16-åringar fick rösta i 20 utvalda kommuner i det norska valet hösten 2015. Foto: Erichsen, Jarl Fr. / SCANPIX
I söndagens kyrkoval var alla som fyllt 16 år berättigade att rösta. I de allmänna valen är sedan1975 rösträttsåldern 18 år. Eftersom det bara är val vart fjärde år innebär det att rösträttsåldern i realiteten är dryga tjugo år, skrev i söndags på DN Debatt Olle Wästberg, f d liberal riksdagsledamot och ordförande i den statliga Demokratiutredningen, därtill författare av boken ”Den hotade demokratin”.
Det finns flera skäl till en sådan sänkning skriver Wästberg. I Norge genomfördes för några år sedan i 20 kommuners lokala val experimentet att låta 16-åriga rösta för att sedan låta forskare noga utvärdera vad det inneburit.
En viktig erfarenhet av det norska experimentet var att de 16-årigar som fick rösta skapade förutsättningar för högre valdeltagande i kommande val. En anledning kan ha varit att denna åldersgrupp ungdomar gick i skolan. Deras valdeltagande skapade förutsättningar för meningsfull undervisning i samhällskunskap.
Dessutom fick de norska 16-åringarna större kunskaper om lokal politik än 18-åringar i andra kommuner, vilket också la grunden till ett framtida större engagemang i val, med ett troligt bestående röstbeteende.
Wästberg minns hur han själv som ung blev aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund. På den tiden var centerpartiets ungdomsförbund det största med 200 000 medlemmar. Samma förbund har i dag knappt 2000 medlemmar. Många unga är fortfarande samhällsintresserade men utan att vara medlemmar i något ungdomsförbund.
Samtidigt har elevdemokratin kraftigt försämrats. Elevråden spelar inte längre samma roll som tidigare. Undersökningar har slagit fast att de flesta förstagångsväljare i dag får det mesta av sin information från Facebook.
För några år sedan noterades obehagliga uppgifter om unga svenskars syn demokratin. I World Value Survey svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 att de ansåg att ”de inte ansåg det vara viktigt att leva i en demokrati”.
”Inskolningen i demokrati ”är viktig. Det är meningsfullt på många vis att sänka rösträttsåldern till 16 år.
EU-parlamentet har rekommenderat EU:s länder att i EU-valen tillämpa 16 års rösträttsålder. Så är redan fallet i bl a länder som Österrike, Bosnien-Hercegovina, Argentina, Brasilien och Ecuador, liksom i Skottland och Estland.
En byggnad där nyhetsbyrån AP hade sitt kontor i Gaza city bombades den 14 maj. Foto: Hatem Moussa/AP/DN.
Israel gjorde nyligen journalister och mediebolag till mål för sina attacker i Gaza, skriver Kari Andén-Papadopoulos,professor vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheters kultursektion på söndagen.
Under det senaste kriget bombade israeliskt flyg ett trettiotal palestinska och internationella medieredaktioner, däribland al-Jazira, AP och Reportrar utan gränsers lokaler.
Från israelisk sida hette det papegojaktigt återkommande att man bombade Hamasmål, tunnlar och annat och att de medier som hade lokaler i samma byggnader fick skylla sig själva. Några bevis härför såg åtminstone jag själv inte skymten av.
Men det fanns också de som var kritiska till Israels mediekrig, fortsätter Kari Andén-Papadopoulos. Hon skriver:
”Ändå var det chockerande att se den skamlöshet med vilken Israel, inför världens ögon, aggressivt pulvriserade mediehusen i Gaza och med dem den mänskliga rättigheten att få tala och rapportera fritt om en konflikt – ja, Hamas har också sin skuld i denna – som direkt dödar och traumatiserar civilbefolkningen.
