Kategoriarkiv: Tyskland

Afghanistan, Dagstidningar, Demokrati, Dödsstraff,, FN, Irak, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Yttrandefrihet

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Antisemitism, Nazismen, Rasism, Tyskland

82 år efter kristallnatten eller Novemberpogromen

En judisk man städar upp efter Kristallnatten eller Novemberpogromen i Berlin, den 9 november 1938. Foto: Scanpix

9 november 1938 genomförde tyska nazister pogromer mot tyska judar som misshandlades och mördades. Deras hem, butiker och synagogor stacks i brand.

På många håll i världen genomfördes på årsdagen manifestationer till minnet av den så kallade Kristallnatten.

Enligt Forum för Levande historia …brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus under Kristallnatten: 

”Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500.”

Hitlers regering gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. 

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Som en ödets ironi föll Berlinmuren samman samma datum, den 9 november 1989, vilket också markerade det kalla krigets slut, en av mänsklighetens största ickevåldframgångar.

Den 9 november är en dag att minnas med största allvar i vår tid, när antisemitisk och rasism och nynazism sprider dig, när mörka populistiska och högernationalistiska grupper åter marscherar, inte bara i flera europeiska länder utan också på svenska gator.

Francis Levy, head of the North Alsacian Jewish community, inspects tombstones desecrated by vandals with Nazi swastikas in the Jewish Cemetery of Cronenbourg near Strasbourg, January 27, 2010. REUTERS/Vincent Kessler (FRANCE – Tags: RELIGION CRIME LAW) Bild: Forum för Levande historia.
Martin Luther King, Medborgarrättsrörelsen, Nazismen, Rasism, Tyskland, USA, USA-valet 2020

Usa kan lära av Tyskland hantera historiens brott

Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.

USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.

När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”. 

Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.

Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.

Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”

På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.

Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning  om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare. 

Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.

Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.

Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.

Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.

Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).

Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.

Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.

En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.

I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.

Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.

Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.

Danmark, Demokrati, EU, Europa, Frankrike, Kultur, Sverige, TV, Tyskland, USA, USA-valet 2020

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

”För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.
Fascism, Fotografi, Historia, Landskrona, Nazismen, Spanien, Tyskland

Historiens fasor och Bilderna i Citadellet

Lesia Maruschack – Maria’s Doll, en bild från hennes Projekt Maria F om svältkatastrofen med fyra miljoner döda under Stalintiden i dåvarande sovjetiska Ukraina. Foto: Sören Sommelius.

Landskrona fotofestival har under alla år haft ett fokus i det snart 500-åriga Citadellet, byggt på den danska tiden som fästning, senare använt som fängelse och särskilt kvinnofängelse under långa tider. Historiens mänskliga lidande sitter i väggarna på de trånga cellerna.

I Citadellet har under tidigare festivaler visats bilder förknippade med mänskligt lidande, förföljelser, våld och folkmord. Jag glömmer aldrig bilderna från Stalintidens brutala utrensningar och mord på dissidenter under åren före det andra världskriget, de visades där på en tidigare festival.

I år visas här verk av fyra fotokonstnärer som med bilder och installationer bearbetar minnen från fyra av världsahistoriens smärtpunkter.

Den spanske fotografen Clemente Bernad har dokumenterat minnen från det spanska inbördeskriget på trettiotalet och av diktatorn Francos otaliga övergrepp, kanske 150 000 döda. Bernads bilder är en viktig påminnelse om det fascistiska Spaniens brutalitet ända till diktatorns död 1981 och den följande övergången till demokrati. Läs mer i Peter Fällmar Anderssons intervju med fotografen i Helsingborgs Dagblad.

Foto: Lesia Maruschak, ur hennes Projekt Maria F, om svältkatastrofen 1932-33 i Stalintidens sovjetiska Ukraina, med fyra miljoner döda. Fönstret i bakgrunden är från den cell på Citadellet där bilden visas.

Lesia Maruschak, född i Kanada, med ukrainska rötter, påminner med sitt Projekt Maria F om svältkatastrofen Holodomor 1932 – 33 i dåvarande sovjetiska Ukraina. Hon har utgått från historiska bilder som bearbetats och särskilt från  ett fotografi av Maria F, en flicka som överlevde svältkatastrofen. Jag ser bilderna i citadellets celler med ljusinsläppet bakom dem från minimala cellfönster. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Belgiske Anton Kusters visar sin installation Blue Skies Project. Genom ett bildspel relaterar Kusters till de 1078 koncentrationsläger som fanns i nazismens Tyskland, från Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet.

