Kategoriarkiv: EU

EU

850 nya privata försäljningsställen? Vill högerregeringen slopa systembolaget?

I många år har det talats om att tillåta gårdsförsäljning av vin på de nya vingårdar som skapats i södra Sverige. Nu har striden om “gårdsförsäljningen” av alkohol plötsligt blivit angelägen för alkoholhögern, skriver Liv Beckström kritiskt på nättidningen Dagens Arena.

Gårdsförsäljningsutredningen tillkom under den S-ledda regeringens uppgörelse med C och L. Precis som utredningen från 2010 föreslås att lokala vingårdar, bryggerier med mera ska få sälja sina produkter till allmänheten. 

Men orden ”gård” och ”småskalig” vilseleder, fortsätter Liv Beckström. I utredningen står nu att det ”… inte bör vara ett krav att råvaran odlas på den egna gården eller att verksamheten är lokaliserad på landsbygden för att få bedriva gårdsförsäljning.”

Hennes slutsats är att man därmed öppnar för ”gårdsförsäljning” också i städerna ochj det av samtliga kategorier i Systembolagets sortiment.

Hennes slutsats pekar på att ”alkoholhögern” vill avveckla Systembolaget – även om hon inte formulerar det så – och ersätta det med 850 ”privatägda systembolag”, som årligen själva får producera vardera 75 000 liter sprit och upp till 500 000 liter vin och öl.

Sverige fick tillsammans med Finland behålla sina monopol vid EU-inträdet. Till skillnad från övriga EU såg de båda länderna inte alkohol som vilken vara som helst, utan ville med en avvägning av pris och tillgänglighet begränsa missbruket. Ett antal nya alkoholbutiker äventyrar förstås Sveriges fortsatta monopolförsäljning. 

Liv Beckström tror att förslaget blir en väg för tillverkare från EU att själva öppna ”gårdsförsäljning” i Sverige, för att inte konkurrensmässigt diskrimineras. 

Men alkohol skadar folkhälsan och att förslaget äventyrar den påminner ett stort antal tunga kritiska remissinstanser om, medan de positiva främst ser fördelarna för företag.

Samtidigt har nyligen två nya rapporter presenterats som visar hur redan små mängder alkohol ökar cancerrisken, och att alkoholens roll för högt blodtryck underskattats – och är okända för svenska folket.

Socialminister Jakob Forssmeds (KD) ser riskerna, konstaterar Liv Beckström. Han ser riskerna i arbetet med lagförslaget i all dess komplexitet. Ändå vill både justitieministern och näringsministern skynda på processen och kritiserar en regeringskollega, trots att frågan inte ligger på deras bord.

”Alkohollobbyn tar i från tårna och går därmed emot en växande grupp unga med hälsomedveten livsstil”, konstaterar Liv Bäckström.

Näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) antyder att det hela drar ut på tiden ”för att ansvarig minister riskerar att resonera annorlunda i frågan”.

Timbros EU-ansvarige Carl Albinsson kräver (SVD 25 mars) att Forssmed byts ut om inte gårdsförsäljningen snabbt kommer på plats.

Otåligheten är respektlös, inte bara mot Forssmed, utanmot hela svenska folket, som inte frågar efter ”gårdsbutiker”.

Och dessutom förödande för folkhälsan.

Är det vi ser nu början till slutet för Systembolaget och den svenska modellen, kan man fråga sig. Väntar inom några år att kvartersbutiker, livsmedelsbutiker med flera ska göra öl, vin och sprit lika tillgängligt här i Sverige som i Danmark?

Frågan om rimlig gårdsförsäljning av vin på de skånska vingårdarna är trots allt något annat än att som den nya utredningen öppna slussarna för storskalig försäljning från producenter både i EU och och Sverige.

Är inte de flesta svenskar trots allt nöjda med Systembolagets nuvarande modell, som både värnar om folkhälsan och om tillgängligheten för de drycker det gäller?

Bilden: Alkoholförsäljning modell Danmark.

EU, Krig och fred, Spanien, Tid

Solen går ner för sommartiden. Ersätts den av normaltidens mörker och kyla

Sommarhimmel över Arvika i Värmland. Foto Sören Sommelius.

Under 44 år har Sverige genom sommartiden ”flyttats en bit söderut” under det ljusa halvåret. Från mars till oktober har vi genom klockomställningen fått en timme länge vår-, sommar- och höstkvällar. Men kanske är det slut på den glädjen nu? Allt fler röster höjs för att avskaffa sommartiden. Debattörer hänvisar i svävande ordalag till ”sömnproblem” och ”depressioner”, ”fler olyckor” och rentav ”ökat antal hjärtinfarkter”.

Debatten har knappast varit välsrgumenterad, menar jag. Samma argument har upprepats vid tidsbytena mellan vintertid och sommartid och vice versa under de senaste åren. 

