Jag går i tankar längs Kullagatan i Helsingborg, möter en försäljare av Faktum, tidningen som säljs av de hemlösa, nickar rutinmässigt, ser försäljaren i ögonen för att åtminstone inte ignorera, går sedan vidare tio steg och stannar. Varför ska jag inte köpa Faktum tänker jag. Det är det minsta jag kan göra. Dessutom brukar den vara läsvärd och välgjord.
Sagt och gjort. På köpet ett samtal som gör oss båda lite glada. Hen är från Serbien men talar riktigt god svenska.
När jag kommer hem läser jag tidningen som grundades i september 2001 ungefär samtidigt som flygplanen körde in i World Trade Center i New York. Sedan dess har världen bara blivit sämre. Också hemlösheten och antalet hemlösa har ökat, konstaterar Faktums chefredaktör Sarah Britz. Det är ett konstigt jubileum, suckar hon ”för vi borde inte behövas. Men så länge vi behövs finns vi här och vi möts i ögonhöjd.”
I sin ledare lyfter hon fram ”Bostad först”, en tvärt-om-modell.
– Vem kan nyktra till och söka jobb om man inte har någonstans att bo, undrar hon retoriskt – och lyfter i sammanhanget glädjande fram Helsingborg som ett föredöme.
Särskilt illa drabbas ensamstående mammor och deras barn. 2018 fanns det 5000 hemlösa barn i Sverige.
I numret fins en viktig intervju med Martin Grander, doktor i urbana studier vid Malmö universitet. Han är kritisk mot den nuvarande exkluderande byggboomen.
– Vi måste tänka om. Alla måste dra åt samma håll, från den som gör kalkylen till den som bygger huset. Sverige är i mångt och mycket ett jämlikt land – men här bor många fattiga människor.
Grander är övertygad om vad som borde gälla:
– Bostad först. Med ordnad bostad följer andra positiva förändringar i tillvaron med. Det finns det gott om evidens för.
– Lika tydlig är den omvända spiralen. Bostadsbristen förstärker klasskillnader. Unga kan inte flytta dit där jobben finns. Det vi ser nu skapar allt mer ojämlikhet i samhället.
Vinjettbild till den i höstas sända radiodokumentären om Vipeholmsanstalten i Lund, av Randi Mossige-Norheim.
Tidskriften Balder med mottot ”Frihet – jämlikhet – solidaritet” utsågs välförtjänt till Årets kulturtidskrift 2020”. I juryns motivering heter det bland annat:
”Den numera 45-åriga tidskriften uppmärksammar centrum i periferin, utan att skrika med. Den som läser Balder förstår att den rådande samhällsordningen inte är det enda tänkbara, att förvandling är möjligt. Genom vardagens sysslor, samtal, odling och politik, konstnärligt arbete och etiska övervägande beskrivs världen och människans storlek i landskapet.”
Balders redaktion ligger i Bjuråker nära Västerdalälven.
Jag citerar vidare ur prismotiveringen:
Dess ”bevakning av vår samtida kultur har ett annat perspektiv än stadens.
I tider av specialisering, koncepttänk, korridorer, ekologisk kris och utmattning, lyfter Balder blicken och söker helhetsperspektiv”.
I det sista numret förra året (Nr 4 2020) är temat ”En plats på jorden”. Infallsvinklarna är mångahanda.
I ”Här i denna dal” berättar Karin Ducander om en fattig dal i södra Frankrike, tjugo mil norr om Perpignan, en dal där ”flertalet tar steget ur det etablerade mönstret och valt att skapa sina liv på egna villkor”, ”en skön dal, där tiden porlar stillsamt och lättjefullt som en rännil efter ett lätt regn”.
Området har en tradition som hemvist för oliktänkare. Här frodades mellan 900-talet och 1200-talets mitt katarismen, vars kristna ideal var tolerans, likvärde och gemenskap.
