Kategoriarkiv: Grekland

Grekland, Helsingborgs stadsteater, Okategoriserade, Teater

Antigone – sicket härligt konstnärligt spektakel!

Helsingborgs stadsteaters scen spelar Sofokles 2500 år gamla drama Antigone,. Spelplatsen är från början bara en smal ”marmortunga” i mitten mellan två vattenfyllda bassänger i vad som kan vara både ett antikt templel och ett grekiskt badhus. Foto: Emmalisa Pauly.

Alla på scenen är klädda i svart när dramat inleds, Sofokles Antigone. En sorgeprocession drar över scenen. Två bröder har dödat varandra. Den ene är nationens hjälte och ska få en hedersbegravning, den andra kallas en förrädare och ska kastas åt hundarna.

– Livet är ett elände, gråts det. Kan det bli värre? Finns det någon som kan tänka sig att leva om det?

Det finns det ju inte. Och värre ska det bli!

Men också bättre, häftigare, oförutsägbart och ständigt gränsöverskridande. Örjan Anderssons iscensättning är konstnärlig teater som bäst. Med föreställningen blåser han liv i Sofokles antika grekiska drama, översatt och bearbetat av Magnus Lindman.

Dramat skrevs – för 2500 år sedan – för en väldig utomhusscen med uppemot 30 000 åskådare. På Helsingborgs stadsteater spelas det på den lilla scenen, som i dessa restriktionsfria oktoberdagar är knökfull av teaterglada besökare, men ändå inte riktigt 30 000.

Scenen är uppdelad i tre ungefär lika stora delar, på en och samma gång ett grekiskt tempel och ett antikt bad. I mitten finns en spelplats och på dess båda sidor vattenfyllda ”bassänger”, därtill en förscen och smala kanter runt bassängerna.

Antigone & Co får till en början hålla till på den lilla mellersta arenan. Trängseln inbjuder till verbala dolkstötar. Men snart börjar skådisarna plumsa i.

Därtill finns ett mysko rum ovanför scenen. Det är möblerat med vår tids möbler, ungefär som ett utrymme bakom scen för de skådespelare som är ”ur spel” och väntar på nästa entré. Teater om teater.

För scenografi och ljuddesign svarar Chrisander Brun. Hans sceniska rum är pastellblått. Det är inte ett gestaltat grekiskt tempel utan snarare ett tygtrycks tempelbild med svävande delfiner – som nog lite kitchigt skulle kunna ha hängt på ett lyxhotell i dagens Aten.

Klichén av antiken passar suveränt som miljö för dramats tjuv- och rackarspel om människans existens och livslögner. Vem är god och vem är ond i detta drama om makt och politiska intriger?

Ingenting är vad vi tror att är. I dramats familjelära är släktbanden lömska, tacka för det när Jörgen Dübergs anpasslige Oidipus (som Sofokles skrivit ett annat drama om) av ödet fått bestämt att han ska döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bara en i kretsen på scenen ger uttryck för inkännande mänsklighet, Shada Sulhavs unga Antigone, som under hela dramat utgör ett rejält stilbrott, klädd i en sagoaktig rosa fantasidräkt, som markering av att hon ändå står för något annat.

Det gör inte Annika Kofoeds kung Kreon som för att bevara sin egen maktposition är beredd att döda både Antigone, dotter till Oidipus, och Kreons älskade egen son. Hon kallar det för att följa gällande lagar. Gustav Bergs Polyneikos hamnar snart i det livgivande vattnet och står sedan avklädd bland de sörjande svartklädda, själv i blå kalsingar eller möjligen minimala badbrallor.

Så blir Antigone ett sällsamt och annorlunda stycke teater, färgskimrande i dräkter, danser och musik, fascinerande med texter och personer som talar till oss genom millennierna, genom olika lager av betydelser och ändå blir begripliga eller åtminstone nästan.

Jag vandrar hem i oktobernatten glad över våran stadsteaters angelägna vitalitet! Sicket spektakel!

Fotnot: Bakom Antigone står: Regi: Örjan Andersson. I rollerna: Sophie Augot, Gustav Berg, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Shada Sulhav, Arina Trostyanetskaya, Olof Yassin. Pjäsen spelas på Helsingborgs stadsteaters Lillan 15 oktober till 20 november 2021.

På bild: Shada Sulhav,, som Antigone, Sophie Augot, Ismene och Jörgen Düberg, Oidiopus. Foto: Emmalisa Pauly.
Grekland, Krig och fred, Musik

Mikis Theodorakis död men hans musik lever vidare

Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis sjunger tillsammans på svenska och grekiska den senares sång ”Vårren sjunger”. Konserten från 1992. Arja Saijonmaa & Μίκης Θεοδωράκης – Våren Önskar / Όταν μιαν άνοιξη (live, 1992)

Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.

