Nästan varje dag vandrar jag under järnvägsviadukten i Helsingborg, de broar som går över Halalidbacken och sedan kliver vidare över Drottninggatan för att längre söderut låta tågen inte bara komma ner på jorden utan försvinna in i tunnlar.

Så här på våren är promenaden förbi Gröningen bort mot först Norra hamnen och sedan Inre hamnen med nya SeaU-anläggningen livligt trafikerad av vandrande flanörer, en och annan cyklist och så de snabba elsparkcyklarna, de senaste tillskotten.

Det här nog den bästa sidan av Helsingborg. Här går folk fram och tillbaka, ibland med pinande vindar från havet men så här års lika ofta med värmande sol och färgsprakande solnedgångar över Sundet.

Det är en kosmopolitisk skara människor som vandrar här. Många har rötter i fjärran länder, några är kanske på tillfälligt besök men det gemensamma är nog att nästan alla är helsingborgare. Här kan jag se hur en helsingborgare kan se ut år 2021, som ingen annanstans i staden. Det tilltalar mig, liksom att höra fragment av de många olika språk som de mötande talar.

Ingegerd Hamilton – och förstås många andra – lägger ut historiska bilder av Helsingborg på sajten Helsingborg förr och nu. Med bilderna synliggöras stadens ständiga omvandlingar, där allt som är fast förflyktigas, på gott och ont. Häromkvällen hittade jag där några bilder från området med järnvägsviadukten, Strandvägen och Fria bad som tillsammans ger bilder från de urbana förändringarna under dryga seklet.

Den översta bilden här är ett odaterat vykort från 1908-09 eller strax före. Strandvägen är ännu inte påtänkt, inte heller Pålsjöbaden. Bron är en imponerande järnkonstruktion.

Nästa bild från 1940-talet har förändrat utsikten norrut, med Strandvägen, som öppnades först 1935. Här finns också några bilar, men inga vandrare, inte ännu. Det är ett vykort och fotografen tycks stå farligt uppe på viadukten.

Sedan finns två mötande spårvagnar på Drottninggatan. Så synd att sp års agnarna försvann från stan med högertrafiken, dessa behändiga transportmedel utan avgaser.

Den understa bilden är från 1880-talet då viadukten och järnvägsspåren upp genom Pålsjö skog bör ha varit ganska så nya, vilka storståtliga projekt för sin tid.

Strandpromenaden så som den ser ut i dag är den mest mänskliga miljon på platsen historiskt sett, tillkommen för gående personer som bara flanerar, människor i ögonhöjd.

Vilken tur att det inte blev ett högt hotell borta vid Gröningen. Det hade inte dröjt länge innan ett sådant ställes krav hade tagit över platsens själ, krav på p-platser och annat.

Området sådant det ser ut i dag borde ”K-märkas” (inom citationstecken). Framtida förändringar måste vara varliga och genomtänkta, för att inte slå sönder det som finns här, det som nog är mera av Helsingborgs själ än något annat.

Hur kommer viadukten och Gröningen att se ut om ännu ett sekel, på 2120-talet, undrar jag? Har havet tagit sig över Strandvägens murar för gott? Finns de mjuka sanddynerna på Fria bad kvar. Har Pålsjöbaden återigen blåsts sönder av någon envis höststorm? Och statyn av Henke Larsson? Den står nog kvar som minne av en annan tid. Domineras flanörskaran av pigga hundraåringar?