Den 19 juni 1865 kom generalmajor Gordon Granger till Texas med sin segrande armé och förde med sig den goda nyheten att inbördeskriget var slut och att alla slavar nu var fria.
Reddan den 1 januari 1863, under inbördeskrigets tredje år, hade Abraham Lincoln med sin ”Emancipation Proclamation” kungjort att alla slavar i USA var fria. Men kriget fortsatte och beskedet om slaveriets avskaffande nådde inte ut överallt, särskilt inte till Texas.
För de 250 000 slavarna enbart i Texas kom nyheten som en chock, de var knappast medvetna om vad som skulle ske.
I staden Galveston i Texas läste alltså Granger den 19 juni 1865 upp en proklamation: ‘The people of Texas are informed that, in accordance with a proclamation from the Executive of the United States, all slaves are free.’
I Texas har den 19 juni varit en helgdag sedan 1980. I dag kommer president Biden i ett tillkännagivande att proklamera den 19 juni – eller som dagen bukar kallas Junteenth – som en nationell helgdag. Kongressen har med rösterna 415-14 tidigare antaget förslaget och senaten klubbade det enhälligt i tisdags i den gångna veckan.
Grangers ankomst till Texas 1865 firades stort i delstaten. En tidigare slav, vid namn Felix Haywood, berättade i boken “Lone Star Pasts: Memory and History in Texas”: ”Vi gick alla på gyllene moln. Vi var fria. Just så var det, fria.”
När den 19 juni nu blir nationell helgdag är det ett viktigt beslut. USA officiella historieskrivning har dåligt gjort upp med slaveriets och lynchningarnas vedervärdiga historia. Det finns mycket få byggnader bevarade från slaveriets tid, annat än ett fåtal f d slavhyddor och enstaka f d auktionshallar där slavar auktionerades ut. Mig veterligt finns fortfarande inget nationellt museum över slaveriet förbrytelser.
Martin Luther Kings födelsedag, eller första måndagen efter hans födelsedag, är dock sedan länge också nationell helgdag i januari, ”en dag för solidariskt arbete”.
Dessvärre var förtrycket av USA:s afroamerikaner långt ifrån över med Junteenth. Slaveriliknande förhållanden präglade livet för de flesta svarta under 1800-talets sista decennier och första hälften av 1900-talet.
Ku Klux klan fick ett uppsving under och efter första världskriget. 1925 hade organisationen 5 miljoner medlemmar. KKK behärskade tidvis politiken i sju delstater, Oregon, Oklahoma, Texas, Arkansas, Indiana, Ohio och Kalifornien.
Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King gjorde skillnad. men också 2021 införs i republikanskt styrda delstater vallagar som syftar till att försämra de svartas möjligheter att rösta.
En Junteenth dag kan inte göra mycket åt det, men är åtminstone en symbolisk markering.
Fotnot: Läs gärna vidare i min bok ”Från King till Obama. Medborgarrättsrörelsens kamp i USA”, Historiska Media.
Primitiv stuga som användes under slaveriets tid, på Mansfield Plantation i South Carolina.Foto: Sören Sommelius.
Lyssna på Bob Dylans ballad om Emmett Tills död i lilla Mone i Mississippi 1955. Många har betecknat mordet på den 14-årige pojken som inledningen till medborgarrättsrörelsen i USA.
Mordet i Minneapolis av George Floyd, rättegången och den fällande domen mot Derek Chavin, den polis, som mördade honom genom att under över 9 minuter pressa knäet mot hans hals, har sänt chockvågor genom USA, som en påminnelse om den djupt liggande rasismen i samhället och särskilt inom poliskåren.
T v : Emmett till med sin mamma Mamie i Chicago. Till höger: Den mördade fjortonåringen, sådan han såg ut när han låg död i en öppen kista.
