På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.