Attackerna kan ses inte bara som ett bokstavligt försök att strypa förmedlingen av lokala ögonvittnesreportage om lidandet i Gaza, och som en militär maktdemonstration avsedd att sätta skräck i motståndaren: de manifesterar också självmedvetet den atmosfär av total straffrihet som har möjliggjort Israels pågående illegala expansion av bosättningar på Västbanken, blockaden av Gaza och tvångsfördrivningen av palestinier såsom de i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.”
Bombningarna av mediebolagens redaktioner i Gaza var både spektakulära och uppenbara krigsförbrytelser.
Men Israel går längre än så, skriver artikelförfattaren och uppmärksammar informationskriget på ”den digitala fronten”, som hon menar är den viktigaste.
Israeliska myndigheter har lyckats förvandla plattformar som Facebook och Instagram ”från kanaler för det fria ordet till verktyg för att övervaka och censurera palestinier.”
Under de senaste veckorna har särskilt unga palestinier på Facebook, Instagram, Twitter och TikTok dokumenterat och fördömt israelisk polisbrutalitet och attacker av israeliska bosättare mot palestinska aktivister och invånare som protesterar mot Israels planer på att fördriva palestinierna från Sheikh Jarrah. ”Bilder tagna av ögonvittnen i Sheikh Jarrah, vid al-Aqsa-moskén och i Gaza har mobiliserat palestinierna på ett sätt som vi inte har sett på många år.”
Men de sociala medierna går inte att lita på.
” När händelserna i Sheikh Jarrah eskalerade, och bilderna blev allt mer politiskt och känslomässigt laddade, började Facebook, Instagram och Twitter i allt snabbare takt censurera användare som protesterade mot och dokumenterade dessa händelser. Palestinska och pro-palestinska inlägg har raderats, konton blockerats, hashtags dolts och tillgängligheten till innehåll begränsats”, skriver Kari Andén-Papadopoulos.
Den palestinska organisationen för digitala rättigheter 7amleh (the Arab Centre for the Advancement of Social Media) publicerade nyligen en rapport som dokumenterade 500 fall av kränkningar av palestiniernas digitala rättigheter sedan början av maj. Enbart Instagram har raderat hundratals stories relaterade till Sheik Jarrah, även arkiverade inlägg, och gömde också i ett kritiskt skede de arabiska hashtaggarna #Al Aqsa och #Sheik Jarrah.
Nio framstående organisationer för digitala rättigheter uppmanade nyligen sociala medier att använda ”transparenta och konsekventa riktlinjer för moderering” och att vara öppna om beslutsprocessen när de censurerar innehåll.
Uppropet pekar på att många av de senaste veckornas fall av masscensur sannolikt är relaterade till det israeliska justitiedepartementets cyberenhet ”8.200”. Denna enhet har de sista åren skickat tiotusentals anmodanden till sociala mediebolag om att ta bort innehåll. I en absolut majoritet av fallen har plattformar som Facebook frivilligt hörsammat cyberenhetens begäran och raderat innehållet, utan domstolsbeslut, vilket betyder att palestinier inte har några möjligheter att överklaga beslutet.
7hamleh har till exempel i en rapport visat att sociala medieföretag under 2020 tog bort 81 procent av det innehåll som israeliska myndigheter bad dem om”, konstaterar Andén-Papadopoulos. Därtill kommer att Facebook och Instagram upprepade gånger lämnat ut palestinska användares data till israeliska myndigheter, vilket lett till hundratals arresteringar.
Facebooks chefer träffade den 13 maj i ett möte Israels försvarsminister Benny Gantz för att effektivisera samarbetet kring att censurera palestinskt innehåll som (påstått) ”uppmanar till våld eller sprider desinformation”.
Men påstående rymmer dubbelmoral, fortsätter artikelförfattaren: Israeliska myndigheter och militär använder själva sina officiella konton på sociala medier för att sprida uppenbart felaktig information, falska nyheter och starkt provocerande och ofta våldshetsande propaganda. Dessutom fortsätter den israeliska extremhögern ostört att sprida desinformation och organisera våldsamma attacker med hjälp av sociala medier.