Många har jämfört mordet på George Floyd 2020 med mordet på den afroamerikanske tonåringen Emmett Till 65 år tidigare. I min bok om Medborgarrättsrörelsens kamp i USA, ”Från King till Obama”, som i vår åter gjorts tillgänglig som print on demand av förlaget Historiska Media i Lund, handlar ett kapitel om Emmett Till. Jag återger ett kort utsnitt ur det här:
Balladen om Emmett Till
Emmett Till var fjorton år när han den 24 augusti 1955 gick in i Bryant’s Grocery & Meat Market i den lilla staden Money vid Tallahatchiefloden i Mississippi. Han skulle köpa bubbelgum för två cent. Bakom disken stod Carolyn Bryant, en tjugoettårig vit kvinna, gift med affärens ägare, den tjugofyraårige tidigare fallskärmssoldaten Roy Bryant. Paret bodde med sina tre barn i bakre delen av samma byggnad. Roy var inte hemma den här dagen, han körde räkor till Texas.
En fjortonårig afroamerikansk pojke köpte tuggummi av en ung vit kvinna på en liten plats i Mississippis delta. Några dagar senare lynchades han.
Hans stympade kropp hittades i Tallahatchiefloden gyttja. Det blev rättegång. Mördarna frikändes och rökte segercigarrer med sina barn i famnen i rättegångslokalen.
”Twas down in Mississippi no so long ago, / When a young boy from Chicago town stepped through a / Southern door.
This boy’s dreadful tragedy I can still remember well, / The color of his skin was black and his name was Emmett Till.”
En junieftermiddag 2009 kommer jag till Money. Vägen går genom stora majsfält. Jag letar efter en skylt med stadens namn men förgäves. Det är svårt att identifiera platsen som verkar ha sjunkit ner i dammet och glömskan, tror jag, tills jag får syn på en risig lastbil och ett skjul med texten Money Volunteer Fire Department. Nu ser jag också en handmålad sönderrostad skylt som visar vägen till Johnson Chapel, Church of Money, ledd av pastor M A McKinley. En brandbil och en kyrka. Jag är i Money.
Mississippi kallas magnoliastaten. De som är kritiska mot kvardröjande rasism menar att delstaten ligger ”bakom magnoliaridån”. Det är Moneys geografiska och mentala position. Solen bränner, termometern visar trettiofyra grader, ingen vistas utomhus i onödan. När jag lämnar bilen och försöker orientera mig befinner jag mig vid två övergivna hus.
Det ena är en risig låg träbyggnad med två tomt gapande skyltfönster och utskjutande tak. Det måste ha varit en liten bensinstation, i marken finns fundament efter pumpar. Någon tycks bo där, en blå Dodgepickup står parkerad bakom huset.
Bredvid bensinstationen reser sig ruinen av en tvåvåningsbyggnad av tegel och trä, överväxt av grönska, som ett hus som blivit bombat i något krig och gjorts obeboeligt för länge sedan. Huset ser ut som om detskulle kunna falla sönder av sig självt. Taket och övervåningen har rasat in, verandan är nästan borta, nedre delen är igenbommad med plywoodskivor. En skylt varnar för ”Privat egendom”.
Det tar en liten stund innan jag känner igen byggnaden och förstår att jag har kommit rätt. Det här är resterna av Bryant’s Grocery & Meat Market. 1955 fanns här en veranda av trä med några träbänkar i skuggan utanför ingången till affären. På fasaden fanns ett par röda Coca-Cola-skyltar.
Det finns inget som säger något om platsens historia. I USA finns ofta skyltar på platser där historiska händelser inträffat, men inte här, bara en sönderfallande ruin, hetta och tystnad. Vad var det som hände? Varför mördades Emmett Till?
* * *
Emmett Tills mamma Mamie hade själv växt upp i Money Mississippi men liksom många andra afroamerikaner emigrerat från den fattiga och rasistiska södern till ett bättre liv i Chicagos svarta kvarter. Hon hade sänt sin son på sommarlov i Mississippi hos släktingar.
Emmet köpte ett tuggummi i affären. Han stammade lite, hade haft polio som barn och hade svårt att uttala vissa ord, som bubblegum. Den vita expediten fick för sig att han visslade efter henne.
På natten två dagars senare knackade två män på dörren till huset där Emmet sov. Kockan var två på natten. De släpade ut honom, förde bort honom och misshandlade honom till döds. Emmetts döda kropp hittades tre dagar senare i Tallahatchiefloden, en liten bit norr om Money.
