Kategoriarkiv: Städer

Göteborg Unescos ”kreativa litteraturstad”

I måndags kom beskedet: Göteborg utses till ny litteraturstad av Unesco, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Bild: Adam Ihse / TT/GP

Göteborg har i dagarna av Unesco utsetts till Sveriges första litteraturstad, Unesco City of literature. För några dagar sedan tillkännagavs Unesco totalt 49 nya kreativa städer världen över. Bland dem uppmärksammades Göteborg tillsammans med Jakarta och Vilnius just på litteraturens fält, skriver Göteborgs-Posten.

På Dagens Nyheters kultursida är Sandra Stiskalo skeptisk. Hade Göteborg utsetts till musikstad eller filmstad hade det varit ok. ”Men litteraturstad? Den som är så olitterär?” Det är lite som när Obama fick fredspriset, heter det i rubriken.

Anna Blennow, författare och docent i latin vid Göteborgs universitet , höjer på ögonbrynen. I en debattartikel på Göteborgs-Postens kultursidor, skriver hon i ett genmäle till DN och Sandra Stiskalo bland annat:

”Dagens Nyheter berömmer sig av att numera ha en Göteborgsredaktion för att erbjuda ”fler nyheter från Västsverige”. Men efter att ha läst Stiskalos artikel börjar jag tvivla på att någon litterärt intresserad DN-journalist överhuvudtaget har varit här på sistone, annat än i en taxi till och från Bokmässan och kanske i baren på Park.” Hon fortsätter:

”Det handlar inte om staden i litteraturen, utan om litteraturen i staden, och utgör del i det internationella nätverket Unesco creative cities med syfte att sprida, skriva och läsa litteratur i alla delar av samhället: skolor och universitet, scener och festivaler, förlag och tidskrifter. …

Under de senaste decennierna har staden byggt långt fler och varierade litterära plattformar än den sedan länge etablerade Bokmässan: Göteborgs litteraturhus (landets första då det invigdes 2013), Göteborgs romanfestival, Angereds bokmässa, Göteborgs poesifestival, Forum för poesi och prosa, Johannes Anyurus prisbelönta skrivarskola Qalam. Göteborg producerar flest kulturtidskrifter i Sverige, och är störst i Skandinavien på konstnärliga utbildningar varav ett flertal litterära.”

I Göteborgs-Posten är ordförande i kommunstyrelsen, Axel Josefson, (M) stolt över utnämningen:

”Vi i Göteborg värnar ju om det fria ordet, och har vår Bokmässa. Nu har vi avsatt en miljon årligen i budgeten till detta och vill använda utmärkelsen för att sätta litteratur och kunskap i centrum och få fler göteborgare att engagera sig i litteraturen.

Det extra anslaget i kulturbudgeten gäller tillsvidare, så länge Göteborg har kvar rollen som Unescos litteraturstad.”

Även kommunalrådet Grith Fjeldmose (V) kommenterar utnämningen:

– Det är ju jätteroligt! Nu kan Göteborg, som redan tar emot fristadsförfattare, fokusera ännu mer på att utveckla litteraturens plats i samhället, och fortsätta kämpa för yttrandefrihet och demokrati.

Fotnot: Helsingborg har haft en enda fristadsartist, AJ, videokonstnär från det krigshärjade Jemen. Han sparkades ut och ersattes inte av en följande. Helsingborg lär vara den första och enda staden som pinsamt nog sagt upp sitt åtagande i ICORN, International Cities Of Refuge Network, vars syfte är att ge en fristad till förföljda författare eller konstnärer.

Hur det kan gå ihop med stadens devis att vara en plats ”för den som vill något” är helt obegripligt.

Göteborg var den första fristadsstaden i Sverige redan 1996. Under två år mellan 2006 och 2008 bodde Svetlana Aleksijevitj i Göteborg som fristadsförfattare. Hon fick 2015 Nobels litteraturpris.

Kan Sveriges äldsta Barnsjukhus räddas?

Sveriges äldsta f d barnsjukhus på Bergaliden i Helsingborg med Medicinhistoriska museet hotar nu att förskingrats på grund av formidabel kommunal historielöshet parad med ointresse. Teckning: Marinette Petersson.

