Expressen och Aftonbladet tidigarelägger nu sin pressläggning till 18-tiden för papperstidningen och redigerarna övergår till kontorstider, när distributionen slås ihop med morgontidningarnas, skriver tidningen Journalisten 3/2021. Samtidigt blir det för första gången möjligt att prenumerera på tidningarnas printupplagor.
– Det är en epok för svensk nyhetsmedia som går i graven, säger Jan Spångberg, journalistklubbens ordförande på Expressen.
De båda tidigare kvällstidningarna kommer framöver att trycka tidningarna tidigare än morgontidningarna. Syftet är att kunna använda morgontidningarnas distributionsnät – och samma tryckpressar förstås, Bonniers och Schibsteds.
Expressens redaktionschef Magnus Alserlind betonar tidningens sänkta kostnader genom smartare transporter och distribution tillsammans med morgontidningarna. De kommer att finnas i butik tidigt på morgonen.
På Aftonbladet gäller nyordningen från och med i dag onsdag i stora delar av landet. Mellansverige är först ut. Expressen gick över till de nya trycktiderna redan i förra veckan.
Redigerarna kommer företrädesvis att arbeta kontorstider, med viss schemaläggning på helger.
– När redigerarna är färdiga och har skickat tidningarna är man i stort sett klar, vi kommer få jobba med mer framförhållning och inte så mycket breaking news såklart, säger Magnus Fristedt, en av två printchefer på Aftonbladet.
Både Aftonbladet och Expressen har länge levt med sjunkande printupplagor. Allt fler läsare har gått över till digital läsning på läsplattor och mobiler. Men de digitala utgåvorna ger lägre annonsintäkter för tidningarna. Därav denna satsning på dagen-innan- tryckta tidningar, som genom omläggningen missar det mesta av sin sportbevakning, allt vad sena nyheter heter och också rapporter från melodifestivaler och annat.
Förhoppningsvis kan man hitta smarta sätt att förnya sin journalistik. Kvällstidningarna med sitt annorlunda tilltal och sitt ofta vassa nyhetsarbete behövs. Det blir en omställningens och nyordningens tid för tidningarna och deras redaktioner, där det gäller för dem att hitta ett nytt existensberättigande i sin journalistik.
Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.
Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.
Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.
Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.
På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.
Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.
Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).
Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.
I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.
Radions inrikespolitiske kommentatorThomas Ramberg,säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:
Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.
”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”
Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”
Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.
Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.
Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.
Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT
I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.
I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.
”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.
Expressen gick ett steg längre.Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.
Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.
Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet.
En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?
I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.
En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar.
Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.
För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:
”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”
I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:
”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”
Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.
Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.
På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.
En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster.
I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan.
Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.
– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.
Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.
– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.
Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.
Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.
Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.
Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.
Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.
Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.
1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.
I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.
Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.
”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.
Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.
Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.
I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.
De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.
Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.
Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.
Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.
Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.
Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades.
De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.
Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.
Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.
Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.
Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.
Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).
Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.
Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.
Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.
Avrättningen av drottning Marie-Antoinette efter franska revolutionen. ”The cart drew up at the scaffold. Marie Antoinette alighted easily and ascended to the platform. She submitted to the executioners, shaking her cap from her head herself, and stepping accidentally on Sanson’s foot. “Pardon, Monsieur,” she involuntarily exclaimed. His assistants seized her; “Make haste,” she cried. It was all over in four minutes, and at 12:15 Sanson held up the Queen’s head.” Bild: Nobility.org.
”Under medeltiden och långt in i nyare tiden användes dödsstraffet allmänt för de flesta svårt förbrytelser. Det träffade även sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning, flera slags egendomsbrott, o s v.”
Jag läser i sjätte bandet i Nordisk Familjeboks ”Uggleutgåva”, tryckt 1907 under sökordet ”Dödsstraff”, då fortfarande tillämpat i svensk lag: ”Strafflagen stadgar att detta ska ske genom halshuggning …”. Dock hade lagen ”moderniserats” 1901, då det beslöts att införa nyare fransk teknik.
