Staffan Sommelius, min tre år yngre bror, gick bort natten mellan lördag och söndag efter en kortare tids sjukdom. Han var under många år rullstolsbunden i sviterna efter en stroke som förlamade hans högra sida och påverkade hans talförmåga.
Jag hade fyra syskon i två kullar, tre halvsyskon och ett helsyskon. När Staffan inte längre finns är jag ensam kvar. Barbro Wåhlin, läkare, var äldst, följd av Torgny Sommelius, journalist och författare till böcker om Jugoslavien och Indien. Torgny omkom i en flygolycka på Trinidad i januari 1963. Klara Stenblomma (tidigare Birgitta Sommelius), dog förra året i sviterna efter covid-19. Hon var en begåvad pianist och gav som ung solokonserter också med Helsingborgs symfoniorkester.
De tre hade vår pappa Ove Sommelius första hustru Katja som mamma, judinna, född Zingerowitch i dåvarande ryska Lettland, kom som flykting först till Paris och sedan till Danmark och Sverige efter den ryska revolutionen.
Ove var under många år chefredaktör för Helsingborgs Dagblad.
Staffan och jag hade samma mamma, Vera, född von Porat (i Köpenhamn).
Staffan var tre år yngre än jag själv, född på samma dag, den 23 oktober. Han blev 77 år. Han var ju en födelsedagspresent till mig, inbillade jag mig länge.
I kretsen av syskon blev han ”den konstnärlige”. Han gick på konstskola i Köpenhamn. Hans debututställning var på ett galleri i Lund, ägt av den mångsidige Helmer Lång. Med åren blev det en lång rad separatutställningar och än fler samlingsutställningar.
I yngre dagar målade han mest nonfigurativa bilder. Fritidshuset i Stora Hult gav honom ett nytt återkommande motiv, utsikten mot väster över havet och Kullaberg på andra sidan Skälderviken. Ateljén i Stora Hult var under många år också en välbesökt minikonsthall under de återkommande Konstrundorna i påsktid.
Staffan fick en särskild profil i tidningsarbetet på Helsingborgs Dagblad som tecknare till ledarredaktionen, med bilder som märktes och även ägnades egna utställningar.
Vi ärvde i 30-årsåldern tillsammans Helsingborgs Dagblad, vilket inte var en enkel uppgift – och som många gånger frestade på syskonrelationen.
Annat var det i yngre dagar – som när vi båda som förskolebarn – innan penicillinet börjat användas – låg isolerade tillsammans, med scharlakansfeber, en oändligt lång månad på epidemisjukhuset i Helsingborg. Alla besök bestod i föräldrar och andra som utifrån knackade på rutorna och vinkade in till sjuklingarna.
Det var bra längesedan nu, ett av många, många starka minnen som dyker upp dagar som dessa – och lämnar efter sig både en känsla av tomhet men än mer av vemod över livets obevekliga gång.
Fotnot: Staffan efterlämnar hustrun Lena och fyra barn, Max, Matilda, Mårten och Maja.