Återigen hotas Gamla barnsjukhuset på Bergaliden, det äldsta bevarade barnsjukhuset i Sverige. Kommunen vill inte ge stöd till Medicinhistoriska museet, än mindre köpa tillbaka byggnaden som Region Skåne helt krasst har sålt till en privatperson.

Sjukhuset kom till genom privata initiativ. Sjukhuset byggdes 1887 – 88 och var då unikt och modernt. Mittpartiet innehöll utrymmen för sjukvård och administration. På varje sida finns två stora runda sjuksalar, byggda för att ge solljus hela dagen, god luftväxling och jämn uppvärmning, enligt Henrik Ranbys beskrivning i ”Helsingborgs bebyggelse 1863 – 1971”, del VII:3 av Helsingborgs historia. Barn till fattiga föräldrar kunde få gratis vård.

Det är en unik byggnad i Helsingborg, som också påminner vår tid om att innan sjukhuset byggdes var vården av sjuka barn bedrövlig. Sjukhuset byggdes under de sista decennierna av 1800-talet, en tid när Helsingborg växte så det knakade, från en oansenlig håla till en begynnande storstad för en ny tid.

Huset användes som sjukhus ända till 1944. 1986 hade byggnaden renoverats, invigdes av landshövdingen och inhyste från detta år Medicinhistoriska museet, som drivits fram till våra dagar.

Både den unika byggnaden och museet förtjänar offentligt stöd och engagemang. Men icke. Kommunen är totalt kallsinnig. Det är bedrövligt.

Det finns flera privata museer i Helsingborg. På Bergaliden ligger det lilla skolmuseet invid Slottsvångsskolan. I Idrottens hus finns Idrottsmuseet och på Fredriksdal Grafiska museet. Alla drivs av ideella krafter–  på målsättningshelsingborgska av ”folk som vill något” – och håller olika delar av stadens historia levande.

Kommer barnsjukhusets byggnad nu att bli kontor för något företag, så som skett med Pålsjö slott, donerat till Helsingborgs stad. I en kreativ stad hade slottet varit ett självklart centrum för friluftslivet i området. Också Thalassa förskingrades, vandrarhemsgäster var inte intressanta för kommunen. Till raden av byggnader som gått förlorade för offentlig verksamhet hör också konstmuseet Vikingsberg och det gamla museet på Storgatan, för att inte tala om Folkets hus. Få städer har varit lika likgiltiga för bevarandet av byggnader förknippade med stans historia som det historielösa Helsingborg.

I januari i år uttalade sig socialdemokraterna i Helsingborg för att kommunen ska köpa byggnaden av den privatperson som äger den nu och vill sälja den. Maria Ward (S) kommunalråd säger:
– Vi tycker att huset har många värden och att det ska vara möjligt för helsingborgarna att ta del av dem. Både huset och utställningarna utgör en del av Helsingborgs historia och vi vill säkerställa att helsingborgarna även i framtiden kommer kunna ta del av den.”

För två år sedan skrev Joakim Thomasson, chef för Helsingborgs museer till 2017, i HD om byggnaden som ett ”kulturarv som nonchaleras av sjukvårdspolitiker och teknokrater”. Han uttryckte sig vidare:

”Medicinhistoriska museet är ett utmärkt exempel på de många museer i vårt land som har kommit ur offentliga verksamheter. De har blivit verklighet tack vare människors engagemang för sina arbeten, utifrån viljan att skapa och vidmakthålla ett kulturarv. Det är museer som är organiskt sammanvävda med medarbetarna.”

Har kommunen bränt alla pengarna i Dunkersfonderna?? Hur ser det ut med utdelningarna från Öresundskraft, där en del går till kulturlivet?

Med lite god vilja borde både det gamla barnsjukhusets byggnad och det Medicinhistoriska museet gå att rädda på ett anständigt vis.

Fotnot: Får en reaktion från Medicinhistoriska Museet:

”Vilken skicklig teckning av huset!
Vi kämpar vidare i Helsingborgs Medicinhistoriska Förening. Just nu pågår vår namninsamling april månad ut. Välkommen till muséet! Öppettider tisdagar kl. 10-14, torsdagar kl. 13 – 17 och första söndagen i månaden (2 maj) kl. 13 – 16.”