De senaste veckorna har israeliska högerextremister använde appar som Telegram och WhatsApp för att uppmana till och organisera den våg av lynchmobbar som nyligen gick till attack mot palestinier i städer över hela Israel och ledde till summariska avrättningar på båda sidor.
Kari Andén-Papadopoulos sammanfattar:
”Israels digitala förtryck förvärrar de kränkningar mot mänskliga rättigheter som redan sker på marken, och förhindrar palestinier – som inte har något alternativ – att göra sina krav på frihet, rättvisa och värdighet hörda. Även om detta särskilt drabbar palestinierna, borde vi alla vara oroade för vad det säger om de sociala medieföretagens engagemang i sina egna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter. De nära relationerna mellan kommersiella plattformar, som drivs av vinstintresse, och repressiva regimer vars övergripande mål är att utöka sin kontroll tystar aktivt de människor som allra mest behöver dessa plattformar.”
Är det rimligt att några företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen?
Frågan har ställts efter det att president Trump stängts av från både Twitter och Facebook, förmodligen tillfälligt. I både fallen handlar det om att han använt sina socialamedierkonton till att uppvigla till våldsamheter.
Resultatet fick vi se i onsdags. Fem människor dödades under förhållanden som man nu talar om som ”inhemsk terrorism” mot Capitolium, kongressens byggnad i Washington DC.
I samma veva stängdes också andra stora konton av Twitter, exempelvis konton tillhörande Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och Trumpkampanjens digitala chef Gary Coby. Även advokaten Sidney Powell som varit drivande i flera rättsprocesser gällande det påstådda valfusket fick sitt konto stängt, rapporterar SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Yocefi.
Tidningen Journalistenrapporterar om olika åsikter om Twitter och Facebooks agerande.
Det var fel av Twitter att stänga ned Donald Trumps konto, menar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han oroar sig för att beslutet på sikt riskerar att underminera yttrandefriheten, skriver SVTNyheter.
Twitter är visserligen ett privat företag och har därmed rätt att själva bestämma vad som ska publiceras, påpekar Funcke. Men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar, säger han.
Carl-Gustav Lindén är professor vid Institutet för information och medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han är inne på samma linje och uppger för finska YLE att det är både bra och oroväckande att Twitter stängt ner presidentens konto.
– Det är bedrövligt att två företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen. Det är ett alarmerande faktum att några teknikföretag, vars agenda i första hand är att tjäna pengar på annonser, ska få styra över vår yttrandefrihet, säger han.
AFP rapporterar att i Tyskland är förbundskansler Angela Merkel negativt inställd till avstängningen, skriver Omni. Hon menar att yttrandefriheten är en grundläggande rättighet – och att sociala mediejättar inte ska bestämma vem som ska tystas.
Journalisten Björn Hägersom varit ordförande för Föreningen grävande journalister (FGJ) och Publicistkubben (PK) och är lärare i journalistik anser däremot inte att det är ett angrepp på yttrandefriheten när Twitter och Facebook stänger av Donald Trump. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare.
Dilemmat är snarare att teknikjättarna har blivit synonyma med samhällelig infrastruktur, menar Häger.
– Men jag tycker att man har all rätt att stänga av folk från sina plattformar som företag om de inte följer ens regler, säger Björn Häger till Journalisten. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare.
Vad tycker du man ska göra åt sociala medier-jättarnas makt? Journalisten ställer frågan till Björn Häger.
– Jag kan inte säga att jag vet vad man ska göra. Antingen får man kanske bryta upp de här företagens makt? Klart är att vägen ut på internet går via Google för de flesta människor och att företag som Facebook och Twitter har stort inflytande över det offentliga samtalet, vilket ger dem enorm makt att påverka med sina algoritmer. Det är det stora problemet vi borde diskutera, säger Björn Häger.