Kusters visar inga bilder från lägren. Många av dem är utraderade utan att några spår återstår. Med GPS har han spårat platserna där de fanns – och fotograferat himlen över dem, väntat till han kunde fota en blå himmel. 1078 blå himlar, med lägrens koordinater och uppgifter om hur många som dött där, överlämnar till betraktarens fantasi att fylla i och skapa/återskapa egna bilder från det som skedde under dessa blå himlar.

Årets tema för festivalen är ”Minnets arkitektur”. Det öppnar för olika slags bilder som reflekterar över historien på olika vis. I den vackra konsthallen visas verk av sex fotografer som ”undersöker hur identiteter formas i en postkolonial era”.

En av dem är Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London. Många av hennes bilder är självporträtt, där hon ”föreställer” sin mamma eller sin pappa (som hon aldrig träffat). I en introducerande text får vi veta att hennes pappa reste vidare. Hon växte upp i en upplöst familj. ”Vad gick förlorat? Går det att skapa ett fiktivt familjealbum? Kan man sammanföra det som splittrats i fotografiet?”.

Fotofestivalen i Landskrona bjuder på många starka visuella upplevelser och ger inspiration till att både se och reflektera – och förstås till att ta egna bilder. Det är en utställning med höga ambitioner och ett tillfälle att se bilder av några av tidens främsta fotografer.

Fotnot: En första blogg om Fotofestivalen finns här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12985

Utställningen pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla. Öppet alla dagar 12 – 17.

Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London.Här ett självporträtt där fotografen ”föreställer sin mamma,
Arbetarrörelsen, Finland, Italien, Socialdemokraterna, Storbritannien, Tyskland

FINLAND VILL INFÖRA SEXTIMMARS ARBETSDAG

Finlands socialdemokrater är nu officiellt för att förkorta arbetsveckan för landets löntagare. Nu måste Sanna Marin över- tyga de fyra övriga partierna i regeringskoalitionen innan det kan bli tal om ett skarpt förslag. 
Bild: Francisco Seco/AP/TT

Under den gångna helgen valdes Finlands statsminister Sanna Marin – som också är världens yngsta på posten – till partiordförande för socialdemokraterna. I sitt installationstal upprepade hon sitt krav från valrörelsen om att införa sextimmarsdag i arbetslivet, nu med tillägget att reformen dessutom kommer att gagna arbetare som blivit av med sina jobb under coronapandemin, skriver Tidningen ETC.

Hon menar bestämt att kortare arbetstid både skapar bättre arbetsvillkor för de anställda och högre produktivitet för industrin.

– Vi behöver skapa en tydlig vision och konkreta förslag för hur Finland kan gå vidare mot kortare arbetsdagar och finska arbetstagare mot ett bättre arbetsliv, sade hon i talet enligt euractiv.com.

Med sig har Sanna Marin sitt eget parti SDP. En exakt gräns vid sex timmar ville partiet dock inte dra, utan nöjde sig med att gå med på kortare arbetsvecka och större flexibilitet i arbetslivet. 

Hon måste också komma överens med de fyra övriga koalitionspartierna, vilket inte är givet.

– Det välstånd som kommer att komma ur ökad produktivitet måste delas upp, inte bara mellan ägare och investerare, utan också mellan de anställda, sade hon.

Även i Italien och Storbritannien har tanken på förkortad arbetstid hamnat i medvind. För Italiens del handlar det om chefen för landets nationella institut för socialförsäkringar Pasquale Tridico som föreslagit det som ett vapen mot arbetslöshet. Och i Storbritannien har en grupp parlamentsledamöter framfört att fyradagarsvecka för med sig fördelar inte bara för ekonomin, utan också för miljö, hälsa och för demokratin.

I Tyskland har IG Metall, Europas största industrifack, nyligen lagt fram förslaget som en lösning på både arbetslöshet och de stora strukturomvandlingar som väntar branscher som bilindustrin.

– Genom detta kan jobben i industrin behållas istället för att skrivas av, förklarade IG Metalls ordförande Jörg Hoffman för Deutsche Welle i mitten av augusti.

