Kategoriarkiv: Teater

Musik, Teater

Michael Segerström möter miles davis

Pianisten Felix Tani och skådespelaren Michael Segerström spelar Henning Manchells korta drama ”Driving Miles”, som utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

En skrothandlare i Norge funderar på om hans flaggstång behöver målas. I stället hissar han flaggan på halv stång, efter ett telefonsamtal från sin far. Miles Davis är död, berättar pappan och uttalar namnet som man läser det utan någon engelsk intonation. Året är 1991.

Så pass poetiskt inleder Henning Mankell sin ”Driving Miles”, med undertiteln ”Gökuret från Montreux”, som på onsdagskvällen uppfördes som genrep på Sub Rosa på Råå. Pjäsen lär vara den sista Mankell skrev kort tid före sin död. Historien utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

På scenen står Michael Segerström, som med stor scenisk närvaro och glimten i ögat gestaltar skrothandlaren och berättar en historia om dennes vän taxichauffören, som en gång på jazzfestivalen i Molde fick köra Miles Davis. Miles frågade chauffören om han visste vem han var och om han tyckte om hans musik. Svaret på den första frågan var ja och på den andra nej. Sedan blev de båda vänner för livet.

Pjäsen är uppbygd som en blues, med en härlig rytm i berättandet. Med på scenen finns pianisten Felix Tani, som ibland bara markerar paus i monologen med några snabba ackord för att en annan gång låta en musikslinga växa långt ut i rummet, innan Michael Segerströms skrothandlare fortsätter sin vemodiga berättelse om jazzen, vänskapen och livet.

Eyvind Andersen står för regin av Mankells till formen lilla men till innehållet stora drama. Det är lätt att ta ”Driving Miles” till sitt hjärta.

Fotnot: Föreställningen ges på torsdag kl 19 i Tivolihuset i Höganäs, på fredag 21.15 i Konsul Perssons villa under Helsingborgs KulturWKND och på söndag kl 16 på Kulturhuset Björnen i Åstorp.

Ex-Jugoslavien, Krig och fred, Propaganda, Teater

Pappa, make, krigsförbrytare: Om kriget och människan

Danjin Malinovic ger tillsammans med Fikret Çesmeli (övre högra bilden) för Riksteatern sin egen pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare”, med premiär i onsdags på Stenkrossen i Lund. Foto: Sören Vilks.

Danjin Malinovic kom med sin familj till Helsingborg som flykting från krigens Jugoslavien i början av 1990-talet. I sin bok ”Var är mitt hem?” berättade han om flykten och om hur det var att landa i Sverige som gömd flyktingfamilj. Av boken gjorde han enmansföreställningen med samma namn, som han spelat runtom i Sverige i över 300 föreställningar.

I onsdags hade Danjins nya pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare” premiär på Stenkrossen i Lund i Riksteaters regi. Den bygger på flera intervjuer med en dömd krigsförbrytare som i ett svenskt fängelse avtjänade 18 års fängelse.

Frågan som Danjin Malinovic ställer är: Hur är det möjligt för en man som lever ett vardagligt liv som familjefar, som pappa och make, kan förvandlas till krigsförbrytare? Vad är det för demoner i oss som kriget släpper lösa, som förvandlar oss till våldtäktsmän och mördare?

Det handlar inte bara om Jugoslavien. Samma mekanismer verkade i nazismens Tyskland men också i dagens krig som det i Syrien.

I föreställningen finns scener där Danjin intervjuar (den anonymiserade) krigsförbrytaren men också reflekterar över det han får höra. Föreställningen bygger mer på frågor än på förenklade svar. Hur kunder det hända? Skulle det kunna ske också i ett land som Sverige som haft fred i över två hundra år?

Uppsättningen är befriande starkt antinationalistisk. Här talas inte om det ena folket som hatar det andra.

Utan om vad som händer när nationalistiska krafter blir starka och delar in världen i vi, de goda, och dom, de onda.

Som i Jugoslavien 1991 – 92. Och i Sverige 2020.

I en svensk opinionsundersökning förra veckan var SD största enskilda parti och några av de traditionella borgerliga partierna har naivt ställt in sig i leden.

