Kategoriarkiv: Ex-Jugoslavien

Ex-Jugoslavien, Krig och fred, Propaganda, Teater

Pappa, make, krigsförbrytare: Om kriget och människan

Danjin Malinovic ger tillsammans med Fikret Çesmeli (övre högra bilden) för Riksteatern sin egen pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare”, med premiär i onsdags på Stenkrossen i Lund. Foto: Sören Vilks.

Danjin Malinovic kom med sin familj till Helsingborg som flykting från krigens Jugoslavien i början av 1990-talet. I sin bok ”Var är mitt hem?” berättade han om flykten och om hur det var att landa i Sverige som gömd flyktingfamilj. Av boken gjorde han enmansföreställningen med samma namn, som han spelat runtom i Sverige i över 300 föreställningar.

I onsdags hade Danjins nya pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare” premiär på Stenkrossen i Lund i Riksteaters regi. Den bygger på flera intervjuer med en dömd krigsförbrytare som i ett svenskt fängelse avtjänade 18 års fängelse.

Frågan som Danjin Malinovic ställer är: Hur är det möjligt för en man som lever ett vardagligt liv som familjefar, som pappa och make, kan förvandlas till krigsförbrytare? Vad är det för demoner i oss som kriget släpper lösa, som förvandlar oss till våldtäktsmän och mördare?

Det handlar inte bara om Jugoslavien. Samma mekanismer verkade i nazismens Tyskland men också i dagens krig som det i Syrien.

I föreställningen finns scener där Danjin intervjuar (den anonymiserade) krigsförbrytaren men också reflekterar över det han får höra. Föreställningen bygger mer på frågor än på förenklade svar. Hur kunder det hända? Skulle det kunna ske också i ett land som Sverige som haft fred i över två hundra år?

Uppsättningen är befriande starkt antinationalistisk. Här talas inte om det ena folket som hatar det andra.

Utan om vad som händer när nationalistiska krafter blir starka och delar in världen i vi, de goda, och dom, de onda.

Som i Jugoslavien 1991 – 92. Och i Sverige 2020.

I en svensk opinionsundersökning förra veckan var SD största enskilda parti och några av de traditionella borgerliga partierna har naivt ställt in sig i leden.

På scenen finns också skådespelaren, sångaren och musikern Fikret Çeşmeli, vars stämningsfulla lutaspel ger nödvändiga pauser i den sceniska högspänningen.

Michael Cocke har regisserat en föreställning som bygger på stark scenisk närvaro hos de båda medverkande, på förtätning och ett mod att ta upp de svåraste frågor.

Det är 19 år sedan krigen i Jugoslavien började. Vi i Sverige borde diskutera det som hände mycket mera, inte som ett jugoslaviskt fenomen utan som något allmänt som kan uppträda där vi minst av allt anade att det var möjligt.

Därför är Danjin Malinovics ”Pappa, make och krigsförbrytare” så angelägen och nödvändig och dessutom en starkt berörande föreställning.

Pjäsen går nu ut på turné i Sverige. Den spelas på Landskrona teater den 28 januari och på Helsingborgs stadsteater den 17 mars, i båda städerna ges endast en föreställning.

Fotnot:

Danjin Malinovic presenterades nyligen i Helsingborgs Dagblad av Marjan Saab, läs här.

Boel Gerells recension i HD/Sydsvenskan hittar du här.

Lars Rings recension i Svenska Dagbladet finns här:

Recension i SR P1:s Kulturnytt finns här.

En intervju i SR:s i förra veckan finner du här.

Fikret Çeşemil och Danjin Malinovic Foto: Sören Vilks
Bosnien, EU, Ex-Jugoslavien, Jugoslavien, Kosovo

Balkan-Mini-Schengen gör hårda gränser mjuka

Kommer ett Balkan Mini-Schengen att bryta upp stelnade gränser på Balkan? I oktober genomfördes i serbiska Novi Sad ett möte mellan ledarna för Serbien, Nordmakedonien och Albanien, rapporterade Balkan Insight. På bilden syns den serbiske presidenten Aleksandar Vucic, Albaniens premiärminister Edi Rama och dennes nordmakedonska kollega Zoran Zaev. Ett senare möte i samma fråga genomfördes nyligen i nordmakedonska Ohrid.