I Sverige har det inte på lång tid förts någon debatt om sextimmars arbetsdag. Skulle förslaget genomföras i Finland gissar jag att liknande idéer snabbt kommer att slå rot också här.

Fotnot: Sanna Marin har varit Finlands statsminister sedan december 2019, men först nu valts till ordförande för SDP, det finska socialdemokratiska partiet. Hon har drivit regeringskoalitionen vänsterut, framför allt genom höjda pensioner och genom att stoppa några av den tidigare regeringens nedskärningar.

Donald Trump, FN, Italien, Kärnvapen, Nato, Turkiet, Tyskland

Kärnvapenstaternas Kusliga kapprustning

2 kommentarer
ICAN:s statistik över hur mycket olika länder satsar på kärnvapen. USA står för hälften av beloppet, eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar. USA placerar nu ut en ny generation kärnvapen i Europa.

ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, har i dagarna publicerat en rapport om de nio kärnvapenstaternas satsningar på kärnvapen 2019. Det handlar om sammanlagt 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan.

USA:s står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar – eller merparten av kärnvapenländernas ökade satsningar.

USA kommer kanske redan i år att börja placera ut en ny generation ”mindre” kärnvapen, bland annat 20 B 61-12 (bilden underst) i Tyskland, på flygbasen Büchel i Eifelregionen. Deras sammanlagda sprängkraft motsvarar 80 Hiroshimabomber. Samma amerikanska kärnvapen kommer också att stationeras i turkiska  Incirlik och italienska Aviano.

Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”.

De stora kärnvapenländerna efter USA är Kina, Storbritannien, Ryssland och Frankrike.

Nordkorea har nu 35 kärnvapen, Pakistan 160, Indien 150 och Israel 90.

Författare till rapporten är iCAN:s forskningskoordinator Alicia Sanders-Zakre, som också ansvarar för det fortsatta arbetet med ICAN:s kärnvapenförbud.

En majoritet av jordens länder antog ICAN:s kärnvapenförbud i FN:s generalförsamling den 7 juli 2017, med Sverige som ett av de mest drivande länderna. Avtalet, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW), kommer att träda i kraft när 50 länder ratificerat det.

Sverige har dessvärre backat från sin aktiva linje för TPNW och efter upprepade hårda påtryckningar från USA inte ratificerat det.

Alltsedan FN grundades har Sveriges utrikespolitik präglats av lojalitet med FN. Med vägran att skriva på kärnvapenförbudet tycks Sverige valt att prioritera ett framtida Nato-medlemskap framför Förenta Nationerna. Det är djupt beklämmande.

USA placerar kanske redan i år ut en ny generation kärnvapen i Tyskland, Turkiet och Italien. På bilden B 61-12. 20. Tjugo av dessa ”små” kärnvapen kommer att installeras i Tyskland, med en sammanlagd sprängkraft motsvarande 80 Hiroshimabomber.
Demokrati, Tyskland

”Berlin är inte Weimar” – STOR VÄNSTERFRAMGÅNG I SÖNDAGENS VAL I HAMBURG

Valresultatet i söndagens val i Hamburg. Källa ZDF.

I söndagens val (23/2) i tyska Hamburg mer än fördubblade miljöpartiet Die Grüne, De gröna, sitt valresultat, från 11,9 procent till 24,2. I stora delar av innerstaden, med områden som St Pauli, är De Gröna största parti med uppåt hälften av rösterna.

Också SPD, socialdemokraterna, gjorde ett hyggligt val med 39,2 procent av rösterna, trots en nedgång med 6,4 procent. Die Grüne, och SPD får tillsammans en rejäl absolut majoritet, efter att ha fått 63,4 procent av alla röster.

Sannolikt väntar nu en koalition mellan SPD och Die Grüne. Den socialdemokratiske borgmästaren  Peter Tschentscher kommer att kunna sitta kvar på sin post.

Politiskt är det långt mellan Hamburg och Sverige. Det politiska landskapet i Hamburg är helt annorlunda än vad vi vant oss vid i svenska val de senaste åren.

Robert Habeck, en av två partiledare för De Gröna, kallade valresultatet ”fantastiskt” och att säger att partiet är berett att ta ansvar för framtiden, skriver Tidningen ETC.

– Vi har en väldigt utmanande situation för demokratin i Tyskland, och CDU sitter fast med sina egna problem. Det kommer vara upp till oss att ge landet en riktning och förtroende, säger Habeck i tysk tv.

