Kategoriarkiv: Tyskland

Ebba Busch, Kärnkraft, Tyskland, Ukraina, Ulf Kristersson

INGEN NY REAKTOR I BARSEBÄCK

Barsebäck–flygbild 06 september 2014. Foto David Castor/Wikipedia.

Enligt det så kallade Tidöavtalet ger staten 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk. Kärnkraften är enligt den nya borgerliga regeringen lösningen på alla energiproblem. Sol- och vind ska vi glömma, trots att energislagen är billigare och bättre. Vågkraft, vaddå? 

Varför då, jo, kärnkraft ger el alla dagar även om det inte blåser, har det ungefär hetat från regeringens håll, med den mest okunniga och demagogiska argumentering man kan tänka.

Allra först skulle en ny reaktor byggas i Barsebäck. Hette det. Medierna citerade Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper. I slutet av oktober gick hon stort ut med den för (Kristersson och Busch) glada nyheten. Ingen av dem har ens försökt analysera argument för och emot att på nytt bygga kärnkraftverk i Skandinaviens mest tättbefolkade område, trots stort motstånd från befolkningen både på den danska och svenska sidan. Läs mer om mina invändningar mot projektet här: http://www.nyakultursoren.se/?p=15770

Nu visar det sig att den tyske ägaren av Barsebäck inte är ett dugg intresserad av en ny reaktor. I Svenska Dagbladet/TT fredag intervjuas Georg Oppermann, talesman för det tyske energiföretaget Uniper. Uniper är delägare i – förutom Barsebäck under nedmontering – alla Sveriges tre aktiva kärnkraftverk, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. 

Oppermann menar att rapporteringen i Sverige bygger på missförstånd. Krisdrabbade Uniper kommer vid årsskiftet att tas över av den tyska staten, som har beslutat att göra Tyskland kärnkraftsfritt genom att stänga alla rektorer från april 2023.

TT/Svenskan har förgäves sökt energiminister Ebba Busch.

Svenska Dagbladet publicerar de nya nyheterna om Barsebäck på ett uppslag tillsammans med en helsidesartikel om läget för kärnkraften i Finland, under rubriken ”Efter finska kärnkraftsfloppen: Upp till bevis för industrin.”

Till årsskiftet väntas den nya reaktorn Olkiluoto 3 på finska västkusten stå klar, bortåt 14 år försenad. 50 mil norr om Olkiluoto har planerats ett ännu mera försenat kärnkraftverk påbörjat 2007, en reaktor som skulle blivit näst störst i Norden. Här finns bara ”en sällsynt dyr grop”, infrastruktur för sex-sju miljarder, men inget som liknar en reaktor. 

2013 valdes ryska Rosatom som huvudsaklig ersättare i Fennovoima-projektet i stället för tyska Eon som drog sig ur efter Fukushimakatastrofen. Två månader efter Rysslands angrepp på Ukraina bröts tidigare i år kontraktet med den ryske leverantören, formellt på grund av förseningarna och därför att det ryska bolaget inte klarat att leverera vad som utlovats.

Det återstår att se om det blir något nytt kärnkraftverk i Finland över huvud taget.

Andra världskriget, Förintelsen, Israel, Koncentrationsläger, Nazismen, Polen, Tyskland

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.
Israel, Kärnvapen, Krig och fred, Krigsförbrytelser, Norge, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Yttrandefrihet

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

Mänskliga rättigheter, Ryssland, Stalin, Tyskland

När Memorial krossas går det utför med Ryssland

Poliser för bort en demonstrant som protesterar mot tisdagens domstolsutslag att förbjuda människorättsorganisationen Memorial. Foto: AP/DN.

Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.

Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.

I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.

”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”

Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:

– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.

– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.

Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?

En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.

Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.

Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.

Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.

Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.

Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.

En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.

De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.

En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.

Molotov och Stalin (de båda männen i mitten) vid Vitahavskanalen i ryska Karelen, byggd av slavarbetare, från Vita havet til Onegasjön och Östersjön.
Danmark, Energi, Kärnkraft, Miljö, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Vindkraft

Försvaret får inte stoppa vindkraften till havs

Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.

Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.

Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.

Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att  ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.

Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:

 ”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”

För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.

Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.

Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:

”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.

Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”

Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”

Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:

”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”

Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.

