Kategoriarkiv: Dunkers

Lyd och skjut – aldrig på våra gator! Bertil Englerts ”Universal soldier” på Dunkers, på årsdagen av Rysslands krig mot Ukraina

Bertil Englerts freds och antkrigskonstverk Universal Soldier visas under våren i entrén på Dunkers kulturhus. Foto: Stefan Lindqvist/HD.

Vi lever i en mörk tid. Ett hänsynslöst krig pågår Europa, i det plågade Ukraina, där ryska soldater härjar och dagligen begår grova brott mot krigets lagar genom att skicka dödande projektiler mot skyddslösa människor, mot skolor, sjukhus, teatrar och museer.

Kreml hotar med kärnvapenkrig och yttersta domen. Mänsklighetens undergång? Vad kan vi göra? Tiga och huka i uppgivenhet? Eller?

Konstnären Bertil Englert hukar inte. Han har gjort Sveriges kanske viktigaste freds- och antikrigskonstverk, Universal Soldier. Det visar vad krig gör med människor, det manar till fred och lösningar med ickevåld i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings anda.

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns ett djupt engagemang för freden. Han går i Gandhis och Kings fotspår med sitt budskap om fred på jorden och men också om fred med jorden i Elin Wägners efterföljd.

Som ung konstnär blev Bertil, min vän sedan många år, medveten om krigets och våldets destruktivitet när Martin Luther King mördades, den 4 april 1968. Sedan dess har återkommande teman i hans konst varit att verka för freden, att hylla naturen och djurens världar liksom universums ofattbara skönhet.

Ett exempel på det sistnämnda finns här i Helsingborg i Maria Park, den stora ”Saturnus”, som bygger på planetens ringar men också visar glimtar av universums gåtfullhet.  På nära håll finns i Ängelholm den fina ”Hyllning till daggmasken”, som handlar om ”den undre den nedre bonden” (med Harry Martinsons ord), och med en bortåt tre meter hög skulptur som påminner om daggmaskens nödvändiga insatser för människans liv och odlande.

Just i dag, den 24 februari, är det ett år sedan det ryska angreppet på grannlandet Ukraina inleddes, det som blev början till ett år av barbari i Europa och ett krig präglat av krigsförbrytelser och mord på civila i en skala som borde vara otänkbar år 2023.

Den 24 februari är en sorgens dag, men också en dag för fredsaktioner och protester mot kriget. Vad kunde vara bättre än att som här och nu visa det drabbande verket ”Universal soldier”. Låt oss för fredens och konstens skull ta emot och begrunda Bertil Englerts skulptur, med dess livsviktiga fredsbudskap!

Med fem dryga två meter höga skelettsoldater i järn sammanvuxna med sina gevär visar Bertil som i en serieteckning hur krigande soldater bit för bit kan förlora sin mänskliga förmåga till inlevelse, till mänsklighet och smälta samman med sina vapen.

Därför är Universal soldier särskilt viktig en dag som denna när cyniska makthavare hotar sina så kallade fiender med kärnvapenkrig och total ödeläggelse, en utplåning av människan och det mänskliga så kuslig att den är svårt att föreställa sig.

Det är min stilla förhoppning att skulpturen som unikt fredskonstverk till slut kan få sin plats i det offentliga rummet. Jag inser att det inte är enkelt men ändå inte borde vara omöjligt.

Nu kan vi se Universal Soldier på Dunkers. Det känns bra! Helsingborg behöver fredsskulpturer, konst för freden. Under andra världskriget gick ju gränsen mellan krig och fred just här genom ”vårt” Öresund, det får vi aldrig glömma, det var hit de judiska flyktingarna från Danmark kunde rädda sig hösten 1943. Här firade danskar och svenskar den efterlängtade freden försommaren 1945 på Hamntorget. Just i år har vi i Norra hamnen fått en viktig ny minnesplats för Förintelsen och dess offer med fredsmäklaren Raoul Wallenbergs portfölj som ett fredsmonument, en skultpur av Gustav och Ulla Kraitz, besläktad med deras verk utanför FN:s högkvarter i New York. 

