Den dag i april 1937 då Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni uruppfördes i Leningrad var en ödesdag i musikhistorien.

Ett år tidigare hade Josef Stalin begett sig till Bolsjojteatern i Moskva, där man gav Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk”, som blivit en stor framgång och spelats hundratals gånger i Sovjet, Europa och USA.

Den 29-årige tonsättaren hade blivit tillsagd att finnas på plats. Han förstod att den operaintresserade Stalin skulle vara på teatern liksom en lång rad partifunktionärer – och förväntade sig att diktatorn skulle bjuda upp honom till sin loge. Så blev det inte. I stället lämnade Stalin teatern innan sista satsen börjat och tog med sig kamrat Molotov och andra av Sovjets mäktigaste personer.

Två dagar senare publicerade partiorganet Pravda en osignerad artikel med rubriken ”Virrvarr i stället för musik”. Ingen behövde tvivla om vem som skrivit texten, det var Josef Stalin själv. Artikeln var inte nådig. Musiken är en vulgär kakafoni, nervös och spasmodisk, hette det. Sista meningen var olycksbådande, ”Detta kan sluta olyckligt”.

Det här var en kuslig tid i Sovjet. Folk arresterades och mördades godtyckligt – eller skickades till gulaglägren i Sibirien. Sjostakovitj syster och svåger arresterades. Men inte tonsättaren själv.

En tisdagskväll i februari är vi ett sextiotal musikintresserade som samlats i Kärnpunktens föreläsningssal på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Musikkännaren Per Nyrén, som ofta introducerar både Kammarmusikföreningens konserter på Dunkers och symfoniorkesterns i Konserthuset, föreläser om Musiken i Stalins Sovjet.

Det handlar den här kvällen om musik och politik, om en tonsättares utsatthet i ett totalitärt och hänsynslöst samhälle. Och om musikens egenart, liksom om tonsättarnas personliga omständigheter. Vårens föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi handlar om 1900-talet, från 20-talets Berlin via mellankrigstidens USA och musikscenen i Hitlers Tyskland till Tysklands ”Zero hour” 1945 – 49.

Sjostakovitj var Sovjets främste kompositör under terrorns värsta år. Han sändes aldrig till Sibirenlägrens fasor. Julian Barnes berättar om hans öde i sin starka biografiska roman ”Tidens larm”, där Sjostakovitj i bokens inledning varje kväll står med packad väska utanför sin lägenhet, beredd på att bli hämtad av Stalins hejdukar.

Vändpunkten blev den femte symfonin. Vid konserten i Leningrad i april 1937 hände något märkligt under tredje satsen. Hela publiken började gråta, så emotionellt laddad är musiken. Sedan stod alla upp, också det hundratal utkommenderade partifunktionärer som satt i publiken. Applåderna ville aldrig ta slut.

– Jag tror att det berodde på att Sjostakovitjs musik uttryckte den förtvivlan som alla de närvarande var förtrogna med, alla hade de mist anhöriga och vänner som förts bort, säger Per Nyrén.

Den här gången var tidningskritiken positiv.

Tonsättaren svarade självutplånande:

”Symfonin är mitt kreativa svar på berättigad kritik.”

Sjostakovitj förblev livet igenom en tyst dissident i Sovjet, lojal med socialismen men kritisk till livsvillkoren i landet. Samtidigt agerade han utåt som en anpassling och uppfattades i mångas ögon som en svikare – för att inte tvingas gå i exil som så många andra sovjetkonstnärer.