Helsingborgs förste fristadsartist,Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.
Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.
Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.
Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.
På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.
Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.
Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?
Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?
Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.
I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:
”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.
Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”
Kulturminister Amanda Lind och regeringen vill att det ska bli fler svenska fristäder för förföljda författare och konstnärer Foto: Erik Simander/TT.
Regeringen vill att det ska bli fler fristäder för förföljda författare och konstnärer och har gett Kulturrådet i uppdrag att verka för att det ska bli verklighet, rapporterar SVT. Kulturnyheterna har i Almedalen träffat kulturminister Amanda Lind (MP), som betonar:
– Vi ska stå upp för det fria ordet och för den konstnärliga friheten.
Amanda Lind understryker att det är viktigt att kommuner och regioner som fungerat som fristäder för journalister och konstnärer delar med sig av sina erfarenheter.
– Att man förstår vilken viktig roll som Sverige och alla städer spelar för både de enskilda utsatta konstnärerna och författarna men också för samhället. Hur positivt det är att ta emot en fristadsförfattare eller en fristadskonstnär.
Efterfrågan på fristäder är mycket stor, säger Karin Hansson som är nationell fristadssamordnare på The International Cities of Refuge Network(ICORN). Hon fortsätter:
– ICORN kommer nog att ha runt 150 sökande i år och vi hade lika många förra året. Så vi har en lista på runt trehundra personer som behöver fristad väldigt snart.
För de flesta kommuner innebär fristadsengagemanget något positivt och viktigt, ett sätt att i konkret handling visa solidaritet och stå upp för yttrandefrihet i demokrati.
Helsingborg är det bedrövliga undantaget. Fristadsartisten Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – från krigets Jemen och hans småbarnsfamilj blev vräkt av kommunen några dagar innan familjens hyreskontrakt gick ut för en vecka sedan. Alla möbler, inklusive sängar bars ut ur lägenheten. Familjen fick sova på golvet.
Kommunstyrelseordförande Peter Danielssonuttalade sig i sammanhanget nedlåtande om att kulturarbetare inte skulle ha någon gräddfil.
I Malmö har man en helt annan syn på fristadsförfattare.
Den afghanske journalisten Wali Arians fristadsperiod i Malmö på två år är nu över. Men han kommer att fortsätta att verka från Malmö, berättar han.
– Jag har påbörjat min nya journalistiska resa här i Sverige, och jag har arbetat som frilansjournalist på samma tv-station i Afghanistan, säger Wali Arian.
Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg sedan 2006 och sedan 2015 vice partiordförande för Moderaterna. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.
”Before moving out, the apartment needs deep cleaning, that means restoring the apartment like it was when you moved in, also defrosting the freezer and cleaning the oven. That needs to be finished on the 30th of June and the furniture belonging to Kulturförvaltningen needs to be picked up before that. I will try to arrange the transport around the 27-28 June.”
Johan Malmberg, kulturredaktör på HD,citerar i lördagens tidning brevet från kulturförvaltningen till Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – som i två år varit inbjuden som fristadskonstnär i Helsingborg.
AJ har med sin familj bott i lägenheten som Helsingborgs fristadsgäst under två och ett halvt år. Kulturförvaltningen vräker en småbarnsfamilj och bär iväg deras möbler och sängar några dagar innan deras kontrakt går ut på måndag den 1 juli. Är det förenligt med socialtjänstlagen, undrar jag?
När jag helt kort talar med AJ i telefon efter det att sängar och möbler burits ut ur deras hem vill han inte låta sig nedtryckas.
– Vi är vana hemifrån att sova på golvet. Barnen tyckte till och med att det var lite spännande.
Abduljabbar Alsuhili kommer från krigets Jemen, en av de mest ohyggliga konflikter i dagens värld. Många civila har dödats, flera miljoner har drabbats av hungersnöd. Saudiarabiens skoningslösa bomber. Svenska Saab lär ha levererat stridsledningsystem för miljardbelopp till saudierna. Sverige borde ha all anledning att visa solidaritet gentemot det drabbade jemenitiska folket.
Men i en kommentar i HD säger kommunstyrelseordförande Peter Danielsson, som sedan länge toppstyrt Helsingborg, att …
” Moderaterna i Helsingborg har hela tiden varit emot att delta i Icorn. Vi tycker inte att det är rätt att just kulturarbetare ska få en gräddfil in i Sverige som andra asylsökande och skyddsbehövande inte har.”