2023 hör Helsingborg genom sitt läge och sina hamnanläggningar till de svenska platser som i en tänkbar kärnvapenkonflikt kan bli prioriterade mål för skrupellösa angripare. Också därför borde det vara angeläget att manifestera Helsingborg som en Fredens stad.

Universal Soldiers fem skelettsoldater ” stampar och trampar” som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet, ”men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs.”

Lyd och skjut? Aldrig på våra gator!

***

Universal Soldier bygger på en protestsång från 1963 med samma namn, en sång mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, i vilken det bland annat heter:

”He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / they come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.”

Anförande hållet på Dunkers kulturhus 24.2.2023 av Sören Sommelius vid vernissagen där av Bertil Englerts ”Universal Soldier”, på årsdagen av Rysslands hänsynslösa krig i Ukraina.

Mellan kaos och kreativitet: Livsbejakande utställning i modfälldhetens tid

Yoshio Nakajima i en happening på Dunkers, tillsammans med Helsingborgskonstnärerna Peter Arnesson och Petra Tamm. Foto: Sören Sommelius.

Den japanske konstnären och performanceartisten Yoshio Nakajima ställer i höst och vinter ut på Dunkers. Hans utställning ”Resa med solen”, med Martin Schibli som kurator, visar retrospektivt konst från 1950-talet till i dag.

Tyngdpunkten ligger på nygjorda verk. Utställningens bultande hjärta är ”ateljén”, längst in, ett rum som är en explosion av färg, klotter och rejäla målarburkar.

I ateljerummet genomfördes under utställningens två första dagar två suggestiva happenings eller performances, där Nakajima sjunger, ja ordlöst nynnar rytmiskt är nog en bättre beskrivning, och agerar med andra medverkande konstnärer som svenska Peter Arnesson och Petra Tamm. Det är rofyllt meditativt, inbjuder till aktivt lyssnande och seende, att med fantasin vidöppen ta till sig det som sker.

Ateljén står för mig som ett slags ”undantagsrike” för den skapande konsten, där nästan allt är möjligt i det laddade utrymmet mellan kaos och kreativitet.  

Det handlar också men inte bara om kriget och om den nödvändiga freden. Höga väggar avskiljer utrymmen från den övriga utställningen. En blågul lång stav är textad Ukraina. Någonstans läser jag ordet Pax. Men ateljén och happeningen är mer än så, en livsbejakande utställning i modfälldhetens tid. Det lekfulla anslaget rymmer både glädje och ett stort allvar.

Yoshio Nakajima är bosatt i Helsingborg sedan 1987. Han har länge uttryckt sin önskan om att få ställa ut på Dunkers. Först nu har det blivit, den här exceptionella utställningen, den största som den i dag 82-årige konstnären (med nära nog en 20-årings vighet) gjort i Europa.

Nakajima bryter i utställningen med konventioner på hur en utställning ska se ut. Här hänger bilder i taket. Andra sitter på en vägg som höstlöv som bara fladdrat i väg och fastnat. Så här kan man också göra.

Dunkers kulturhus har länge saknat ambitioner och anglägenhet i Helsingborgs kulturliv. Nakajimas utställning ingjuter livfullhet i byggnaden, som om dörrarna med den slåss upp mot både världen och mot Öresund.

I ett fungerande kulturens Helsingborg kunde Dunkers fungera som ett nav i kulturlivet, med utställningar som både vänder sig mot världen, mot Helsingborg och NV-Skåne eller rentav – som Yoshio Nakajimas angelägna utställning – mot bådadera. Det fordrar förstås också att kulturhusets konstnärliga självständighet och ekonomiska grund garanteras.

Fotnot: Yoshio Nakajimas utställning pågår till den 12 mars 2023. Det blir fler performances med Nakajima, närmast torsdag 6/10 kl 18, då också en buddhistisk munk kommer att delta. Bara ett är säkert, färgen kommer att flöda.

