemokraternas paradgren de senaste fem åren, skriverPeo Hansen. I S-sammanhang har det, fortsätter Hansen, hetat att: ”Vi har inte råd med flyktingar; det är inte finansiellt hållbart.” Under åren 2015 och 2016 hade regeringen nästan hela den ekonomiska expertisen att luta sig mot: Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen samt raden av enskilda ekonomer.
Så här har det ofta låtit på den kanten: Flyktingmottagandet innebär ”en ofantlig kostnad som skapar stora underskott, tar pengar från välfärden, tvingar staten att låna och tvingar fram skattehöjningar.
Men regeringen och ekonomerna har fel, fortsätter Hansen: ”Statens flyktingspenderande bidrog tvärtom till att öka tillväxten, och med den ökade skatteintäkterna lavinartat, vilket i sin tur genererade överskott. Åren då staten flyktingspenderade som allra mest, 2016 och 2017, blev därför också åren med de största överskotten på ett decennium.”
Statens utgifter blev inkomster i den icke-statliga sektorn, hos kommunerna, företagen och hushållen.
När regeringen ströp flyktingmottagandet minskade kommunernas intäkter. Det är inte flyktingkostnaderna som drabbar kommunerna utan statens oansvariga finansiella neddragningar, fortsätter Hansen.
Sverige har brist på vad Hansen kallar reella resurser, som personal i vård och omsorg. Personalbehoven i sektorn kommer att öka drastiskt framöver, inte minst därför att den svenska befolkningen åldras och därigenom blir mer vårdkrävande.
Genom flyktinginvandringen har Sverige fått ett stort tillskott av människor i arbetsför ålder samt av barn, konstaterar Hansen:
”Enligt Arbetsförmedlingen gick 80 procent av alla jobb som tillkom 2017 till de utlandsfödda. Mellan 2008 och 2018 fanns det bara ett enda land i EU och OECD som inte ökade sin medianålder: Sverige. Flyktinginvandringen har bromsat åldrandet.”
I en skrivelse från 2018 om framtidens äldreomsorg noterade regeringen att ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder”.
I samma skrivelse tillstår regeringen även följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”
Ändå vill Stefan Löfven dra ner på det svenska flyktingmottagandet: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre”. Varför då? Jo, sa statsministern, så att vi ”klarar det här med äldreomsorgen och allt detta”. Dessutom, om vi tar emot ”rejält många färre”, ja ”då ser människor att de som kommer hit också går till jobbet och bidrar.”
Men Löfven har fel skriver Peo Hansen. Flyktinginvandringen har aldrig kostat Sverige. något. Tvärtom har den bidragit med åtskilliga reella och samhällsbärande resurser i form av hårt arbetande människor. Detta går till och med att utläsa ur regeringens egna skrivelser. Men Stefan Löfven vill inte veta av verkligheten. Hans socialdemokrati har sedan länge redan bestämt sig.
Hur gick det till att det politiska parti som en gång byggde folkhemmet på solid demokratisk grund år 2020 vill att nyanlända flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd och att anhöriginvandring ska nedprioriteras?
Bådadera djupt inhumana åtgärder mot människor som flytt hit från krigens helvete.
Trettio procent av den svenska läkarkåren är ”utrikes födda”, de flesta med flyktingbakgrund.
Peo Hansens dotter har ont i foten. Pappan tar med henne till en vårdcentral. I en korridor där möter de tio läkare, sju har utländska namn, varav tre muslimska.
Så inleder han sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i VERKLIGHETENS SVERIGE?”, publicerad i nyhetsmagasinet ETC i fredags, samma dag som en kommitté håller ett sista möte för att nå en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitisk överenskommelse.
Peo Hansen. Bild: Nedžad Mešić.
”Varför då?”, undrar Peo Hansen, som direkt slår fast att argumentet inte kan vara ekonomiskt.
Som professor i statskunskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet har han vissa förutsättningar att ha koll på det, inbillar jag mig.
När det gäller den svenska läkarkåren är i dag över trettio procent ”utrikes födda”. Få andra länder i världen är lika beroende av invandrade läkare som Sverige.
Vem är det förresten som städar sjukhusen, städar Sverige? 2018 var 60 procent av Sveriges städare utrikes födda.
Så ser Verklighetens Sverige ut, skriver Peo Hansen. Sverige är för en rad samhällsbärande funktioner helt beroende av utrikes födda, flertalet med flyktingbakgrund.
Enligt socialstyrelsen är 28 procent av alla som arbetar inom äldreomsorgen utlandsfödda, i Stockholms län hela 55 procent. Men i debatten ”fortsätter etablissemanget att tiga om flyktingarnas avgörande insatser” inom den svenska äldreomsorgen” och sjukvården. I stället kan de höras snacka om språkproblem hos personalen.