På scenen finns också skådespelaren, sångaren och musikern Fikret Çeşmeli, vars stämningsfulla lutaspel ger nödvändiga pauser i den sceniska högspänningen.

Michael Cocke har regisserat en föreställning som bygger på stark scenisk närvaro hos de båda medverkande, på förtätning och ett mod att ta upp de svåraste frågor.

Det är 19 år sedan krigen i Jugoslavien började. Vi i Sverige borde diskutera det som hände mycket mera, inte som ett jugoslaviskt fenomen utan som något allmänt som kan uppträda där vi minst av allt anade att det var möjligt.

Därför är Danjin Malinovics ”Pappa, make och krigsförbrytare” så angelägen och nödvändig och dessutom en starkt berörande föreställning.

Pjäsen går nu ut på turné i Sverige. Den spelas på Landskrona teater den 28 januari och på Helsingborgs stadsteater den 17 mars, i båda städerna ges endast en föreställning.

Fotnot:

Danjin Malinovic presenterades nyligen i Helsingborgs Dagblad av Marjan Saab, läs här.

Boel Gerells recension i HD/Sydsvenskan hittar du här.

Lars Rings recension i Svenska Dagbladet finns här:

Recension i SR P1:s Kulturnytt finns här.

En intervju i SR:s i förra veckan finner du här.

Fikret Çeşemil och Danjin Malinovic Foto: Sören Vilks
Fattigdom, Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Teater

Arg gubbe på Stumpen i Helsingborgs Folkets hus

Michael Segerström i sin egen ”Arg gubbe” på Stumpenteatern i Helsingborg.

Stumpenensemblen har under två majhelger gett Café Bipopulär, en föreställning med två delar. Första akten består av ”Scener ur Bengt Teddy Lampas o-roliga liv”. Gruppens egna texter av Marie F Persson, Madeleine Grothén och Anna Hanspers flätades samman med verk av Staffan Göthe, Stig Dagerman och Sandro Key-Åberg.

Det handlade om människor i marginalen, om psykisk ohälsa, alkoholism, fattigdom, hemlöshet och utsatthet. Men, som alltid hos Stumpen, i synnerhet om solidaritet och inkännande medmänsklighet inkännande. Livet kan vara för djävligt, men mycket tål att skrattas åt ändå och varför ge upp?

Förutom de ovan nämnda medverkade Dan Eriksson, Håkan Lindgren, Kat Strinnholm, Klas Johnson, Tea Kemppainen och Thomas Karlsson. Eyvind Andersen regisserade och Karin Muller Lindberg stod för dekoren.

Stumpen fyller i år tjugo. Gruppen bildades 1999 när Hans Polster spelade P C Jersilds Stumpen i samband med en konferens om hemlöshet.

Så bildades Stumpen, en unik fri teatergrupp i svenskt teaterliv med en blandning av teaterproffs och amatörer på och bakom scen och med samma återkommande grundteman som i den första uppsättningen.

Kvällens andra akt är en monolog om och av skådespelaren Michael Segerström. Hans ”Arg Gubbe” är en djupt berörande personlig reflexion. Det handlar om vem jag är, om vem den jag verkar vara är, om vem jag egentligen är – alltså om det grundläggande och lika för alla, att våga försöka vara sanna mot sig själva.

Som en trollkarl plockar Segerström fram olika ”delpersonligheter” ur sina inre rum. Här är ”arga gubben”, som retar sig på det mesta, ”tramsgubben”, som förvandlar det mesta till tramsiga historier. Och herr Ågren, ångesten personifierad.

Inte minst handlar det skådespelarens sexuella identitet. Som 75-årig bejakar han öppet i föreställningen – till slut, efter alla år – sig själv som bög och bisexuell. Det är modigt och gripande, inte minst som en rapport från en pågående process av omprövning och nyorientering i livet.

Stumpenensemblen saknar en fast scen. Kafé Bipopulär gavs i Folkets Hus B-sal som länge varit ”hemma” för Stumpen”. Men när ABF sålde Folkets hus blev De hemlösas teater hemlös.