I valet i Hamburg fick Angela Merkels CDU sitt sämsta resultat någonsin, med bara 11,2 procent, en minskning med 4.7 procent. Det är det sämsta resultatet för det statsbärande partiet i något tyskt delstatsval på 70 år.

”Det är en bitter dag för CDU i Tyskland och ett historiskt dåligt val i Hamburg”, säger CDU:s generalsekreterare Paul Ziemiak.

Vänsterpartiet Die Linke gick svagt framåt med 9.1 procent (+0,6). Marknadsliberala FDP hamnade med 4,9 procent under femprocentspärren och fick inga mandat. Också högerextrema AfD, Alliance för Deutschland, minskade (-2,8) men hamnade strax över femprocentgränsen.

I den tyska tidningen Zeit on Line skriver krönikören Matthias Naß att valet i Hamburg ger mycket att glädja sig åt, inte för alla partier men för den tyska demokratin. Rubriken är ”Berlin är inte Weimar” och syftar på den oro för Tysklands demokratiska framtid många hyst efter högerextrema AfD:s framgångar, som kom på skam i Hamburgvalet.

Redan på valdagens kväll stod det klart att vi inte behöver oroa oss för demokratin, skriver Nass. Många vuxna röstade på näringslivsvänliga SPD och ungdomarna på Die Grüne, ”was sonst?” Många jublade och skanderade ”Nazis raus!”, vilket så när blivit fallet, fast AfD med ett nödrop klarade sig över femprocentgränsen.

De Grönas Katharina Fegebank, toppkandidat i Hamburg, och Annalena Baerbock, partiledare, jublar efter valresultatet.
Bild: Kay Nietfeld/dpa/AP
Kärnkraft, Miljö, Moderaterna, Schweiz, Tyskland

Schweiz avvecklar kärnkraften helt

Den schweiziska kärnkraftsreaktorn Muehleberg nära Bern stängdes kort före jul. Händelsen innebär början till en total avveckling av kärnkraften i landet. Bilden togs 6 april 2018. REUTERS/Arnd Wiegmann/File Photo.

Muehlebergs kärnkraftsreaktor i Schweiz stängdes efter 47 års drift ner fredagen före jul, rapporterar nyhetsbyrån Reuters. Stängningen av den första av landets fem reaktorer innebär inledningen av en total schweizisk avveckling av kärnkraften.

Beslutet att fasa ut landets kärnkraft fattades genom en folkomröstning 2017 efter olyckan 2011 i japanska Fukushima, som skapade en debatt över hela världen om säkerhetsriskerna med kärnkraft. Omröstningen innebar också ett folkligt stöd för regeringens planer på att i stället satsa på förnyelsebar energi som vattenkraft, sol- och vindenergi.

Stängningen hyllas av miljörörelsen. ”Kärnkraften var ett stort misstag av Schweiz”, säger Philippe de Rougement, ordförande i gruppen Sortir du Nucleaire. Han menar att kärnkraften försenat satsningar på förnyelsebara energikällor.

– Vi har haft användning av elektriciteten från kärnkraften. Framtida generationer tvingas nu ta hand om det giftiga avfallet. De kommer inte att tacka oss.

Grannlandet Tyskland kommer också att helt avveckla kärnkraften och inte bygga nya reaktorer. Den schweiziska regeringen har deklarerat att man kommer att avveckla de som nu är i drift efter deras beräknande livslängd.

I Sverige har moderaternas Ulf Kristersson det senaste halvåret bisarrt nog gjort svenska satsningar på nya kärnkraftsverk till en profilfråga, trots att alla expertis understryker att kärnkraften är olönsam i dag.

Kärnkraften är inte ekonomiskt bärkraftig i dag. Till det kommer säkerhetsfrågan och inte minst sårbarhetsasspekter. I händelse av krig skulle svenska kärnkraftverk bli ytterst sårbara mål för fientliga sabotage och bombningar.

