Rullande tandklinik för anställda vid ASEA. Tandläkare Nils Landgren behandlar klinikens första patient John Husberg. Bilden tagen den 19 mars 1952.
Munnen är tydligen inte en del av kroppen i Sverige. Därför omfattas inte mun och tänder av hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd eller av hälso- och sjukvårdslagen, skrev i onsdags Jöran Rubensson – med en suck – på Aftonbladets debattsida.
Tandvården kostar cirka 25 miljarder per år för individ och samhälle. För vuxentandvården motsvarar patienternas egenavgifter två tredjedelar av den totala kostnaden.
Följden har blivit att bra tänder 2019 i Sverige har blivit en klassfråga, till skillnad från i grannländerna Danmark, Finland och Island, där tandvården är integrerad i respektive lands hälsa- och sjukvårdslagar.
Rubensson har varit ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF och är expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Han hänvisar till en färsk Sifoundersökning som visar att var tredje kvinna i Sverige inte tror att de kommer att klara att leva på sin pension. Följden blir ofta för kvinnliga pensionärer dålig tandhälsa och som en följd av det försämrad livskvalitet.
Från och med 2019 är tandvården gratis för alla till och med det året de fyller 23. Det är ett viktigt framsteg.
Reformen borde, skriver Rubensson, snarast följas av en ny avsedd att skapa en jämlik tandvård, som en del av den allmänna sjukvården, med samma högkostnadsskydd, 1100 kronor, mot dagens 3000 kronor.
Det här borde vara en prioriterad fråga för varje anständigt politiskt parti i det här landet.
Danmarks stora skådespelerska Ghita Nørby. Foto: Thomas Lekfeldt, STF / Ritzau Scanpix
Ghita Nørby, en av Danmarks mest kända skådespelare, har hamnat i en mediestorm. Radio24syvs Iben Maria Zeuthen skulle göra en planerad sju timmar lång intervju med Nørby. Men 20 minuter in i intervjun hånade Nørby intervjuarens utseende med de stora hörlurarna och den klossiga mikrofonen. Hon rentav kallade journalisten för idiotisk. Och journalisten lät Nörbys arga påhopp ligga kvar i det färdiga programmet.
Lyssnarna upprördes. Debatten löpte amok,skriverLea Korsgaard på sajten Zetland. Är den 84-åriga Ghita Nørby inte längre vid sina sinnens fulla bruk, undrade någon på sociala medier. Och hur kunde radiokanalen nedlåta sig oetiskt till att inte klippa utan sända hennes arga påhopp? Och så vidare.
Lea Korsgaard skrev för åtta år sedan en stor biografi över Ghita Nörby. Radiokanalen hade kontakt henne och frågat om hon menade att intervjun kunde sändas. Hennes svar var att man självklart skulle sända allt.
Med en suck (mellan raderna) skriver Korsgaard om att spekulationerna över Nørbys ”patologiska” utbrott bara visar att lyssnarna förlorat känslan för sammanhanget mellan det orimliga och konsten, ”mellan hänsynslösheten och sanningen”. Och att de därför inte längre kan förstå vad det egentligen är som gjort Ghita Nørby till Ghita Nørby.
Korsgaard berättar om sin första kontakt med Ghita Nørby inför den planerade boken, det var i februari 2011. Det började bra, ända tills Lea frågade om hon fick följa repetitionerna på Det Kunglige på Fanny och Alexander. Nørby blev förbannad.
– Du kan få hänga med till Irma när jag köper en and men aldrig i livet släpper jag in dig i repetitionssalen.
Efter det första mötet bröt skådespelerskan kontakten under två månader. När intervjuarna till slut lyckades få tag spå henne i telefon svarade hon med hög hysterisk stämma ”Jag vill inte tala med dig”.
Sent omsider skickade Ghita Nørby ett mejl, intervjuerna återupptogs och intervjuaren insåg att hon varit en idiot. Men att hon till slut hade blivit godkänd av ”den stora” därför att hon gått in i skrivprojektet inte bara med planer på upplägget – utan med sig själv helt och hållet.