FN, Kärnvapen, Norge, Stockholm, Tyskland, USA

Tyskland Närmar sig kärnvapenförbudet. Målet ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”

Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.

Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.

Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.

”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.

Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.

Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.

Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).

Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.

Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.

Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.

Dödsstraff,, Förintelsen, Israel, Tyskland, USA

Avrättar Arizona med Zyklon-B som i Auschwitz?

How creepy is this? The state of Arizona is bringing back the gas chamber, and the gas they’re going to use is Zyklon-B, the very same poison gas that the Nazis used in places like Auschwitz to exterminate 6 million Jews. Manifestation utanför fängelset i Florence Arizona, där kommande avrättningar kan bli utförda med cyanid/Zyklon-B.

Den amerikanska delstaten Arizona förbereder sig på att återuppta avrättningar i en hjälpligt renoverad gaskammare. Avrättningarna, de statliga morden, kan möjligen genomföras med cyanid, samma gas som användes i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger där den gick under namnet Zyklon-B, rapporterar brittiska The Guardian.

Detta sker i USA post Trump. Avrättningar med Zyklon-B. Fasansfullt.

Anti-death penalty campaigners protest outside the prison in Florence, Arizona, where Joseph Wood was executed. Photograph: AP Photograph: AP.

Dödsstraffet i delstaten har inte används sedan 2014, efter den grymma och uttagna avrättningen av Joseph Wood, som fick en dödlig injektion.

Det tog två timmar att avrätta Wood, som fick 15 sprutor med 750mg vardera av midazolam och hydromorphone, enligt avrättningsprotokollet. Under tiden kippade den dödsdömde alltmer flämtande efter andan, tills han slutligen avled efter svåra plågor.

Gaskammaren som används för avrättningar i Florence i Arizona. Den senaste avrättningen här skedde med cyanid/Zyklon-B 1999. Avrättningen väckte starka protester bland Förintelseöverlevare. Foto:: Mike Fiala/Agence France-Presse.

Senast den dödliga cyanidgasen användes i Arizona var 1999 när den dödsdömde Walter LaGrand, med tysk nationalitet, avrättades med gasen, något som tog 18 minuter och väckte stor upprördhet i Tyskland, med tanke på dess bruk i nazisternas läger.

Auschwitzöverlevare i Israel och Tyskland har protesterat kraftigt mot bruket av cyanid/Zyklon-B som för alltid förknippas med Holocaust.

Under de senaste månaderna har den republikanskt styrda delstaten lagt ner stora summor på att renovera sina avrättningsmetoder. Arizona har satsat $1,5 miljoner på att testa ett nytt medel för en dödande injektion. Man har också, enligt dokument som The Guardian begärt och fått, hjälpligt renoverat gaskammaren, byggd 1949, som tidigare inte befunnits tät.

Man har också köpt in de ingredienser som behövs för att framställa dödande cyanid/Zyklon-B.

Arizona har bråttom att återuppta avrättningarna i delstaten. Man har valt ut två dödsdömda av 115 som väntar i delstatens dödsceller. Den 65-årige Frank Atwood har dömts till döden för mordet 1984 på åttaåriga Vicki Lynne Hoskinson, något som han nekar till. Atwoods advokater sägner att pandemin har försvårat deras möjligheter att söka vittnen. Clarence Dixon, likaså 65 år, hart dömts till döden för ett mord på en student 1978.

The execution chamber at the Arizona state prison in Florence. Photograph: Reuters.
Böcker, Författare, Tyskland

Rilke om hur sorgsenhet kan förändra våra liv

Rainer Maria Rilke. Porträtt av  Paula Modersohn-Becker. Wikipedia.

Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsida Brainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.

”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.

”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.

Rilke skriver bland annat: 

”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”

I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:

”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”

Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948). 

I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:

”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”

Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:

”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.

Den 25-årige Rainer Maria Rilke år 1900. Okänd fotograf. Wikipedia.
Koncentrationsläger, Krig och fred, Nazismen, Polen, Sovjet, Tyskland

På Förintelsedagen: Lägerfångar leds ut ur Auschwitz vid befrielsen

Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.

Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.

Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.

I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:

”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.

Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”

Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).

Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.

Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.

De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.

Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”

Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.

Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.

Fotnot:  På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.

Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.

I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.