De tre ledarna inspirerades av EU:s passfria Schengenzon undertecknat ett avtal som garanterar mjuka gränser och ”fyra friheter”, att människor, varor, kapital och tjänster fritt ska kunna röra sig mellan länderna. Endast ett ID-kort kommer att behövas för gränspassager från år 2021.

Vid mötet underströk Edi Rama att mötet var det första mellan tre ex-jugoslaviska länder utan deltagande av ”EU:s mentorer”. Rama sa vidare att alla tre länderna hade som mål att bli medlemmar av den europeiska familjen men att ”även om denna vår mindre familj har sina egna problem kan vi inte fortsätta att vara det förflutnas fångar eller fångar i de frågor där vi inte är överens”.

Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev sa att han förväntade sig att resten av de i allt sex länderna i västra Balkan, ofta kalla WB6, ska engagera sig i initiativet. Det gäller då Bosnien-Herzegovina, Kosovo och Montenegro:

”Vårt budskap är att relationerna i regionen håller på att bli enklare. Balkan är inte längre en krutdurk utan en region med stabil ekonomisk utveckling, engagerad av europeisk integration och av att förbättra levnadsstandarden för sina invånare.

EU har länge bromsat fortsatt fler medlemsländer från Västra Balkan. Efter det kortsiktigt positiva Daytonavtalet som skapade eldupphör men långsiktigt varit destruktivt särskilt för Bosnien, har byggandet av fred, demokrati och välstånd i regionen stannat av.

Ett Balkan Mini-Schengen kan– om det genomförs – bli det mest positiva som hänt i regionen efter 90-talets destruktiva krig som fortfarande kastar långa och mörka skuggor in i vår samtid.

EU, Ex-Jugoslavien, Författare, Jugoslavien, Krig och fred, Kroatien, Nato

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

1 kommentar
Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

EU, Ex-Jugoslavien, Film, FN, Kosovo, Krig och fred, SVT

Patriotic Highway visas nu på SVT-Play

Helsingborgsfilmaren Caroline Troedssons starka dokumentär Patriotic Highway visades i fredags på Röda Kvarn i Helsingborg inom ramen för det kreativa projektet DocLounge. Nu kan den ses på SVT-Play.

Patriotic Highway är stark och berörande, en ”resa in i komplexiteten”. Den handlar om en speciell rättegång i Kosovos huvudstad Prishtina mot Fatmir Limaj, ”Krigshjälten som blev tjuv”, som någon säger i filmen. Och om den svenska domaren Marie Tuma, som med stort rättspatos driver rättegången för EULEX, EU:s domstol i Kosovo.

Vi hör hennes röst:

– Hela samhället är uppbyggt på korruption. Man litar inte på varandra. Det är förödande.

 Limaj var transportminister i Kosovos regering när amerikanska Bechtel, byggde en påkostad motorväg mellan Kosovos huvudstad Prishtina och Tirana i Albanien. 

Motorvägen stod färdig 2013. Den är 77 km lång och kostade 121 miljarder kronor, vilket kan jämföras med det fattiga Kosovos årliga budget på 15 miljarder, enligt uppgifter från brittiska The Guardian.

Dagens Kosovo är ett av Europas fattigaste länder. Motorvägen var ett symboliskt viktigt projekt för att bygga en ”bro” mellan albanerna i Kosovo och de i Albanien. Men innebar kostnaderna för vägen att nödvändiga sociala projekt eftersattes. Och var det sant att Limaj och hans krets i mutor håvade in 20 procent av projektets pengar?

Caroline Troedsson ställer i sin film frågor men ger inga enkla svar.  Hon arbetar med ”flugan på väggen”-teknik, utan att själv synas i bild. Röster ställs mot varandra. Hon överlåter mycket åt publikens reflektion. Vad är det som händer? Vem kan jag lita på?