Mördarna identifierades – men friades i en rasistisk rättegång av en helvit jury. Emmets mamma förde pojkens döda kropp till Chicago. Mamman har beskrivet det hon såg:
”Men han hade inte kastrerats, som det ryktades. Ena ögonkulan var utriven och hängde långt ner på kinden. I munnen fanns bara två tänder kvar. Man hade slagit en hacka genom huvudet och kluvit skallen från öra till öra, bakhuvudet hängde löst från ansiktet. Halva högerörat fattades. Hon kunde se genom huvudet, genom ett stort hål.Emmett Tills kista glaslock stod i kyrkan fyra dagar. Hundratusen gick förbi kistan och kunde se den döde pojken. Tidningar spred bilder på det mördade barnet över USA. Begravningen ägde rum i en kyrka i Chicago inför tvåtusen människor. 50 000 stod på gatan utanför.”
Pojken som mördades för att han påstods ha visslat efter en vit kvinna blev martyr och jämfördes med ett annat barn, Anne Frank, som föll offer för förintelsen.
* * *
För ett år sedan mördades George Floyd Det finns likheter mellan hans öde och Emmett Tills. En viktig skillnad är trots allt att Floyds mördare i domstol fällts som skyldig av en enig jury.
Fotnot: Avsnittet är hämtat ur min bok ”Från King till Obama”, som alltså kan beställas som print on demand från Historiska Media i Lund.
Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.
USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.
När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”.
Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.
Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.
Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”
På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.
Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare.
Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.
Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.
Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.
Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.
Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).
Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.
Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.
En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.
I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.
Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.
Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.
Desmond Meade till vänster har suttit i fängelse och är nu en aktivist som ska hjälpa folk som suttit i fängelse att kunna rösta i valet. Det gör han bland annat genom att åka runt med en buss i Florida på en ”Free the vote tour” Foto: Pontus Höök
Rösträtt för alla är ingen självklar rättighet i dagens USA, vars demokrati ter sig allt mera kantstött. Inför det kommande valet görs från Trumps republikaner olika riktigt smutsiga angrepp på valprocessen.
I en tidigare blogg berättade jag om de så kallade ”nakna valsedlarna” i delstaten Pennsylvania. Sådana valsedlar utan skyddskuvert kommer att underkännas. Det kan handla om 100.000 underkända valsedlar. Trump tog hem delstaten förra valet med 44 000 rösters mariginal.
I måndagens Dagens Nyheter berättarMartin Gehlin om en än värre attack mot allas rätt att rösta i Florida. Liksom Pennsylvania är Florida en så kallad swing state, en av de delstater där valet i realiteten avgörs – oavsett vilken kandidat som får flest röster nationellt, till följd av systemet med elektorer.
För två år sedan röstade 64 procent av Floridas invånare för att ge rösträtten tillbaka till tidigare fängelsedömda. 1,4 miljoner fängelsedömda hade fram till dess hindrats från att rösta.
Nu har republikanerna i Florida motarbetat lagändringen genom en ny regel som innebär att fängelsedömda måste betala alla sina skulder för att få en röstsedel. Det är ju bisarrt nog varje delstat som bestämmer hur valet ska genomföras i den egna delstaten, vilket öppnar för grova manipulativa specialregler.
Båda reglerna drabbar särskilt delstatens minoriteter, latinamerikaner och afroamerikaner, till följd av lagar och straffregler.
Bakom de nya reglerna står Floridas guvernör Ron Desantis, som står nära Trump. Desantis införde en kontroversiell lag som innebär att fängelsedömda måste betala tillbaka alla skulder relaterade till rättsprocessen för att få rösta igen. Det handlar ofta om skulder på tusentals dollar. Enligt University of Florida förlorade drygt hälften av de fängelsedömda, 774.000 personer, rösträtten igen på grund av den nya regeln.
Floridas tidigare guvernör Charlie Crist, som länge var republikan men nu är demokrat, har själv erkänt att Republikanernas försök att hindra fängelsedömda från att rösta är politiskt motiverat.
– Varför ska folk som har sonat sina brott aldrig mer få rösta? För att många av dem är svarta eller latinamerikaner och tenderar att rösta på demokraterna. Bara därför, sade Crist i en tidigare intervju.