Donald Trump, Estland, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Östersjön, Ryssland, Sverige, Tyskland

Har Sverige övergett neutralitetspolitiken?

 Ett av den amerikanska styrkans Osprey-flygplan på Såtenäs i tisdags, motorerna kan vridas så att planet kan landa och starta som en helikopter.Foto: Adam Ihse/TT

”Sverige har övergett neutralitetspolitiken och ska numera kunna försvara oss ’tillsammans med andra’ ”, skriver Mikael Holmström, som bevakar militära frågor i Dagens Nyheter, i lördagens papperstidning.

I en artikel beskriver Holmström hur Sverige från i fredags till mitten av denna vecka till lands och till sjöss deltar i den största övning med amerikanska specialförband som hållits på svenskt territorium.

225 amerikanska soldater deltar, liksom ungefär lika många svenska. I flygövningen deltar också personal från Nato, Tyskland och Estland.

Dessutom ingår understödjande flyg- och fartygsförband som Visby-korvetter och robotjagaren USS Ross. Förutom specialförband från USA:s flygvapen deltar USA-arméns Gröna baskrar och marinens Navy Seals.

Kärnan i övningen är tre stridsflygplan F-15E Strike Eagle, som enligt Wikipedia också kan utrustas med kärnvapen, av typen B-61.

Övningen som nu pågår i södra och mellersta Sverige är ett resultat av Sveriges allt tätare samarbete med USA. Under försvarsminister Peter Hultqvists (S) besök i Pentagon 2017 2017 sade USA:s dåvarande försvarsminister James Mattis till DN: ”Om ni hamnar i knipa, då kommer vi”.

Är Mattis Sveriges hopp? Han kallas allmänt Mad Dog och gjorde sig under i Irakkriget i maj 2004 skyldig till en grovt krigsbrott, när han bombade ett irakiskt bröllop nära gränsen till Syrien. 42 civila slaktades, däribland 11 kvinnor och 14 barn (den så kallade Mukaradeeb-massakern). Mattis sa efteråt stolt att det hade tagit honom 30 sekunder att fatta beslutet om bombningen.

Nå ,Mattis är inte försvarsminister längre, han avskedades av Trump i januari 2019 efter två år på posten. Nyligen utsågs en ny försvarsminister, som karakteriserats som totalt Trump-lojal och som kritiserats av Pentagon.

– Den övning vi genomför med USA är en omfattande övning som handlar om försvaret av Sverige – men ingår i ett samlat säkerhetspolitiskt pussel när det gäller vårt närområde. Det handlar om att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa, fortsätter försvarsminister Peter Hultqvist.

Bidrar en övning av detta slag till ökad säkerhet i Östersjöregionen? Knappast.

Ville man bygga förtroende med Ryssland gör man inte det genom att öva med amerikanska specialförband någon mil från den ryska gränsen (amerikanska soldater har luftlandsatts i Estland under övningen).

Varför ska Sverige bli inblandat i den sortens onödiga provokationer?

Försvarsminister Hultqvist får av DN frågan om USA:s nära samarbete med USA skulle kunna provocera Ryssland. Hans svar är minst sagt aningslöst:

– Det finns ingen som har någon anledning att vara provocerad av vår övningsverksamhet. Utan vår enda ambition är respekt för internationell lag och rätt för oss och de andra länderna i vårt närområde, svarar Peter Hultqvist.

Om avancerade ryska stridsplan hade varit närvarande i en stor militärövning på Kuba eller i Mexiko, kunde USA känt sig provocerat av den? Självfallet.

På plats finns också generalmajoren David Tabor, chef för det amerikanska specialförbandet i Europa.

Tabor skulle kunna tänka sig att vara redo att ingripa i Sverige i et kris- eller krigsskede och säger:

– Om den politiska ordern ges – naturligtvis. Det är vad vi gör: följer våra politiska herrar, svarar generalmajor David Tabor.

Hans politiska ”herre” är ännu nästan 70 dagar Donald Trump.

Har Sverige övergett neutralitetspolitiken som Mikael Holmström påstår? Är Sverige inte längre alliansfritt?

I DN:s digitala utgåva har man hur som strukit formuleringen om Sveriges neutralitet. Ord som neutralitet eller alliansfrihet förekommer inte i texten. Ändå är de dessa begrepp som ifrågasätts nu.