Främlingsfientliga Dansk Folkepartivill att det snarast möjligt ska upprättas permanenta gränskontroller för alla som från Sverige vill resa in i Danmark.
Sedan 2016 har det funnits krav för resenärer som ska resa från Danmark till Sverige att kunna legitimera sig vid gränsen. Förslaget som DF presenterar i Folketinget i dagarna går ut på att permanenta gränskontroller upprättas för de som reser i motsatt riktning, skriver Berlingske Tidende.
Förslaget skulle innebära att Schengenavtalets passfrihet upphävs vid gränserna mellan Danmark och Sverige.
”Vi ser gärna att förslaget införs så fort som möjligt och tror att det skulle ha en gynnsam effekt på Köpenhamnsområdet”, säger Dansk Folkepartis Martin Henriksen. Han menar att gränskontroller skulle förhindra svenska kriminella att ta sig till Köpenhamn.
Öresundsbrons Jens Genders uttrycker oro för att en ny gränskontroll skulle kunna leda till färre resenärer över bron.
I artikeln i Berlingske nämns inget om hur de andra danska partierna ställer sig till förslaget.
För oss som bor vid Öresund har det breda fritt tillgängliga utbudet av bra TV-program från den danska sidan varit till stor glädje. Gratis med gammaldags takantenn därtill.
Mina danska favoritkanaler har varit DR 2 och DR K (där K står för kultur), båda ofta verkligt vassa, med ett stort utbud av angelägen dokumentärfilm och konstnärligt starka långfilmer från hela världen. DR K har varit lite smalare och påmint om svenska Kunskapskanalen när den var som bäst för en hel del år sedan.
Men något dramatiskt verkar ha hänt sedan de 20-procentiga nedskärningarna av dansk TV och radio aviserades, med drastiska avskedanden och bisarra krav om mindre internationell film och mera danskt innehåll, på extremistpartiet Dansk Folkepartis villkor. Se min tidigare blogg i ämnet.
Denna onsdag i februari (13/2) (kastar jag ett öga på DR K:s programtablå från tidig eftermiddag till dess att kanalen släcker ner klockan fem på morgonen. Borta är de intellektuella utmaningarna, de informativa dokumentärerna om läget i världen. I stället hittar jag danska program i parti och minut, särskilt om kungligheter. Utan att ha sett något vet jag förstås inget om inslagens kvalitet, men av presentationerna att döma skulle det kunna ha varit Dansk Folkeparti som bestämt utbudet och skrivit presentationerna.
13.35 Alla tiders underhållning (6:8) – en krönika om dansk populärlkultur 1970 – 80.
14.15 Alla tiders underhållning (7:8).
14.55 Danskarnas bostäder (3:6) Murmästarvillan, det mest danska hus man kan tänka sig.
15.25 Stora danskar – Helle Virkner. Historien om Helle Virkner handlar om en av Danmarks vackraste kvinnor som lever sitt liv på kvällstidningarnas förstasidor och blir statsministerfru …
16.10 Prins av Danmark. Till minnet av HKH Prins Henrik. Danskt porträtt av Prinsen men anledning av hans födelsedag 1984.
17.00 Kungahuset (5:10) Sommartur med Dannebrogen Drotnningen seglar till regentjubileum i England, dör alla Europas kungafamiljer träffas för att fira Drottning Elisabeth II.
17.25 Kongehuset (6:10) Det kungliga skeppet Dannebrogen lämnar Köpenhamns hamn …
18.00 Ørnen II (4:8) en dansk deckarodyssé av Mai Brostrøm og Peter Thorsboe.
18.55 Ørnen II (5:8)
20.00 Jordens mysterier – De polska ryttarna (4:6) ”Värre än i helvetet!” Så beskrev den danske prästen från Hygum året 1659 och det handlar mest om de polska soldaterna i Danmark. De har kommit för att hjälpa oss mot svenskarna som har planer på att erövra Danmark, men …
20.45 Danska mord – De köpenhamnska kvinnomorden. I juni 1991 mördades en ung kvinna brutalt i sin lägenhet i Hvidovre. Hon blev det sjätte kvinnliga mordoffret på 18 månader.
