Kategoriarkiv: Konst

Konst

Lerans språk tar makten från vanmakten i Marianne Halls figurer

På Tomarps kungsgård visas till den 23 mars en ovanligt suggestiv keramikutställning, formad av Marianne Hall. I de vackra rummen finns ett myller av lerfigurer. Den som tittar efter noga kan se att många befinner sig mitt i livets dramatik, andra misstänker jag rentav är döda.

Men utställningen handlar inte om döden utan om livet och livets uttryck. Halls figurer har ett kroppsspråk och en ansiktsmimik som rentav får mig att höra, nå ”höra”, vad de säger så att jag kan ana något om vad de utsatts för eller utsätts för, som utsagor om människans och mänsklighetens glädje och lidande.

Många av Marianne Halls figurer är bara handshöga eller mindre. betraktaren måste luta sig fram över dessa Gulliver-varelser och själv bli något av en jätte i sammanhanget. Det förstärker betraktarens känsla att Marianne Hall inkännande reflekterar över människans och mänsklighetens litenhet och utsatthet. Associationerna vandra åt olika håll, det kan handla om krig, pandemier eller miljökatastrofer.

På utställningen visas också filmarens Lars Lennart Forsbergs (1933 – 2012) kortfilm Kyrie Eleison, en femton minuter lång suggestiv visuell gestaltning av Marianne Halls lerfigurvärldar, med sång av isländska Björk.

Forsberg blev känd för bl a Vem älskar Yngve Frej och gjorde år 2000 en personlig dokumentär, ”Min mamma hade 14 barn”. Ett av de andra barnen var konstnären Marianne Hall (född 1936), ett annat den kända skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921 – 2013). Nog måste Marianne Hall ha inspirerats av storasyster Hertha, deras verk har familjekänsla sig emellan, om än Herthas är mycket större.

Pappa till de tre konstnärliga och kreativa syskonen – och alla de andra barnen – är skräddarmästaren Karl Filip Forsberg , som på äldre dar började teckna porträtt, många av dem självporträtt. Hans uttrycksfulla och drivna bilder visas på bottenvåningen och nog blinkar de till dotter Mariannes figurer en trappa upp.

På webbsidan Galleri på svenska konstnärer skriver Marianne Hall:

Jag gör bilder i lera
detta är mitt språk

En gång hade jag inget språk
då kunde vanmakten ta makten över mig

Nu har jag ett språk 
som tar makten över vanmakten

Hur det sker vet jag inte
glädjen bara finns där
stark som vatten.

Marianne Halls lerskulpturer på Tomarps kungsgård.

Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Konst

Vår Salong på Kulturhotellet

Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.

Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.

I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.

Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.

Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse. 

Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.

Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.

På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.

I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut. 

Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??

2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning. 

Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:

”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”

Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?

https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/parker-och-gronomrade/vikingsbergsparken/mer-om-vikingsbergsparken/
Konst, Ryssland, Stalin

Uzbekistans Louvren räddades undan Stalin men hotas åter

Målning av Karaxan, Savitskymuseet i Nukus.

Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

Tjuren av Vladimir Lysenko är museets mest kända verk. Konstnären satt i ett av Stalins läger. Hans målning fick plockas undan den dag under Sovjettiden, då KGB besökte museet.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Savitskymuseet i Nukus., strax söder om den till stor del uttorkade Aralsjön i Uzbekistan.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”

Bomullsplockare. Volkov.
Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Konst, Krig och fred

Bertil Englert åter på Klippans konsthall

Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.

Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.

På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.

Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.

Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.

Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:

He’s the Universal Soldier and he really is to blame,
His orders come from far away no more,
They come from here and there and you and me,
And brothers can’t you see,
This is not the way we put the end to war.

Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.

En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.

Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:

– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …

Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.

Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.

Bosnien, Författare, Helsingborg, Konst

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

”Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut boken ”Nattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.