Henrik Ranbys Museum en personlig minnesbok

Henrik Ranby, Nyhamnsläge, universitetslektor i Göteborg, tidigare stadsantikvarie i Höganäs.

 Henrik Ranby gjorde sig under åren som stadsantikvarie i Höganäs känd som engagerad och kunnig kulturvårdare. I dag är han universitetslektor vid Göteborgs universitet men fortsatt bosatt i Nyhamnsläge och ofta aktiv i nordvästskånska debatter, inte minst som en kompetent och engagerad röst i frågor om stadskultur.

Och författare. I dagarna utkommer hans ”Museum” med underrubriken ”Sonetter ur medelålders nätter” (Lilla förlaget, Mölle). Boken innehåller 121 14-radiga sonetter, skrivna under åren 2012 – 2014.

Det är en både rolig och begåvad skrift.

Att Henrik Ranby som kulturminnesbevarare skriver en personlig minnesbok eller ett slags självbiografi som ett museum i form av en bok är för mig en sympatisk och ganska given idé. Författaren är på väg mot de 50, en tid i livet för många att begrunda vad det blivit av drömmar och ambitioner.

Sonettformen ger i sammanhanget nödvändig distans och underlättar skrivandet om också det mycket privata.

Bokens undertitlar eller kapitelrubriker står för teman i det självbiografiska berättandet. Men de markerar också rum eller avdelningar i det bokliga museet.

Allra först möter jag som läsare i Museum I vad jag tänker mig som informationsdisken. Vilka röster är det som får tala ”om jaget själv fick formen av museum?” Henrik minns sina egna museiminnen, ”höstsalonger med min far och mor”, egna besök på Louvren, Glyptoteket … ”bland marmor, bronser, oljor och fajanser”.

Liksom en självbiografi består hans museum av utvalda minnen, satta i monter, presenterade och belysta.

Det första rummet ägnas ”Lauras yngre systrar”, där marmorkvinnorna står i ordnad rad. Laura de Sade var kvinnan som Petrarca dyrkade i sina sonetter. Här handlar det bitterljuva minnen om ungdomens möten med tjejer:

”Jag kysste henne på en kall balkong / berusat hångel i en trappuppgång, / ett telenummer lämnat vid en grind.”

Snabbt går jag genom avdelningen med mumier och plågsamma minnen och kommer till Pantheon, om de positiva inspirationerna, förebilderna, det som betytt något, som att hitta en viktig bok på ett antikvariat.

”Från Lundgrens antikvariat in till stan, / gick genom Pålsjö bokskog som stod skir / och vände spröda bladen av Shakespeare …”. 

Här stöter jag på Bob Dylan, Bach, Strindberg. I sonetten om Fröding ges många goda rimord, döding, inföding, röding. 

Ett annat rum, ”Atlanter och karyatider”, berättar om de trofasta vännerna av båda könen, ”som hindrat mina bjälklag från att rasa”. I ”Mnemosyne och Clio” handlar det om minnets och historieskrivningens gudinnor och i ”Arkivet” om hur författaren blev den han är, om livslinjens gamla manus:

”I brev, dagböcker, dikter står det skrivet: / all törst jag haft men inte alltid släckt …”.

Det finns fler rum/kapitel i Henrik Ranbys Museum, ett bokligt museum över ett liv eller en snarare en skrift med kloka reflexioner och eftertankar, med finurliga infall och ett respektlöst sonettspråk, inspirerande läsning som fungerar på mångahanda plan.

Fotnot: Författaren har lördag 15 februari på Höganäs Museum boksläpp på sin nya bok, ”Museum. Sonetter ur medelålders nätter”.

Marmorstatyer i ett galleri på Louvren.

Koloniområdet – det ”fattbara paradiset”

Kolonin_8797

En av sommarens mest bisarra debatter i Helsingborg har gällt ”förtätning” av stadsbebyggelsen genom att bygga på stans nya koloniområden. Fortsätt läsa Koloniområdet – det ”fattbara paradiset”