Kategoriarkiv: Kärnkraft

Kärnkraft, Ulf Kristersson

Nytt utspel om Tidö-kärnkraft

Bildcollage rån Svenska Dagbladet efter Tjernobylkatastrofen 1966.

Ulf Kristerssons högerextrema regering vill lösa den akuta energikrisen i landet genom storsatsningar på kärnkraft. Vid en presskonferens på onsdagen presenterades förslag till ändringar i miljöbalken, den lag som instiftades efter folkomröstningen om kärnkraft och som maximerar antalet reaktorer i Sverige till tio och därtill slår fast att de bara får byggas på vissa angivna geografiska platser.

Kristersson och co vill med den nya lagen göra det fritt fram att bygga kärnkraftverk på fler ställen där det finns företag villiga att satsa på tekniken.

Dessutom utlovar regeringspartierna i förening med sverigedemokraterna i det så kallade Tidöavtalet att staten ska garantera 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk.

Ulf Kristersson och ministrarna i hans regering ser kärnkraften som lösningen på Sveriges alla energiproblem. Sol-och vind kan vi glömma trots att energislagen är billigare, bättre, säkrare och snabbare att få fram. Riskerna med kärnkraft diskuteras aldrig. Dessvärre berördes de knappast av SVT och SR under onsdagens presentationer av kärnkraftutspelet.

Det handlar ju om överlevnadsfrågor. I en krigssituation blir kärnkraftverk tacksamma oförsvarbara mål för en angripare. De är lätta att slå ut med enorma konsekvenser för energiförsörjningen. Därtill kan den radioaktivitet sönderbombade reaktorer sprider göra i dag tättbebodda områden som Skåne och Själland obeboeliga för generationer.

Sådana konsekvenser av kärnkraft berörs sällan eller aldrig av medierapporteringen kring kärnkraftutspelen, än mindre svårigheterna att säkra långsiktig förvaring i säkra lager av det radioaktiva avfallet.

De är oberipligt att medier som SR och SVT inte petar hål på Kristerssons, Buschs och Åkessons med flera naiva halelujastämning.

Ett avtal om kärnkraftsatsningar måste ju dessutom för att vara hållbart också vara blocköverskridande, annars är inga företag intresserade av att satsa väldig belopp i tekniken.

Kristerssons med fleras Tidöavtalspolitik vad gäller mångmiljardsatsningar på kärnkraft är ett politiskt miserabelt utspel. Samtidigt ska Sveriges militära försvar Natoanpassas till två procent av BNP. Varifrån ska pengarna till enbart dessa gigantiska och okloka satsningar tas, från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, undrar jag. Inte heller den frågan berörs i public servicesmediernas rapportering.

Ebba Busch, Kärnkraft, Tyskland, Ukraina, Ulf Kristersson

INGEN NY REAKTOR I BARSEBÄCK

Barsebäck–flygbild 06 september 2014. Foto David Castor/Wikipedia.

Enligt det så kallade Tidöavtalet ger staten 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk. Kärnkraften är enligt den nya borgerliga regeringen lösningen på alla energiproblem. Sol- och vind ska vi glömma, trots att energislagen är billigare och bättre. Vågkraft, vaddå? 

Varför då, jo, kärnkraft ger el alla dagar även om det inte blåser, har det ungefär hetat från regeringens håll, med den mest okunniga och demagogiska argumentering man kan tänka.

Allra först skulle en ny reaktor byggas i Barsebäck. Hette det. Medierna citerade Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper. I slutet av oktober gick hon stort ut med den för (Kristersson och Busch) glada nyheten. Ingen av dem har ens försökt analysera argument för och emot att på nytt bygga kärnkraftverk i Skandinaviens mest tättbefolkade område, trots stort motstånd från befolkningen både på den danska och svenska sidan. Läs mer om mina invändningar mot projektet här: http://www.nyakultursoren.se/?p=15770

Nu visar det sig att den tyske ägaren av Barsebäck inte är ett dugg intresserad av en ny reaktor. I Svenska Dagbladet/TT fredag intervjuas Georg Oppermann, talesman för det tyske energiföretaget Uniper. Uniper är delägare i – förutom Barsebäck under nedmontering – alla Sveriges tre aktiva kärnkraftverk, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. 

Oppermann menar att rapporteringen i Sverige bygger på missförstånd. Krisdrabbade Uniper kommer vid årsskiftet att tas över av den tyska staten, som har beslutat att göra Tyskland kärnkraftsfritt genom att stänga alla rektorer från april 2023.

TT/Svenskan har förgäves sökt energiminister Ebba Busch.

Svenska Dagbladet publicerar de nya nyheterna om Barsebäck på ett uppslag tillsammans med en helsidesartikel om läget för kärnkraften i Finland, under rubriken ”Efter finska kärnkraftsfloppen: Upp till bevis för industrin.”

Till årsskiftet väntas den nya reaktorn Olkiluoto 3 på finska västkusten stå klar, bortåt 14 år försenad. 50 mil norr om Olkiluoto har planerats ett ännu mera försenat kärnkraftverk påbörjat 2007, en reaktor som skulle blivit näst störst i Norden. Här finns bara ”en sällsynt dyr grop”, infrastruktur för sex-sju miljarder, men inget som liknar en reaktor. 

