”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

Så talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”