För egen del är jag tacksam för avstängningen av Trump, som lär ha skett på uppmaning av 350 Twitter-anställda som fick företagets vd Jack Dorsey att stänga av Donald Trump, enligt Washington Post.
De frågor som Björn Häger nämns alltför sällan och har enorm betydelse för det offentliga samtalet, hur Google, Twitter och Facebook och andra styr informationsflöden utan att vi har minsta möjlighet att veta på vilket vis. Vi lever i algoritmernas tid, som osynliga virus påverkar de våra tankar och känslor.
Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.
”Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.
Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.
Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.
Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.
1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.
Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:
”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”
I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:
”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”
Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.
2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.
Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.
Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.
Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?
Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.
Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.
Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.
I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.
Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:
”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”
Foto: Sören Sommelius.
Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.
”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”
Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.
Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.
Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.
I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.
De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.
Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.
Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?
Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.
Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).
I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.
Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:
”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”
Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.
Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.
Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.
När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg.
Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.
Jan Helin, till 2016 chefredaktör på Aftonbladet, nu mediedirektör på SVT.. Foto: Scanpix.
”Hur ser framtiden ut för Public Service? var titeln på ett av flera angelägna samtal om medier under förra veckans Kultur-WKND. Inbjuden gäst var SVT:s mediedirektör Jan Helin som 2016 efter många år lämnade tjänsten som chefredaktör på Aftonbladet och flyttade in i TV-huset, där han nu är mediedirektör. Samtalet leddes av Anneli Sjöborg, kulturchef i Höganäs.
Jan Helin slog snabbt fast att vi lever i en historisk tid, också för medier. Han skissade på tre övergripande avgörande processer:
– Teknikutvecklingen, ja digitaliseringen, innebär att särskilt lokaltidningarnas länge så framgångsrika annonsaffärsmodell har slagits sönder. Många tidningar har redan försvunnit. Andra kommer inte att klara sig. Google och Facebook har tagit över annonsaffären.
En annan avgörande förändring gäller den politiska synen på Public service.
– Mediekritiken har i vår tid blivit populistisk politiskt formulerad. Det är ingen tillfällighet att Donald Trump på inrådan av Steve Bannon utsåg medierna till sin ”opposition” och fiende, som han attackerat i ständiga angrepp mot vad han ensidigt betecknat som Fake News.
Public service har länge haft ett djupt förankrat förtroende både hos allmänheten och över de partipolitiska gränserna. Nu ser vi allt oftare grova attacker mot både SVT och SR från i synnerhet högerpopulistiskt håll. Public Service ska bara ägna sig åt sådant som inte de kommersiella kanalerna kan hantera. De kan ta hand om sådant som sport och melodifestivaler, brukar det heta.
Hur ska Public Service oberoende kunna skyddas från klåfingriga politikers påhopp?
Jan Helin betonar att masspublik är nödvändigt för SVT, också lägereldsprogram som Melodifestivalen och exempelvis sändningarna från Nobelprisutdelningen.
De sociala mediernas nya positioner har förändrat det mesta.
– De sociala medierna har tillgång till en masspublik – utan att det finns någon medietik som styrverksamheten.
Anneli Sjöborg undrar hur SVT i framtiden ska kunna nå yngre generationer?
– Rapport, SVT:s största program har 1.2 miljoner tittare. Deras medelålder är 65 år. De unga vuxna (16 – 29 år) har ingen relation till lineär TV. 70 procent av SVT:s tittare är över 60 år. Därför hänger allt mer på att SVTPlay-funktionen fungerar.
Jan Helin betonar att oberoende medier är ett fundament i demokratin. Därför är det viktigt att finna ny former för arbetet och vara lyhörd för förändringar i tittarnas beteenden.
– Många ser nu SVTPlay via Apple-TV:s app. Det är en nödvändig väg för SVT för att vi ska nå våra tittare. Få är medvetna om att förfarandet också medför att Apple vet allt om våra TV-vanor.