Men skriver Hansen hittills har skuldfrågan om covid-19 inte blivit en invandringsfråga: ”Det är som om det fortfarande finns tillräckligt med flockimmunitet mot den sortens dumheter”. Tyvärr är det inte så enkelt.
Under decennier har ekonomer i Sverige och utomlands hävdat att ”flyktingar är en kostnad och en finansiell börda för samhället och välfärdsstaten”. I stället förhåller det sig tvärtom att ”flyktinginvandringen bär upp Sverige”, skriver Paul Hansen:
”Eller skulle Sverige stå stadigare om samhällsfunktioner som redan lider av stor personalbrist avlägsnade all personal med flyktingbakgrund? Skulle kommunerna gå mindre på knäna om de hade ännu större personalbrist i omsorgen?”
Fotnot: Mer om Peo Hansens essä i en kommande blogg.
Under sommaren har det uppstått trängsel på en del skånska stads- och regionbussar.Bild: Peter Frennesson/HD.
Skåne blir i höst det enda storstadslänet som drar ner på kollektivtrafiken, skriver Helsingborgs Dagblad. Busstrafiken minskas på ungefär tio procent. Antalet pågatåg drogs redan i våras ned på kvällar och nätter.
Det är de styrande allianspolitikerna som bär ansvaret för nedskärningen. I mina ögon är beslutet kortsiktigt och ansvarslöst. Det visar ännu en gång att regionpolitikerna saknar kompetens och engagemang för i djup mening livsviktiga frågor. Om smittspridningen åter tar fart är deras ansvar stort.
”Politikerna driver ekonomin så hårt att det får konsekvenser för dem som är beroende av kollektivtrafiken”, säger Andreas Schönström (S).
Andreas Schönström är andre vice ordförande för kollektivtrafiknämnden i region Skåne. Han menar att nedskärningen av kollektivtrafiken kan bidra till att öka smittspridningen i regionen.
– Vi kan inte skära ner på bussar och tåg så pass mycket att resenärer trängs ihop på bussen eller tåget bara för att vid nästa hållplats gå på restaurang där man tvingas sitta på två meters avstånd.
Carina Zachau (M) är ordförande i kollektivtrafiknämnden. Hennes recept är att försöka få skolorna att ändra sina scheman så att skolorna börjar på lite olika tider och därigenom sprida ut resenärerna.
Men då drabbar det de seniorer som i Malmö (från 70 års ålder) och Helsingborg (från 75) åker gratis på de tider dit man vill flytta gymnasieeleverna.
– Hellre än att gymnasieelever ska riskera trängsel med 70-plussare borde fler avgångar sättas in, menar Andreas Schönström.
Den tioprocentiga minskningen i busstrafik motiveras med att regionen inte har nog med pengar för att kompensera för minskat resande under pandemin. Det stöd på tre miljarder kronor till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna som regeringen presenterade i maj kommer inte täcka hela bortfallet.
I landets andra två storstadslän Stockholm och Västra Götaland uppger Skånetrafikens motsvarigheter SL respektive Västtrafik att de kommer att köra enligt ordinarie hösttidtabell.
Region Skånes beslut är ogenomtänkt, obehagligt och inkompetent. Ska man spara in på kollektivtrafiken och därmed riskera smittspridning och mänskligt lidande och död? Ska vården betala för att kollektivtrafiken sparar? Ska medborgarna betala med hälsa och liv??
Och ska pendlarna gå över till att åka bil med allt vad det innebär för miljön?
Fotnot 1: I juni varslade Skånetrafiken Arriva 300 anställda, lite mer än hälften av alla anställda, på Pågatåg och bussar om uppsägning. Länk här: https://www.hd.se/2020-06-12/300-anstallda-pa-pagatagen-varslas-om-uppsagning
Ungefär samtidigt varslade bussbolaget Nobina 255 anställda i Skåne om uppsägning.
Fotnot 2: Se också en tidigare blogg: Blir det ”livsfarligt” att åka buss i höst? Länk här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12697
Svensk sjukvård präglas av ett systemfel, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i söndagens tidning, där hon frejdigt angriper den svenska sjukvårdens organisation, där regionerna har ansvar för vården.
Under pandemin har det gång på gång visat sig att regionerna inte har vare sig kapacitet eller kompetens att hantera vårdens utmaningar. Sokolnicki pekar särskilt på bristfälliga journalsystem, där många regioner gjort undermåliga upphandlingar liksom när det gäller andra it-system inom vården.
En fråga som kostat liv under pandemin är den bristfälliga eller obefintliga uppbyggande av beredskapslager. Till det kommer sådant som oförmågan att reglera nätläkarföretagen, där många har incitament att ge ”alla patienter precis vad de vill ha – oavsett om de behöver det eller inte” – och skickar räkningen till regionerna.