Medborgarrättsaktivisten Desmond Meade låg bakom initiativet att de som avtjänat sina fängelsestraff skild återfå rösträtten.
Under oktober har Meade och ett dussintal aktivister rest runt Florida i en buss med texten ”Låt mitt folk rösta”. De stannar i 40 städer på en månad. De har även dragit in mer än 50 miljoner dollar som använts för att betala tillbaka skulder för fängelsedömda. Hittills har de, enligt Meade, hjälpt 67.000 Florida-bor att återfå rösträtten.
Närmare 50 miljoner amerikaner har post- och förtidsröstat inför valet den 3 november, för att slippa trängas med andra väljare vid valbåsen och utsättas för virusrisk, skriver Svenska Dagbladet.
Men Donald Trump har i månader kritiserat de utvidgade möjligheterna att poströsta och hävdat att det leder till utbrett valfus, att valsedlarna kan stjälas, förfalskas eller manipuleras av hans motståndare.
Det finns inga bevis för att det stämmer, granskningar som gjorts av tidigare val visar tvärt om att risken för valfusk är låg. FBI-chefen Christopher Wray sa i ett utskottsförhör nyligen att den federala polisen inte sett några tecken på komplott mot poströstandet.
Många förväntar sig att Trump vid en valförlust kommer att hävda att poströsterna utsatts för fusk och manipulation – och överföra frågan till domstol, där han genom sin senaste tillsättning i Supreme Court får klar konservativ majoritet med sex domare mot tre liberala.
Allt kan hända i USA om Trump blir omvald på det viset. Ett inbördeskrig kan inte uteslutas.
Desmond Meade driver en organisation som hjälpt mer än 40.000 tidigare fängelsedömda att rösta för första gången. Foto: Pontus Höök
Trumpanhängaren Jennifer Laird, 55, menar att nyheterna ljuger. Enligt henne räddar Trump barn från trafficking – en del av en konspirationsteori som sprids i högerextrema kretsar. Foto: Mattias Lundblad/SvD.
John Lewis i förgrunden slås ner av rasistiska poliser på Edmund Pettus-bron under den stora marschen för rösträtt i Selma, Alabama. Lewis misshandlades så svårt att hans skalle spräcktes, men överlevde. Foto: AP.
John Lewis, legendarisk amerikansk medborgarrättskämpe och demokratisk kongressman från Georgia, avled i fredags 80 år gammal, drabbad av cancer i bukspottskörteln.
Lewis kämpade för afroamerikanernas medborgerliga rättigheter ända till sin död. Han föddes i Troy Alabama 1940 som son till ”sharecroppers” (ungefär statare) och blev en framträdande ledare i medborgarrättsrörelsen redan på 1960-talet.
Några månader efter hans födelse lynchades kycklingfarmaren Jesse Northon 30 km från hans födelsehem. Northon hade tilltalat en polis med hans namn utan att inleda med ”Mister”. Han arresterades varpå en upphetsad mobb angrep och förföljde Thornton, som stenades och sköts ihjäl. Hans kropp dumpades i ett träsk och hittades en vecka senare, omgiven av gamar.
Lewis växte upp i en miljö som präglades av händelser som den nämnda, skriver The New Yorker i en artikel om Lewis eftermäle. Särskilt sydstaterna genomsyrades av Jim Crow-erans råa rasism och segregering.
Påverkad av Martin Luther Kings radiopredikningar flyttade Lewis till Nashville, där han började studera teologi och ickevåldsteori. Han blev snart dissident och medborgarrättsaktivist som slöt upp bakom King.
John Lewi. ,Foto: Paul Marotta
Som aktivist arresterades han 45 gånger och misshandlades än fler gånger av poliser och av vita rasister. Den mest uppmärksammade händelsen var under Den blodiga söndagen, den 7 mars 1965, då han med 600 aktivister marscherade för rätten att rösta. På Edmund Pettusbron över Alabamafloden blev han slagen medvetslös av polis så brutalt att hans skallben krossades. Han trodde att han skulle dö.
Trots händelserna på bron i Selma Alabama som förändrade USA:s historia bär den fortfarande ett Edmund Pettus namn och hyllar därmed en amerikansk senator, en vit rasist och ledare eller ”Grand Dragon” i Alabamas Ku Klux Klan.