21.30 Historie-quizzen: Amager museum. I dag tar Adrian Hughn festkläderna på sig när Historiequizzen återvänder till den tid när holländarna gjorde Amager till hela Köpenhamns matsal.
22.00 Straffens fasor – Fängelset. För 150 år sedan fick Danmark sin första samlade strafflag.
22.30 Året i Kungahuset 2018. Ingen kunde veta att 2018 skulle bli ett av de mest dramatiska åren för Kungahuset. Prins Henrik dog den 13 februari 2018 efter kort tids sjukdom.
00.00 Prinsen av Danmark. Till minnet av HKH Prins Henrik. Danskt porträtt av Prinsen gjort till hans födelsedag 1984.
Efter midnatt sänds vidare ett amerikanskt program om kristendomens väg till Konstantinopel, ett BBC-program om mat i Mexiko, två halvtimmeslånga avsnitt av Kungahuset inifrån och till sist 80 minuter Gamle Danmark om Danmark under åren 1966 – 71, då ”könens kamp kulminerade och det var delade meningar om borgarnas pengar skulle ligga i fickan eller statskassan”.
Vad tusan är detta för TV-kanal, undrar jag.
Återigen ställer jag frågan, om något liknande skulle ha kunnat hända i Sverige, om Sverigedemokraterna fått politiskt inflytande. Det kan inte uteslutas.
Fotnot: Bilden skärmdump från DRK:s programpresentation av ”Danska mord”.
Om tre danska krig och om hur tre nordiska länder 2004 anpassades sitt försvar efter Natos behov.
Våren 1999 bombade Nato Jugoslavien och Kosovo. Det kallades en ”humanitär intervention”. Också Danmark deltog, trots att Folketinget inte fattat något beslut.
Den danska befolkningen jublade över den egna krigsinsatsen. Enligt en undersökning som den gången publicerades i brittiska The Economist var danskarna det folk som var mest positivt bland de krigförande länderna.
Hur gick det till? Frågan tål att begrunda och hänger samman med Danmarks insatser i två andra krig.
I januari i år har i Danmark publicerats en utredning (länkar här under) om Danmarks deltagande i de senaste tjugo årens krig publicerats: Bombkriget mot Jugoslavien, interventionen i Afghanistan och interventionen i Irak.
Utredningen har letts av två fristående akademiker vid Københavns Universitet, Rasmus Mariager lektor och Anders Wivel professor. En rad andra forskare har också bidragit.
Inte i något av krigen kunde det påvisas att det förelåg något konkret hot mot Danmark, skriver Lars-Gunnar Liljestrand, medutgivare av www.alliansfriheten.se. Bombkriget mot Jugoslavien – utan FN-mandat och därmed ett brott mot folkrätten – innebar ett brott mot femtio år av dansk FN-anpassad utrikespolitik.
Det handlade inte ett ögonblick om ett engagemang för ”kosovoalbanernas sak” eller om fredsbyggande på Balkan. Liljestrand skriver:
”Beslutet togs i en liten krets av danska politiker och högre ämbetsmän tillsammans med USA bakom lyckta dörrar och kom först efter tvekan mellan alternativen att avvakta ett FN-mandat eller gå med Nato. När den danska utrikesnämnden informerades var beslutet taget.”
Liknande omständigheter förelåg då det gäller Danmarks deltagande i USA:s krig i Afghanistan och Irak, också de utan FN-mandat.
Följden blev att inte bara Danmarks försvar utan också Norges och Sveriges från 2004 ställdes om från att ha varit inriktade på nationellt försvar till att operationer utomlands, för Sveriges del i synnerhet i Afghanistan. Allt för att de nordiska länderna ville hålla sig väl med USA och Nato.
Den bakgrunden nämns sällan eller aldrig i dagens upphettade svenska försvarspolitiska debatt.
Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, som nu övertas av Bonniers vid köpet av Mittmedia.
Tidningskoncernen Mittmedia har länge varit i kris och utlagd till försäljning. På fredagen blev det klarat att Bonniers köper Mittmedia, med 28 dagstidningar, sajter och digitala plattformar. Koncernen omsatte 2018 ca 1900 Mkr och har ca 1100 anställda.
DR, som står för både Danmarks radio och för dansk TV anpassas nu efter Dansk Folkepartis nationalistiska krav. Kunde samma sak hänt i Sverige om kakelmannen blivit statsminister?
En femtedel av DR:s budget och 382 jobb försvinner nu från DR efter den borgerliga regeringens uppgörelse med högerpopulistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
2020 går DR från sex till tre marksända TV-kanaler och från åtta till fem radiokanaler.
Samtidigt omformuleras DRs uppdrag. Nu ska danska public service sprida dansk kultur och kristna traditioner. Det är ett förödande slag mot demokratin i vårt grannland.
DR får inte längre publicera fördjupande längre artiklar på sina sajter. Krav ställs på radion att ha en högre andel dansk musik i programutbudet. ”Utländskt drama” (som väl också omfattar film) ska skäras ner, liksom sport och underhållning.
I en gedigen och fyllig artikel i tidningen Journalisten redogör Hanna Lundquist för det som hänt. Särskilt obehaglig är den roll som de danska dagstidningarna spelat. Både enskilt och via branschorganisationen Danske Medier har de lobbat för att krympa public services digitala nyhetsförmedling.
”En krigisk retorik”, säger DRs generaldirektör Maria Rørbye Rønn till Journalisten om den danska debatten. Enligt henne var Danske Medier först med att föreslå en 25-procentig nedskärning, en siffra som Dansk Folkeparti sedan drev i förhandlingarna med regeringen.
Något liknande har också skett i Sverige, där tidningsutgivare i missriktat egenintresse hävdat att SR och SVT haft konkurrensfördelar mot dagstidningarna, utsatta för tidningskrisens hårda press.
Ur ett demokratiskt perspektiv gäller det rakt motsatta, menar jag. Med dagstidningarnas krympande redaktioner och deras bakom betalväggar inlåsta material är det än viktigare att public service svarar för en öppet tillgänglig nyhetsrapportering.
Slakten av DR är djupt obehaglig. I sammanhanget är det dessbättre längre än fyra kilometer över till det Danmark där naken högerpopulism får ett så stort genomslag – skriver jag.
Men så är det ju inte. Om kakelmannen, ja moderaternas Ulf Kristersson alltså, denne figur, fått bilda regering tillsammans med KD och med stöd av Sverigedemokraterna kunde vi hamnat i en dansk situation fortare än vad någon kunnat föreställa sig.
I debatten under den utdragna regeringsbildningen efter valet har Annie Lööf återkommande satt likhetstecken mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna, det som hon kallat ”ytterkantspartierna”, som om det vore två likvärdiga extrempartier.
Lööf och liberalernas Jan Björklund har inte kunnat ”välja sida”. Att ingå i eller ge stöd till en socialdemokratiskt ledd regering hade inneburit ett beroende av ”ytterkantspartiet” vänsterpartiet, har det hetat. På liknande vis har (hittills) partierna inte gett sitt stöd till en m/kd-regering eftersom en sådan regering i varje fråga skulle vara beroende av ytterkantspartiet sverigedemokraterna.
Retoriken har pinsamt nog accepterats utan följdfrågor i både SR och SVT-sammanhang.
Dagens vänsterparti med Jonas Sjöstedt som ledare har en ideologi som i mycket stor utsträckning påminner om Olof Palmes socialdemokrati. Partiets politik präglas av ett socialt, demokratiskt och antirasistiskt engagemang, där alla människors lika värde står i centrum.
Sverigedemokraterna 2018 är något helt annat, ett djupt antidemokratiskt parti utan respekt för alla människors lika värde. Partiet är fixerat vid nationalistiska och exkluderande definitioner av svenskar och svenskhet.