Marie Lundquist skriver under rubriken Det hemliga såret om Alberto Giacometti och ett annat seende. I en spännande text reflekterar hon särskilt över konstnären och seendet. Vilka är hans utdragna varelser, dom kan föra tankarna till utmärglade lägerfångar? Hon ser snarare ”en människa i tillblivelse” i hans verk, ”i ständig rörelse från sitt ursprung”.
Giacomettis ateljé i 14:e arrondissementet I Paris blir “den plats på jorden” hon knyter an till. Och på en bild i anslutning till reportaget, tagen av Christer Strömholm 1986, kan vi ”kika in” i ateljén, konstnären bland penslar, trasor, mejslar och bakom dessa utdragna magra kroppar.
I en text av helt annat slag knyter Mats Ahlberg an till Randi Mossige–Norheims starka radiodokumentär med en serie reportage om Vipeholmsanstalten utanför Lund, som ända till för ett sextiotal år sedan förvarade ”sinnesslöa” barn, män och kvinnor – bortom all mänsklig anständighet.
Randi Mossige–Norheims farbror Inge var en av de flera tusen svenskar som spärrades in på Vipeholm. Många av dem utsattes där för experiment som medvetet framkallad karies som förstörde deras tänder. ”De kallades obildbara idioter, sorterades bort och låstes in. Överläkaren på Vipeholm lät plocka ut 152 av de intagnas hjärnor”, läser jag i programintroduktionen på SR/Play.
Här skildras en 13-årig pojke. Han har ”ett slött stirrande ansiktsuttryck och verkar rädd”, skriver en läkare, som också noterar att pojken ”ryggar tillbaka för en brinnande tändsticka”. Sex år senare är han blek och mager, går ner 15 kilo på ett halvår och dör. Han avled utan något tecken till lidande”, säger överläkaren som också slår fast att ”någon särskild gravsten torde inte behövas”.
Vipeholm var läkaren och den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petréns verk. Petrén hade med stöd av politiker från andra partier varit med om att driva igenom steriliseringslagar för ”sinnesslöa”. Dessa skulle inte försämra släktet genom att föda ”en mindervärdig avkomma”, som Petrén uttryckte det.
Hur var det möjligt frågar, som Mats Ahlberg och avslutar sin starka text med aktuell koppling:
”En krass blick på människovärdet, en blick som just nu plötsligt dykt upp på i princip alla äldreboenden i landet. Rösterna från Vipeholm lär oss att se varje människa som just en oskattbar människa.”
Alberto Giacometti. Foto: Christer Strömholm, 1986.
Tidskriften Essäs 7 nummer handlar om Döda (†)rd. Essä nominerades i år som en av tre till årets kulturtidskrift.
7000 språk talas runt om i världen. Varje år dör några av dem, när de inte längre talas av någon som lärt sig dem som modersmål.
41 procent av världens språk år utrotningshotade arter, som riskerar att falla i glömska.
För några år sedan fanns i Helsingborgstrakten ett antal ljushuvuden som ivrigt agiterade för att engelskan skulle få status som nationellt språk. För dem var svenskan provinsiell. Skoleleverna skulle bli mera nationellt gångbara om de anglifierades.
Språk utvecklas långsamt. Det är svårt att säga just när ett språk dör, konstaterar språkforskaren och författaren Karin Westin Tikkanen i ”Liva (†). Orden som inte längre lever”, i tidskriften Essäs nya nummer 7/2020, som har Döda ord som tema.
Hennes essä belyser ”döda” ord i svenskan, ord som kommit ur bruk av olika anledningar – och ofta ersatts av andra. ”Bokhus” sa man ofta ännu under sent 1800-tal innan ordet knuffades ut i skuggorna av importerade ”bibliotek”, för att ta ett exempel.
En hel grupp av ord som inleds med bråd– tycks ha försvunnit i början av 1900-talet, som brådbytt (hastigt ombytt) och brådfiken (alltför nyfiken) medan andra fått leva kvar som bråddjup och brådstörtad. Varför? Säg det.