I Danmark har högerpopulistiska Dansk Folkeparti fått igenom 25-procentiga nedskärningar av anslagen till DR:s radio och TV-sändningar. Flera kanaler har lagts ner, som kulturkanalen DRK. Utbudets profil har förändrats, mera danska färre ”utländska filmer och kulturprogram.
För mig verkar det som om Danmark slagit in på en väg som påminner om utvecklingen i Ungern och Polen.
Kommer Sverige att följa samma väg? Det vore kusligt.
Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.
Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.
Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.
Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.
I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.
En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?
Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.
Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.
Kommunstyrelsens ordförande Anders Månsson (S) i talarstolen i fullmäktige 28 november. I fullmäktige får SD och M majoritet när de stödjer samma linje, med 16 mandat mot 15.Bild: Birgitta Johansson/HD.
Bjuv var på Findus tid en kosmopolitisk plats, där människor från när och fjärran arbetade och levde tillsammans. Det är andra tider nu, det har M sett till genom sitt att rösta på SD:s budget.
Efter valet bildade socialdemokraterna ett minoritetsstyre tillsammans med KD, L och C. Men sedan moderaterna gett sitt stöd till sverigedemokraternas budget avgick på torsdagen socialdemokraterna från ordförande- och viceordförandeposter och gick i opposition.
– Det är en väldigt konstig känsla. Det kändes nästan som att gå på en begravning, sa Stefan Svalö (s) ordförande för Socialdemokraterna i Bjuv efter torsdagskvällens fullmäktige när det definitiva beskedet lämnades, skriver HD.
Moderaternas stöd till SD:s budget innebär bl a nej till kulturhuset M1 och trygghetsboende i egen regi, bolagisering av vård och omsorg.
Attacker mot kultur och sociala satsningar ligger i linje med vad de båda partierna i det nya högernationalistiska blocket åstadkommit på andra håll i landet. Det lär bli mer av den varan i Bjuvspolitiken under de kommande två åren.
I fredagens DN påminner ledarskribenten Erik Helmersson om vad det innebär när moderaterna samarbetar med SD och legitimerar partiet som ett ”vanligt parti”. Kritiken mot SD handlar inte bara om dess nynazistiska förflutna utan i hög grad också om sådant som åsikter som frodas på SD-vänliga Facebooksidor vilka granskas i nya numret av tidningen Expo #4-2019. Helmersson citerar SD-paroller i det sammanhanget:
”När skall vi få skjuta afrikaner! Jag längtar”, skriver en man på Facebooksidan ”Vi som tror på Sverigedemokraterna”. Kommentaren får fem gillamarkeringar. Den tas inte bort.
Inlägget är ett av många i samma stil i de SD-vänliga Facebookgrupper som nu granskats av stiftelsen Expo. Muslimer är ”afrikanska råttor”, islam kallas för ”pest”, tiggare är ”ohyra som ska bort”.
Expos grundligagranskning lyfter ut SD-gyttja i ljuset. Den stinker.
”Skjut en flykting – gör världen en tjänst”. … ”Skjut alla jävla muslimer.” … ”Vi betalar gärna kulorna som kan rensa ut ohyran från vårt Sverige” … ”Skaffa vapen, sedan utrota skadeinsekterna” ”Kanske är dags att börja spränga moskéer?”
Expo skriver vidare: Tiggare, flyktingar, afghaner, muslimer och svarta är utpekade måltavlor. Vad de anser att man borde göra med dessa människor skrivs ofta rakt ut.
Allt tyder på att också Bjuv från årsskiftet blir en SD-styrd kommun, med moderaterna som villigt stödparti.
– Vi har inte kommit överens om något än. Vi ska ha ha möten med våra respektive grupper i helgen. På måndag ska jag och moderaternas gruppledare träffas för samtal, säger Mikael Henrysson, som idag är sverigedemokraternas oppositionsråd.