När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som  Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med  Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.

Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.

Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner. 

Mikis Theodorakis i exil under den fascistiska juntans år vid makten i Grekland. Bilden från 1971. Foto: Heinrich Klaffs/Wikipedia.

Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i  Constantine Mitsotakis regering.

Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.

 I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger. 

En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.

Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.

Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.

Mikis Theodorakis March of Spirit” är en tonsättning av poeten  Angelos Sikelianos text. Verket skrevs strax efter fascistjuntans kupp 1969. Den filmade konserten från 2014.

Demokrati, EU, Frankrike, Grekland, Kina, Nato, USA

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.
Böcker, Författare, Grekland

Aris Fioretos om det grå, om MEDEA och maneter

Aris Fioretos. Foto: Sara McKey.

Författaren Aris Fioretos besökte Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek på söndagseftermiddagen. Under en inspirerade eftermiddag fördes ett vindlande samtal, som mindre handlade om hans nya roman ”Irma, 25”, som har presenterats som ”en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist”, och mera om skrivandet, om livet, om Grekland och först och sist om ett brett och originellt författarskap.

Ibland utgick det från om symboler och ledord, som ”grått” och ”maneter”:

– Grått är aska, slutet. Motsatsen kan vara blått, att skriva bestående med bläckpenna. En blyertspennas gråa skrift kan suddas ut. Dess längd krymper medan den skriver. Den är ändlig och påminner om vad det innebär att vara människa.

Tankarna återkommer i essäboken ”Den grå boken” från 1994, också en hyllning till blyertspennan och vad man gör med den.

En annan essäbok, ”Vatten, gåshud” (2015), har undertiteln ”Ett antal ord om romanen”. Omslaget är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f Kr. Artis Fioretos råkade se den i USA på The Museum of Fine Arts i Boston. På krukan skildras hur kung Perseus halshugger Medea, hon med ormar i håret, för att därefter lägga det blodiga huvudet i sin ränsel.

– Medusa var underskön och livsfarlig. Kanske var hon en bläckfisk, med tanke på ormarna. Men jag tror inte på det, snarare var hon en manet.

Fioretos fascineras av maneter.

– För ett sekel sedan rasade en brittisk debatt om olika slags modernister, med James Joyce och Virginia Wolf på ena sidan. Andra stördes av deras sätt att använda medvetandeströmmar i sitt skrivande, kallade det formlöst och gjorde distinktioner mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur.

Han själv tycker inte att man kan välja sida i den debatten. Det vore som att välja mellan en sköldpadda eller möjligen en gräshoppa å den ena sidan och en formlös manet å den andra.

– En manet består av 98 % vatten. Den är ett med sin omgivning. Form och innehåll är oskiljaktiga.

Aris Fioretos grekiska pappa kom till Sverige på 1950-talet tillsammans med hans österrikiska mamma. Den nu bortgångne fadern har han skildrat i två romaner.

– ”Den siste greken” (2009) består av 3,5 % sanning, medan ”Halva solen” (2012) rymmer 96,5 % sanning. 

– Min far kom hit före de flesta andra greker, som flydde hit ett decennium senare. Han studerade medicin, men hjälpte också sina landsmän på olika vis. En gång väntade en man utanför hans mottagning, han hade suttit där hela dagen. Pappa såg genast att det inte var en patient utan en grek. Han presenterade sig ”Jag heter si och så och jag är student vid Bromölla universitet”. Sen fick han flytta in i familjens källare. På två dagar lärde han sig att åka skridskor.

Fascism, Film, Grekland

Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning

Norske Håvard Bustnes drabbande dokumentär Golden Dawn Girls ger kusliga interiörer i det grekiska nynazistiska partiet Gyllene grynings världar. Filmen avslutade på onsdagskvällen de sjätte Antirasistiska filmdagarna i Helsingborg och utgjorde samtidigt Doc Lounges första film för året. Bilden Ourania Michaloliakos. Fortsätt läsa Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning →

Grekland, Tidskrifter

FiB/K om yttrandefrihet och Jan Myrdal

”Nu blir jag 90. På dagen 53 år innan jag föddes, söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga av L’Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren.”

 

 

Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer lever upp till parollerna om yttrandefrihet, antiimperialism och ”folkets kultur”. Och hyllar snart nittioårige Jan Myrdal.

