Sedan den 22 april har 37 av 60 av de äldre-äldre på vårdboendet Valltorp i Helsingborg smittats av covid-19. Under samma period har 17 av de boende avlidit, förmodligen av coronaviruset. Staden betecknar nu läget som extraordinärt, skriver Helsingborgs Dagblad.
Covid-19-fall har också rapporterats på ytterligare två vårdboenden i staden, Stattenahemmet och Elinebo.
För en vecka sedan berättade vård- och omsorgsdirektören Annika Andersson på en presskonferens att det fanns 50 konstaterade eller misstänkta smittade på tre boenden i Helsingborg. Det är siffror rapporterade till länsstyrelsen. Frågan om antalet dödsfall avvisades med hänvisning till ”patientsekretessen”.
Det som offentliggörs i dag med 17 dödsoffer är det kusligaste exemplet hittills på mörkläggningskulturen i Helsingborg. När nästan var tredje äldre-äldre på ett hem avlidit under en månad är det banne mig en skyldighet för de ansvariga att berätta det för allmänheten. Det påverkar i synnerhet övriga intagna på samma hem, men också personal och anhöriga och i slutänden alla som bor i Helsingborg och försöker överleva pandemin.
Annika Anderssons tystnad visar att hon är olämplig för sitt uppdrag. Det här är en tid av djupaste kris som kräver transparens. Allmänheten måste lita på att tydliga besked ges om händelser av det här slaget.
Vid sin presskonferens sa Andersson vidare att det fanns finns 50 konstaterade eller misstänkta smittade på tre boenden i Helsingborg. Jag antar att hon syftade på de tre nämnda boendena, men kan bara gissa. Hur är situationen på andra äldreboende? Är de fria från den dödliga smittan? Det borde rimligen sagts i klartext i så fall.
Smittläget på Valltorp tyder på grava missförhållanden. I tisdagens pressmeddelande verkar det som om man mest vill skydda sig själv och andra ansvariga, när man skriver: ”Vi vill vara tydliga med att vi i alla lägen följer folkhälsomyndighetens och Vårdhygien Skånes rekommendationer.”
På Valltorp har man inte observerat några nya covid-19-fall sedan den 11 maj. Det innebär att den kusliga situationen på institutionen har hemlighållits i en dryg vecka – och att Annika Andersson måste ha känt till situationen på presskonferensen den 12/5, men valde att tiga.
Till sist, det kan finnas olika orsaker till det som inträffat. Ytterst handlar det – som jag ser det– om ett systemfel, en konsekvens av en lång rad skattesänkningar som gått ut över all offentlig verksamhet. Allra längst ner i hierarkin tycks äldreomsorgen ha hamnat. Vården av de äldre-äldre, inte minst de med demenssjukdomar, har utsatts för ideliga nedskärningar, med dåligt betald personal, många timanställda, hög personalomsättning och bristande säkerhetsrutiner.
I radio och TV hålls nu dagliga informationsmöten klockan 14. I anständighetens namn borde de ansvariga för äldreomsorgen i Helsingborg visa ansvar och regelbundet, genom att ofta och alldeles ärligt informera om situationen på Helsingborgs äldreboenden.
Den franske filosofen Michel Foucault skrev en gång att ett samhälle kan bedömas efter hur man behandlar sina svagaste och mest utsatta grupper. Utifrån sådana tankar är Sverige inte längre ett föregångsland och en stad som Helsingborg ett eländigt exempel på de dödliga konsekvenserna av decenniers dödligt destruktiv politik, det som skulle kunna beskrivas som nedmonteringen av folkhemmet.
Min förhoppning för att pandemin leder till ett uppvaknande. När smittan väl förklingat kan inte allt återgå till det som har varit. Det finns många slutsatser att dra och lära av i allt det kusliga som sker dessa vårmånader.
Fotnot: Se också en tidigare blogg:
