Kategoriarkiv: Norge

Afrika, Krig och fred, Norge

Mördade krigarkungar: Karl XII och Tchads Déby

Tchads president Idriss Déby mördades av rebeller i april 2021. Han efterträds av sin son.

Karl X II var fram till den 19 april i år den siste regerande statschefen som dödats i ett militärt slag. Voltaire beskrev honom som till hälften Alexander den store och till hälften Don Quijote, skriver Rahmane Idrissa i Side Car, en blogg utgiven av brittiska New Left Review.

Kungen befann sig i skyttegravarna vid norska Frerdriksten, då en kula gick genom hans huvud. Det lät som det ploppande ljud som uppkommer då en sten kastas i gyttja, enligt ett samtida närvarande vittne. Döden var ögonblicklig.

Nästan genast uppkom rykten om att kulan inte kommit från fiendesidan. Detta berodde inte minst på att kungens död 1718 följdes av en statskupp och av långtgående förändringar av det svenska regeringsskicket.

Kamen ligger i Saharas ökenområden långt från Norge. Här dödades i slutet av april Tchads president Idriss Déby av en kula som träffade honom i bröstet, under omständigheter som påminner i några avseenden om Karl XII:s död i Norge. Det finns rykten om att det dödande skottet och den följande statskuppen egentligen var en påskyndad succession som förde Débys son Mahamat Idriss Déby till makten i centralafrikanska Tchad. Men den djupaste parallellen är, skriver Idrissa, att Déby blev ett offer för sin tro på sig själv som en ”krigarkung”, liksom Karl XII. 

Déby skulle aldrig ha inspirerat Voltaire – men han såg sig själv som en napoleonsk Braveheart, som en blandning av en fransk general och en afrikansk stamhövding, fortsätter Idrissa.

I augusti förra året utnämnde Idriss Déby sig själv till maréchal du Tchad och placerade därmed in sig själv i den rad av franska marskalker som styrt Tchad. Déby framträdde alltid med ett strålande leende och en imperier-marskalk-stav, inspirerad av Napoleon. Men Débys armé är kolonial och bygger på stammar, den är inte nationell.

Männen som mördade Déby 400 km från huvudstaden är medlemmar i Front for Alternation and Concord in Chad (FACT), som har fått stöd av Libyens starke man i dag, Khalifa Haftar. De vill gärna framstå som patrioter. I propaganda på sociala medier har man förklarat att skälet till attacken var att Déby utropat sig till landets president på livstid, vilket slår sönder demokratin i landet. Def menar också att det verkliga målet måste vara Frankrike och manade också andra länder till antikolonial kamp.

I Frankrike hyllade president Emmanuel Macron den mördade som ”en sann vän till Frankrike” – och lovade högtidligt att ingen skulle få hota Tchads stabilitet och okränkbarhet. 

Men, skriver Rahmane Idrissa, Tchad har under hela landets historia varit som en definition av instabilitet. 2017, beslöt Frankrike att på Débys begäran frysa alla tillgångar för Mahamat Mahdi Ali, ledaren för FACT, genom att stämpla honom som terrorist. Men Ali är jurist och ekonom, utbildad i Frankrike, därtill medlem i Frankrikes socialistparti.

Frankrike hjälper nu den nya Déby Junior-regimen att jaga Ali i grannlandet Nigers östra delar, dit ”terroristen” har dragit sig tillbaka.

Déby Junior kontrollerar nu Tchads militär och med starkt stöd från Frankrike finns det ingen möjlighet för att landets ledning ska öppna den politiska arenan för något som ens avlägset påminner om demokrati.

Karl XII i Bender, teckning från 1894/SvD.
Äldreomsorg, Corona, Covid-19, Norge

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.

Coronakommissionens rapport (SOU 2020:80) riktar svidande kritik mot den anorektiska äldrevården i Sverige, vars brister i blixtbelysning har gjorts synliga av pandemin. I en välskriven och viktig artikel i nya numret av tidningen Clarté (nr 1 2021) presenterar Åsa Andersson och Marianne Lidbrink rapportens huvuddrag och ger därmed indirekt svar också på den omdiskuterade frågan varför så många i Sverige dog i covid-19 under förra året. Det handlar om kusliga strukturella brister i äldrevården, i mycket ett resultat av den så kallade ädelreformen i början av 1990-talet. Och om den allmänna smittspridningen i landet.

Kommissionen beskriver ingående sådant som äldrevårdens alltför små ekonomiska resurser, oklara ansvarsfördelningar mellan kommuner och regioner, dåliga anställningsvillkor, låg bemanning, alltför få sjuksköterskor och inga anställda läkare. 

Artikelförfattarna är båda legitimerade sjuksköterskor med klinisk erfarenhet av vård av äldre i region Stockholm, med mångåriga erfarenheter av vårdpolitiskt arbete. Det vet vad de skriver om:

”Det är befriande att en nationell utredning öppet redovisar de allvarliga bristerna. De har negligerats av såväl Sveriges kommuner och Regioner (SKR) som olika regeringar sedan början av 200-talet. Kommissionens rapport bekräftas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskningar av äldreboenden under pandemin.”

Dagens äldrevård är ett resultat av den så kallade ädelreformen 1992. Kommunerna fick då ansvar för viss hälso- och sjukvård medan regionerna behöll ansvaret för läkarinsatserna.

Inget blev som det var tänkt. I stället inleddes kraftiga nedskärningar. Antalet vårdplatser per 1000 invånare i Sverige minskade från 2,9 år 2006 2,1 år 2019. Genomsnittet bland OECD-länderna är 4,7 vårdplatser på 1000 invånare. I svensk äldrevård saknar 40 procent av personalen vårdutbildning. Bara fem procent av de anställda är sjuksköterskor, mot 31 procent i Norge. 

En svensk sjuksköterska på ett äldreboende ansvarar för 30 boende. På vardagar, kvällar, nätter och helger finns på de flesta boenden inga sjuksköterskor alls. Och aldrig någon läkare.

Det innebär att sådant som syrgas och dropp saknas, eftersom det kräver sjuksköterskor. 

Skattesänkningarna sedan 1990-talet har kraftig urholkat den svenska välfärden och särskilt drabbat äldreomsorgen, vars finansiering dragits ner med 1,3 miljarder per år sedan 2002. Det behövs nu 100 miljarder eller mer för att återupprätta en anständig äldrevård. 

Arbetsförhållandena i äldreomsorgen är ofta dåliga, med låga löner, inte sällan timanställningar med arbetspass morgnar och kvällar, särskilt i den privata verksamheten (37 procent timanställda) men också i den kommunala (27 procent). 

Samtidigt med besparingarna lanserades New Public Management. Arbetet styrdes för att minimera konstaderna, inte maximera insatserna för de äldre utifrån deras behov.

I många kommuner infördes minutstyrda insatser, 15 minuter till hjälp med toalettbesök, fem minuter för överlämnande av mat och så vidare.

Till det kommer tre olika journalsystem för de boende, till följd av det splittrade huvudmannaskapet, med oklarhet i vem som har tillgång till vilken information. Risken är stor för att man missar viktig information, med vårdskador som följd.

Åsa Andersson och Marianne Lidbrink avrundar sin genomgång av Coronakommissionens rapport med en kravlista:

• Patienter och personal har rätt till användbara och säkra informationssystem.

• Äldrevården behöver ökade resurser med minst 100 miljarder för att säkerställa den framtida finansieringen.

• En styrande lag för vård och omsorg om äldre.

• Samverkan mellan stat, regioner och kommuner – utan SKR:s inblandning.

• SKR:s roll bör renodlas som en arbetsgivarorganisation, utan uppdrag från regeringen.

Det samhälle som inte månar om de äldre är ett omänskligt samhälle. Sverige har fått betala ett högt pris för grava missförhållanden inom vården. Det var dessa som gjorde att Sverige avvek kusligt negativt från jämförbara europeiska länder. På många håll verkar man fortfarande dåligt ha insett detta, som i region Stockholm. 

Rubriken på artikeln i Clarté säger egentligen allt, den rimmar och är som gjord för en banderoll i en manifestation för ett återskapande av en värdig äldrevård:

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.
Arbete, Danmark, Finland, FN, Island, Norge, Sverige

Finntopia – Finland världens lyckligaste land

Ledarna för de fem finska koalitionspartier som styr Finland sedan december 2019. Centerpartiets Katri Kulmuni lämnade sin post som biträdande statsminister i juni 2000, men ersattes då av Annika Saarikko, i trettioårsåldern. Collage Thomas Niskakangas.

Finntopia är rubriken på en åttasidig artikel i nya numret (jan/feb 2021) av New Internationalist, en tidskrift med fokus på sådant som ekologi, hållbarhet och biodiversitet. Artikeln jag syftar på är en presentation av FN:s nya ”The World Happiness Report”, som utifrån en rad noga specificerade kriterier väljer ut ”de ”lyckligaste” länderna i världen. 

Och Finland leder klart – före Danmark, Norge och Island. Finland tog förstaplatsen från Norge 2018, trots att BNP per capita var en tredjedel lägre i Finland än i Norge. Sverige ligger på en sjundeplats, klart sämst av de nordiska länderna och efter Holland och Schweiz.

Det som räknas i indexet är sådant som inkomstnivå, förväntad livslängd och nivån på social trygghet och korruption.

Exemplet Finland visar att ”lycka” inte är detsamma som ständig ekonomisk tillväxt, skriver New Internationalist.

Forskare har slagit fast att Finland har skapat sociala välfärdsstrukturer som gör att människor ”mår bra”. Viktigt i sammanhanget är hur landets immigranter uppfattar sin situation. Redan 2028 blev Finland det land i världen som kunde uppvisa högst välmående bland sina invandrare.

”Lyckan” i ett land hänger inte minst samman med den politiska stabiliteten. Finland och rankas högst av världens 178 länder vad gäller politisk stabilitet – i The Fragile State Index.

”Det är lättare för ett folk att vara ”lyckligt” om deras stat är stabil, om press och medier är fria och ansvarstagande, om skolorna är välfungerande, barnens hälsa är god – liksom befolkningens.

Finland är faktiskt ett av få områden på jorden där förhållandena är sådana att människor blir nöjda, när man ”bryr sig om varandra” mer än konkurrerar.

I många avseenden i dag är Finland motsatsen till Storbritannien, där antalet hemlösa mellan 2009 och 2018 har stigit med 169 procent. I Finland har under samma tid den långvariga hemlösheten sjunkit med 35 procent och i Helsinki återstår nu bara ett enda härbärge med 50 bäddar.

Tidskriften diskuterar förstås vad det betytt för Finland att landet i december   2019 fick en ung kvinnlig statsminister, Sanna Marin, i en regering där fyra centrala ministerposter innehas av kvinnor i den ”tidiga 30-årsåldern”. Man slår fast att dagens finska regering bygger Finland till ett land med ökande jämlikhet.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt den finska debatten om Universal Basic Income (UBI), som skulle kunna innebära en helt ny välfärdsmodell. På World Economic Forum för två år sedan i Davis sa den holländske historikern Rutger Bregman att UBI är ”en fråga om frihet”.

2016 genomförde den finska regeringen ett försök där 2000 personer, alla arbetslösa när studien inleddes, fick en grundlön på  bortåt 6000 svenska kronor per månad under två år, oavsett andra inkomster och utan att ta hänsyn till om man sökte jobb eller inte. Syftet med studien var att reflektera om det nuvarande socialförsäkringssystemet kunde förenklas.

Liknande pilotstudier har utförts i amerikanska Seattle och i den kanadensiska provinsen Ontario.

”Många använde den garanterade basinkomsten till att förbättra sin livskvalitet och som ett skäl till att inte lönearbeta”, säger författaren Tuomas Muraja.

Om folk i Europa ska lära sig att konsumera mindre och förorena mindre, då måste de också producera mindre, skriver New Internationalist.

Finlands historia de senaste åren kan ge oss alla hopp, även om Finland inte är en utopi utan ett land där mycket kan förbättras.

Tidskriften citerar skotske Robert Owens, som på nyårsdagen 1816 talade till invånarna i skotska New Lanark:

– Jag vet att det går att bygga samhällen utan brottslighet, utan fattigdom och med betydligt förbättrad hälsa, samhällen nästan utan nöd och misär och med människors förnuft och glädje hundrafalt förbättrade. 

Fotnot: New Internationalists skribenter är Danny Dorling, professor i human geografi vid universitetet i Oxford och Annika Koljonen som disputerat vid Cambridge i internationella relationer och bor i Helsinki. Texten är ett sammandrag från deras gemensamma bok ”Finntopia: What we can learn from the world’s happiest country” (2020).

Två finska affischer. Den vänstra avser att locka turister. Den högra är snarare ironisk och satirisk.
Donald Trump, FN, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge, Östersjön, Ryssland

Från i fredags är kärnvapen illegala

Fredagen den 22 januari är historisk. Från och med denna dag är kärnvapen illegala. De företag och länder som fortsätter att hantera eller konstruera kärnvapen bryter därmed mot internationell lag. Detsamma gäller de fonder som investerar i aktier i kärnvapenproducerande företag, vilket dessvärre har varit utbrett bland exempelvis svenska pensionsfonder.

Förbudet mot kärnvapen är ett viktigt steg mot en bättre värld, ännu viktigare än det så framgångsrika förbudet mot minor. Det senare har Sverige ratificerat, men inte kärnvapenförbudet. Efter hårda påtryckningar från flera av Trumpregimens ministrar backade Sverige och bröt mot en långvarig tradition av konsekvent FN-vänlig och kärnvapenkritisk politisk hållning.

Det började med ett brev från försvarsminister James Mad Dog Matthis (under Irakkriget var han ansvarig för den s k bröllopsmassakern med mord på många civila) till försvarsminister Peter Hultqvist och har sedan fortsatt med obehagliga hot från USA mot Sverige från en rad amerikanska nyckelpersoner, också av USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison och sannolikt från Trumps olika utrikesministrar, som Rex Tillerson och Mike Pompeo.

USA:s hårda påtryckningar på Sverige beror troligen på att Trumps USA ville att Sverige ska gå med i Nato – och att USA då också ska få en framtida möjlighet att upprätta baser och utplacera trupper i Sverige, så som USA i dag gör i Norge.

Det här scenariet utgör ett kusligt säkerhetshot mot Sverige, därför att det i förlängningen gör Östersjön till ett konfrontationszon mellan USA och Ryssland, där Sverige blir inblandat i ett krig som kan växa till ett kärnvapenkrig mellan de båda länderna.

ICAN har 400 medlemsorganisationer i nära 100 länder. Konventionen om förbud mot kärnvapen antogs i FN:s generalförsamling av Sverige och 121 andra stater 2017. Det har nu ratificerats av 51 och därmed blivit internationell lag.

Svenska Beatrice Fihn, generalsekreterare i ICAN, som 2017 mottog Nobels fredspris för organisationens arbete för ett förbud mot kärnvapen. Sverige var genom utrikesminister Margot Wallström pådrivande i det arbetet.
Finland, FN, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge, USA

”Försvarsbeslutet gör oss rädda”: Sverige storsatsar på militär upprustning

4 kommentarer
Up to 35,000 soldiers will take part in Nato military drills across Norway – the largest the country has seen since the Cold War. Övningen genomfördes i oktober och november 2018. Vid samma tidpunkt som ”Trident Junction,” genomfördes mindre militärövningar i Finland, Island och Sverige.

Försvarspropositionen som antogs av riksdagen den 15 december innebär större militära satsningar än på flera decennier, skriver 12 för freden aktiva, nio kvinnor och tre män, under rubriken ”Satsa på fred och alliansfrihet – inte på militär upprustning och Natosamarbete!”. Bland undertecknarna finns bland annat Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning) och Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato. I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

Det svenska försvarsanslaget ökar dramatiskt med den nya försvarspropositionen, med 44 procent från 61,6 miljarder 2019 till 87,7 miljarder 2025. Det rent militära försvaret får nästan allt och civilförsvaret bara 4,7 procent.

I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

”Försvarsministern har i klartext uttryckt att avsikten är att underlätta för Natotrupp att gå österut från Trondheim i Norge, dvs genom Sverige mot Ryssland! Tanken är att Sverige ska bygga upp sitt försvar så att vi ska förlita oss på ”hjälp utifrån”, dvs Nato och grannländerna. Civilförsvaret ska se till att vi klarar oss i 3 månader i händelse av kris eller krig.”

Sverige samarbetar nu med Nato i krigsövningar flera gånger om året. I Försvarspropositionen tar man inte på allvar människors behov att förebygga och motverka att konflikter övergår i förödande krig. Forskning och kunskap om konflikter och konflikthantering lyser med sin frånvaro. 

Skribenterna konstaterar att det ”I propositionen talas ganska mycket om kärnvapen, men inget om att Sverige får problem av att verka tillsammans med Nato och kärnvapenländerna USA, Frankrike och Storbritannien samt de länder (Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Turkiet) som har USAs kärnvapen. Sverige blir utsatt som möjlig krigsskådeplats i ett modernt krig där kärnvapen kommer att spela roll.”

Den 22 januari blir FN:s förbud mot kärnvapen internationell lag. ” Det är en skam att Sverige inte ratificerat och därmed inte deltar i det viktiga arbetet att få slut på testning, utveckling, tillverkning, lagring och överföring av kärnvapen till andra. Kärnvapen hotar hela planeten.”

Ett modernt storkrig kommer att föras med kärnvapen och det måste undvikas. Krig förs med hjälp av satelliter. Här är Sverige djupt involverat. Via satelliter som styrs från baser i nordligaste Sverige kontrolleras en stor del av den globala militära satellittrafiken.

Det är högtid för omtänk, konstaterar de tolv undertecknarna: ”Vi måste alla tänka om och följa FN- stadgans uppmaning om fred. En ratificering av kärnvapenförbudet och upphävande av värdlandsavtalet skulle vara en början att återföra Sverige till att bli en fredlig och fredsfrämjande buffert i världspolitiken. Försvarsbeslutet gör oss rädda.”

De som undertecknat artikeln är: Astrid Ståhlberg, aktiv i Sveriges Fredsråd, Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Helge Sonntag, ordförande i Daladistriktet av Svenska FN-förbundet, Ingalill Ek, Kvinnor för Fred Uppsala, Jan Strömdahl, Folkkampanjen Kärnkraft-Kärnvapen, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning), Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato, Måna Wibron, Kvinnor för Fred, Sundsvall, Staffan Ekbom, Nej till Nato och Susanne Gerstenberg, Kvinnor för Fred. 

Corona, Covid-19, FN, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge

Var fredspriset till WFP ett rimligt gott val?

FN:s livsmedelsprogram, World Food Program, får Nobels fredspris 2020. I motiverigen heter det bland annat:

FN-organisationen WFP får priset ”för dess bedrifter att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra fredsvillkoren i konfliktdrabbade områden och för att vara en ledande kraft i ansträngninarna för att förhindra hunger som ett vapen för krig och konflikt”, enligt motiveringen.

WFP:s nuvarande chef är den republikanske amerikanske representanthusledamoten David Beasley, tidigare guvernör i South Carolina. Kanske gläds därför Donald Trump, fast han brukar ju inte ha mycket till övers för organisationer som har med FN att göra.

WFP verkar i dagsläget i över 80 länder varav nästan var tionde är i katastroftillstånd och är självfallet en viktig och nödvändig organisation. Mest aktuellt i sammanhanget är kriget i Jemen som också förorsakat undernäring och massvält.

Valet är okontroversiellt sa man i SVT:s kommentarer direkt efter att priset kungjorts , där det inte förekom någon ens lätt kritisk röst.

Vi lever i en tid av ökad krigsrisk. De uppsagda kärnvapenavtalen ökar risken för ett kärnvapenkrig, särskilt när USA placerar ut en ny generation ”små” kärnvapen i många europeiska länder. Dessa bomber är ”bara” upp till fem gånger kraftigare än Hiroshimabomben och påstås dessutom vara ”rena”, med lägre radioaktiv strålning, och därför – enligt Trump acceptabla att använda.

Fredspriset borde mycket mera användas som markeringar till stöd för egentligt freds- och antikrigsarbete än nu.

I statuterna för fredspriset heter det att de ska ges till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Priset till ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, 2017, var ett ställningstagande enligt Nobels ursprungliga intentioner, präglade av inspiration från Nobels vän fredsaktivisten Bertha von Suttner. Men det valet var dessvärre mera undantag än regel.

När det är sagt. FN och FN:s organisationer marginaliseras i dessa dagar, när också Sverige är mera intresserat av NATO än av FN och då Trump driver en direkt anti-FN-politik, senast manifesterad genom att USA lämnar WHO mitt under coronapandemin. Ur den aspekten är ändå priset till WFP acceptabelt, som en markering av FN:s omistliga betydelse ”för folkens förbrödrande”.

Men Nobelkommittén i Oslo består av fem personer som valts av det norska stortinget och som alldeles för ofta har vägt in norska intressen i priset och som tycks sakna det genuina fredsengagemang som kunde ha gjort valet av pristagare mycket annorlunda.

Bertha von Suttner och Alfred Nobel.
Irak, Iran, Nato, Norge, Sverige

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

Danmark, Finland, Island, Norge, Socialdemokraterna

Finlands regering, vilket tjejgäng!

Finland fick i förra veckan en ny regeringschef, socialdemokratiska Sanna Marin. Hon är bara 34 år och blir världens yngsta nationella ledare.

Det innebär att de flesta nordiska staterna nu styrs av kvinnor. I Norge är Erna Solberg (Høyre) statsminister sedan 2013, skriver Svenska Dagbladet. Katrín Jakobsdóttir (Vänsterpartiet – de gröna) är sedan 2017 Islands statsminister. Och i Danmark övertog Mette Frederiksen (S) statsministerposten i somras.

Undantaget är Sverige och Stefan Löfven.

Sanna Marin godkändes av riksdagen med stor majoritet. Flera av de ledande posterna i den nya regeringen (se bilden) innehas av unga kvinnor i jämnåriga med statsministern.

Det innebär att alla de fem partierna som nu regerar Finland styrs av kvinnor.

Att så många kvinnor nu fått de tyngsta posterna i regeringen överraskar Göran Djupsund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi som Svenska Dagbladet intervjuat.

– I Finland har vi länge varit vana vid att medelålders och äldre män håller de tyngre posterna, säger han.

Djupsund tror att en anledning till den nya finska kvinnodominansen kan vara att många partier i landet sett att deras stöd dalat och nu söker andra vägar att nå nya väljargrupper.

– Om man ska försöka nå yngre och kvinnliga väljare så gör man klokt i att släppa fram kvinnor på positionerna.

Göran Djupsund är förvånad över att Sverige inte haft en liknande utveckling:

– Allt talar för att Sverige ska ha den här situationen eftersom det där under en lång tid har pågått en mycket mer aktiv diskussion om jämställdhet, säger han.

Bilden: Ministrar i Finlands nya, unga och kvinnodominerade regering. Från vänster undervisningsminister Li Andersson, 32 år, inrikesminister Maria Ohisalo, 34 år, statsminister Sanna Marin, 34 år, och längst till höger finansminister Katri Kulmuni, 32 år. Foto: Vesa Moilanen /AP/TT.

Danmark, Finland, Island, Norge, Skolan, Sverige

Skolverket vill stryka undervisning om Norden

Skolplansch. Karta över Norden. Skolverket vill plocka ner den och inte längre undervisa om Norden på Mellan- och Högstadiet.

”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord …” / ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden …”

Norden? Vaddå?

Skolverket vill i sitt förslag till nya kursplaner slopa begreppet Norden. Man vill också stryka undervisning om nordiskt samarbete i olika avseenden. Av bara farten vill samma myndighet ta bort kunskap om urfolket samerna och de nationella minoriteterna från historieundervisningen.

Förslaget vill bland annat att ordet Noreden och den nordiska namngeografin tas bort i ämnet geografi på mellanstadiet. Alltså inte ett ord om Helsingör eller Köpenhamn för att inte tala om så avlägsna ort som Odense eller Aarhus.

I ämnet historia på högstadiet föreslås vidare att undervisning om det nordiska samarbetet ska utgå.

I ett remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens Tidning #4-19 reagerar Föreningen Norden genom sin generalsekreterare Bo Andersson. Han presenterar flera olika argument. Förslaget strider exempelvis mot artikel 8 i Helsingforsavtalet, där det heter att eleverna i de nordiska länderna ska ges kunskap om ”de nordiska språken, om kulturen och om sociala förhållanden i Norden”.

Till saken hör också att det i Sverige bor cirka 240 000 utrikesfödda första generationen med nordisk bakgrund.

Våra nordiska statsministrar har en annan vision än Skolverket och vill att Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030.

Nordiska Rådets president Hans Wallmark gillar inte heller Skolverkets förslag och skriver att det ”finns en fara om vi tar bort Norden och den nordiska språkförståelsen att vi därmed också tar bort rottrådarna till vår egen kultur”.

Fotnot: ”Värna Norden och det nordiska samarbetet i läro- och kursplanerna” är titeln på Föreningen Nordens remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens tidning #4-19. Följ länken och gå till sidan 13.

Fotograf
 Ane Cecilie Blichfeldt

EU, Frankrike, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge, Ryssland, USA

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?