Riksdagen anhöll detta år om att K M:t måtte taga under övervägande ”att fallbila därvid komme att användas”. Fallbila är det då använda svenska namnet för giljotin.
Den sista avrättningen i Sverige ägde rum den 22 november 1910. Då avrättades rånmördaren Alfred Ander med en giljotin inköpt i Frankrike. Ander tillhörde det beväpnade garde strejkbrytare som sattes in mot strejkbrytare under storstrejken 1909.
Jag läser i Wikipedia om avrättningen av Alfred Ander:
”Dödsdomen verkställdes av skarprättare Anders Gustaf Dahlman klockan 08:06, med hjälp av den fallbila (giljotin) som införskaffats år 1903 från Frankrike för 3 586 franc. Giljotinen var 4,42 meter hög och 2,38 meter bred.”
Aftonbladet rapporterade dagen efter, om avrättningen:
Exekutionen försiggick i morse å Långholmen. Giljotinen för första gång i verksamhet. Ingen bekännelse!
Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växelkontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har idag sonat sitt brott med döden. Afrättningen försiggick i morse strax efter kl. 8 å den halvcirkelformiga fängelsegården å Långholmen i närvaro af de officiellt utsedda representanterna…
”Mordet hade begåtts den 6 januari samma år på Gerells växelkontor i hotell Rydbergs fastighet. Kassörskan blev överfallen av en mansperson och dödad, varefter kassan länsades. Mördaren tog därefter till flykten. Polisen fick dock snart upp ett spår och han infångades. Rånmördaren befanns vara en man vid namn J. Ander.”
Ander blev den siste som avrättades i Sverige. Han var kypare, värdshusvärd och spårvagnsförare.
Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen. Bild: Wikipedia.
Anders Gustaf Dahlman, som avrättade Alfred Ander, blev Sveriges siste bödel eller skarprättare. I konkurrens med 16 andra sökande blev han utsedd till Stockholms läns skarprättare 5 augusti 1885, för en årslön på 300 kronor. Under sina 25 år i tjänsten avrättade han sex dömda, de första fem med handbila.
Hans första avrättning var i Kristianstad, den av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan, den 7 augusti 1890.
Även ungsocialisterna Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden efter sprängattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea, som 1908 låg utanför Malmö. Men straffen omvandlades till livstid och de båda fick amnesti 1917 efter omfattande arbetarprotester.
Dödsstraffet i Sverige i fredstid avskaffades för snart hundra år sedan i Sverige 30 juni 1921, men gällde fortfarande i krigstid. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.
Mer om dödsstraffet och särskilt dess svenska historia i en följande blogg.
Svensk postkupépersonal i verksamhet. Nordisk familjebok 1915.
Posten i Skåne delas ut ”varannan dag” sedan den 1 februari. Provinsen blev först i Sverige med nyordningen, resten av landet ska följa efter.
”Varannan dag” betyder ena veckan må-on-fre och påföljande vecka ti-to, alltså fem dagars utdelning under en tvåveckorsperiod, vilket är en halvering mot tidigare. Det är inte varannan dag, snarare var tredje.
Postnord har därtill kraftigt reducerat tömningstiderna av brevlådor till kl 09.00 för de allra flesta – och höjt portot hutlöst, allra värst utlandsportot. Det är ett dysfunktionellt och inkompetent företag i mina ögon. Man är ointresserad av att hantera brev, trots att det varit PostNords huvudsakliga uppdrag och är viktigt också i dag, även om brevmängden minskat. Och man tycks inte kapabel att vara marknadsledande på den paketutdelning som följt i spåren av snabbt ökad e-handel och som borde kompensera företaget för bortfall av portoinkomster från brev.
Bagdad-Bob 2003: ”Jag garanterar, det finns inga amerikaner i Bagdad. Ni kan vara lugna, Bagdad är säkert. Fotomontage.
Nu har också dagstidningar med delvis postutburen upplaga protesterat. I Expressen gick häromdagen Gabriel Ehrling Perers, chefredaktör för Avesta tidning till skarp attack mot Postnords nya varannandagsutdelning.