Återkommande finns poetiska ”mellanrum” i berättelsen. Kameran följer stora flockar svarta fåglar – eller filmar med drönare från hög höjd de små människorna nere på marken, kanske rentav på huvudgatan Bulevardi Bill Klinton, uppkallad efter Bill Clinton, den amerikanske presidenten som 1999 bombade Kosovo och Jugoslavien. Den stora Clinton-statyn skymtar i filmen.

Krigen i Jugoslavien fick långvariga politiska konsekvenser, särskilt lokalt men också världspolitiskt. Ändå diskuteras väldigt sällan det som skedde under krigen på 90-talet och som en konsekvens av bombningarna 1999.

I Sverige finns viktiga grupper med jugoslaviska rötter. Några kom hit som arbetskraftsinvandrare och hjälpte till att bygga upp folkhemmet. Andra sökte sig hit som flyktingar från krigens helvete. Också för deras skull borde debatten om de jugoslaviska sönderfallskrigen hållas levande.

Bombningarna l999 ledde till en övergångsperiod, då Kosovo administrerades av FN och Nato och då stora delar av den statliga egendomen privatiserades.

Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament den tidigare serbiska provinsen som ett självständigt land. Landet är erkänt av drygt 100 av FN:s 193 stater, däribland USA och Sverige.

Men filmen handlar inte bara om Kosovo. Efter visningen i Helsingborg talar jag med en flykting från krigets Syrien. Han suckar:

– En liknande film kunde ha gjorts om korruptionen i krigets Syrien.

Patriotic Highway har haft SVT som medproducent och kommer att visas i den ordinarie tablån. Men redan från söndagen finns filmen tillgänglig på SVT/Play:

https://www.svtplay.se/video/21085596/patriotic-highway?start=auto

Bosnien, Ex-Jugoslavien, Flyktingar, Främlingsfientlighet, Helsingborgs stadsteater, Jugoslavien, Krig och fred, Sverigedemokraterna, Teater

Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Danjin Malinovic berättar i sin ”Var är mitt hem?” om sin och familjens flykt från det krigsdrabbade Jugoslavien till Sverige. Föreställningen ges lördag och söndag på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Fortsätt läsa Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap →

Bosnien, Demokrati, EU, Ex-Jugoslavien, Krig och fred, Kroatien

Bosnienval inger få förhoppningar

Valet i Bosnien inger inte mycket hopp. Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd. Fortsätt läsa Bosnienval inger få förhoppningar →

Ex-Jugoslavien, FN

USA-politik i Kosovo: Först bomber, sen business

2 kommentarer

Tio år efter självständigheten är Kosovo ett av Europas fattigaste länder. Bill Clinton står staty i huvudstaden Pristina och det amerikanska företaget Bechtel bygger dyra motorvägar, medan arbetslösheten ligger på omkring 40 procent. 

Dryga månaden efter den så kallade Lewinskyaffären våren 1999 inledde USA:s dåvarande president Bill Clinton bombningar av Serbien 24/3 samma år. Det talades om ”humanitära bombningar” som skulle hejda serbisk etnisk rensning av kosovoalbaner.

Över 10000 människor dödades och bortåt en miljon drevs på flykt. I början av juni lämnade serbiska trupper Kosovo, som administrerades av FN:s UNMIK. I februari 2008 utropade Kosovo sin självständighet efter att tidigare ha varit en autonom provins i Serbien.

Dryga tio år har gått sedan dess. Det självständiga Kosovo har stora ekonomiska problem. Eftersom det inte är krig är det massmediala intresset för det fattiga Kosovo minimalt i västmedier.

Eftersom Clinton bombade Serbien och beredde väg för landets självständighet är han i dagens Kosovo en hjälte, läser jag i bloggen Friends of Kosovo. I huvudstaden Prishtina är huvudgatan uppkallad efter honom, “Bulevardi Bill Klinton”.

En annan gata har uppkallats efter en annan amerikansk president, “Bulevardi Xhorxh Bush”. Stavningen följer den jugoslaviska traditionen att skriva om namn som de uttalas.