Lewis kämpade för medborgerliga rättigheter hela sitt liv. Vid budet om hans död saBarack Obama att den sista gången han ”träffade” John Lewis var under ”en virtuell demonstration där John gav sitt stöd åt unga aktivister under demonstrationerna efter George Floyds död”.
John Lewis går mellan Barack och Michelle Obama över Edmund Pettus-bron i Selma Alabama vid en minnesceremoni.
Martin Luther King och hans hustru Coretta Scott King leder en afroamerikansk rösträttsmarch från Selma i Alabama till delstatens huvudstad Montgomery. Foto: William Lovelace.
USA förvägrar miljoner av sina egna medborgare rätten att rösta, skriver The Guardian, som också retoriskt undrar om USA när så sker kan fortsätta att räkna sig som en demokrati. Inför det amerikanska presidentvalet om ett år inleder tidningen en årslång satsning på att granska det amerikanska valsystemet.
Kampen för afroamerikanernas rösträtt fördes i den amerikanska Södern under 50- och 60-talen av Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Den lilla staden Selma i Alabama hade svart befolkningsmajoritet men bara två procent hade möjlighet att rösta.
King fick stöd av dåvarande presidenten Lyndon Johnson och efter aktionerna i Selma genomfördes nya vallagar 1965. Men 2013 upphävde USA:s högsta domstol röstlagen från 1965 som man hävdade stred mot konstitutionen.
Därmed blev det fritt fram för de lokala delstatsregimerna att återuppta sina historiska och diskriminerande röstlagar, inte minst i de olika delstater som har en dyster tradition av att genom olika regler förhindra och försvåra för minoriteter att delta i valen.
Kings kusin Christine Jordan var 92 när hon kom till sin vallokal i Atlanta, Georgia, för att lägga sin röst i mellanårsvalet 2018, liksom hon hade gjort i varje val de senaste 50 åren. Men i vallokalen förvägrades hon att rösta. Valförrättaren hävdade att han kunde inte se att hon hade registrerat sig, berättade hennes barnbarn Jessica Lawrence efter det inträffade.
Till följd av valmanipulation sjönk det afroamerikanska valdeltagandet i det amerikanska presidentvalet 2016 med sju procent, ”en dödlig attack på demokratin”, skriver Carol Anderson, författare till boken ”One Person No Vote. How Voter Suppression Is Destroying Our Democracy”.
Det finns nu växande bevis för systematiska försök att förhindra allt fler amerikaner från att utöva sin rösträtt, skriver The Guardian.
Rösträttslagen från 1965 innebar bland annat att de federala myndigheterna hade rätt att kontrollera och korrigera vallagarna i de delstater som hade värst historia då det gäller inskränkning av rösträtten. Den möjligheten är nu borta genom Högsta domstolens beslut. Samma stater har därför möjligheten att återgå till något som liknar hur man betedde sig före 1965.
Brennan Center vid universitetet i New York, en icke partibunden organisation som länge granskat rösträtt och röstningsreformer, konstaterade nyligen i en rapport att ”under de senaste 20 åren har en rad stater försvårat röstproceduren”.
Det har skett genom ändrade röstlagar, nya regler för vilka ID-kort som kan användas och genom att minska tiden för förhandsröstning. Man har också begränsat möjligheterna för registrering inför valen, något som drabbat både utsatta grupper och lagt speciella bördor på etniska minoriteter, fattiga, yngre och äldre valdeltagare.
Carol Anderson, författaren till boken ”One Person, No Vote: How Voter Suppression Is Destroying Our Democracy”, har skrivit att valet 2016, när Donald Trump segrade, var en katastrof, då det gällde afroamerikanernas möjligheter att rösta:
Till följd av kraftigt försämrade möjligheter att rösta i 30 delstater sjönk det afroamerikanska valdeltagandet med sju procent. För det republikanska partiet var det en effektiv valvinnarmetod, För USA var det en dödlig attack mot demokratin.”
The Guardian betonar att USA ligger långt efter andra länder, då det gäller valdeltagande. Bara 55 % av amerikanerna röstade i valet 2016, vilket kan jämföras med 67 % i Belgien eller 78% i Sydkorea.