Läs mer om Yoshio Nakajima i ett reportage i Helsingborgs Dagblad 30/9: https://www.hd.se/2022-09-30/rymde-till-tokyo-for-60-ar-sedan-for-att-forverkliga-drommen–nu-oser-han-farg-over-dunkers

Yoshio Nakajima, konstnär och performanceartist, på Dunkers, där hans utställning ”Resa med solen nu visas”. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Oceanbadets svindlande megalomaniska miljard

Foto: Helsingborgs Stad. Bild från 2018 när kostnaderna<rna för Oceanbadet angavs till 15 miljoner kr. I dag talar man om en miljard … Priset har mer än 60-faldigats på tre år.

Helsingborgs politiker har avsatt tillsammans omkring en miljard i förskott ur Dunkersfonderna för att finansiera Helsingborgs Arena och nya läktare på Olympia. Arenan går med stort årligt underskott och HIF har, ja du vet, halkat ner i Superettan. Var byggena befogade? Var det väl använda Dunkerspengar. Knappast. Var det politiker som byggde monument över sig själva? Möjligen.

De båda nämnda projekten är färdigamorterade 2022 respektive 2025, skriver Helsingborgs Dagblad. Men redan nu är det dags att sätta sprätt på ytterligares miljard av de Dunkerspengar som ännu inte finns, men som 2040 beräknas uppgå till 1,5 till 1,7 miljarder.

Det handlar först och främst om det så kallade Oceanbadet, som för en kostnad till en miljard (av samma fonder, men ändå, en miljard) spektakulärt ska placeras i Oceanhamnen. Och så om en ny ishall för ”bara” 100 miljoner.

Dagens politiska ledning i Helsingborg, med moderate Peter Danielsson i spetsen, har som bekant inget intresse eller ens minsta förståelse för att kultur är en grundläggande del i en levande stad för ”dej som vill något”, som det så pösigt formulerats.

Dunkersmedlen användes länge till kulturella satsningar som Stadsteatern och Dunkers kulturhus. Men det var oändligt länge sedan. Behoven nuinom kultursektorn är avgrundsstora. 

Det gäller först och främst en ombyggnad av eller ett nytt stadsbibliotek, sedan länge otillräckligt för stadens behov. De planer på ett underjordiskt bibliotek i stadsparken som nämnts verkar mest vara en förevändning för att bygga ett stort underjordiskt p-hus på samma plats.

Helsingborg har ingen konsthall, till skillnad från mera framsynta städer som Höganäs, Landskrona, Lund, Malmö förstås, Trelleborg, Hässleholm med flera. Det är pinsamt och en skymf både mot alla aktiva konstnärer i regionen och de många konstintresserade som finns i staden och trakten.

Dunkers kulturhus skulle behöva en ordentlig översyn och kanske en om- och tillbyggnad för att anpassa sig till vår tid på ett bättre sätt än nu.

Den fria icke-institutionsbunda kulturen är sedan länge hemlös. Här borde en rejäl satsning vara befogad, gärna med utgångspunkt från en äldre byggnad som kan ges nytt innehåll, kanske som Kulturmejeriet i Lund. Gamla brandstationen har nämnts. Kvarteret Portugal är en annan hot spot.

I det segregerade Helsingborg skulle behövas fler kulturinstitutioner utanför centrum. Kanske kunde det ärrade kulturbärande Folkets hus återköpas, det skulle vara en viktig gest och ge Söder en ny identitet.

Listan kan göras längre. Det är ”typ mer än femtio år sedan” Helsingborg fick ett nytt områdesbibliotek. Området runt gamla mejeriet …

Oceanbadet är så länge det kostar en miljard en absurd, megalomanisk och spektakulär satsning som i första hand verkar komma till för ”besöksnäringen” och för de få boende i H+-området och för att ”sätta Helsingborg på kartan”.  När jag googlar på ”oceanbadet” nämner SVT i februari 2018 summan 15 miljoner och att badet ska vara klart till sommaren samma år:

”Badet kommer totalt att kosta 15 miljoner kronor. Pengarna finns avsatta i stadens investeringsbudget.”

Pyttsan. Hur gick det till att kostnaden mer än 60-faldigades?

Till Drottninghögsbadet fanns först inga pengar. Nu heter det att folk från Söder skulle komma till Oceanbadet för att ta sig ett dopp. Vad kommer inträdesavgiften att bli, för att badet ska gå runt? Tror knappast att målgruppen för badarna finns på Söder.