Helsingborg, Konst

”Helsingborgskonstnär” intar Guggenheimmuseet

Hilma af Klint, en av den tidiga modernismens internationella pionjärer, hyllas med en stor utställning på Guggenheimmuseet i New York. Fortsätt läsa ”Helsingborgskonstnär” intar Guggenheimmuseet →

Bokmässan, Flyktingar, Konst, Ryssland

Dricka te med Pussy Riot

3 kommentarer


Lucine och Alexey, två ryska Pussy Riot-aktivister, flydde till Sverige. När de deltar i den pågående Bokmässan i Göteborg är de upprörda över hur Sverige behandlar flyktingar.

För 17 månader sedan kom paret Lusine Djanyan och Alexey Knedlyakovsky till Sverige som flyktingar från Ryssland. Båda tillhör konstnärskollektivet Pussy Riot. De bor sedan dess på flyktingboendet Storå i Lindesbergs kommun i skogarna norr om Örebro.

– Det är en förfärlig tillvaro, suckar Alexey. Vi har inte en aning om hur länge vi kommer att få vänta. Mycket tidigt lämnade vi relevanta handlingar om oss. Men de har fortfarande inte blivit översatta, ingen på Migrationsverket har läst dem. Det är klart att vi är upprörda.

– Sverige har gjort insatser för flyktingarna, visst. Men man måste också se vilka liv flyktingarna får här, inga mänskliga rättigheter alls. Migrationsmyndigheterna beter sig verkligen ofta mycket illa. Det är en viktig fråga för Sverige.

Lusine och Alexey deltar i Bokmässan på Göteborg. På Globala
torget har de byggt upp en exakt kopia av rummet på förläggningen, två sängar, tvätt på linor över rummet, leksaker, barnteckningar.

Vi knör in oss sittande på kuddar runt ett lågt bord på Globala torget och dricker te med Pussy Riots. De som inte kan sitta står runt om oss. De båda artisterna och flyktingarna berättar på ryska och tolkas. Lusine håller månadsgamla babyn Levon Aaron i famnen medan hon talar i mikrofon. Storebror, treårige Tigran bjuder oss tedrickare på godis ur en skål. En tolk översätter från ryska.

Lusine och Alexey vill inte passiviseras.

– Vi vill gärna också göra en bok om vårt liv i flyktingförläggningen, fortsätter Lusine. Historier behöver berättas. Flyktingar i Sverige utsätts för ett oerhört lidande. Vad är det för liv de får här?

– När vi började kritisera flyktingarnas villkor här varnade många svenska vänner oss. Ska ni verkligen vara så kritiska när ni inte fått put, permanent uppehållstillstånd? Men vår hållning var självklar. Har vi levt i Putins Ryssland behöver vi inte vara rädda för det här.

Många kreativa konstnärer lämnar nu det allt mer totalitära Ryssland.

– Det ser väldigt mörkt ut för ryska konstnärer i Ryssland under överskådlig framtid, suckar Alexey. Lusine fyller i:

– Det påminner om situationen vid de ryska revolutionerna för hundra år sedan. Konstnärerna flyr, då som nu, men tar med sig sina konstnärskap i exilen. Man kan vara rysk konstnär utomlands.

Har Pussy Riot någon framtid? Frågan ställs.

– Jag hoppas att Pussy Riot inte bara förblir ett ryskt nätverk utan en global rörelse, hoppas Lusine. Alla kan vara Pussy Riot genom att protestera mot orättvisor, med tavlor, med sång och musik, på alla vis. Vi har dragit av oss maskerna. Många olika grupper kan utvecklas på sitt vis.

Dunkers, Film, Konst

Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet

Den australiensiske konstnären, författaren och filmaren och Shaun Tan har intagit Dunkers kulturhus med ”Lost things”, som bjuder på svindlande färder till fantasivärldar som ser olika ut än våran vardag, men handlar om våran egen vardag, våra liv och våra medmänniskor. Fortsätt läsa Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet →