Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.
Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.
Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:
– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.
På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”
”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”
Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:
”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.
Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”
Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.
De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:
”Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”
