Kategoriarkiv: Helsingborgs Dagblad,

Drottninghög & Laröd i segregerade Helsingborg

Bylbyl Mjekiqi flyttade till Drottninghög som femåring. I dag arbetar han som områdesvärd i stadsdelen.
Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad

I fyra större ambitiösa och viktiga reportage under den gångna veckan har Helsingborgs Dagblad jämfört särskilt uppväxtvillkoren i två stadsdelar i det segregerade Helsingborg, Drottninghög och Laröd. Resultaten är oroväckande och beklämmande.

Den inledande artikeln jämförde 128 personer födda i mitten av 90-talet i de båda stadsdelarna, unga vuxna som nu är 26 och 27 år.

80 procent av de som växt upp i Laröd har i dag högskolepoäng. Motsvarande andel på Drottninghög är 25 procent. En handfull av de från Drottninghög är dömda för grova brott, ingen från Laröd. Var tredje från Drottninghög är fortfarande skriven hos sina föräldrar, mot hälften av de från Laröd. De 72 tidigare Larödeleverna har tillsammans fått tre barn, vilket kan jämföras med att 56 unga vuxna från Drottninghög blivit föräldrar till 13 barn.

Att unga människor i en segregerad stad inte får samma uppväxtvillkor präglar ofta deras framtid. HD publicerar belysande statistik på detta från de båda stadsdelarna, den gäller alla i åldrarna 20 – 64 år. Några exempel:

Förvärvsarbetande: Drottninghög 55 procent, Laröd 82 procent. Öppet arbetslösa: Drottninghög 22 procent mot Laröds 4 procent. Födda utomlands: Drottninghög 52 procent mot Laröds 11 procent. Eftergymnasial utbildning: Drottninghög 22 procent mot Laröds 58 procent. Arbetslösa och i program: Drottninghög 22 procent, Laröd 4 procent. Medelinkomst för förvärvsarbetande: Drottninghög 288 600 kr, Laröd 581 300 kr.

Så ser segregationens matematik ut. Du blir den därifrån du växer upp, mycket mer än den du är, den du skulle kunna bli.

HD intervjuar också forskaren Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet, som kommenterar HD:s uppgifter om skillnaderna för de som växt upp i Laröd jämfört med i Drottninghög.

Problem uppstår när segregation sammanfaller med ojämlikhet, med en vinnarsida och en förlorarsida, skapade genom politiska beslut.

– Den ena sidan skolas in i att bli rik och inflytelserik och den andra lärs att bli fattig och stigmatiserad.

Det här är inget unikt för Helsingborg utan i hög grad en följd av nationella politiska beslut.

– Det är de senaste decenniernas politik och samhällsutveckling som lett till större skillnader. Tillväxten är inte längre inkomstdriven, utan främst finansdriven. Det har blivit viktigare med pengar för att kunna hävda sig.

Drottninghög är bara en av många stadsdelar i Helsingborg präglade av segregation och orättvisa livsvillkor. Många har under senare år upprörts av ökad kriminalitet och skillnader mellan skolor och även andra former för samhällsservice mellan olika delar av staden. Reaktionerna har ofta varit ryggmärgsbaserade, krav på fler poliser, längre straff, fler fängelser.

Alltför sällan har det segregerade samhället lyfts fram som en grundorsak. I Sverige som helhet bor 13,4 procent av befolkningen i fattigare områden. Motsvarande andel för Helsingborg är 30 procent.

Delmos, Delegationen mot segregering, konstaterar att segregationen på många håll i Sverige ökat kraftigt mellan 1990 och 2020. Delmos slår också fast segregationen riskerar att överföras från generation till generation.

Komplexa samhällsfrågor, också de ojämlika skolorna, kan knappast lösas/bli bättre genom fler poliser. Det krävs en mycket djupare analys och orädda och långsiktiga politiska satsningar. Kommer Helsingborgspolitikerna att inse det? Förmår de hantera en sådan samhällelig utmaning? Om inte, då riskerar Helsingborg att bli en stad på dekis.

Ett gott tecken kunde ändå ses på Helsingborgs nyligen avslutade stadsutställning H22. Där stod den ofta problemfyllda stadsdelen Drottninghög i fokus på ett i många avseenden inspirerande sätt. Genom satsningar på olika boendeformer i en ”mänskligare stadsmiljö”, hoppas staden kunna skapa nya och bättre förutsättningar för området.

I mina ögon känns det som ett uppvaknande från stadens sida, om än senkommet, som förstås borde följas av liknande projekt i många andra stadsdelar – liksom total omställning av stora delar av skolvärlden i staden.

Fotnot: De journalister som skrivit de citerade reportagen i Helsingborgs Dagblad är Truls Nilsson och Jennie Lorentsson.

Hej då, Staffan!

Staffan Sommelius avled natten till söndag. På bilden t v som förskolebarn för länge sedan, tillsammans med sin på dagen tre år äldre bror Sören.

Staffan Sommelius, min tre år yngre bror, gick bort natten mellan lördag och söndag efter en kortare tids sjukdom. Han var under många år rullstolsbunden i sviterna efter en stroke som förlamade hans högra sida och påverkade hans talförmåga.

Jag hade fyra syskon i två kullar, tre halvsyskon och ett helsyskon. När Staffan inte längre finns är jag ensam kvar. Barbro Wåhlin, läkare, var äldst, följd av Torgny Sommelius, journalist och författare till böcker om Jugoslavien och Indien. Torgny omkom i en flygolycka på Trinidad i januari 1963. Klara Stenblomma (tidigare Birgitta Sommelius), dog förra året i sviterna efter covid-19. Hon var en begåvad pianist och gav som ung solokonserter också med Helsingborgs symfoniorkester.

De tre hade vår pappa Ove Sommelius första hustru Katja som mamma, judinna, född Zingerowitch i dåvarande ryska Lettland, kom som flykting först till Paris och sedan till Danmark och Sverige efter den ryska revolutionen.

Ove var under många år chefredaktör för Helsingborgs Dagblad.

Staffan och jag hade samma mamma, Vera, född von Porat (i Köpenhamn).

Staffan var tre år yngre än jag själv, född på samma dag, den 23 oktober. Han blev 77 år. Han var ju en födelsedagspresent till mig, inbillade jag mig länge.

I kretsen av syskon blev han ”den konstnärlige”. Han gick på konstskola i Köpenhamn. Hans debututställning var på ett galleri i Lund, ägt av den mångsidige Helmer Lång. Med åren blev det en lång rad separatutställningar och än fler samlingsutställningar.

I yngre dagar målade han mest nonfigurativa bilder. Fritidshuset i Stora Hult gav honom ett nytt återkommande motiv, utsikten mot väster över havet och Kullaberg på andra sidan Skälderviken. Ateljén i Stora Hult var under många år också en välbesökt minikonsthall under de återkommande Konstrundorna i påsktid.

Staffan fick en särskild profil i tidningsarbetet på Helsingborgs Dagblad som tecknare till ledarredaktionen, med bilder som märktes och även ägnades egna utställningar.

Vi ärvde i 30-årsåldern tillsammans Helsingborgs Dagblad, vilket inte var en enkel uppgift – och som många gånger frestade på syskonrelationen.

Annat var det i yngre dagar – som när vi båda som förskolebarn – innan penicillinet börjat användas – låg isolerade tillsammans, med scharlakansfeber, en oändligt lång månad på epidemisjukhuset i Helsingborg. Alla besök bestod i föräldrar och andra som utifrån knackade på rutorna och vinkade in till sjuklingarna.

Det var bra längesedan nu, ett av många, många starka minnen som dyker upp dagar som dessa – och lämnar efter sig både en känsla av tomhet men än mer av vemod över livets obevekliga gång.

Fotnot: Staffan efterlämnar hustrun Lena och fyra barn, Max, Matilda, Mårten och Maja.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Vita fläckar, mediestöd och hotad demokrati

Regeringens nya mediestödet till lokaljournalistik, det s k ”vitafäckarna-stödet”, har mötts av stort intresse.

Vita fläckarna-stöd kallas en ny form av mediestöd som regeringen lanserat för att stimulera journalistik i kommuner som helt saknar massmedial bevakning.