Per T Ohlsson skrev 17/7 kritiskt om FN:s förbud mot kärnvapen på ett uppslag i HD/Sydsvenskan. Tidningen refuserade ett genmäle från Svenska Läkare mot Kärnvapen, en av medlemsorganisationerna i ICAN, som 2017 fick FN:s fredspris för arbetet med FN.konventionen.
En ratificering av FN-konventionen för ett förbud mot kärnvapen (TPNW) skulle bli förödande för Sveriges Natosamarbete, skrev Per T Ohlsson i sin krönika i HD/Sydsvenskan (17/2). Svenska Läkare mot kärnvapen, också en del av ICAN, som 2017 fick Nobels fredspris för FN-förbudet mot kärnvapen, menar att Ohlsson ”sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”. Men HD/Sydvenskan refuserade deras genmäle mot Ohlsson.
Skriva på FN-konventionen eller inte – är en ödesfråga för Sverige. Nio svenskar av tio var i en opinionsundersökning för en ratificering. Ändå är debatten om detta i det närmaste obefintlig.
Svenska Läkare mot Kärnvapen var inom ramen för ICAN engagerade i arbetet med att ta fram TPNW och därmed en av de mest kunniga i frågan, om än självklart en part.
Ändå refuserade HD/Sydsvenskan pinsamt nog det genmäle mot Per T Ohlsson som Läkare mot Kärnvapen skrivit och skickat till tidningen, med rubrikförslaget ”Kritiker sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”.
Nu sprids artikeln i stället på Facebook, där det i ingressen heter:
”Vi skrev ett debattinlägg som Sydsvenskan beklagligt nog inte ville ta in. Det är ytterst bedrövligt att Ohlssons felaktigheter inte bemöts och vi ställer oss väldigt kritiska till detta. Hjälp oss sprida vår kritik mot att felaktigheter sprids om FN:s kärnvapenkonvention!”
I den refuserade artikeln (som du hittar här) heter det bland annat:
”Per T Ohlsson oroas över att ett svenskt tillträde till TPNW skulle uppfattas som en kritik av Natos säkerhetspolitik, där kärnvapen har en central roll. Läsare kan få intryck av att Sverige inte tidigare har kritiserat kärnvapen som grund för internationell säkerhetspolitik. Så är inte fallet.”
På ett FN-möte 2010 med många Natostater i rummet sa representanter för den dåvarande svenska alliansregeringen:
”Kärnvapen är vapen som tillhör det förflutna. Visionen om en värld utan kärnvapen är idag starkare än någonsin sedan dessa skräckvapen uppfanns. Vi måste enas i ytterligare steg mot en värld utan kärnvapen”.
Under ett annat FN-möte 2013 om NPT, icke-spridningsavtalet, också detta under alliansregeringen, hänvisade Sverige till det svenska atomvapenprogrammet:
”Det är ingen hemlighet att Sverige aktivt övervägde huruvida kärnvapen skulle stärka vår nationella säkerhet. Vår tydliga slutsats var att så inte skulle bli fallet. Sedan dess har Sverige varit i fronten för ansträngningar för att bygga säkerhet utan kärnvapen.”
Det finns en lång svensk historia där Sverige tagit avstånd från en säkerhetspolitik byggd på massförstörelsevapen. ”Med den förvärrade riskbilden kring kärnvapen blir behovet av detta än större”, heter det vidare i den refuserade artikeln.
”Vi vet i dag att världen flera gånger under det kalla kriget var nära en total katastrof. Nu ökar riskerna igen, bland annat på grund av ny teknologi och mycket oroväckande spänningar mellan framförallt Ryssland och USA. … Vi kan inte förlita oss på turen när hela vår civilisation står på spel.”
Fotnot 1: ICAN står för ”International Campaign to Abolish Nuclear Weapons”.
Fotnot 2: Svenska Läkare mot Kärnvapens initiala analys av enmansutredaren Lars-Erik Lundins utredning kan du läsa här. Senare i vår presenterar organisationen sitt remissvar.