Henrik Håkansson vid gränsen natur – kultur

Henrik Håkansson: Installation View of a Tree (Suspended), 2016 // Courtesy of the Artist, the Meyer Riegger Gallery, the Modern Institute/Toby Webster Ltd. Photo by Marc Doradzillo.

Henrik Håkansson har beskrivits som en av de internationellt mest framgångsrika och spännande konstnärerna i sin generation. Oförtrutet har han utforskat samspelet mellan natur, kultur och civilisation i uppmärksammade installationer på utställningar på många håll i världen. Det har handlat om sådant som fjärilars lätthet och fåglars flykt men också om insikten att människan inte som skapelsens krona kan härska över naturen utan ödmjukt måste inse att vi själva som levande varelser är delar av en sårbar helhet.

I dagarna har Henrik Håkansson välförtjänt tilldelats Bildkonstnärsfondens stora stipendium för 2020 på 300 000 kronor. I motiveringen heter det bland annat:

” Under tre decennier har Henrik Håkansson utvecklats till en internationell föregångare inom konstens utforskande av samspelet mellan människa, flora och fauna. Specifika arter lokaliseras, observeras och dokumenteras, för att visuellt kommenteras eller interageras med i starkt drabbande verk. Genom avskalad teknisk och kommunikativ skicklighet, väcker han hos publiken en oförvanskad förundran över skönheten och egenheten i varje studieobjekts tillvaro, karaktär och beteende. Henrik Håkansson förmedlar oförutsägbara nya perspektiv på den biologiska mångfaldens komplexitet – och på människans maktfullkomlighet i relation till den.”

Till stipendiet publiceras en skrift om konstnären med text av Magnus af Petersens, bilder av Lotta Antonsson/Henrik Håkansson. af Petersens skildrar Henrik Håkanssons utveckling som konstnär särskilt genom nedslag i hans viktigaste utställningar.

Han skriver att flera verk under 2000-talet skildrar biosfären, utsatt för någon form av dekonstruktion. Ofta har biosfären representerats av träd, som traditionellt stått för liv och kunskap. På utställningen A forest Divided (Lunds konsthall 2012 visades bara vertikala trädstammar, som i en skog, med rena snittytor delade i mitten.

En senare utställning 2019 på Kode konstmuseum i Bergen, One hundred and One Peaces of a Tree (Norwegian Wood),  bestod av ett enda träd uppdelat i fragment som vart och ett monterats på ett metallstativ. Till utställningen fanns också inspelad fågelsång.

Filmerna Aug 11, 2012 The Symptoms of the Universe Studies (6min 29 sek) visar filmer av två träd som exploderar mot en blå himmel. De har filmats ur sex olika vinklar och med olika hastigheter, från 5000 till 24 bilder i sekunden.

Henrik Hakansson Listening to bird songs in the Monk’s Garden, 2004 Isabella Stewart Gardner Museum, Boston.

Första gången jag såg Henrik Håkansson i aktion var på Venedigbiennalen 1997 där hans installation ”Out of the Black and into the Blue” visades i den Nordiska paviljongen. Där hade han skapat en miljö för fjärilar och besökaren kunde med hjälp av filmkameror i närbild följa hur fjärilar föddes och flög från paviljongen ut i naturen eller snarare parken runt paviljongen.

Han övervakade själv på plats som en fjärilarnas barnmorska det långsamma men fascinerande förloppet, i ett verk som knöt kultur och natur samman verkningsfullt.

I ett tidigt verk, Frog for E.S.T (Eternal Sonic Trance) arbetade konstnären utifrån kunskapen att grodors hörselorgan är inställda på den egna artens frekvens – och försökte få dem att interagera med specialskriven musik. Det var ett av många verk där konstnären studerar och reflekterar över djurvärldens olika livsmiljöer. 

Dunkers kulturhus visade 2004 – 2005 en utställning som utforskade ”vingslagens mekanik och poesi”. På From here to Eternity (Phoenicurus phoenicurus) The Wind Tunnel Sessions visades en stor vindtunnel som byggts av forskare i teoretisk ekologi vid Lunds universitet för att just studera fåglars flykt, ofta med höghastighetskameror.

