Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.
I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.
I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.
På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.
Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.
Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.
I en vitbok om kriget, ”Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:
”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.
Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”
Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis.
–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.
Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.
— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”.
Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.
Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.
Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.
Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.
På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.
Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det.
Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.
På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.
Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.
Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.
När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.
Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.
Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.
För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.
”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.
Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.
Socialdemokraterna sa på söndagen ja till ett svenskt Natomedlemskap. Det innebär att 200 år av svensk alliansfrihet och utan krigs på svensk mark är förbi. För gott. Bilden från regeringens kungörelse. Foto: Dagens Nyheter.
Socialdemokraternas ja till svensk Natoanslutning denna historiska söndag den 15 maj 2022 innebär att en era av över 200 år i alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.
Det hävdas ihärdigt i medier och av tongivande politiker att vår nationella säkerhet förstärks genom Natomedlemskapet. Ryssland kommer inte ”lika lätt” att kunna angripa Sverige, sägs det. Vi ska få hjälp av andra Natoländer enligt stadgans paragraf fem.
Faran av ett ryskt angrepp på Sverige, som på Ukraina, skulle därmed minimeras menar de trosvissa.
Jag glömmer aldrig den första gången jag insåg att Sverige var ett alliansfritt och fredsinriktat land. Det var i Dubrovnik i dåvarande Jugoslavien. Kanske var det på Gradska Kavana, stadskaféet nere i hamnen, tillsammans med jugoslaviska vänner. Jag var tjugo år och hade liftat dit tillsammans med kompisen Leif från Nora. Där på Gradska Kavana förstod jag att länder som Indien, Jugoslavien, Sverige och fler ändå hade särskilda band i de alliansfria staternas rörelse.
Att vara ”alliansfri” med en tilltro till Förenta Nationernas värderingar blev nog en viktig del av min identitet redan då, i en värld där en varaktig fred bara kunde byggas med fredliga medel.
Alla dessa år senare är det lätt att se att många avgörande förändringar i världen har kommit till stånd genom icke-våldets kraft och med fredliga medel. Murens fall och det kalla krigets slut inleddes med snabbt växande demonstrationer på Karl Marz Platz (i dag Augustenplatz) i Leipzig, i dåvarande DDR, Östtyskland. Det Sovjetunionen som formats av Stalins terror upplöstes av Michail Gorbatjovs idéer. Sydafrikas apartheidstyre kunde inte överleva Nelson Mandela. Mahatma Gandhi spelade en avgörande roll när Indien 1947 bröt sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Och så vidare.
Åter till frågan om svenskt Nato-medlemskap verkligen minskar risken för ett ryskt militärt anfall på Sverige. Skulle det kunna förhålla sig precis tvärtom?
Varför skulle Ryssland angripa ett alliansfritt Sverige? För järnmalmen i norr eller för de sällsynta metallerna på Österlen?
Knappast. Men det finns värre scenarier.
Vilket är det värsta som kan hända, det som brukar kallas ”worst case”? Det är inte ett ryskt anfall på Sverige utan något annat, att Sverige blir både stridande och en krigsskådeplats för en militär uppgörelse över Natos nya innanhav Östersjön mellan Ryssland och USA/Nato, ett tänkbart krig där kärnvapen inte kan uteslutas.
Jag kan förstå alla de svenskar som känner djup oro dessa vårdagar när den ryska armén mördar och plundrar Ukraina, med en hänsynslöshet som väcker fasa.
Samtidigt känner jag själv oro denna söndag den 15 maj 2022.
Helsingborg och Öresundskusten hör till de mest utsatta områdena i detta nya Nato-Sverige. Jag hör helikoptrar surra längs kusten och föreställer mig (utan att veta) att svensk militär ligger i högsta beredskap dessa dagar, beredda på det mesta. Allt annat vore orimligt, efter den ryske diktatorns sluggeraktiga hot de senaste månaderna, också med kärnvapen. Men vad händer egentligen, var får vi veta och vad undanhålls allmänheten?
Det finns röster för andra beslut. Svenska Freds talar klartext. ”Natobeskedet sorgligt och förhastat och leder Sverige och världen i fel riktning”, säger organisationens ordförande Agneta Hellström till Dagens Nyheter. Hon kallar Socialdemokraternas besked för en ”stor besvikelse”.
Häromdagen intervjuade Dagens Nyheter den amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om Vietnamkriget, de s k Pentagonpappren, vilket ledde till Richard Nixons fall.
Ellsberg, i dag 91 år, är engagerad Nato-motståndare. DN skriver att hans budskap till Sverige är:
”Håll er utanför! Alliansen är en självmordspakt.”
