Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT
Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.
En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.
ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.
För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.
Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.
Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?
Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.
Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.
ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.
Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.
Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.
Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”
– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.
Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.
Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.
Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.
Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.
Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.
Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.
Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.
Åsa Carlson, vd för BarsebäckKraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.
SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.
Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.
De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina?
Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.
I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.
Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.
Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato. Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump.
Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.
Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.
Åsa Carlson, vd för BarsebäckKraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.
SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.
Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.
De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina?
Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.
I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.
Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.
Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato. Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump.
Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.
Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.
Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.
Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.
Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.
Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.
Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.
Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.
Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.
Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.
Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?
Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.
Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.
Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.
I onsdagens Dagens ETC uttryckerGöran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:
”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.
Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.
Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”
Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.
PÅ DN:debatt i söndagsdundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.
Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.
Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?
Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.
Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.
På söndagens webbseminariumFolk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.
Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:
”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.
Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”
Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?
Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.
Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.
Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns ArneRuth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.
– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.
Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.
Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.
– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.
I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.
Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.
Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.
– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.
USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.
Det finns föregångare.
– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.
Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.
– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.
– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.
Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.
Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.
Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.
En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.
Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.
Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.
”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.
– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.
Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.
– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.
På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.
– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.
– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.
Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).
De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.
Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.
– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.
– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.
– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.
Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.
Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.
Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).
Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.
Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.
Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.
”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.
Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.
Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.
Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).
Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.
Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.
Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.
Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.
I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”. De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.
– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.
Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.
Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.
Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.
Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?
Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.
Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.
Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.
Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.
Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.
Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen. Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.