”Det kan tyckas paradoxalt att Henrik Håkansson är lika nära de romantiska poeterna som de naturvetenskapliga forskarna”, skriver Magnus af Petersens och fortsätter:

”Hans konst bygger på såväl kunskap som inlevelse, kompletterande snarare än motsatta sätt att se världen. … I dag finns inte något hörn av vår planet som är opåverkat av människans framfart – från de smältande isarna kring polerna till öknarna, haven – ekosystem som snabbt förstörs, arter som dör ut – och om man liksom konstnären är född i slutet av 1960-talet är det något man antagligen inte behövt läsa sig till.”

Henrik Håkansson är född 1968 i Helsingborg, utbildad på Konstfack och bosatt i Berlin och Falkenberg. Hans verk har visats på biennalerna i Venedig, Berlin och Saõ Paolo samt på museer och konsthallar världen över.

Fotnot: Bland tidigare stipendiater kan nämnas: 1993 konstnären Ola Billgren, 1994 fotografen Anders Petersen, 1998 konstnären Marie-Louise Ekman, 2004 fotografen Dawid (Björn Davidsson), 2005 tecknaren Joakim Pirinen, 2007 Konstnären Jan Håfström, 2008 Keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, 2012 fotografen Gerry Johansson, 2019 konstnären och serieskaparen Liv Strömqvist.

Henrik HÅKANSSON《Fallen Forest》 2006 Courtesy Galleria Franco Noero, Turin.

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.

Dunkerstiftelsernas styrelse stäms på mer än femtio miljoner

Henry Dunker som staty. Bild: Sonny Thoresen/HD.

Vad är väl femtio försvunna miljoner när Dunkersfonderna handskas med mångmiljardbelopp?

Ungefär så kändes det när det framkom att Dunkersstiftelserna lånat ut över femtio miljoner på mycket lösa grunder till två företag där den tidigare verkställande ledamoten (eller vd:n) Claes Lindqvist, haft stora egna intressen. Frågan verkar ha bagatelliserats och trivialiserats, när det i själva verket rör sig om otillständiga affärer med stiftelsens kapital.

Det handlar om två förlusttyngda bolag där Lindqivist själv satt i styrelsen, Sparkistan och Crossborder technologies AB. Båda gick senare omkull.

Enligt konkursförvaltaren Peter Thörnwall var  aktiekapitalet förbrukat redan när Sparkistan köpte den holländska detaljhandelskedjan hösten 2017, och styrelsen borde då ha beslutat om en kontrollbalansräkning. Att styrelsen inte gjorde så kan innebära brott mot aktiebolagslagen – och ledamöterna kan därmed bli personligt betalningsansvariga.

Nu skriver Helsingborgs Dagblad att Dunkerstiftelserna till slut stämt sin före detta vd och fyra andra externa styrelseledamöter och kräver att 51 miljoner plus ränta ska betalas till Dunkerstiftelserna.

Dunkerstiftelserna har, via ordförande Ragnar Lindqvist, hela tiden hävdat att Claes Lindqvist i det här fallet överskred sina befogenheter och agerade utan godkännande. Stiftelsens styrelse ska inte ha känt till att han investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist har å andra sidan, skriver HD, via sin advokat Krister Azelius, tillbakavisat detta.

– Han har haft styrelsens godkännande rakt igenom med allting som han gjort. Det finns ingenting i hans agerande som varit i strid med styrelsen eller de reglementen som gällde, sade Krister Azelius till HD.

50 miljoner är rejält mycket pengar, som kunde ha använts kreativt till gagn för Helsingborg i allmänhet och för kulturlivet i synnerhet. Den här härvan är djupt obehaglig och måste utredas grundligt.

Svindlande och skumma affärer med Dunkers miljoner

Helsingbogrsföretaget Sparkistan köpte 2017 en holländskt detaljhandelskedja, Kijkshop. Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Dunkerstiftelsernas  mångårige vd Claes Lindqvist fick sparken våren 2019 då man upptäckte att han hade gjort placeringar av Dunkerpengar utanför ramarna. Det handlade om investeringar i aktier där Lindqvist  hade personliga kopplingar till två bolag, där han själv ägde aktier och var styrelseledamot, skrev HD för ett drygt år sedan. Lindqvist har tidigare bland annat varit vd för börsbolaget Höganäs och för Öresundskraft. 