Ellsberg fortsätter:
”Svenskarna har hedrat mig med utmärkelser och jag har många vänner där. Jag beundrar Olof Palme och framför allt Greta Thunberg. Sverige skulle kunna återupprätta sitt anseende som en nation som står för nedrustning och avspänning. Ett slags global moralisk pelare. I stället är ni nu beredda att liera er med de mörka krafterna som sysslar med kapprustning och hotar att utplåna mänskligheten.”
För Olof Palme var den svenska alliansfriheten grundläggande viktig. Detsamma gäller i dag fler socialdemokratiska äldre politiker, med referenser till Palmetiden och till konsekvenserna av det andra världskriget, som Pierre Schori och Thage G Peterson, men också det socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund.
Tidigare riksdagsledamoten (S) Evert Svensson skrev nyligen (18/4) i Göteborgs-Posten bland annat:
”Situationen under andra världskriget var betydligt värre än i dag. Men Sverige stod fast vid sin neutralitet. Samlingsregeringen var enig. Per Albins linje var att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris kan man tillägga.
Så kära regering – förhasta er inte. Opinioner kommer och går men regeringens uppgift är att åstadkomma utrikes stabilitet. Ett alliansfritt land mellan Nato och Ryssland har hittills tjänat oss väl. Att upprätta en konfrontationslinje mellan våra stater vore olyckligt.”
Per Albin Hanssons linje var att hålla Sverige utanför andra världskriget och detta till varje pris, skrev nyligen i GP före detta s-riksdagsmannen Evert Svensson. Bild: PRESSENS BILD På söndagen fattades den socialdemokratiska regeringen beslut om att Sveerige ska gå med i Nato. En era av 200 år av alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.
Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.
Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.
Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.
Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.
Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.
I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.
Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.
Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.
Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.
Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.
– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.
Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.
Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.
I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.
Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.
Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA
Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.
Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.
I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien.
Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.
I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.
Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.
Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.
Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.
Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.
Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.
Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT.
Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.
En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.
Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.
”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.
Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.
Men något kommer emellan. Kriget.
När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.
När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.
Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.
Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.
Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.
För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.
[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]
Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.
Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.
I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.
Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.
Fotnot: GoranKapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).
Svenska officeren Elisabeth Alm i Afghanistan 2006. (U.S. Army photo / Michael Zuk)
När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.
”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.
Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:
”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.
ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”
Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?
När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.
Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar.
Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.
I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:
Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.
Sayed Habib, 58 år, är lärare i distriktet Kuz Kunar i östra Afghanistan. Han hoppas att freden ska komma till Afghanistan. Foto: Afghanistan-Nytt.
WRIGHT-PATTERSON AFB, OHIO, Nov. 21, 1995 — President Slobodan Milosevic of the Federal Republic of Yugoslavia, President Alija Izetbegovic of the Republic of Bosnia-Herzegovina, and President Franjo Tudjman of the Republic of Croatia sign the Dayton Peace Accords. The Balkan Proximity Peace Talks were conducted at Wright-Patterson Air Force Base November 1-21, 1995. The talks ended the conflict arising from the breakup of the Republic of Yugoslavia. The Dayton Accords paved the way for the signing of the final General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina on December 14 at the Elysee Palace in Paris. (U.S. Air Force/Staff Sgt. Brian Schlumbohm)
Daytonavtalet framförhandlades på en amerikansk militärbas i Ohio och undertecknades i Paris den 14 december 1995, för i dagarna snart 25 år sedan Därmed upphörde krigshandlingarna i Bosnien efter 3 ½ år av krig, som krävt över 100 000 döda. De jugoslaviska sönderfallskrigen var över, bortsett från USA:s och Natos bombning av Serbien och och Kosovo våren 1999.
Krigen lämnade bara förlorare efter sig. Det gamla Jugoslavien hade sina brister. Tito var fåfäng och självupptagen men ändå i många avseenden en stor ledare. Visst fanns det obehagligheter, som Golo Otok, fängelseön för dissidenter.
Krigen uppkom inte av hat mellan folken. Serber, kroater, bosnier. slovener, kosovoalbaner, montenegriner, makedonier och fler ändå levde i mycket i vänskaplig fred tillsammans, särskilt i städerna. Byarna beboddes ofta av en nationalitet, en kroatisk by här, en bosnisk där, en serbisk där.
De jugoslaviska krigen skapades av nationalistiska politiker med hjälp av nationalistiska medier, kriminella vapenhandlare, stormakter som ville vidga sina intressesfärer, särskilt USA och Tyskland. Också Sverige bär ett stort ansvar: Jugoslavien var tredje största kunden till svensk vapenindustri, en följd av att båda länderna var alliansfria. Många jugoslaver dödades av svenska minor.
Tjugofem år har gått. Fred råder i Bosnien om man med fred menar att vapnen tystnat. Men Daytonavtalet har dålligt följts av försoning, demokratibyggande och ekonomiskt utveckling.
