Kategoriarkiv: Andra världskriget

Andra världskriget, FN, Kärnvapen, Nato, Ryssland, Sverige, USA

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Andra världskriget, Helsingborgs symfoniorkester,, Musik, Nazismen

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.


Andra världskriget, Författare, Helsingborg

Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg!

Sverige sörjer Hans Alfredson de här höstdagarna. Han var en mångsidig, kreativ och engagerad människa som få. Han har utnämnts till folkhemsikon, med all rätt, men är också Helsingborgs store son. Hur vore det att uppkalla en gata efter honom, kanske den gata där han växte upp, Karl X Gustavs gata? Fortsätt läsa Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg! →

Andra världskriget, Antisemitism, Donald Trump, Fotografi, Krig och fred, Putin

Våga vägra 2017

Den tyske industriarbetaren August Landmesser, inringad på bilden ovan, vägrade lyfta högerarmen till Heil Hitler-hälsning. Året är 1936. Vem vågar vägra 2017?

Året 2016 blev dystert – och har skapat förutsättningar för ett än värre 2017, det år vars första dag vi nu vaknat till.  En lynnig självupptagen högerpopulistisk kapitalist och rasist blir USA:s president om några veckor. Den tillträdande presidenten kommer att omge sig med en krets extremt farliga äldre vita herrar, miljardärer, generaler och högerextremister.

I Ryssland härskar en lika självupptagen populistisk despot. Vad kommer dessa båda makthavare att göra upp om och hur länge dröjer det till deras ”vänskap” förbytts till fientlighet?

För ett år sedan varnade Sveriges arméchef i Sälen för att ”Sverige kan vara i krig om några år”. Inga följdfrågor ställdes, få eller inga tänkte tanken vidare, försökte formulera vad Sverige skulle kunna göra för att motverka ett sådant händelseförlopp. I medierna framställdes det som om mera vapen var enda möjligheten att undvika krig. Som om Sverige under mer än 200 år av fred någonsin haft vapen nog för att kunna försvara landet mot mäktiga grannar, som Nazityskland och Sovjetunionen.

Vilket är ”worst case”, det värsta som kan hända?  Storkrig, till och med kärnvapenkrig. Var då? Iran, kanske. Kina? Också Östersjöområdet nämns ofta, eftersom Nato-trupper och ryska trupper finns på plats mycket nära varandra och risken är stor för krig av misstag.

Ska Sverige delta i vapenskramlet? Uppenbarligen. Under året kommer 20 000 soldater att på svensk mark delta i Nato-övningen Aurora, tillsammans med bl a Trump-kommenderade amerikanska trupper.

Gynnar det freden?

Jag tänker på den tyske industriarbetaren August Landmesser, som den 13 juni 1936 vägrade göra Heil Hitler-hälsningen som en stor mängd andra varvsarbetar på Blohm + Voss-varvet i Hamburg.
På en nu ikonisk bild står han ensam med armarna över bröstet i en skog av höjda högerarmar, en modig manifestation.

August hade för att få jobb gått med i nazipartiet 1931.  När han 1935 förlovade sig med judiska Irma Eckler uteslöts han ur partiet. Nürnberglagarna förhindrade att paret gifte sig. När hon samma år födde deras dotter Ingrid uteslöts han ur partiet och dömdes 1937 därför för att ha ”vanhedrat rasen”.

Efter flera år i koncentrationsläger och fängelser släpptes Landmesser 1941, skickades ut som soldat och dödades i strid i Kroatien 1944. Den nämnda bilden publicerades första gången i Die Zeit 1991.

2017 är inte 1936. Men vår tid präglas av allt mer obehagliga tecken. Vi i Sverige måste våga vägra att delta i kapprustningar och krigshets utifrån vår långa alliansfria tradition, våga söka finna vägar till fredsbyggande med fredliga medel.

Fotnot: Bilderna från Rare Historical Photos.