Dunkerstiftelserna förlorade nästan 85 miljoner på de här ”affärerna”.

Bakgrunden är följande, enligt en färsk artikel i HD. Under september 2017 bildades ett svensk aktiebolag med det trygga namnet Sparkistan, ett Helsingborgsföretag som samtidigt köpte en holländsk detaljhandelskedja Kijkshop.

Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Konkursförvaltaren  Peter Thörnwall riktar kraftig kritik mot styrelsen i Sparkistan, som orsakat arvingarna till tre skånska finansmän och entreprenörer förluster på 400 miljoner kronor.

En kontrollbalansräkning har inte upprättats i tid, vilket kan vara ett brott mot aktiebolagslagen och göra styrelsemedlemmarna skadeståndsskyldiga, skrev sajten Realtid den 30/9.  Thörnwall konstaterar vidare att det bara finns ett fåtal styrelseprotokoll, och att samtliga frågor av styrelsekaraktär uppges ha behandlats via telefonmöten.

Dunkerstiftelserna, är näst hårdast drabbade efter den så kallade LMK-Gruppen med 134 miljoner i fordringar, skrev Realtid den 24/9. De förvaltar arvet efter Henry Dunker som grundade Helsingborgs och Trelleborgs gummifabriker,

De senaste tio åren har stiftelserna delat ut cirka 750 miljoner kronor som enligt statuterna ska gå till släktingar till Henry Dunker, Helsingborgs stad och ett sjukhem i staden. Hur medlen används av Helsingborgs stad beslutas av kommunfullmäktige.

Krister Azelius, Claes Lindqvists advokat, menar att Dunkersstiftelsernas styrelse godkänt Lindqvists agerande ”rakt igenom”, vilket förnekas av stiftelsernas  ordföranden Ragnar Lindqvist.

– Vi visste inte om att han hade investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist som då var Dunkersstiftelsernas vd placerade mångmiljonbelopp i ett konkursmässigt högrisk företag där han själv var styrelseordförande och till synes bakom ryggen på styrelsen.

Om den beskrivningen är korrekt, vilket allt tyder på, handlar det om svindlande affärer med Dunkersstiftelsernas miljoner. Alla kort måste på bordet och den eller de ansvariga måste ta konsekvenserna fullt ut.

Det handlar inte enbart om Dunkers många miljoner, skrev Realtid, utan om tre försnillade arv:

”Förvaltarna till arven efter tre av Skånes främsta industrialister och entreprenörer, Henry Dunker, Mikael Karlsson och Sten K Johnson, har förlorat över 400 miljoner kronor i ett nederländskt högriskbolag som gått i konkurs.”

Fotnot: Jag har behandlat ämnet i en tidigare blogg:

Dunkerstiftelserna har skapats från arvet efter Henry Dunker, ägare av Trelleborg AB. Utanför Stadsteatern i Helsingborg finns en byst av Henry Dunker.Foto: JSDO 1980.

Kan Dunkersfonderna rädda medicinhistoriska?!

Ulf Swanstein och Berlith Persson vid ingången till Helsingborgs medicinhistoriska museum. Som riskerar att stängas i augusti.Bild: Stefan Lindqvist/HD..

Återigen är Medicinhistoriska museet i Helsingborg nedläggningshotat. Region Skåne bryr sig inte. Helsingborgs kommun är om möjligt än mer ointresserad.

På måndagens ”Min mening” I Helsingborgs Dagblad skrev Erik Helmer, som själv arbetar med museet, att ”Dunkerpengarna skulle kunna rädda huset och de medicinhistoriska utställningarna”. Jag instämmer till fullo. Dunkerstiftelserna skulle kunna göra all skillnad i världen. Men det fordrar ett snabbt agerande. Om ingenting händer kommer museet att stängas den 13 augusti. Helmer skriver om en ”kulturhistorisk katastrof”.