Vad menar Danielsson med ”gräddfil?” Danielssons gräddfil smakar unket när det handlar om en flyktingfamilj från Jemen. Ordvalet tyder på en förlorad moralisk kompass.
Danielsson tycks inte förstå skillnaden mellan migrationspolitik och stöd för yttrandefrihet i kris- och krigsområden. Icorn, som organiserar fristadsförfattare och fristadsartister, verkar i samma anda som Amnesty och Svenska PEN. Är det också ”gräddfilsorganisationer”?
Jag vill bo och leva i ett tolerant och humanistiskt Helsingborg, inte i den stad Danielsson talar om.
En gång var den här stadens slogan att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”, porten som ledde från Sverige ut i Europa ut i världen. Det var bra länge sedan.
Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.
Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.
Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.
ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.
Utom i Helsingborg.
Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.
Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.
Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.
För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.
När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.
En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.
AJ berättar om tiden i Helsingborg.
– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.
Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.
– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.
AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.
– Men det har varit svårt att finansiera.
I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.
– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.
Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.
Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.
För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.
I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.
Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.
Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.
Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.
I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.
Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.
Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse.
Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.
Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.
På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.
I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut.
Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??
2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning.
Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:
”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”
Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?
Helsingborgs stadsbibliotek har länge varit nergånget och på alla vis eftersatt. I statistiken över biblioteken i skånska kommuner har Helsingborg år efter år hamnat i botten när det gäller sådant som bokbestånd, personal med mera.
Kanske är en vändpunkt i sikte? I lördagens Helsingborgs Dagblad presenterades ett originellt förslag om en rejäl tillbyggnad av Jörgen Michelsens en gång så vackra bibliotek från 1965. 3000 nya kvadratmeter skulle skapa möjligheter för förnyelse.
Det är omöjligt att utifrån en enda skiss (av arkitektfirman Krook & Tjäder) bedöma vad tillbyggnaden innebär. Dess halvt underjordiska karaktär gör det lätt att misstänka att lokalerna blir mörka och instängda. Biblioteket i Halmstad med spektakulär arkitektur en bit ut över Nissan i centrum flödar av ljus och generösa utrymmen.
Förslaget sådant det nu presenteras är mest ett utkast. Nog borde en för staden så viktig byggnad också utformas efter en arkitekttävling. Det handlar om ett vardagsrum för helsingborgarna, en av få ickekommersiella platser i staden, ett hus för kunskap och för möten.
I dag saknas en anständig lokal för föredrag och diskussioner i biblioteket. Där finns inte heller vettiga utrymmen för utställningar av olika slag eller bra tysta utrymmen för koncentrerat arbete. En ombyggnad borde föregås av en rejäl översyn av lokalbehoven.
Tidsplanen är ett bekymmer. I texten heter det att utbyggnaden ser ut att kunna vara klar 2025, om sex år. Det är låg prioritering, rentav snigelfart. Bibliotekschefen Catharina Isberg pekar på att läget i dag är nog så akut:
– Vi har ett hus som vi har vuxit ur. Staden har dubblerat sin befolkning sedan huset byggdes och vi bedriver biblioteksverksamhet på ett helt annat sätt i dag, säger hon.
Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.
Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.
På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.
Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.
Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.
Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:
He’s the Universal Soldier and he really is to blame, His orders come from far away no more, They come from here and there and you and me, And brothers can’t you see, This is not the way we put the end to war.
Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.
En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.
Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:
– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …
Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.
Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.
Michael Segerström i sin egen ”Arg gubbe” på Stumpenteatern i Helsingborg.
Stumpenensemblen har under två majhelger gett Café Bipopulär, en föreställning med två delar. Första akten består av ”Scener ur Bengt Teddy Lampas o-roliga liv”. Gruppens egna texter av Marie F Persson, Madeleine Grothén och Anna Hanspers flätades samman med verk av Staffan Göthe, Stig Dagerman och Sandro Key-Åberg.
Det handlade om människor i marginalen, om psykisk ohälsa, alkoholism, fattigdom, hemlöshet och utsatthet. Men, som alltid hos Stumpen, i synnerhet om solidaritet och inkännande medmänsklighet inkännande. Livet kan vara för djävligt, men mycket tål att skrattas åt ändå och varför ge upp?
Förutom de ovan nämnda medverkade Dan Eriksson, Håkan Lindgren, Kat Strinnholm, Klas Johnson, Tea Kemppainen och Thomas Karlsson. Eyvind Andersen regisserade och Karin Muller Lindberg stod för dekoren.