Perers jämför Postnord med Iraks informationsmonister Bagdad-Bob, som när USA anföll Irak 2003 in i det sista hävdade att Irak jagade iväg flyende amerikanska soldater.
”Fortsatt måttfulla portohöjningar bidrar till en robustare postservice”, skrev en propagandachef på Postnord – varpå företaget på 13 månader höjde portot med en tredjedel. Nästa steg i Postnords självutveckling kallas ”Framtidens post”, varannandagsutdelningen.
Perers pekar särskilt på hur hans tidning, och andra med postdistribution, drabbas av ”Framtidens tidning”: Hur lockande är en fredagstidning i lådan framåt skymningen på måndagen”?
SR:s mediemagasin Medierna rapporterade nyligen att tio procent av ”postprenumeranterna” på Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda sa upp tidningen redan första veckan med varannandagsutdelning.
Gabriel Ehrling Perers är upprörd. De tidningsläsare som drabbas bor mest i glesbygd och är i regel föga digitala:
”Det politiska ansvarstagandet för raserandet av Postnords grunduppdrag har lyst med sin frånvaro. Strax innan jul vaknade Kulturdepartementet och gav Myndigheten för press, radio och tv ett uppdrag om att utreda möjligheter till en särlösning för just dagstidningarna. Än är dock inget klart, i Skåne är skadan redan skedd. Och varken näringsminister Ibrahim Baylan (S) eller landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) tycks bekymra sig nämnvärt över att statens service i lands- och glesbygd försämras radikalt.”
Nog borde Posten förbli statlig infrastruktur, som i de flesta andra länder. Vem har vunnit på ambitionen att privatisera verksamheten? Några få paketutdelande mest 08-företag. De som förlorat är förstås främst alla som lever i glesbygd, men också medborgare i allmänhet och som här beskrivits ett antal mindre dagstidningar.
Forneyptiskt postbud, omkring 1500 f Kr. Efter en gravmålning i Tebe. Nordisk familjebok 1915.
Israel har blivit det första landet i världen som vaccinerat över tio procent av sin befolkning mot covid-19.
Beskedet väckte stor uppmärksamhet världen över. Men det visar sig nu inte vara hela sanningen. Den israeliska regeringen har enbart vaccinerat israeliska medborgare – men inte de 3,5 miljoner palestinierna på det sedan mer än femtio år ockuperade Västbanken och än mindre har de botåt två miljonerna på Gaza fått något vaccin.
Detsamma gäller palestinska, huvudsakligen politiska, fångar i israeliska fängelser. Där har vakter liksom judiska fångar vaccinerats, men inte palestinier.
Därmed har man skapat ett rasistiskt sjukvårdsväsen, där palestinierna systematiskt diskrimineras på ett sätt som bryter mot internationella lagar.
Det motsatta gäller för de 750 000 illegala judiska bosättarna på Västbanken, som vaccineras av den israeliska regeringen – till skillnad mot sina palestinska grannar.
Allra värst utsatt är den palestinska befolkningen på Gazaremsan. Infrastrukturen för hälsovård och energi är svårt skadad av Israels mångåriga blockad med en rad förödande krig. Administrationen och distributionen av covid-19-vaccin är omöjlig utan tillstånd från Israel, med lyft embargo och reparerade elverk, för att skapa kyl- och lagringsmöjligheter för vaccinet.
I Israel och av Israel ockuperade eller kontrollerade områden ges nu vaccin i de områden med lägst pandemirisk, medan de områden som har högst smitta lämnas ovaccinerade. Det är djupt orättvist och osäkert för både palestinier och israeler.
Dessutom har Israel enligt internationell lag ett ansvar för hälsan hos befolkningen i de områden man ockuperat.
Radions mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén tar upp frågan: Hon skriver bland annat:
”Israel anser sig inte ha ansvar för att vaccinera palestinier, men det är en definitionsfråga, det beror på om man anser att Israel är ockupationsmakt eller inte. WHO har begärt att Israel ska förse palestinska sjukvårdsarbetare med vaccin, det har inte skett.
