”Finns det en subversiv potential i det överskridande av normalitetens gränser vi just nu upplever”, frågar sig Ann Ighe & Joel Kellgren i den redaktionella inledningen till kulturtidskriften Ord & Bilds nya nummer (3/2020) med temat ”Coronavår”.

Vi lever i en tid när det är svårt att skönja en riktning in i framtiden, skriver de båda nämnda:

”Politiska och ekonomiska antaganden omkullkastas och möjliggör ett tänkande kring det omöjliga. Kan den kollektiva solidaritet vi sett uppstå i kölvattnet av corona upprätthållas över tid? … Kan vi genom att iaktta vår nuvarande vardag se hur en framtida klimatomställning kan se ut? Eller är det vi nu bevittnar endast en rädslans politik?”

Revolution och överskridande av normalitetens gränser – eller rädslans politik?. Kommer året 2020 att i framtiden räknas som en brytpunkt när Sveriges framtid avgjordes genom avgörande förändringar, på ett sätt som påminner om vad som hände vid det kalla krigets slut 1989 och under åren därefter?

Berättelsen om det kalla krigets slut blev för många ungefär att marknadsekonomi och kapitalism hade segrat över kommunism eller åtminstone över den reellt existerande socialismen i särskilt Sovjet och Östeuropa. Den berättelsen ledde i Sverige till en våg av tidigare otänkbara privatiseringar av sjukvård, skolor och mängde av annan tidigare offentlig verksamhet. Marknaden skulle vara vägen till allas lycka, trodde man. Haleluja.

Vilken kommer då berättelsen om corona-pandemin att bli, vilken plats kommer den att få i vår historia? Många av oss reflekterar över om pandemin blir en brytpunkt, som avgörande förändrar samhället, en kris som lär oss något – eller inte? Ord & Bilds satsning på ett temanummer med många reflektioner i frågan är därför både viktig och inspirerande.

Ord & Bilds redaktörer bad den 8 april i ett mejl fyra skribenter att under april brevväxla om sina tankar under krisen, Cecilia Verdinelli (CV), Jenny Andersson (JA), Nathan Hammelberg (NH) och Rasmus Fleischer (RF).

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen. oroar sig JA.

”Kristid är det stora meningssökandets tid”, konstaterar JA. Hon pekar på hur viruset bland annat visat att ”det finns massor av pengar i ladorna”, som nu används ”till att betala näringsliv och permitteringar, vilket är nödvändigt men konstigt, när de tidigare inte gick att använda för att lösa ett kroniskt nödläge i vården. Det hör till sådant jag hoppas att vi kommer att prata mycket mer om.” Det handlar om, skriver hon, att vårt land varit så nedrustat … att vi ännu inte lyckats ta måttet på hur nedrustat det var.”

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen, oroar sig JA.” Att vi vill att flygen ska gå, att marknaderna ska återställa pensionspengarna och bostadspriserna stabiliseras.”

NH fyller på med tankar om hur absurt det varit att arbeta i vården i Stockholm, där ”konsulter tagit åratal på sig att sörpla i sig mångmiljardbelopp för att bygga Nya Karolinska sjukhuset och sjukvården i allmänhet lider av en massa flaskhalsar, operationsköer och underbemanning – vårdkaos helt enkelt – och så plötsligt fixar man att skala upp och ordna hundratals intensivvårdsenheter med respiratorer.”

JV som är cancerläkare i Göteborg oroar sig för hur den vanliga vården satts på undantag under krisen.

”Medan varenda twittermoderat numera vet exakt hur många respiratorer som finns i olika landsting skrivs det ohyggligt lite om hur den vanliga vården påverkats.”

Hon fortsätter: ”Om man tänker sig att detta pandemitillstånd varar i uppåt ett år … kan var och en föreställa sig den mardrömslika vårdskuld som byggs upp i ett land är vården redan varit fläckvis otillräcklig och svårtillgänglig …”. Det handlar om ”ett berg av lidande”.

JV ställer retoriskt frågan till själv om vad pandemin skulle kunna leda till:

””Kan detta lilla enkelsträngade RNA-virus innebära slutet på nyliberalismens epok …”, den tid som också varit postmodernismens, lågprisflygets, digitaliseringens och den europeiska integrationens epok?”

Kanske kommer en följd bli att ”avstånd spelar roll igen”?

RF tvivlar på att den socialdemokratiska välfärdsstaten går att upprepa, han tror inte på pendelteorin. han försöker funderar över ett ”i bästa fall”.

”En praktisk solidaritet som växer till en kollektiv kraft som tar itu med att omorganisera allt det vi behöver lösa tillsammans. Sjukvård och omsorg, beredskap inför ett globalt klimatkaos. Steg mot att avveckla det industrijordbruk som är oskiljbart från kapitalismen.”

CV reflekterar över klassblindhet och smittspridning till följd av trångboddhet och kollektivtrafikberoende, snarare än på kulturmönster och analfabetism. Hon ser smittspridningen på äldreboendena som något som var en tidsfråga, ”den var lika väntad som en bakfylla”:

”Bara om man aldrig har hört talas om eviga deltidstjänster, delade turer, löner kring tjugotusenstrecket, … fuskande chefer, icke-existerande fortbildning och evig personalsnurr kan man bli förvånad.”

Hon nämner särskilt några kollektiva erfarenheter som kan få politisk tyngd. Den ena är att ”avstånd åter spelar roll” och den andra att ”kapitalismen – i meningen storföretagen framför allt – är så bräcklig”. Det finns också en tredje, att det som betyder något inte är fluff, visioner och vackra ord utan det som ”går att räkna: ”antal bussar, antal förare, antal döda, antal sjukskrivna …” Den offentliga förvaltningen och därmed politiken ”har blivit konkret på ett sätt som är lovande, som i bästa fall gör det svårare att lura väljare i framtiden”.