Koreografen Tilman O’Donell fick i december frågan om han för Skånes dansteater kunde göra en föreställning för åtta dansare (och därtill musikern Hendrik Willekens på scen) som kunde ha premiär i mars. De medverkande fick efter pandemins regler inte röra varandra.
Det skulle vara en mobil scenografi på cirkusvis, som kunde snabbt packas upp, fungera en föreställning, packas ihop och transporteras vidare till nästa spelplats.
Sådana har föreutsättningarna varit för Skånes Dansteaters ”The View From Here”. Begränsningens lagar har gällt. Korta och intensiva repetitioner. En avskalad spelplats. En föreställning som i andra konstsammanhangs skulle kunna kallas nonfigurativ eller atonal eller något ditåt. Men som ändå eller just därför blivit spännande som en tiominuters krokiteckning, en skiss visserligen, men ett mästerverk på sitt vis och utifrån sina förutsättningar.
På fredagskvällen var det minsann Världspremiär på ”The View From Here” på Helsingborgs stadsteaters stora scen, omvandlad till både ett slags repetitionslokal och en scen för ett ambitiöst balettkompani som arbetar med dansens grundforskning.
Det är en pandemiströmmad föreställning, men den visas bara för oss som har biljetter till den givna föreställningstiden. (Bra. Men också illa, hade så gärna gått tillbaka och sett om både hela föreställningen och särskilt vissa partier som den magiskt rituella slutscenen.)
På scengolvet är spelplatsen markerad med en vita matta. Utanför den ståt stativ för belysning, där finns sladdar kors och tvär och annat som är ur ”spel”.
Jag ser dansen ur olika perspektiv, hela scenen i publikperspektivet från den för kvällen tomma salongen där annars mer än 500 dansentusiaster borde suttit bänkade. Och aktörperspektivet, sådant de medverkande ser varandra, min upplevelse beror vad jag ser, hur jag ser.
En inledande tystnad bryts efter tio minuter av gutturala skällande röstljud. De medverkande faller in i en gemensam linje, blir en kropp, stående, sedan sittande, sedan vaggande med överkroppen. Koreografen skissar vidare, bryter upp, finner nya rytmiska mönster, i kroppsspråket och stämbandsljuden.
Lite senare sugs aktörerna in i en dance macabre – som nog är en hyllning till livet och de levande. Som främmande språk är både kroppsspråket och röstspråket. Jag har ingen ordbok och det finns inga ord att slå upp, bara att se, lyssna, känna rytmerna rulla genom mig.
Finalen är som en tidernas gryning före språket. En av dansarna är den människa som i människoblivandets urtid reser sig från alla fyra, blir en bakbensstående, söker kroppsspråkets och stämbandsspråkets grammatik.
Nu överdriver jag. Men så kändes det faktiskt.
Det var ju världspremiär i Helsingborg. Och bättre ändå, föreställningen innebar den första dagen för ett framtida flerårigt samarbete som jag tror mycket på, mellan Helsingborgs stadsteater och Skånes Dansteater.
Fotnot: Dansare i föreställningen: Zardoya Abaurrea , Pilar Maria , Matthew Branham, Kit Brown, Samuel Denton, Laura Lohi, Yiorgos Pelagias, Marion Rastouil, och Kristian Refslund.
Koreografi: Tilman O’Donnell, Musik: Hendrik Willekens, Ljusdesign: Thomas Zamolo.
Skånes Dansteater och Helsingborgs stadsteater. Föreställningen gavs den 5 mars och kan inte ses i efterhand.