Den palestinske politikern och läkaren, Mustafa Barghouti, själv smittad av Covid 19, kallar detta medicinsk Apartheid.”
Organisationen change.org har startat en namninsamling i protest mot Israels diskriminerande vaccinationsprogram. Man kräver där:
Inför omedelbart vaccinationsprogram också för palestinier i det ockuperade Västbanken.
Tillåt införsel av vaccin till Gazaremsan, liksom utrustning för lagring av vaccinet och för själva vaccineringen – utan dröjsmål!
Se till att Gaza återfår elektricitet, snabbast genom att tillåta import av diesel, vilket är en förutsättning för vaccinationsprogrammet.
Kommer Donald Trump att flyga med ett av presidentplanen till sin golfbana i Skottland på dagen då Joe Biden installeras till ny president.
Trumps sista dagar som president har varit fyllda av rykten och av nya besked. 15 000 soldater från Nationalgardet har inkallats för att övervaka installationen av Joe Biden som ny president. Samtidigt larmar Trumps devota skaror att man på installationsdagen kommer att slå till både i Washington och i delstatshuvudstäder över hela landet.
På tisdagskvällen hette det att 4000 extremistiska Trumpanhängare planerar att komma till Washington installationsdagen med ambitionen att omringa Capitolium och platsen där Joe Biden ska installeras. Det är i dag om en vecka, den 20 januari.
”Truppanhängare” är för övrigt fel ord i sammanhanget.
Det som i terroristattackerna kom till stor del från kända hatgrupper. De hade inte kommit till Washington för att hylla Trump utan för att ställa till skada.
På tisdagen kungjorde Deutsche Bank att man bryter sin affärsförbindelse med Donald Trump. Banken har länge varit Trumps ”livlina” och han har en skuld till den på 340 miljoner dollar, över tre miljarder kronor. I CNN fick en expert frågan – som blev hängande i luften – hur länge Trump kan undvika konkurs.
Under veckans första dagar gick rykten att Trump – som sagt att han inte kommer närvara under installationen av Biden – i stället kommer att flyga med ett av presidentplanen till sina golfbana i Skottland, på skattebetalarnas bekostnad, uppger The Guardian.
Trump insisterar fortfarande på att han utsatts för ett historiskt valfusk och säger sig vara fly förbannad över demokraternas ambition att inleda riksrätt mot honom.
Vita huset har vägrat kommentera vad presidenten kommer att göra i samband med installationen av Biden. Kommer han ens att lämna Vita huset frivilligt?
De flesta utgår från att Trump kommer att vägra att delta i något som tvingar honom att acceptera valförlusten.
I en presskonferens på tisdagskvällen berättade sittande justitieminister och en hög representant för FBI att man samlat in 100 000 bilder och videofilmer från den 6 januari i Washington. Man vädjade till allmänheten:
– Om du har bilder, filmer eller annat material från Washington den dagen, hör av dig till FBI.
Bland de som attackerade Capitolium har man hittat både sprängämnen och mekanismer för att tidsinställa dem. Från FBI sa man sig inte veta varför de inte kommit till användning.
FBI varnade vidare för att det finns risk för våldsaktioner under installationsdagen.
Utanför ingången till Capitolium har man satt upp metalldetektorer som alla ledamöter i senaten och representanthuset måste passera. Anledningen sägs, enligt CNN, vara att de demokratiska ledamöterna fruktar att vissa av deras republikanska kollegor skulle kunna ta med vapen in i byggnaden.
En fråga ställdes, fanns det något som tydde på att man planerade på att ta gisslan bland de politiker som fanns i byggnaden. Svaret var att ”för närvarande kan vi inte utesluta någonting”.
En annan fråga formulerades också, finns det något som tyder på att det inne i byggnaden fanns personer som samarbetade med de attackerande Trump-extremisterna?
USA:s Trumplojale utrikesminister Mike Pompeo avbröt på tisdagen sin resa till flera europeiska länder. Detta skedde bl a efter det att Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn kallat Trump för kriminell och en ”politisk pyroman”, skriver The Guardian.
Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare, skulle ätit middag med Pompeo på tisdagskvällen. Så blev det inte. Stoltenberg beskrev scenerna från Washington som chockerande och sa att att ett demokratiskt val måste representeras.
En annan ledande republikan, senator Mitch McConnell har sagt att han anser att Trump begått handlingar som gör att han kan ställas inför riksrätt, skriver New York Times. McConnell har också sagt att han uppskattar demokraternas ambition att ställa Trump inför riksrätt.
Är det rimligt att några företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen?
Frågan har ställts efter det att president Trump stängts av från både Twitter och Facebook, förmodligen tillfälligt. I både fallen handlar det om att han använt sina socialamedierkonton till att uppvigla till våldsamheter.
Resultatet fick vi se i onsdags. Fem människor dödades under förhållanden som man nu talar om som ”inhemsk terrorism” mot Capitolium, kongressens byggnad i Washington DC.
I samma veva stängdes också andra stora konton av Twitter, exempelvis konton tillhörande Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och Trumpkampanjens digitala chef Gary Coby. Även advokaten Sidney Powell som varit drivande i flera rättsprocesser gällande det påstådda valfusket fick sitt konto stängt, rapporterar SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Yocefi.
Tidningen Journalistenrapporterar om olika åsikter om Twitter och Facebooks agerande.
Det var fel av Twitter att stänga ned Donald Trumps konto, menar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han oroar sig för att beslutet på sikt riskerar att underminera yttrandefriheten, skriver SVTNyheter.
Twitter är visserligen ett privat företag och har därmed rätt att själva bestämma vad som ska publiceras, påpekar Funcke. Men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar, säger han.
Carl-Gustav Lindén är professor vid Institutet för information och medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han är inne på samma linje och uppger för finska YLE att det är både bra och oroväckande att Twitter stängt ner presidentens konto.
– Det är bedrövligt att två företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen. Det är ett alarmerande faktum att några teknikföretag, vars agenda i första hand är att tjäna pengar på annonser, ska få styra över vår yttrandefrihet, säger han.
AFP rapporterar att i Tyskland är förbundskansler Angela Merkel negativt inställd till avstängningen, skriver Omni. Hon menar att yttrandefriheten är en grundläggande rättighet – och att sociala mediejättar inte ska bestämma vem som ska tystas.
Journalisten Björn Hägersom varit ordförande för Föreningen grävande journalister (FGJ) och Publicistkubben (PK) och är lärare i journalistik anser däremot inte att det är ett angrepp på yttrandefriheten när Twitter och Facebook stänger av Donald Trump. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare.
Dilemmat är snarare att teknikjättarna har blivit synonyma med samhällelig infrastruktur, menar Häger.
– Men jag tycker att man har all rätt att stänga av folk från sina plattformar som företag om de inte följer ens regler, säger Björn Häger till Journalisten. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare.
Vad tycker du man ska göra åt sociala medier-jättarnas makt? Journalisten ställer frågan till Björn Häger.
– Jag kan inte säga att jag vet vad man ska göra. Antingen får man kanske bryta upp de här företagens makt? Klart är att vägen ut på internet går via Google för de flesta människor och att företag som Facebook och Twitter har stort inflytande över det offentliga samtalet, vilket ger dem enorm makt att påverka med sina algoritmer. Det är det stora problemet vi borde diskutera, säger Björn Häger.
För egen del är jag tacksam för avstängningen av Trump, som lär ha skett på uppmaning av 350 Twitter-anställda som fick företagets vd Jack Dorsey att stänga av Donald Trump, enligt Washington Post.
De frågor som Björn Häger nämns alltför sällan och har enorm betydelse för det offentliga samtalet, hur Google, Twitter och Facebook och andra styr informationsflöden utan att vi har minsta möjlighet att veta på vilket vis. Vi lever i algoritmernas tid, som osynliga virus påverkar de våra tankar och känslor.
”När nu också världens ledande demokrati genom Trumps populistiska uppmaningar och anhängarnas stormning av Kapitolium kastas in i ett kaos som hotat själva valprocessen under dess sista skälvande fas, är det lika exceptionellt som illavarslande, skriver Leif Lewin.” Foto: Lev Radin/TT/DN. Bildtexten från DN.