Svenskar med rötter i andra länder stämplas som andra klassens medborgare, ofta med verbala sparkar om ”att resa hem”, vartdå hem?
Internationellt har partiet länkar till högernationalistiska partier i Europa. Många sverigedemokrater ser det ultranationalistiska Ungern som ett föregångsland.
I Danmark har systerpartiet Danskt Folkeparti drivit den danska politiken bortom all anständighet. Eller som Carsten Jensen skrev i söndags på HD:s kultursida, om att Danmark de senaste 20 åren ”utvecklat sig till en högborg för …högerpopulism …”.
I den svenska vardagen drabbas partiet varje vecka av nya skandaler. Senast handlade det om Klippan, där tre politiker med ett nynazistiskt förflutet i Nationalsocialistisk Front, NSF, först strukits från valsedlarna och sedan nu nomineras till ledamöter i nämnder och styrelser. Helsingborgs Dagblad har i dagarna rapporterat om detta.
En av dem är Andreas Olofsson, tidigare ledare för den lokala gruppen av NSF, i Klippan. Han är nu föreslagen som ordinarie ledamot i kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden. Två andra tidigare NSF-are blir nu ordinarie respektive ersättare i kultur- och fritidsnämnden. Hur kommer det att påverka till exempel konsthallen och biblioteket i samhället?
Det är allmän flaggdag i Sverige på måndag, för att fira 100-årsminnet av demokratins genombrott. Det var den 17 december 1918, som riksdagen beslutade att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Det var den dag ”demokratin föddes i Sverige”.
Hundra år senare, den 12 december 2018, röstar de borgerliga partierna med stöd av sverigedemokraterna genom en högerbudget, trots att regeringsfrågan inte är avgjord.
Det innebär ett jordskred i förutsättningarna för den svenska partipolitiken. Moderaterna och kristdemokraterna har länge varit beredda att samarbeta med sverigedemokraterna. Nu anslöt sig i realiteten centerpartiet och liberalerna till den politiken. De sistnämnda partiernas försäkringar om att inte låta SD få inflytande över politiken visade sig vara tomt prat, inget annat.
”SD:s största seger hittills” är rubriken på Aftonbladets torsdagsledare, skriven av den politiske chefredaktören Anders Lindberg, som konstaterar:
”Nästan på pricken hundra år efter demokratins genombrott i Sverige, en högtid vi firar på måndag, står ett öppet reaktionärt block på tröskeln till makten i riket. Så här långt till höger har tyngdpunkten i svensk politik inte legat sedan den allmänna rösträtten infördes.”
Vi som bor i Skåne har länge steg för steg kunnat följa de djupt obehagliga konsekvenserna av en liknande politik i Danmark. Tidigare skulle man ta ifrån nyanlända flyktingar deras smycken genom ”smyckeslaget”. Nu lanseras kusliga planer på en flyktingförläggning på en isolerad ö. Främlingsfientlighet och antihumanism har blivit statlig politik. Kommer Sverige att följa efter på den vägen? Risken är överhängande.
Politik i en demokrati förutsätter att parterna följer regelverken, att man tillämpar fair play. Veckans budgetbeslut är raka motsatsen. Med det saboterar riksdagens högerpartier (nu med SD som ny spelare i laget) en eventuell socialdemokratisk regerings möjligheter att bedriven en politik utifrån sina värderingar.
Förlorarna är väljarna. Det politiska taskspeleriet väcker självklart politikerförakt.
Kakelmannens Kristerssons makthunger får mig att känna avsmak för höstens politiska turer i Sverige. Det hela påminner oroväckande om Donald Trumps agerande i USA, ”passar inte reglerna så ändrar jag på dem”. Får jag kritik svarar jag nedlåtande med ett ”nonsens”.
Det har varit befriande att se Stefan Löfvens helt annorlunda förhållningssätt under höstens förhandlingar. Löfven har med ödmjukhet uttryckt respekt för både talmannens prioriteringar och för sina meningsmotståndares ställningstagande.