Stumpen fyller i år tjugo. Gruppen bildades 1999 när Hans Polster spelade P C Jersilds Stumpen i samband med en konferens om hemlöshet.
Så bildades Stumpen, en unik fri teatergrupp i svenskt teaterliv med en blandning av teaterproffs och amatörer på och bakom scen och med samma återkommande grundteman som i den första uppsättningen.
Kvällens andra akt är en monolog om och av skådespelaren Michael Segerström. Hans ”Arg Gubbe” är en djupt berörande personlig reflexion. Det handlar om vem jag är, om vem den jag verkar vara är, om vem jag egentligen är – alltså om det grundläggande och lika för alla, att våga försöka vara sanna mot sig själva.
Som en trollkarl plockar Segerström fram olika ”delpersonligheter” ur sina inre rum. Här är ”arga gubben”, som retar sig på det mesta, ”tramsgubben”, som förvandlar det mesta till tramsiga historier. Och herr Ågren, ångesten personifierad.
Inte minst handlar det skådespelarens sexuella identitet. Som 75-årig bejakar han öppet i föreställningen – till slut, efter alla år – sig själv som bög och bisexuell. Det är modigt och gripande, inte minst som en rapport från en pågående process av omprövning och nyorientering i livet.
Stumpenensemblen saknar en fast scen. Kafé Bipopulär gavs i Folkets Hus B-sal som länge varit ”hemma” för Stumpen”. Men när ABF sålde Folkets hus blev De hemlösas teater hemlös.
Det är för mig fullständigt obegripligt att inte Helsingborgs stad mycket mera månar om den också i ett svenskt perspektiv helt unika Stumpenenseblen.
Fotnot: Kafé Bipolär och ”Arg gubbe” ges inte mer i Helsingborg. Arg gubbe kommer att i höst ges på teater Giljotin i Stockholm.
Bilden av Michael Segerström i ”Arg gubbe”, foto Yvonne Johansson/HD.
Litteraturkanalens båda filmare Michaela Hennigs och Rex Brådhe framför det moderna biblioteket i Lomma, där deras nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar” visats i veckan.
Helsingborgs stadsbibliotek, ritat av arkitekten Jörgen Michelsen invigdes 1965 i Stadsparken. Tillsammans med ”Michel” tog jag till 40-årsjubileet 2005 fram ”Återblick. Helsingborgs stadsbibliotek”, ett 40-sidigt häfte om bibliotekets tillkomst och om de visioner och tankar som låg bakom dess utformning.
Det handlade om ett ”sagoslott och en läroborg”, om en mötesplats för lässugna, mitt emellan Söder och Norr i det redan då illa segregerade Helsingborg.
Det går inte att överskatta vad det nya biblioteket vid sin tillkomst betydde för den tidens Helsingborg. Tyvärr var Jörgen Michelsen redan vid 40-årsjubileet besviken på flera förändringar av byggnaden.
2019 är det som en gång var ett ”sagoslott” dystert nog ytterligt nergånget, slitet och försummat av de lokala politikerna. Frågor om bibliotekets om- och utbyggnad, eller nybyggnad, borde stått högt upp på den kommunala dagordningen, men så är inte fallet.
Under en gångna veckan besökte jag biblioteket i Lomma, ritat av Henrik Jais-Nielsen och Mats White Arkitekter, ett välkomnande bibliotek i en modernt inspirerad byggnad på bästa plats i Lomma, med soltrappor ner mot Höje å genom samhället.
Inuti består biblioteket egentligen av ett rum med fönster mot vattnet och en trappa upp till ett ”svävande” mellanplan. Här finns också ”Röda väggen” från golv till tak, utsmyckad med ordet BIBLIOTEK översatt till 49 olika språk med skrift i silver.
Lomma bibliotek invigdes 2008 och nominerades till det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för 2009 års bästa arkitektur i Sverige.
Magnus Mankan Nilsson i en scen ur Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”.
I torsdags premiärvisades på Lomma bibliotek Helsingborgsfilmarna (också verksamma med Litteraturkanalen) Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”, om skådespelaren, dramatikern, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson, som 1991 drabbades av en stroke men ”blev en bättre dramatiker och fortsatte som skådespelare trots sitt handikapp”.
Helsingborgs stadsbibliotek, invigt 1965, i dag nergånget, slitet och försummat av lokala politiker.
Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.
Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.
I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.
Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.
Bakom villan låg Piskfabriken Svea,byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.
Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.
Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?
Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:
”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”
Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.
Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:
”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”
Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.
Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.
I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.
För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?
Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.
Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.