2013 valdes ryska Rosatom som huvudsaklig ersättare i Fennovoima-projektet i stället för tyska Eon som drog sig ur efter Fukushimakatastrofen. Två månader efter Rysslands angrepp på Ukraina bröts tidigare i år kontraktet med den ryske leverantören, formellt på grund av förseningarna och därför att det ryska bolaget inte klarat att leverera vad som utlovats.

Det återstår att se om det blir något nytt kärnkraftverk i Finland över huvud taget.

Danmark, Donald Trump, Kärnkraft, Kärnvapen, Nato, Putin, Skåne, Sverige, SVT, Ukraina

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Danmark, Donald Trump, Helsingborg, Kärnkraft, Kärnvapen, SVT, Ukraina

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.
Kärnkraft, Kärnvapen, Klimat, Kristdemokraterna, Miljö, Ryssland, Sverigedemokraterna, Ukraina

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Demokrati, Kärnkraft, Klimat, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Skolan, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Kärnkraft, Krig och fred, Vindkraft

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

1 kommentar
Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Kärnkraft, Stockholm

Smutsigt politiskt spel om avfallets slutförvaring

Berget under kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun kan bli platsen för 100 000 år av slutförvaring av det svenska radioaktiva avfallet, Rewgeringen tänker lämna beslut i den kommande veckan.

I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.

Infrastruktur, Kärnkraft, Miljö

Marknaden fixar inte elen: Sex ggr mer för strömmen I Skåne jämfört med i norr

1 kommentar
Vindkraftsboomen och nedlagd kärnkraft som inte har ersatts med annan kraft har gjort att balansen i elproduktion mellan norr och söder har försämrats på tio år. Foto: Daniel Costantini/Dagens Nyheter.

Marknadskrafternas undergörande välsignelser har serverats svenska folket i tesked och skopa under de senaste decennierna. Det mesta har gått fel, rejält fel. Skolorna, järnvägen, vården, apoteken …

Frågan är om inte elprisexperimentet hör till de allra värsta. Reglerna för elpriserna på ”den europeiska marknaden” är sådana att brist och stigande priser på naturgas (som inte används särskilt i Sverige) absurt nog har blivit en huvudorsak till skenande svenska elpriser de senaste månaderna.

En annan orsak som utreds i Dagens Nyheter, beror på de fyra svenska elområdena. De har vissa dagar bidragit till att en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning.

Detta i en tid när el står för miljövänlig energi i olika sammanhang.

Svenska elkonsumenter, särskilt i södra Sverige, får därför betala ett besynnerligt högt pris för elen. Det beror, skriver DN, på en konflikt för bortåt 15 år sedan med Danmark, som klagade till EU över att Sverige inte exporterade tillräckligt med el till Danmark och fick rätt av EU-kommissionen, vilken 2010 krävde att Sverige skulle hitta andra sätt att hantera svagheter i vårt transmissionsnät. I november 2011 föddes de fyra elprisområdena.

I en rapport 2012 skrev myndigheten Svenska Kraftnät att marknaden skulle förändras ”när prissignalerna nu tillåts nå fram till marknadens aktörer. Tanken var att elproduktionen i södra Sverige skulle öka, marknaden skulle fixa det. Men marknaden svek. Den sammanlagda elproduktionen i de två södra elområden har minskat med två procent, i de två norra har den stigit med totalt 35 procent.

Därför har vissa dagar har en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning. Det är marknadens fel.

Marknaden skulle också genom bättre konkurrens fixa fler apotek i glesbygden. Det blev fler apotek i Stockholms innerstad, typ. Det skulle bli bättre och mera jämlika skolor. Pyttsan. Det skulle bli fler tågförbindelser. Mellan de större städerna, jo. Men inte till utlandet och inte driftsäkert, sånt tjänar ju marknaden dåligt på.

– Det är uppenbart att prissignalerna inte varit tillräckliga starka för att ändra situationen, utvecklingen har blivit den omvända. Överskottet har ökat där förbrukningen är som lägst och tvärtom. Elmarknaden har inte premierat ny produktion, säger till Dagens Nyheter Ulf Moberg, teknisk direktör på Svenska kraftnät.

Men Vindkraften då, Ulf Moberg, vindkraft till havs är framtidens rena energi. Borde inte marknaden fatta det?

Nej, marknaden fattar inte. Inte heller den svenska militären fattar, de vill ha alla haven för sig själv.

Till det kommer att högernationalisterna tjafsar om ny kärnkraft, fast det vill ju inte marknaden. Slutförvaringen som ska hålla 100 000 år, är ju heller inte löst.

Det märks att de inte gått studiecirkel i energifrågor, vilket alla vi gjorde som för linje 3 inför folkomröstningen mot kärnkraft kämpade mot kärnkraft och som undeer demonstrationerna till Barsebäck skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!

Grafik: Johan Andersson Fakta: Hans Strandberg
Källa: Svenska kraftnät, Nordpool
*Exklusive skatter och avgifter 11 januari 2022
**Här ingår bland annat kraftvärme och gasturbiner
Danmark, Energi, Kärnkraft, Miljö, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Vindkraft

Försvaret får inte stoppa vindkraften till havs

Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.

Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.

Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.

Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att  ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.

Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:

 ”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”

För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.

Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.

Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:

”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.

Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”

Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”

Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:

”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”

Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.