För mig är sommartiden livgivande med positiva tillskott till folkhälsan. De längre kvällarna på sommarhalvåret ger markant ökad livskvalitet genom förbättrade möjligheter till utomhusverksamheter, genom längre kvällar med solljus och värme.

Dagens Nyheter gjorde 2018 en undersökning som visade att 37 procent av svenskarna vill ha permanent sommartid, medan 29 procent vill ha permanent vintertid

och bara 26 procent önskar fortsätta som i dag. Det innebär att 63 procent delar min egen ståndpunkt, fortsätta som i dag eller permanent sommartid.

Sommartiden infördes 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstensregeringen. Bara personer över femtio år torde ha egna minnen av forna tiders mörka och svala sommarkvällar.

2019 beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas.EU-parlamentet klubbade ungefär samtidigt att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021. Varje land skulle få bestämma om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

Som hängiven sommartidsförespråkare tycker jag att en återgång till permanent vintertid eller ”normaltid” vore tragisk. Däremot välkomnar jag permanent sommartid. I det senare fallet finns gedigna erfarenheter från två av Europas största länder, Frankrike och Spanien, som båda har centaleuropeisk tid, liksom Sverige. Paris ligger på samma longitud som London (och Greenwich) och borde ha haft samma tid. I stället har Frankrike vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar (dubbel sommartid) under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Förändringarna i Sverige går snabbt nu. Mörket och kylan breder ut sig. I dag lördag går solen i Helsingborg ner 17.35. Redan i morgon söndag drar solen täcket över sig 16.33. 

Belarus, EU, Europa, Flyktingar, Mänskliga rättigheter, Polen, Ryssland, Sanktioner

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.
Bosnien, Covid-19, EU, Ex-Jugoslavien, FN, Kosovo, Krig och fred, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien, Ryssland, Serbien

Hotas freden i Bosnien? Fred borde byggas av EU!

Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.

Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.

Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.

Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.

Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.

I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.

Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.

Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.

Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.

Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.

– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.

Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.

Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.

I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.

Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.

Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA
Donald Trump, EU, Irak, Iran, Japan, Kina, Krig och fred, Kuba, Norge, Obama, Ryssland, Sanktioner, Saudiarabien, Sydkorea, USA

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

1 kommentar
Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert, i The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

Demokrati, EU, Facebook

Låt 16-åringar rösta i lokala svenska val!

16-åringar fick rösta i 20 utvalda kommuner i det norska valet hösten 2015.
Foto: Erichsen, Jarl Fr. / SCANPIX

I söndagens kyrkoval var alla som fyllt 16 år berättigade att rösta. I de allmänna valen är sedan1975 rösträttsåldern 18 år. Eftersom det bara är val vart fjärde år innebär det att rösträttsåldern i realiteten är dryga tjugo år, skrev i söndags på DN Debatt Olle Wästberg, f d liberal riksdagsledamot och ordförande i den statliga Demokratiutredningen, därtill författare av boken ”Den hotade demokratin”.

Det finns flera skäl till en sådan sänkning skriver Wästberg. I Norge genomfördes för några år sedan i 20 kommuners lokala val experimentet att låta 16-åriga rösta för att sedan låta forskare noga utvärdera vad det inneburit.

En viktig erfarenhet av det norska experimentet var att de 16-årigar som fick rösta skapade förutsättningar för högre valdeltagande i kommande val. En anledning kan ha varit att denna åldersgrupp ungdomar gick i skolan. Deras valdeltagande skapade förutsättningar för meningsfull undervisning i samhällskunskap.

Dessutom fick de norska 16-åringarna större kunskaper om lokal politik än 18-åringar i andra kommuner, vilket också la grunden till ett framtida större engagemang i val, med ett troligt bestående röstbeteende.

Wästberg minns hur han själv som ung blev aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund. På den tiden var centerpartiets ungdomsförbund det största med 200 000 medlemmar. Samma förbund har i dag knappt 2000 medlemmar. Många unga är fortfarande samhällsintresserade men utan att vara medlemmar i något ungdomsförbund.

Samtidigt har elevdemokratin kraftigt försämrats. Elevråden spelar inte längre samma roll som tidigare. Undersökningar har slagit fast att de flesta förstagångsväljare i dag får det mesta av sin information från Facebook.

För några år sedan noterades obehagliga uppgifter om unga svenskars syn demokratin. I World Value Survey svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 att de ansåg att ”de inte ansåg det vara viktigt att leva i en demokrati”.

”Inskolningen i demokrati ”är viktig. Det är meningsfullt på många vis att sänka rösträttsåldern till 16 år.