USA:s president Bill Clinton drev fram avtalet. Han hade också ett personligt intresse i att avleda mediernas bevakning av Monica Lewinsky-affärens riksrättprocess mot honom med ett lättvunnet krig.
Många menar att freden i Bosnien skapades av jurister i Washington mera än av uppgörelser mellan parterna. Jag skulle vilja säga att Daytonavtalet fick Bosnien att gå i baklås. (Lewinsky berättade 2015 om det som hände i ”The price of shame”, ett TED-föredrag som kan ses här).
De nationalistiska politiker som styrde de tidigare jugoslaviska republikerna hade sina intressen, serbiske Slobodan Milosevic, kroatiske Franjo Tudjman och bosnjakiske Alija Izetbegovic.
Det gamla Bosnien delades upp i två enheter, efter etniska linjer. Den muslimsk-kroatiska Federationen Bosnien-Hercegovina har Sarajevo till huvudstad medan bosnienserbiska Republika Srpskas huvudstad är Banja Luka. Dayton skapade maktbalans mellan etniska grupper, inte demokrati, skapade status quo, inte dynamik, inte den ekonomiska utveckling som är nödvändig för samhällsbyggnaden. De två enheterna är i praktiken som två stater, fastän med likadana registreringsskyltar på bilarna.
Ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic framför det som en gång var lägret Keraterm, där Mirsad torterades under kriget i Bosnien. När bilden togs var byggnaden en alldaglig affär för bilar, Auto.Max. Foto: Sören Sommelius.
Sommaren 2007 reste jag i Bosnien och besökte bland annat den bosnienserbiska staden Prijedor, i vars närhet många av bosnienkrigets värsta grymheter ägde rum. Hela den bosnjakiska stadsdelen mer eller mindre totalförstördes
I stadens närhet fanns lägren Omarska, Keraterm och Trnopolje, jag har besökt alla tre platserna. I Prijedor intervjuade jag ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic.
Under kriget fördes Mirsad till Keraterm, en industrilokal som varit en keramisk fabrik, som nu blev fängelse. Enligt krigsförbrytardomstolen i Haag hölls 3000 personer fångna här och 300 av dem mördades. Han själv transporterades vidare till Omarska, torterades, men överlevde.
Det före detta dödslägret Keraterm var nu bilfirman Auto-Max, som bland annat lackerar bilar. Mirsad visar mig byggnaden och berättar. Jag fotograferar Mirsad femtio meter framför ingången till byggnaden, som ser förfärande alldaglig ut. Här finns inget som påminner om det som hänt här.
Han berättar att några av de politiskt högst uppsatta ansvariga har dömts till livstid i Haag. Men underhuggarna går fria. Det händer att han möter före detta fångvakter på gatan.
Något år senare återsåg jag Mirsad i Prijedor. Han berättade att han har många släktingar i Sverige, i Landskrona, Malmö, Göteborg och Ånge, och att han sökt visum för att hälsa på sin faster, bara för att få avslag. Tyvärr har vi förlorat kontakten efter det.
Men Prijedor ligger nu i den serbiska enheten av Bosnien. Serbiska nationalister styr staden utan att göra upp med det förflutna. Ekonomin är usel liksom demokratin. Daytonavtalet har skapat ett slags status quo, som knappast gett bosnierna varken välstånd eller trygghet.
Carl Bildt blev Bosniens förste Höge representant och var också på Plats när Daytonavtalet undertecknades. Han skriver desillusionerat om avtalet i sin blogg ”Alla dessa dagar”:
”På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.
Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.
Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.”
Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius
Kosovo är fortfarande ett av Europas fattigaste länder, med hög arbetslöshet och en sårig relation till grannlandet Serbien, där Kosovo var en autonom republik ända fram till Natos bombningar 1999. Men sedan Albin Kurti den 3 februari tillträdde posten som Kosovos premiärminister kan den unga staten ha kommit in i en ny fas av sin utveckling.
Kurti var studentaktivist under 1990-talets protester mot det serbiska styret under dess sista år och satt fängslad i Serbien under tre år. Han protesterade också mot FN:s närvaro i Kosovo under perioden 1999 – 2008 då FN administrerade landet.
Efter valet i Kosovo i oktober 2019 krävdes fyra månaders förhandlingar tills dess att Kurdis albansknationalistiska vänsterparti Vëtevendosje kunde nå en uppgörelse med mittenhögerpartiet LDK, som länge leddes av Kosovos pacifistiske ledare Ibrahim Rugova.
Kurdi har lovat ta strid mot korruption och nepotism, skrev TT. Den stora utmaningen för den nye premiärministern blir att hantera relationen till Serbien, som inte erkänt Kosovo. EU-ledda samtal bröt samman sedan Kosovo infört 100 procentiga tullar på serbiska varor.