”Trump flyttar USA tillbaka till det fördemokratiska våldet” var rubriken på en viktig debattartikel på DN-debatt efter stormningen av Capitolium i Washington, skriven av Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap.Lewin diskuterar olika tolkningar av demokratibegreppet. Han skriver bland annat:
”När Donald Trump de senaste veckorna obstruerat mot valresultatet, förflyttar han i ett slag amerikanska politik till det auktoritära lägret eller, om man så vill, tillbaka till det fördemokratiska samhället som inte kände någon annan metod för att avsätta en ledare än våldet.”
Trump uppmanar till statskupp. Skärmdump Al Jazira.
I de flesta andra sammanhang skulle det kallats misslyckad statskupp eller åtminstone försök till statskupp. Den ansvarige skulle ha gripits och arresterats. I all synnerhet som samme person har hela presidentmakten att – ”fullt lagligt” – utlösa ett kärnvapenkrig – eller åtminstone göra ett nytt försök att förhindra installationen av sin efterträdare.
När högerextrema Proud Boys och andra Trumpanhängare i onsdags stormade USA:s ”riksdagshus” skedde det på tydlig uppmaning från president Trump. Syftet var uppenbart, att genom våld hindra kongressen i räkningen av elektorsröster för att utse Joe Biden till ny president.
Det som normalt bara var en ritual, en formell kvarleva från längesedan utnyttjades till att försöka hindra fullföljandet av Bidens valseger, den seger som Trump envist hävdade berodde på att valet var riggat och på att medierna villigt levererade fake news. Han själv stod för sanningen.
Dagarna efter förefaller det som om Trump backat en tumsmån och fördömt våldet i samband med stormningen, som hittills krävt fem dödsfall.
Bland många i båda de amerikanska partierna finns ändå en rädsla för att Donald Trump ska återkomma med nya attacker mot ”det stulna valet”. Därför har några börjat tala om att använda det 25:e tillägget till konstitutionen för att avsätta Trump före den 20 januari, då Joe Biden ska avlägga presidenteden.
Själva ceremonin är som gjord för nya våldsutbrott, där ingenting är otänkbart som alltid när väldigt många människor samlas.
Men tiden är kort och hindren är många. Om Trump sitter kvar som president har han fortfarande all presidentmakt till sitt förfogande. Desperata handlingar kan inte uteslutas.
I Lewins annars intressanta text finns en formulering som jag värjer mig mot. Han skriver:
”När nu också världens ledande demokrati genom Trumps populistiska uppmaningar och anhängarnas stormning av Kapitolium kastas in i ett kaos som hotat själva valprocessen under dess sista skälvande fas, är det lika exceptionellt som illavarslande.”
I kommentarerna i veckan efter det som skedde i DC har återkommande liknande formuleringar återkommit, att USA skulle vara ”världens ledande demokrati”.
Så är inte fallet. Den amerikanska demokratin är sedan decennier illa medfaren och bygger på ett förlegat system som skapar stora orättvisor. Principen med två senatorer för varje delstat är helt orimlig. Detsamma gäller regeln att varje delstat bestämmer sina egna regler för röstning i de nationella valen. Möjligheten till gerrymyandering, politisk omritning av valkretsar, är absurd.
Sättet att utse domare till Supreme court/Högsta domstolen och därigenom bestämma möjlig politik för decennier framöver är djupt odemokratisk.
Allra viktigast är kanske kraven på den som kandiderar i ett val att kampanja för att samla in miljardbelopp till TV-annonser och annat. Bara de superrika har möjlighet att kandidera till president. Och Högsta domstolen hart för tio år sedan slagit fast att just detta handlar om ”yttrandefrihet”. Regeln infördes under Obamas presidenttid, han själv protesterade ihärdigt mot domstolsbeslutet, men förgäves.
En stor mobb tog sig på onsdagen in i Capitolium i Washington, med mycket litet polismotstånd. Skärmdump Fox News.