Är det synd att ord dör, ska vi liva dem. frågar sig Karin Westin Tikkanen och livar därmed ett annat dött ord, som betytt ”att göra något levande”. Liva är i ordlistan märkt med ett kors eller en ”dolk”, som markerar att ordet är dött fastän så upplivande.
Den som livar ett ord skulle kunna kallas en språknekromantiker, skriver slavisten och och översättaren Nils Håkansson i sitt bidrag ”Om språknekromantin”, som handlar om försök att återuppliva död språkmateria.
Författaren Viktor Rydberg var en nekromantiker som på 1860-talet ville rensa det svenska språket så att det inte besudlades av ”låneord och utländska later”.
Rydbergs impuls var patriotisk och reaktionär, skriver Håkansson, även om Rydberg i övrigt var liberal och relativt progressiv.
Bland annat omarbetade Rydberg sin Singoalla, så att romanska ord ersattes av germanska varianter. Privilegium blev företrädesrätt, nervös blev överhettad, och så vidare.
I tjugotalets Sverige har svenska språket invaderats av ett myller amerikanska ord och vändningar. Även om jag skulle kunna tänka mig att nekromantiskt använda DDT eller något annat ogräsmedel mot dem är jag rädd för att de kommit för att stanna och att det bästa nog är att gilla läget – men också tänka efter vilka ord jag själv helst vill vårda och använda.
I Essäs nummer 7 medverkar också Jan Berglin och John Swedenmark.
Till sist, Essä är både livgivande läsvärd och kreativt layoutad.
”Nu blir jag 90. På dagen 53 år innan jag föddes, söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga av L’Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren.”
Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer lever upp till parollerna om yttrandefrihet, antiimperialism och ”folkets kultur”. Och hyllar snart nittioårige Jan Myrdal.
Snart 90-årige Jan Myrdals ”Skriftställning” i Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer (6-7/2017) handlar om ”Bilders mångfaldighet”. Den illustreras med en satirisk teckning av André Gill, på omslaget av franska L’Eclipse sommaren 1874. Det handlar om censur och om yttrandefrihet, det som varit Fib/Kulturfronts paroller alltsedan 1971:
”För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism …”
Det 72-sidiga snyggt layoutade sommarnumret lever verkligen upp till sina motton. Jonatan Fahlén, Greklandssolidaritet, skriver om hur EU nu håller på att organisera utförsäljningen av allmännyttiga tjänster som järnväg, post, buss och spårvagnar – och allra värst Atens och Thessalonikis vattenbolag. I utbyte serveras nödlån.
Högsta domstolen förklarade att privatiseringen av vattenförsörjningen strider mot grundlagen, att medborgarnas hälsa och välfärd ska garanteras. Men domslutet körs nu över. Till saken hör att statsskulden har ökat trots alla åtstramningspaket, från 120 procent av BNP 2010 till 179 procent i dag (3 000 miljarder kronor).
Särskilt intressant är ett reportage om Russelltribunalen som genomfördes i Stockholm för femtio år sedan i protest mot USA:s krig i Vietnam, utifrån nyligen släppta CIA-dokument. CIA var övertygat om att antikrigsrörelsen sponsrades och finansierades av av utländska krafter och fienden, vietnameserna. Jean-Paul Sartre var ordförande. Tage Erlander menade att tribunalen ”inte tjänade fredens syfte” och oroade sig för Sveriges relationer med USA.
I FiB/Kulturfronts sommarnummer berättar man om den pågående digitaliseringen av tidningens alla nummer, i samarbete med KB. Och så hyllas Myrdal på födelsedagen med ovanstående kritteckning av Kerstin Thorvall, föreställande Super-Meccanopojken.
Bilden här under: Vid Russelltribunalen i Stockholm uppvisades den nioårige pojken DoVan Ngoc vars hemska bukskador orsakats av amerikanska napalmbomber. Böjd över pojken dr John Takman.