Det är för mig fullständigt obegripligt att inte Helsingborgs stad mycket mera månar om den också i ett svenskt perspektiv helt unika Stumpenenseblen.

Fotnot: Kafé Bipolär och ”Arg gubbe” ges inte mer i Helsingborg. Arg gubbe kommer att i höst ges på teater Giljotin i Stockholm.

Bilden av Michael Segerström i ”Arg gubbe”, foto Yvonne Johansson/HD.

Helsingborgs stadsteater, Teater

Omtumlande Woyzeck i speglarnas labyrinter

Woyzeck är ett samarbete med Malmö Dockteater och föreställningen framförs i två skilda versioner i Helsingborg respektive Malmö. Samma manus, samma ensemble men helt olika föreställningar!

Woyzeck på Helsingborgs stadsteaters lilla scen är ett omtumlande teateräventyr.  Föreställningen gnistrar av idéer, det är bara för oss i publiken att ta för oss. Scenografi och kostymer är silverskimrande, som av stanniol. Scenen är en vridbar plattform, utformad som en kvartscirkel, ofta i långsamt roterande rörelse. Den är klädd med mörka speglar.

Varje person speglas tre gånger. Men också golvet speglar. Med alla fyra medverkande på scenen ser jag sammanlagt 24 spegelbilder plus fyra skådespelare. Till det kommer att var och en av de medverkande också arbetar med porträttlika dockor, exakta avgjutningar av deras egna ansikten. Och inte nog med det, publikens spegelbild finns också där.

Det som skulle kunna ha varit ett stycke intim teater om 1800-talssoldaten Woyzeck som utspisas med enbart ärtor, växer till ett myller av reflexioner, både visuella och språkliga.

Vem är Woyzeck? Han kallas till anställningsintervju på det stora företaget. Han, förresten, kanske är han en hon eller tvärtom. Och för övrigt är det ingen som har rollen som Woyzeck, vars repliker skiftar mellan de medverkande.

Det jag ser är ett visuellt och virtuellt myller på scenen i en mycket fysisk iscensättning. Också det jag hör, språk och dialoger, är uppbrutet i nya speglingar, mellan det meningsfulla och sanna tilltalet och alla kaskader av floskler och ordmoln som sveper in vår tid i dimridåer av lögner och nyspråk, bortförklaringar, fake news och maktutövning via twitter.

Därmed blir regissören Erik Holmströms uppsättning inte bara medryckande och uttrycksrik konstnärlig teater utan också en reflektion över vårt 2019, med ”en tidsanda eller samhällsstruktur där allt är i rörelse, där allt är utbytbart och lyder under pengarnas logik”, där ”kapitalismen har drivit på utvecklingen i en rasande fart och gjort fler och fler av livets delar till varor och tjänster på marknad” (citerat ur en intervju med Holmström i programmet).

Erik Holmström är konstnärlig ledare för Malmö dockteater och dockorna (som också är de robotar som en dag nog tar över) fyller en viktig funktion i föreställningen. Han svarar också för scenografi, kostymer och ljuddesign.

I föreställningen medverkar Cecilia Borssén, Emma Mehonic, Robert Olofsson och Gustav Berg. Deras roller går in i och ut ur varandra. Utspelet rymmer både frenesi och vilopauser, allvar, lekfullhet och humor. Vad är det vi ser, en film, ett dataspel eller rentav en teaterpjäs? Kanske en repetition av en föreställning …

Klassikern Woyzeck skrevs 1837 av den unge dramatikern, filosofen och revolutionären George Büchner. Han fullbordade aldrig pjäsen, som till sitt ursprung är ett fragment, som bearbetats av skilda tiders dramaturger och regissörer. Erik Holmströms version är förstås ”fritt efter Büchner”, mycket fritt efter, en uppsättning som med en tå i 1800-talet till slut dunsar rakt ner i vår förvirrade tid.