Snart 90-årige Jan Myrdals ”Skriftställning” i Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer (6-7/2017) handlar om ”Bilders mångfaldighet”. Den illustreras med en satirisk teckning av André Gill, på omslaget av franska L’Eclipse sommaren 1874. Det handlar om censur och om yttrandefrihet, det som varit Fib/Kulturfronts paroller alltsedan 1971:

”För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism …”

Det 72-sidiga snyggt layoutade sommarnumret  lever verkligen upp till sina motton. Jonatan Fahlén, Greklandssolidaritet, skriver om hur EU nu håller på att organisera utförsäljningen av allmännyttiga tjänster som järnväg, post, buss och spårvagnar –  och allra värst Atens och Thessalonikis vattenbolag. I utbyte serveras nödlån.

Högsta domstolen förklarade att privatiseringen av vattenförsörjningen strider mot grundlagen, att medborgarnas hälsa och välfärd ska garanteras. Men domslutet körs nu över. Till saken hör att statsskulden har ökat trots alla åtstramningspaket, från 120 procent av BNP 2010 till 179 procent i dag (3 000 miljarder kronor).

Särskilt intressant är ett reportage om Russelltribunalen som genomfördes i Stockholm för femtio år sedan i protest mot USA:s krig i Vietnam, utifrån nyligen släppta CIA-dokument. CIA var övertygat om att antikrigsrörelsen sponsrades och finansierades av av utländska krafter och fienden, vietnameserna. Jean-Paul Sartre var ordförande. Tage Erlander menade att tribunalen ”inte tjänade fredens syfte” och oroade sig för Sveriges relationer med USA.

I FiB/Kulturfronts sommarnummer berättar man om den pågående digitaliseringen av tidningens alla nummer, i samarbete med KB. Och så hyllas Myrdal på födelsedagen med ovanstående kritteckning av Kerstin Thorvall, föreställande Super-Meccanopojken.

Bilden här under: Vid Russelltribunalen i Stockholm uppvisades den nioårige pojken DoVan Ngoc vars hemska bukskador orsakats av amerikanska napalmbomber. Böjd över pojken dr John Takman.

Grekland, Religion

Frälsarkransen i Mariakyrkan

gudsparlan_0530

Frälsarkransen – ett radband för protestanter och en meditationsvandring i Helsingborgs Mariakyrka. Bilden Gudspärlan.

När Martin Lönnebo 1995 gick i pension från sin biskopstjänst i Linköpings Stift, beslöt han sig för att öluffa som backpacker i den grekiska övärlden. Under ett oväder tvingades han gå i land på en ö där det bara bodde ett femtiotal personer.

På ön såg Lönnebo hur byns män och några inblåsta resenärer hängde på platsens enda café och pillade på sina radband, sina komboloi, och väntade på att stormen skulle bedarra. Han hyrde ett rum och började skissa på ett radband för protestanter, berättar Karin Thunberg i en artikel i Svenska Dagbladet 2015.

Så föddes det som nu kallas ”frälsarkransen”. Den består av 18 glaspärlor, förenade till en ring och bärs som armband/radband av bortåt en miljon människor runtom i världen. Varje pärla har ett namn: Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerslöshetspärlan, de två Kärlekspärlorna, de tre Hemlighetspärlorna, Nattens pärla, Uppståndelsepärlan och de sex Tystnadspärlorna.

I intervjun får Lönnebo frågan om han själv bär en Frälsarkrans. ”Lite generat säger han att han har den i byxfickan. Kommer man från en västerbottnisk småbondesläkt, som han gör, är man inte van att karlar har armband.”

Frälsarkransen tillverkas enligt Fair Trade-bestämmelser i den lilla byn Purdilur utanför New Delhi där den försörjer 45-50 familjer och därtill har bekostat byns skola.

bekymmerslo%cc%88shetspa%cc%88rlan-kopia

I Mariakyrkan i Helsingborg finns en frälsarkrans utlagd som en meditationsvandring genom kyrkan. På olika platser längs sidoskeppen och koromgången finns stora ”pärlor” av stengods, framställda 2010 av konstnären Katarina Gustafsson från Sireköpinge, med radbandet som förebild. De inbjuder till en meditativ rundgång i kyrkorummet, lätt att följa med en liten folder eller genom uppsatta texter vid varje pärla – och kan också ses som en ovanlig och tankeväckande utsmyckning av kyrkorummet.

Bilden  i texten: Bekymmerslöshetspärlan.

Fotnot: På Wikipedia finns beskrivning av de olika pärlornas utseende och innebörd.