Förra året fick Myndigheten för press, radio och tv in in 130 ansökningar om totalt 103 miljoner kronor för den nya stödformen. I år har totalt kommit in 231 ansökning om totalt 230 miljoner, skriver Myndigheten i ett pressmeddelande, som kommenteras av tidningen Journalisten.

Det finns 120 miljoner att fördela (efter aviserade höjningar av mediestödsanslaget). Ändå är ansökningarna fler än vad pengarna räcker till.

Vid senaste sekelskiftet, åren kring år 2000, fanns tidningar med lokalredaktioner i väldigt många svenska kommuner. Till det kom radio och TV, både som public service och i kommersiella varianter, med utrymme för lokal bevakning. Och gratistidningar, med begränsade journalistiska ambitioner.

Sedan dess har mediekartan ritats om dramatiskt. I dagens medielandskap växer ”de vita fläckarna” snabbt och allt större delar av landet hamnar för varje år i medieskugga. Till det kommer att yngre generationer är ovilliga att betala för nyheter och i stället förlitar sig på flödet i sociala medier, med sjok av fake news.

En stor kommun i närmast total medieskugga är Huddinge, med över 100 000 invånare. Få eller inga professionella journalister bevakar numera de kommunala makthavarna. I Helsingborg finns Helsingborgs Dagblad som aktivt granskar kommunen. Men den största ”redaktionen” är den kommunala infoavdelningen, som mest marknadsför positiva kommunala initiativ och aldrig rapporterar om problem.

Följden av de här tendenserna blir allt mer oinformerade medborgare. I USA är den Trumpvänliga Fox News en dominerande TV-kanal full av fördomsfull och ensidig rapportering, för att nämna ett exempel.

Världens ”rikaste land” har bland världens sämst informerade medborgare, vilket numera präglar inrikespolitiken på ett skrämmande vis.

Sverige kan vara på väg åt samma håll. Utan engagerade medier granskas inga politiska makthavare, varken i nationella, regionala eller lokala sammanhang. Konsekvensen är förödande, förfärande.

Därför är vitafläckarnastödet till medierna ett genuint demokratibyggande stöd, som borde få större utrymme än i dag, när den lokale journalisten blivit i det närmaste en utrotningshotad art.

Dags utkräva ansvar för svindlade konsultaffärer i fallet Öresundskraft

Här är avtal som staden tecknade med konsulter inför försäljningen av Öresundskraft. De är delvis hemligstämplade.Bild: Björn Lilja.

Vem fattade beslutet om att mitt under pågående valrörelse förbereda och sedan engagera tre konsultfirmor som skulle sälja Öresundskraft – bakom ryggen på de helsingborgare som ytterst äger energibolaget?

Det var inte Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande, enligt hans egna uppgifter. Han har i vaga ordalag hänvisat till ”tjänstemännen”.

I Helsingborgs Dagblad nämndes häromdagen summan 25,3 miljoner för tre iblandade konsultbyråer, där advokatfirman Vinge får tolv gånger mer än vad staden avtalet.

Kan ”tjänstemännen” verkligen fatta beslut som leder till kostnader på över 25 miljoner kronor – utan att ha förankrat beslutet hos kommunledningen? Jag har svårt att förstå det. Följdfrågan är dyster men måste ställas, kan det vara så att Danielsson ljuger?

Och vilken roll har stadsdirektören Palle Lundberg spelat när det gäller ambitionen att sälja Öresundskraft bakom ryggen på helsingborgarna? Och att besluta att anlita tre konsultfirmor för detta mångmiljonbelopp?

Helsingborgs kommunlednings svindlande affärer då det gäller upphandlingen av konsultfirmor måste genomlysas grundligt av oberoende instanser. Det gäller förstås vilka avtal som skrivits och vilka belopp den misslyckade affären landat i, men i lika hög grad hur de inblandade agerat för att tysta ner planerna och det just kring ett demokratiskt val.

HD skrev vidare: ”Stadens ekonomidirektör Ulf Krabisch tecknade kontraktet med Vinge i augusti 2018, mitt under brinnande valrörelse. Värdet på uppdraget sattes till 586 900 kronor. Det var sju kronor under den gräns där staden annars hade tvingats att låta fler aktörer lägga bud.