Den K-märkta museibyggnaden på Bergaliden i Helsingborg är Sveriges äldsta bevarade barnsjukhus, en historisk byggnad med stort kulturellt värde. Museet har byggts upp under lång tid av ideella krafter, på senare år med stöd av Kulturen i Lund.

Nu riskerar denna kulturskatt att försvinna för gott. Föreningen bakom museet vägrar dock att vika sig.

Om museet läggs ner, museisamlingarna skingras och den k-märkta byggnaden görs om på kommersiella villkor – då har det kulturfientliga Helsingborg visat upp sin sämsta sida ännu en gång.

Dock kan Dunkerstiftelserna göra skillnad. Pengar finns. Frågan är om det finns god vilja och handlingskraft?

Om Dunkerstiftelsernas Försvunna 85 miljoner kr

Henry Dunker. Foto dunkerstiftelserna.se.

Dunkerstiftelserna sparkade för ett år sedan sin vd Claes Lindqvist. Anledningen var att denne placerat tiotals miljoner i bolag där han själv satt i styrelsen, utan att inhämta tillstånd.

Nu står det klar att tillsammans 85 miljoner, skriver Helsingborgs Dagblad, har förskingrats (”var borta” är HD: ordval) genom den förre vd:ns affärer.

Två bolag har satts i konkurs. Det ena redan förra året med 15 miljoner i och det andra i början av 2020 med 70 miljoner (av totalt 218 miljoner) i skuld till Dunkerstiftelserna.

På stiftelsernas hemsida, dunkerstiftelserna.se, skriver man att ”Styrelsen uppdagade tidigt under 2019 att ”den tidigare verkställande ledamoten kunde misstänkas ha gjort investeringar av Dunkerintressenas kapital i strid mot denna placeringspolicy”. Alltså en misstanke men inget fastslående.

Det heter vidare att den tidigare VD:n ”skiljts från alla uppdrag inom Dunkerintressena och, efter avstyrkan från revisorn, inte beviljats ansvarsfrihet. Legala åtgärder har initierats och högsta prioritet är att söka begränsa förluster.”

Den sparkade vd:n Claes Lindqvist har tidigare via sin advokat uppgett att han anser att ”de påståenden om brister som gjorts rörande hans förvaltning av Dunkerintressena är oberättigade”.

De försvunna 85 miljoner gick till två förlusttyngda aktiebolag där Claes Lindqvist var styrelseordförande, skriver HD.

Det ena bolaget heter Crossborder technologies AB och sysslade med lasthanteringsutrustning. När ett Dunkerbolag blev aktieägare under 2015 var Crossborder redan under hård press. De senaste fyra åren hade förlusten uppgått till mellan 7 och 10 miljoner kronor. Varför i hela friden skulle Dunkersmedel satsats i ett så krisdrabbat företag? Och hur kunde den dåvarande vd:n utföra så väldiga överföringar utan att återstoden av styrelsen reagerade??

Det andra bolaget heter Sparkistan StClemens AB, och är moderbolag i en koncern verksam inom e-handel.

Beloppen är så stora att det självfallet borde bli en rättssak av det inträffade. Det finns ingen anledning i världen att låta 85 miljoner försvinna, som skulle kunna ha gagnat Helsingborgs stad i enlighet med Dunkers testamente.

Fonderna har på senare tid använts till att med sammanlagt miljardbelopp bygga Helsingborgs Arena och ny läktare på idrottsplatsen Olympia. På tur borde ha stått akuta kultursatsningar. Helsingborg saknar en konsthall. Biblioteket behöver både nya områdesbibliotek och en utvidgning och renovering av huvudbiblioteket eller rentav ett helt nytt bibliotek.

Planer på utvidgningar av huvudbiblioteket har aviserats, men är långt ifrån prioriterade.

Till saken hör inte minst att Dunkers kulturhus, som kom till genom medel från Dunkersfonderna, har varit djupt nedgånget i en utdragen konstnärlig kris och borde fått resurser av något slag till en nystart för att återta sin position i kulturlivet.

Därför är Dunkerstiftelsens försvunna 85 miljoner banne mig ingen småsak. Om den nuvarande styrelsen inte utreder vad som skett faller skuggan också över den.