EU-parlamentet har rekommenderat EU:s länder att i EU-valen tillämpa 16 års rösträttsålder. Så är redan fallet i bl a länder som Österrike, Bosnien-Hercegovina, Argentina, Brasilien och Ecuador, liksom i Skottland och Estland.

Albanien, Bosnien, Corona, Covid-19, EU, Ex-Jugoslavien, Jugoslavien, Kosovo, Krig och fred, Kroatien, Nordmakedonien, Serbien

Mini-Schengen på Balkan i väntan på EU-medlemskap

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.

Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.

I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien. 

Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.

I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.

Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.

Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.

Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.

 Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.

Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.

Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT. 

Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.

En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.

Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.
EU, Frankrike, Klimat, Sverige, Tid

Bevara sommartiden och våra ljusa sommarkvällar!

Utanför ICA-affären i byn har hela sommaren stått en representant för en jordgubbsodlare med söta närodlade gubbar till försäljning. Jag kom lite sent på lördagen, hade tänkt mig en liter i alla fall, men den sista hade just sålts, Det får bli i morgon, muttrade jag. Tyvärr, säsongen är slut, allt är plockat, fick jag till svar.

Nå inne i affären fann jag i stället kantareller och kronärtskockor, nya läckerheter för den kommande tiden. Och snart mognar nog björnbären, om det blir några, så torrt som det varit på sistone.

I dag söndag går solen upp i Lund 05.00 och ner 21.26, läser jag i ”Den svenska almanackan 2021, min bibel, ”en almanacka med utförligare astronomiska uppgifter”. Precis en månad tidigare firade vi midsommarafton – fast sommarsolståndet var redan 21/6 kl 05.32.

Den 25/6 gick solen upp 04.24 och ner 21.56. På de 30 dygn som gått därifrån till nu har dagarna alltså blivit 36 minuter kortare på morgonen medan 30 minuter försvunnit på kvällen. En hel timme sommardag –borta. Redan.

Och värre kan det bli, om sommartiden försvinner, vilket kan inträffa redan 2022. Då försvinner ytterligare en timme dagsljus och inte bara under den här månaden utan hela året. Landet sänks i mörker. EU ska reglera frågan om jag förstått rätt.

Debatten i ämnet har varit bisarr och mest handlat om ökad dödlighet vid tidsomställningarna, trots att den måste vara försumbar jämfört med vad alla de som flugit över tidszoner kan tänkas ha drabbats av.

För folkhälsan och för den allmänna trivseln i landet borde det vara ovärderligt att vi under sommarmånaderna tack vare sommartiden kan få en timme längre ljus på kvällarna, efter den vanliga arbetstiden.

Låt oss behålla sommartiden eller permanenta sommartiden till att gälla hela året om nu tidsbytena är så besvärande!

I Frankrike och likaså i Spanien har man samma tid som i Sverige, alltså det som kallas ”den medeleuropeiska tiden” vilket är detsamma som GMT (brittisk Greenwichtid) plus en timme. Paris ligger på samma meridian som London och borde (för att följa solen) haft samma tid som i Storbritannien. Men det har man inte, utan i stället på vinterhalvåret en timme längre kvällar och på sommarhalvåret (med ”dubbel sommartid”) två timmar längre kvällar.

Morgnarna blir motsvarande mörkare. Decembermorgnarna i Paris är oändligt kulna och mörka.

Sommartid eller inte, hösten kommer tids nog. Jag har en annan ”bibel”, ”Det svenska året”, utgiven 1958 av Svenska Turistföreningen. Landskap efter landskap ges meteorologiska upplysningar om snötäckets bortsättande i medeltal, om Sommaren i växtvärlden och om när flyttfåglarna kommer och drar bort.

Näktergalen är en gäst i Skåne som har bråttom. Den kom till Genarp (medeltal av 22 observationer) den 11 maj och bortflyttade den den 6 juli. Och göken bortflyttade i går den 21 juli (41 observationer).

Den här sortens uppgifter påverkas givetvis av de dramatiska klimatförändringarna i vår tid. Göken anländer numera fyra dagar tidigare jämfört med 1980-talet.

Jag hörde en gök kokoa i går morse, trodde att det var förbjudet efter midsommar. Men kanske sa den bara hej då, hej då.

Göken.
Ekologi, EU, Helsingborg, Miljö, Öresundskraft

Helsingborg EU:s miljöhuvudstad??

Helsingborg kan vinna titeln som miljöhuvudstad i EU 2023. Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad.

Fyra städer finns kvar då det gäller valet till Europas miljöhuvudstad 2023, skriver Helsingborgs Dagblad. En av dem är Helsingborg. De tre andra är Krakow, Tallinn och Sofia.

EU började utnämna årliga miljöhuvudstäder 2010. Den första blev Stockholm och efter det har bland andra Hamburg, Lissabon, Nantes, Essen, Oslo och Ljubljana innehaft titeln. Den vinnande staden utses av EU-kommissionen.