Ett skäl till handplockningen av Vinge var att kunna hålla Öresundskraftsaffären hemlig från offentlighetens ljus.Men 586 900 kronor räckte inte långt. Totalnotan från Vinge landar på 7,3 miljoner kronor. Det är mer än tolv gånger så mycket som den avtalade summan.

Det är oklart om staden har hållit sig inom lagens råmärken när de handplockade A&M och Vinge. Frågorna har inte prövats rättsligt än.”

Frågan om varför lilla Helsingborg valde att – utan anbudsförfarande – anlita också ett av New Yorks mest exklusiva konsultföretag, Alvarez & Marsal (A&M), har ännu inte blivit klarlagd. En fråga inställer sig direkt. Företaget får nu 17,3 miljoner av Helsingborg i arvode. För vaddå??

Hur mycket av miljonkostnaderna gäller flygresor mellan New York och Helsingborg? I båda riktningarna? Har politiker och tjänstemän varit på möten i USA? Mina frågor känns insinuanta och obehagliga. Men varför fortsätter mörkläggningen av det som skett? Det är sannerligen dags att utkräva ansvar för de svindlande konsultaffärerna kring den påtänkta försäljningen av Öresundskraft!

Det som skett och fortfarande mörkläggs lämnar stort utrymme för misstankar om korruption och kommer att kasta långa skuggor över Helsingborg om inte alla fakta kommer fram i ljuset.

I folkomröstningen om försäljningen vann nejsidan med rungande 96 procent, mot tre procent för Danielssons jasida.

Folkomröstningen om Öresundskraft innebar ett demokratiskt uppvaknande som gör att staden efter det aldrig kommer att bli sig riktigt lik.

Den ende som inte tycks ha förstått det är Peter Danielsson själv. Måndagen efter omröstningen såg den så totalt golvade Danielsson mest kränkt ut. Fanns det någon självrannsakan eller ödmjukhet hos honom? Knappast. Men de 96 procenten innebar ju också att en majoritet av helsingborgarna tappat tilltron till honom som politiker.

Danielsson satsade all sin personliga prestige på projektet. Han gick för att få sin vilja igenom långt över acceptabla gränser i viktiga avseenden. Jag tänker på mörkläggningen under valet 2018, den bisarra valsedeln till folkomröstningen, de hisnande konsultarvodena och det odemokratiska valet av dag för folkomröstning. Därmed missbrukade han grovt sitt uppdrag som folkvald politiker.

Han borde nu ta konsekvensen av folkomröstningen och lämna sina politiska uppdrag.

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, satsade hela sin personliga prestige på att staden skulle sälja Öresundskraft. Men i folkomröstningen ställde bara tre procent upp på hans förslag medan över 96 procent röstade mot. Foto: News Øresund – Johan Wessman. Wikipedia.

Peter Danielsson, sanningen, demokratin och Öresundskraft

Helsingborgs kommunstyrelses ordförande Peter Danielsson på ett collage gjort av Helsingborgs Dagblad inför folkomröstningen om försäljning av Öresundskraft. Valsedeln till höger är den Danielsson ville skulle användas, den till vänster HD:s ”mot-valsedel”.

Öresundskrafts förväntade fallande vinster och stora och växande behov av investeringar har varit kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson och andra helsingborgska allianspolitikers främsta argument för att sälja företaget. Något ekonomiskt underlag för de här antagandena har inte presenterats.

Nu visar det sig att verkligheten är precis raka motsatsen. Enligt internt material som Öresundskraft själv tagit fram kalkylerar företaget med kraftigt ökad avkastning de kommande åren, skriver Truls Nilsson och Torbjörn Svensson i Helsingborgs Dagblad:

”Siffrorna visar att Öresundskrafts vinst på några år går från dagens drygt 300 miljoner till 500 miljoner kronor. Och om sju, åtta år är den uppe i drygt 800 miljoner kronor.”

Tidningen har intervjuat Stefan Yard, professor emeritus i företagsekonomi på Ekonomihögskolan på Lunds universitet. Han är sedan många år engagerad i frågor som rör energimarknaden.

– Stämmer den här bilden är det ett jättebra argument för att inte sälja. Här kan kommunen själv plocka ut 300-400 miljoner kronor per år, vilket är i nivå med avkastningen från stiftelsen som ska förvalta köpeskillingen.

