I tisdags offentliggjorde Human Rights Watch en 213-sidiga rapport, där man framställer Israels politik mot landets palestinier som apartheid. 

Redan 2001, för tjugo år sedan, anklagade hundratals människorättsgrupper som samlats i Sydafrika Israel för apartheid, skriver New York Times. Några reagerade – som Human Wrights Watchs representant den gången, Reed Broody:

– Det är fel att jämföra sionism med rasism.

I dag har organisationen bytt åsikt. Den gången trodde många att den israeliska politiken var tillfällig. Men med tiden har den hårdnat och blivit permanent. 

– Förtrycket av palestinierna har kommit till passerat en tröskel och blivit permanent på ett sätt som möter definitionerna av brotten apartheid och förföljelse, säger Kenneth Rooth exekutiv direktör för Human Rights Watch.

Redan i januari kom den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till samma slutsats, liksom två andra israeliska organisationer. Deras ställning motsvarar den som palestinierna haft sedan slutet av 1960-talet och som USA:s president Jimmy Carter uttryckte redan 2006.

Netanyahus israeliska regeringen fördömde föga oväntat Human Wrights Watch, som en organisation som ”under åravis har hemsökts av antiisraeliska fördomar, som Mark Regev, rådgivare till Netanyahu uttryckte sig. 

Israels ambassadör i USA, Gilad Erdan, stämplade direkt rapporten som gränsande till antisemitism.

Human Rights Watch jämför inte Israel direkt med apartheidtidens Sydafrika. I stället citerar man internationella lagar som definierar apartheid som ”ett brott mot mänskligheten”, när en etnisk grupp totalt dominerar en annan genom avsiktligt, inhumant och systematiskt förtryck. 

Organisationen hävdar att sådana förhållanden finns i skiftande grad såväl på Västbanken, på Gazaremsan och i staten Israel.  Man tar sina flesta exempel från Västbanken, där många palestinier lever under militärstyre medan de israeliska bosättarna kan tillämpa civila lagar med mycket större frihet, en ojämlikhet som HRW menar visar på det systematiska förtryck som är basen för apartheid.

Israel styr i dag mer än 60 procent av Västbanken och använder checkpointer och och tillståndssystem för att reglera palestiniernas rörelsefrihet. Man har tvingat tusentals palestinier att lämna sina hem och förvägrat 100 000-tals palestinier vistelserätt, medan miljontals palestinier har förvägrats grundläggande mänskliga rättigheter.

Ett folk, bosätttarna får privilegier, medan det andra, palestinierna, diskrimineras i varierande grad.

New York Times ger talrika exempel på israelisk praxis mot palestinierna.

I östra Jerusalem, som Israel annekterade 1967, och som palestinierna betraktar som sin framtida huvudstad, lever den 59-årige palestinska revisorn Fakhry Abu Diab.

Åtta gånger har han ansökt om att få bygga ut sitt hus för att anpassa det till sin växande familj. Varje gång har han fått avslag. Till slut gav han upp och byggde om sitt hus utan tillstånd. Nu har den israeliska regeringen beordrat rivning av hans hus. I samma område har judiska familjer fått tillstånd att ta över många palestinska hus och bygga hundratals nya, liksom ett rituellt bad och ett turistcentrum för judisk historia.

– Vi förstår precis vad som händer här, sa Abu Diab. De vill inte att jag och mina barn ska bo kvar här och därför får vi inget bygglov. Vi lever i ett apartheidsystem.