Här finns också en staty i övermänsklig storlek av Bill Clinton, som själv på plats avtäckte den under ett besök 2009. Beundran omfattar också fru Clinton, läser jag i bloggen.  Man har döpt en affär med damkläder till ”Hillary”, och Hillary själv har varit där och shoppat.

Men kosovoalbanernas beundran av USA kan te sig ensidig och obesvarad, skriver bloggaren. Natos bombningar av Serbien 1999 handlade inte bara om att få slut på förtrycket av den albanska befolkningen i området, fortsätter bloggaren utan om militärbaser och affärer.

Efter kriget upprättade USA en stor militärbas, Camp Bondsteel, i Kosovo, ett stycke inhägnat USA, med hamburgerställen och hollywoodbiografer. Med 7000 amerikanska soldater är det USA:s största militärbas på Balkan.

Det handlade inte minst om att göra goda affärer. Efter bomberna blev det business.

I Time Magazine beskrevs Kosovokriget 1999 som ”Madeleines krig”, syftande på Clintons utrikesminister Madeleine Albright. Hon la 2012 ett bud på Kosovos statsägda telefon- och postbolag, värt sex miljarder svenska kronor, skrev Bloomberg Businessweek. Affären genomfördes dock inte och hennes bolag Albright Capital Management, drog senare tillbaka anbudet.

Överbefälhavare för kriget var den amerikanske generalen Wesley Clark.  Som ordförande för det kanadensiska Envidity begärde Clark 2012 tillstånd för mineralbrytning i Dukagjini-området i västra Kosovo. Med avancerad teknik skulle man kunna framställa naturgas till ett värde av tre miljarder kronor per år.

Regeringen i Kosovo erbjöd för ett och ett halv år sedan företaget rättigheter att exploatera kolbrytningen på en yta motsvarande en tredjedel av landet. Kritiker menade att Envidity därigenom skulle få i det närmaste monolpol på Kosovos rika kolreserver.

Den amerikanske ambassadören i Prishtina, Christopher Dell, drev hårt frågan om att bygga en ”Patriotisk motorväg” mellan Prishtina och den albanska huvudstaden Tirana. Arbetet skulle utföras av ett konsortium lett av det amerikanska företaget Bechtel, där för övrigt Bell anställdes efter avslutad tjänst i Kosovo.

Bechtel fick ett avtal 2010, trots reservationer från Världsbanken och IMF. Ekonomen Andrea Capussela, som arbetat i Kosovo, menade att vägbygget var irrationellt för Kosovo, med tanke på landets 40-procentiga arbetslöshet, skrev The Guardian 2014.

Vägen stod färdig 2013 . Den är 77 km och kostade 11 miljarder kronor, vilket kan jämföras med landets årliga budget på 15 miljarder.

Den följdes av en ny order från Kosovo till Bechtel, ännu en fyrfilig motorväg för sex miljarder från Kosovos huvudstad Pristina till Makedoniens Skopje.

”USA:s inflytande i Kosovo är enormt”, skriver Andrea Capussela i sin bok State-Building in Kosovo, men ”USA saknar ambitioner att skapa långsiktig utveckling. Många europeiska stater förespråkar just detta, men har stora svårigheter att få gehör för sina planer.”

Efter bombningarna: Dyra motorvägsbyggen utförda av ett amerikanskt multinationellt företag  – i stället för nödvändig social utveckling. I slutänden får det kosovoalbanska folket betala ett högt pris.

Bilderna: Överst Bill Clinton som staty i Kosovos huvudstad Prishtina. Därunder Hillary Clinton utanför klädaffären Hillary i Prishtina. President George W Bush talar i Camp Bondsteel, USA:s militärbas i Kosovo. Därunder firar basens amerikanska soldater Thanksgiving. På nästa bild undertecknas vägavtalet av Kosovos kontroversielle president Hashim Thaci. Bakom honom står Mike Adams, Bechtels ordförande och till vänster om denne USA:s förre ambassadör i Kosovo, Christopher Dell. Längst ner den nybyggda motorvägen genom Kosovo.