Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.
De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.
De här kusligt inhumana scenernamed ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.
Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.
Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.
Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?
Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.
Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.
FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.
Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:
– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.
Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.
Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.
Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.
Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:
”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.
I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert, i The British Yearbook of International Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.
Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”
USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.
Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.
En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar.
Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).
USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering.
Han nämner särskilt den så kallade Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).
Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.
Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.
Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.
USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.
Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.
Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.