Antikärnkraftsdemonstranter utanför Muehleberg när Bern på en demonstration 11 mars 2012. REUTERS/Pascal Lauener/File Photo.
Demokrati, Tyskland, Ungern

Privatiseringen i Öst berikade nomenklaturan

Murens fall 2

 Miljöjuristen Zuzana Čaputov, valdes tidigare i år till Slovakiens första kvinnliga president. Timothy Garton Ash ser valet som en positiv utveckling i ett Östeuropa som 30 år efter murens fall 1989 präglas av stor besvikelse över

 En viktig orsak till problemen i dagens östeuropeiska stater är hur övergången hanterades från den existerande kommunismen till ”liberala demokratier”. Det gäller särskilt hur den privata egendomen skulle (åter-)införas, konstaterar Timothy Garton Ash. ”Det är lätt att identifiera alla de misstag som gjordes i den största privatiseringen någonsin i europisk historia”, skriver han. 

Privatiseringen bestod av olika delar. En gick ut på att återbörda egendomar till de ursprungliga ägarna för 40 år sedan, vilket var komplext och gick långsamt. En annan var att locka utländska kapitalister, främst från Västeuropa. En tredje handlade om att privatisera den statsägda egendomen. Det sistnämnda skedde väldigt snabbt i en ”skum” process, Garton Ash använder ordet ”murky”, mörk, skum, dyster ….

 Det fanns inga fungerande lagar. Processen administrerades ofta av ”oberoende domare”. Resultatet blev inte sällan att personer med positioner och goda förbindelser kunde ta för sig av de enorma statsägda tillgångarna, på ett eller annat sätt utan värst mycket till regler.

En av de rövarbaroner ur nomenklaturan som på detta vis berikade sig var Tjeckiens nuvarande statsminister, Gabriel Kuchta.

Länge arbetade denne som informatör för Tjeckoslovakiens hemliga polis med kommunistpartiets utrikeshandel. Kuchtas bakgrund är typisk för de som berikade sig under övergången, konstaterar Garton Ash. Denna skapade en djup känsla av missnöje bland alla de som deltagit i kampen för förändring och såg en djup historisk orättvisa i det som skedde.

Timothy Garton Ash hoppas att de östeuropeiska länderna vågar offentligt konfrontera det som skedde under de mörka åren kring övergången, kanske genom en sanningskommission. Bara så kan sanningen blottläggas om de många kollaboratörer till de gamla kommunistregimerna som snabbt skaffade sig väldiga privata förmögenheter genom att komma över statlig egendom.

Men en sanningskommission kan inte göra något åt andra saker, att det sätt som ”liberalismen” introducerades i öststaterna var i en extremt reducerad form som mest handlade om överföring av statlig egendom i privata händer, inte om demokrati i djupare mening.

Förhållandena är speciella inom det återförenade Tyskland. Det främlingsfientliga partiet AfD, Alliance für Deutschland, har haft stora framgångar i tidigare Östtyskland. Mer än 25 procent röstade på partiet i Saxen, nästan lika många i delstaten Brandenburg. Det beror inte på att de som röstar på AfD är fattiga eller utstötta. 80 procent av de som röstade på AfD upplever sin ekonomiska ställning som ”god” eller ”mycket god”. Här finns inte heller många flyktingar att skylla på.

Röstsiffror i tyska valet 2017 för det tyska främlingsfientliga partiet Alliance für Deutschland, som har sin väljarhbas i f d Östtyskland.

Kanske är det viktigare att många tidigare DDR-medborgare (66 procent) upplever sig som andra klassens medborgare. I dag flyttar många förmögna tidigare västtyskar österut och vill gärna härska över ”urinvånarna”, ungefär som britterna styrde i 20-talets koloniala Indien, skriver Garton Ash syrligt.

Bilden är som synes komplex. Det finns inga quick-fixar till djupgående samhällsproblem. EU har hittills visat sig bedrövligt oförmögen att hantera grova åsidosättande av all demokratisk anständighet. Ändå har det ännu inte gått oåterkalleligt långt, skriver Garton Ash, kanske med undantag för Ungern.

Samtidigt finns det positiva undantag, skriver han och pekar på Slovakien, där  Zuzana Čaputová, en liberal, proeuropeisk kvinna valts till president i ett socialt konservativt och katolskt land, där mycket fortfarande präglas av postkommunismens trauman. 

Fotnot: 30 år har gått sedan Berlinmurens fall och det kalla krigets slut den 9 november 1989. Den tidens förhoppningar om demokrati och fred i en mera enad värld har förbytts till något annat, skriver Timothy Arton Ash i en essä i New York Review of Books. Bloggen är den andra  av två, den första finns här.