Förra hösten lämnade Helsingborg in en ansökan om att bli miljöhuvudstad. Städernas ansökningar är omfattande. Helsingborgs underlag omfattar 12 avsnitt och drygt 250 sidor text. Där beskrivs miljöstatus för luft, vatten och mark och allt hållbarhets- och klimatarbete.

I våras togs staden ut som en av 16 officiella kandidater och nu har Helsingborg blivit en av fyra finalister. Den segrande staden får 600 000 euro att använda till miljöinsatser. Och äran!

Det är ju smickrande för staden och roligt förstås.

– Det är jätteroligt, det känns verkligen som att vårt miljöarbete har gett resultat, säger till HD Henrik Frindberg, Helsingborgs stads miljödirektör. Han nämner några av stadens satsningar på miljöområdet:

– Fjärrvärmen är en sån grej där vi ligger långt framme i Sverige. Sen går vi mot fossilfriheten rätt så starkt nu. Till exempel är all kollektivtrafik i Helsingborg fossilfri nu.

Miljödirektören nämner också mindre projekt, som till exempel insatser för att stoppa matsvinn i skolan.

Men skulle det räcka, fjärrvärme, fossilfria bussar och mindre matsvinn?

Kommer EU att ta hänsyn till den borgerliga kommunledningens ihärdiga kamp för att sälja Öresundskraft, som väl är en av de viktigaste aktörerna på miljösidan? Eller den av folkliga protester stoppade storsatsningen på ett underjordiskt jättegarage i landborgen, något som för alltid skulle dragit in biltrafiken i centrum och skapat trafik och luftföroreningsproblem i Helsingborgs gamla centrum kring Kärnan som också är stadens skoldistrikt. När det inte gick står en ny underjordisk bilsatsning på agendan, ett garage med bibliotek i stadsparken.

Och inte har Stortorget blivit bilfritt, vilket borde skett för länge sedan.

Naturen i Helsingborg, kontakten med havet är unik och en stor källa också till miljöglädje. Men här skulle ju på Gröningens rekreationsområde byggts ännu ett lyxhotell ändå tills för något år sedan.

Tyvärr, Helsingborg är knappast en värdig kandidat till att bli ”Europas miljöhuvudstad”.

Belarus, EU, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna

SD fördömer inte övergreppen i Belarus

Alexandr Lukasjenko, Europas sista diktator. Bild: Maxim Guchek/AP/TT.

För snart en månad sedan röstade Europaparlamentet om en resolution som fördömde den belarusiska regeringens våld, förtryck och människorättskränkningar mot sin befolkning. Samtidigt fördömde parlamentet Belarus sätt att tvinga ett Ryanairplan att landa i huvudstaden Minsk den 23 maj, för att gripa den regimkritiske journalisten Raman Pratasevitj och hans partner Sofia Sapega som befann sig ombord.

En stor majoritet av parlamentets medlemmar röstade för att fördöma Belarus agerande. I ett dokument som antogs hette det bland annat:  

”Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att förhindra att europeiska finansinstitut (banker) förvärvar obligationer eller andra finansiella instrument som utfärdats av den belarusiska staten och anknutna offentliga institutioner”.

När EU förbjuder investeringar i Belarus får det stor inverkan på landets ekonomiska utveckling.

Dock accepterade inte Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren skrivningen i meningen ovan. De vill inte införa de nämnda finansiella sanktionerna mot Belarus.

De tre sd-politikerna såg uppenbarligen det inte som något problem att europeiska företag och stater genom satsningar och investeringar i praktiken skulle fortsätta att stödja Lukasjenkos regim i Belarus.

I en artikel i Dagens ETC upprörs centerns Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani över SD:s agerande i frågan om sanktioner mot Belarus.

Vi är vana vid att SD-politiker ser de extrema och högernationalistiska regimerna i Ungern och Polen som föredömen för SD:s politik.

När de nu också vägrar markera mot diktaturen i Belarus genom att strypa utländsk finansiering är det dags att på allvar fundera över om de tycker att demokrati är viktigt, skriver hon.  Abir Al-Sahlani tycker vidare också att de svenska högernationalistiska partierna M och KD som vill ta den politiska makten i Sverige tillsammans med L och SD på allvar bör fundera över vad det innebär att SD kan komma att bli ett parti som påverkar eller till och med präglar en tänkt borgerlig regerings politik i Sverige.

Bara tanken på att medier, politisk opposition och grundläggande demokratifrågor i Sverige skulle kunna komma att hanteras med brutala metoder inspirerade av länder som Polen, Ungern och Belarus förfärar.

Bagaget som fanns ombord på planet som tvingades landa i Minsk undersöks. Bild: AFP PHOTO .