Den nya premiärministern kan innebära början till ett nytt skede i Kosovos historia. Landet har från självständigheten letts av tidigare gerillakämpar från militanta UCK vars engelska namn är KLA, Kosovo Liberation Army, som återkommande anklagats för korruption och krigsförbrytelser.
Under 23 år i opposition har Albin Kurti fått rykte om sig att vara intelligent och principfast, skriver brittiska The Economist, som också pekar ut honom som en ”dogmatisk vänsterpolitiker”, som förespråkar ett sammangående mellan Kosovo och Albanien. I dag har han backat från det förslaget och menar att unionen kan vänta, det viktigaste nu är att bygga ett starkt Kosovo.
Hans inhemska utmaningar är stora, fortsätter tidskriften. Under lång tid har administrativa tjänster fördelats bland anhängare till KLA. En nyutnämnd minister säger att han är mindre bekymrad över sabotage från tjänstemännens sida – och mer över att så många i hans ministerium är okvalificerade och fått sina jobb genom nepotistiska utnämningar.
Artikeln avslutas med en gissning att Albin Kurti leder ett Kosovo som har så stora problem att den nye premiärministerns smekmånad med väljarna inte kommer att bli långvarig.
Hans viktigaste fråga blir att lösa upp knutarna i konflikten mellan Kosovo och Serbien, något som kommer att innebära stora utmaningar för båda parterna. Därnäst handlar det om landets ekonomi och väldiga arbetslöshet.
Albin Kurti tog till tårgas mot den förra regeringen. Nu ska han själv leda Kosovo. Foto: Visar Kryeziu/AP/TT.
Under arton år i fängelset på Robben Island var Nelson Mandela inspärrad i en betongcell 2,4 x 2,1 meter. Hans ”säng” var en matta av strå.
Såväl USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher hävdade att Mandelas ANC var en terroristorganisation som sympatiserade med kommunismen och stödde den sydafrikanska regimens kamp mot ANC.
Den 11 februari 1990, i dag för trettio år sedan, lämnade Mandela fängelset som en fri man efter att ha suttit inspärrad under 27 år, de senaste åren i Pollsmore Maximum Security Prison i Kapstaden och de sista två åren i Victor Verster-fängelset.
I juli 1988 fyllde Mandela 70 år i fängelset. I London hyllades han med hyllningskonsert på Wembley Stadium som TV-sändes och sågs av 200 miljoner tittare. Thatcher var dock lika oförsonlig som tidigare.
Före henne var Mandela en kommunistisk terrorist och den som inbillade sig att Sydafrika någonsin skulle styras av ANC, ”was living like a cocobird in the clouds”, som en kokogök bland molnen.
I USA var det än värre. ANC klassades av det amerikanska utrikesdepartementet som en kommunistisk terroristorganisation och Mandela själv stod på USA:s terroristlista ända till 2008, samma år som den tidigare presidenten (1994 – 1999) fyllde 90 år.
När jag några år efter apartheids fall besökte Sydafrika köpte jag en bok om det nya Sydafrika vars titel anspelade på Thatchers uttalande, ”Living in Cloud Cocoland”.
Den gången fanns en otrolig glädje hos de allra flesta över att den kusliga apartheidtiden var förbi. Det fanns också en optimism. Den svarta majoriteten visste att makt och rikedomar var extremt ojämnt fördelade och insåg att det skulle ta tid att bygga ett jämlikt samhälle. Men man ville vara optimistisk och tro på förändring.
Det visade sig snart ännu svårare än vad de flesta trott att skapa ett nytt samhälle ur askan efter apartheid och kolonialtiden. Sverige som haft en så positiv roll under befrielsekampen spelade en smutsig roll genom vapenaffärer för många miljarder med Sydafrika. Dåvarande statsminister Göran Persson spelade en bedrövlig roll i det sammanhanget. Sydafrika blev trots detta det första (och vad jag vet enda) land som monterat ner de egna kärnvapnen.
Jag kom till Sydafrika efter en lång rad besök i krigens Jugoslavien. Trots att konflikterna i apartheids Sydafrika var mycket värre än i de varit i Jugoslavien blev det krig där men inte i Sydafrika. Mandela själv spelade säkert spelade en viktig roll i det sammanhanget.
Ex-Jugoslavien fick genom Daytonavtalet en krigsförbrytartribunal i Haag som dömde långa fängelsestraff åt ett fåtal av de värsta krigsförbrytarna. I Sydafrika bildades i stället en Sannings- och försoningskommission(Truth and Reconciliation Commission, TRC) ledd av ärkebiskop Desmond Tutu. Det viktiga var inte straffen utan att klarlägga övergrepp och sträva efter försoning mellan landets vita och afrikanska befolkning.
Som fri man återbesöker Nelson Mandela sin cell på fängelseön Robben Island.