I am a man, Jag är en människa. Demonstrerande soparbetare i Memphis i april 1968. Martin Luther King gjorde deras kamp till sin.
Femtio år efter mordet på Martin Luther King lyfter flera nya böcker fram den vänsterradikale aktivisten, som ville utmana klassklyftorna i USA med sin Poor People’s March.
Martin Luther Kings födelsedag i januari har blivit en nationell helgdag och en dag för ”solidariskt arbete”. I många städer finns monument över honom och gator som bär hans namn, vilket annars mest bara förunnas presidenter. I födelsestaden Atlanta finns ett stort museum över honom. Motellet i Memhips där han mördades den 4 april 1968 är sedan länge ett gripande nationellt museum över medborgarrättsrörelsen.
Allt detta är ju bra och viktigt. Men samtidigt har King stelnat till ett monument och blivit en del av den amerikanska myten.
Det är lätt att bortse från att King under sin livstid var kontroversiell och ifrågasatt, i all synnerhet under under sina siste år, speciellt tiden innan han mördades, skriverAnnette Gordon-Read i New York Review of Books (14/2018).
Många av dagens amerikaner skulle antagligen ha chockerats av det hat som många vita över hela USA kände mot King vid tiden för mordet. ”Många vita gladdes sig över mordet”, konstaterar Gordon-Read.
Hennes essä utgår från en handfull nya böcker om King, utgivna under minnesåret 2018, med fokus på Kings sista år. Efter medborgarrättsrörelsens framgångar ville Martin Luther King då utmana de väldiga klassklyftorna i USA. Han såg också tydligt sambanden mellan ekonomiska orättvisor och rasdiskriminering.
King ville otåligt utmana kapitalismens orättvisor och och planerade våren 1968 ”Poor People’s Campaign”. PPC skulle bli en motsvarighet till medborgarrättsrörelsens triumfatoriska marsch till Washington 1963, med ”I have a dream” – talet.
Nu skulle USA:s fattiga från alla landsändar ta sig till huvudstaden för att kräva en ”omfördelning av den ekonomiska makten i landet.
Soparbetarnas strejk i Memphis rymde för King just detta. Deras löner var urusla, liksom arbetsförhållandena, med långa arbetsdagar, 15 minuters lunchrast och krav på att själva svara för arbetskläder. Dessutom, alla var afroamerikaner.
I mars och april 1968 demonstrerade de under slagordet, ”I am a man”, jag är en människa, bara för att mötas av soldater med dragna bajonetter och av stridsvagnar.
De dagar när King beslutat att sopstrejken i Memphis skulle bli startskottet för PPC blev hans sista. Han mördades med ett enda skott, stående på motellets balkong, ett mord som aldrig blivit slutgiltigt uppklarat.
Om King hade fått leva, vad hade det inneburit för USA, kunde landet blivit något annat? Annette Gordon-Read antyder något sådant med rubriken till sin text, ”What we lost”, Vad USA gick miste om.
King skulle ha fyllt 90 år den 15 januari 2019. Han var bara 39 år när han mördades.
Fotnot: I min bok ”Från King till Obama” (Historiska Media 2010) skildrar jag Kings liv och den amerikanska medborgarrättsrörelsens historia.
1964 hällde en motellägare saltsyra i endast-för-vita-bassängen i Florida när medborgarrättsaktivister badade. 2018 attackerar i Summerville South Carolina en 38-årig vit kvinna en 15-årig afroamerikansk pojke som vill bada.Fortsätt läsa Endast för vita i bassängen, 1964 och 2018→
Martin Luther King mördades i Memphis på Motel Lorraine den 4 augusti 1968. Femtio år senare har USA en president som inte tar avstånd från Ku Klux Klan och USA:s afroamerikaner berövas i dag åter mycket av sina grundläggande rättigheter. Bilden från Kings begravning.Fortsätt läsa 50 år efter mordet på Martin Luther King→
TEJU COLE OM FOTO: Fotot får oss att associera till bilder från 1800-talets slaveri och i vår tid till de hukande fångarna med huvor över ansiktet i Guantánamofängelset.Fortsätt läsa Bomullsplockarna på fängelseplantagen→