Det här är inget nytt. Minns skandalbygget av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm med miljardrullning och för den delen den bristfälliga planeringen av ombyggnaden av Helsingborgs lasarett. Kostnaden för Nya Karolinska blev över 60 miljarder, mer än svenska försvarets årsbudget, en fördyring med 47 miljarder jämfört med vad ”de lättlurade politikerna i landstinget” bestämt, skrev Robert Aschberg i Aftonbladet.
Men viruset har ”gett en nyttig påminnelse om att svensk sjukvård präglas av ett systemfel”, genom regionernas bristande kompetens i många avseenden, skriver Sokolnicki.
Hon hävdar vidare att undermåliga journal- och it-system är en orsak till att ”en del sjuksköterskor i snitt ägnar två av arbetsdagens alla timmar åt patienter (Vårdfokus 8/8 2019).” Mindre usla system skulle rentav kunna ge dubbelt så mycket vård, menar hon och summerar:
”Det här är alltså ingen perifer fråga, den präglar – och bromsar – hela det svenska sjukvårdssystemet. Vårdpersonalen använder sin värdefulla tid till fel saker, patienter utsätts för onödiga risker – och skattebetalarna får inte valuta för pengarna.”
Det finns ett stort demokratiskt problem med regionernas sjukvårdsansvar, med ofta helt okända politiker som avgör vårdens förutsättningar och ofta ställer vårdkvalitet mot risken för skattehöjningar, som skett i Region Skåne vid flera tillfällen. ”Hur ser egentligen väljarnas chanser till ansvarsutkrävande ut?”, undrar Amanda Sokolnicki.
Pandemin har verkligen visat att vårdens organisation via regionerna har blivit ett allvarligt systemfel. Men att avskaffa regionerna blir inte enkelt:
”Det är inte bara bättre vård, ekonomisk effektivitet och rättvisa som ligger i potten. Då hade regionerna redan varit avskaffade. Det är också regionpolitiker som inte vill avskaffa sig själva. Och som finns i varje parti.”
På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.
Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.
Sverker Sörlin. Bild: Sofia Runarsdotter.
Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.
Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:
”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”
Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.
”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:
”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”
Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.
Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.
Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.
Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.
Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.
Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”
I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.
Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.
Åtta läkare, samtliga seniora professorer inom kliniska ämnen vid Uppsala universitet och Karolinska institutet, uttrycker i en artikel i Läkartidningen djup oro över ”den snabbt ökande privatiseringen av svensk sjukvård med urholkning av principer för solidaritet och prioritering av patienter med störst medicinska behov”.
Privata vårdaktörer har på ett sätt som är unikt för Sverige i dag en okontrollerad tillgång till skattemedel genom fri etablering för öppen specialistvård och en genväg till offentlig vård för dem som tagit privata sjukvårdsförsäkringar, skriver debattörerna:
”Ingen annanstans i världen finns ett sådant okontrollerat sjukvårdssystem. När det nu också är möjligt att skapa nätläkarmottagningar med fri dragningsrätt på skattemedel är det självklart att vården för de svårast sjuka kommer att drabbas av ytterligare neddragningar i det som landstingspolitiker kan kontrollera inom det givna skatteutrymmet.”
Vårdvalslagstiftningen ger innehavare av en privat sjukförsäkring förtur till en första konsultation till en läkare i vårdval, för att därefter snabbt slussas vidare i det offentliga sjukvårdsystemet. Det här bryter mot behovsprincipen för den offentligt finansierade vården, att den med störst behov ska gå före, inte den med mest pengar.
Också i andra länder finns privata sjukvårdsysstem, men dessa drivs i de flesta fallen separat och ger inte omedelbar förtur till den offentliga vården. i artikeln heter det vidare:
”Uppsplittringen av läkarkåren mellan de privat och offentligt anställda kompliceras dessutom av den svällande andelen hyrläkare, e-doktorer och storstadspraktiserande specialister, som alla gör anspråk på vår gemensamma skattepott.”
Det som nu sker inom svensk sjukvård anser vi går stick i stäv mot den professionella grundsyn som bör känneteckna verksamheten, skriver de åtta, som också kräver att:
… Läkarförbundet måste klarlägga ”vad som händer med sjukvården i vårt land samt ta ställning för de sjuka och våra gemensamma etiska principer och mot de okontrollerade marknadskrafterna”.
Fotnot: De åtta som undertecknat debattartikeln i Läkartidningen är: Anders Vahlquist, Sven Britton, Lars Klareskog, Lisa Ekselius, Staffan Bergström, Bengt Gerdin, Lars-Åke Persson, Marie Åsberg, samtliga seniora professorer inom kliniska ämnen vid Uppsala universitet och Karolinska institutet.