Danmark, Teater

”Hele Danmarks Ghita” i ilsken mediestorm

Danmarks stora skådespelerska Ghita Nørby. Foto: Thomas Lekfeldt, STF / Ritzau Scanpix

Ghita Nørby, en av Danmarks mest kända skådespelare, har hamnat i en mediestorm. Radio24syvs Iben Maria Zeuthen skulle göra en planerad sju timmar lång intervju med Nørby. Men 20 minuter in i intervjun hånade Nørby intervjuarens utseende med de stora hörlurarna och den klossiga mikrofonen. Hon rentav kallade journalisten för idiotisk. Och journalisten lät Nörbys arga påhopp ligga kvar i det färdiga programmet.

Lyssnarna upprördes. Debatten löpte amok, skriver Lea Korsgaard på sajten Zetland. Är den 84-åriga Ghita Nørby inte längre vid sina sinnens fulla bruk, undrade någon på sociala medier. Och hur kunde radiokanalen nedlåta sig oetiskt till att inte klippa utan sända hennes arga påhopp? Och så vidare.

Lea Korsgaard skrev för åtta år sedan en stor biografi över Ghita Nörby. Radiokanalen hade kontakt henne och frågat om hon menade att intervjun kunde sändas. Hennes svar var att man självklart skulle sända allt.

Med en suck (mellan raderna) skriver Korsgaard om att spekulationerna över Nørbys ”patologiska” utbrott bara visar att lyssnarna förlorat känslan för sammanhanget mellan det orimliga och konsten, ”mellan hänsynslösheten och sanningen”. Och att de därför inte längre kan förstå vad det egentligen är som gjort Ghita Nørby till Ghita Nørby.

Korsgaard berättar om sin första kontakt med Ghita Nørby inför den planerade boken, det var i februari 2011. Det började bra, ända tills Lea frågade om hon fick följa repetitionerna på Det Kunglige på Fanny och Alexander. Nørby blev förbannad.

– Du kan få hänga med till Irma när jag köper en and men aldrig i livet släpper jag in dig i repetitionssalen.

Efter det första mötet bröt skådespelerskan kontakten under två månader. När intervjuarna till slut lyckades få tag spå henne i telefon svarade hon med hög hysterisk stämma ”Jag vill inte tala med dig”.

Sent omsider skickade Ghita Nørby ett mejl, intervjuerna återupptogs och intervjuaren insåg att hon varit en idiot. Men att hon till slut hade blivit godkänd av ”den stora” därför att hon gått in i skrivprojektet inte bara med planer på upplägget – utan med sig själv helt och hållet.

Fotnot: Hela radioinslaget kan höras här.

Bosnien, Ex-Jugoslavien, Flyktingar, Främlingsfientlighet, Helsingborgs stadsteater, Jugoslavien, Krig och fred, Sverigedemokraterna, Teater

Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Danjin Malinovic berättar i sin ”Var är mitt hem?” om sin och familjens flykt från det krigsdrabbade Jugoslavien till Sverige. Föreställningen ges lördag och söndag på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Fortsätt läsa Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap →

Helsingborgs stadsteater, Teater

Som Bollywoodfilm på svenska

Almqvists Drottningens juvelsmycke hade premiär på lördagskvällen på Helsingborgs stadsteater, en scenisk totalupplevelse, konstnärlig teater med visioner och suggestiva uttryck. Fortsätt läsa Som Bollywoodfilm på svenska →

Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Teater

De hemlösas teater blir hemlös

Stumpenensemblens  föreställning i söndags av Bengt Bratts och Kent Anderssons Tillståndet var den sista i det privatiserade Folkets hus i Helsingborg. Till sommaren står ”De hemlösas teater” hemlös och utan scen. Hallå kulturnämnden, finns det någon som kan fixa ett härbärge för hemlösa teatrar? Fortsätt läsa De hemlösas teater blir hemlös →

Helsingborg, Helsingborgs stadsteater, Teater

East Side Stories – en teaterhändelse i Helsingborg

East Side Stories hade i Helsingborgs stadsteaters regi premiär i Dalhemsskolans idrottshall. Musikalen bygger på berättelser från förorten och spelas av amatörer, proffs och barn tillsammans. Fortsätt läsa East Side Stories – en teaterhändelse i Helsingborg →