Öresundskrafts vd Anders Östlund bekräftar vinstökningen som väntar:

– Det vi har gjort de senaste åren är ett jädrigt tufft effektiviseringsprogram för att kompensera för lägre nätintäkter och minskande volymer.

Enligt samma utredningsmaterial är de uppgifter inför försäljningen som Danielsson lämnat om ökande investeringsbehov för Öresundskraft inte heller korrekta. Från ett investeringsbehov på cirka 450 miljoner 2020 faller investeringsbehoven till runt 300 miljoner år 2027.

Varför har Peter Danielsson, ytterst ansvarig för försäljningsplanerna, inför folkomröstningen inte lämnat tydliga och korrekta uppgifter om de ökade vinsterna och de sjunkande investeringsbehoven? Danielsson måste ha känt till uppgifterna länge. Jag utgår från att de legat till grund för den köpeskilling som nämnts som många uppfattade som betydligt högre än förväntat.

Siffrorna som HD tagit fram visar nu varför. Siffrorna som de kommunalt ansvariga tigit med.

Det handlar om Helsingborgs största enskilda affär någonsin – och om ett stort folkligt engagemang som lett fram till den kommande folkomröstningen frågan den 12 januari.

Uppenbarligen är Danielsson inte mycket till affärsman. Att behålla Öresundskraft borde vara mycket mer ekonomiskt tryggt för kommunen än att sälja och placera kapitalet på en aktiemarknad som många förväntar sig vara vikande och kanske gå mot en lågkonjunktur.

Än värre är att Danielssons agerande som kommunstyrelsens ordförande visar att han knappast heller är någon god demokrat, vilket är bekymmersamt.

Öresundskrafts vinster sedan det gjorts avdrag för behovet av investeringar. Grafik: Ola Olofsson/HD.

Helsingborgs sjukhus – Ett stoppat miljardbygge

Foto: Björn Lilja/HD.

Helsingborgs sjukhusbygge har gjort en paus, skrev Helsingborgs Dagblad häromdagen. Allt som inte är påbörjat stoppas.

Planeringen måste göras om.Konsekvenserna är så stora att det krävs nästan ett års funderande. Sju år efter det att regionstyrelsen klubbade om– och nybyggnaden på Helsingborgs lasarett – har man inget svar på frågan vilket sjukhus som egentligen ska byggas.

Det ligger nära till hands att dra likheter mellan skandalerna kring bygget av Karolinska sjukhuset och turerna kring Helsingborgs lasarett. I båda fallen ligger det yttersta ansvaret hos regionpolitiker som inte klarat av att hantera otroligt komplexa och kostsamma sjukhusbyggen.

Skuldfrågan är bara en del av byggeländet i Helsingborg. Men nog borde den genomlysas och ansvar utkrävas. Så här långt är ett grundfel uppenbart, att ”sjukvårdens verkliga behov inte nått fram till dem som bygger”.

Eller med andra ord att de ytterst ansvariga för miljardbygget inte skapat beslutsstrukturer som på djupet involverar folk med kompetens då det gäller nödvändiga förutsättningar för god vård och bästa möjliga medicinska insatser. Kanske är Helsingborgs lasarettsbygge bara ännu ett uttryck för den djupgående vårdkrisen i Region Skåne.

Vi är många som med vrede minns den ledande moderate regionpolitiker som under förra mandatperioden tyckte att det viktigaste för vården i regionen var att Skåne hade den lägsta landstingsskatten i Sverige.

HD:s granskning har – så här långt – klokt nog ändå haft fokus på den viktigaste frågan om hur sjukhusbygget ska kunna fullföljas så att funktionerna garanteras och kostnaderna inte blir allt för orimliga.

I det senaste avsnittet handlar det därför om vilka alternativ som finns för utformning och placering av olika avdelningar i det nya sjukhuset, ett avgörande viktigt pussel för att skapa ett fungerande sjukhus för framtiden.

Det är lätt att bli ödmjuk inför svårigheterna. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det viktigaste efter allt som skett hittills är att undvika halvmesyrer och våga ta svåra beslut för att forma ett väl fungerande lasarett.

Vy över sjukhusområdet.Bild: Fredrik Hedenskog/HD.