Kategoriarkiv: Miljö

Bertil Englerts magiska jurta hyllar freden, människan och djuren

Konstnären Bertil Englert på en giraffsoffa inne i sin jurta, som på söndag retrospektivt visas på Össjö gård utanför Munka-Ljungby. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts installation ”Jurtan” – med Anna-Clara Englert som medskapare – skapades 1987 och ställdes ut på Össjö gård utanför Munka-Ljungby, som den sista anhalten på en riksomfattande turné till inalles 22 olika utställningsplatser i Riksutställningars regi. 

På söndag den 4 juli 12 öppnas en retroaktiv utställning, med Jurtan på samma plats, i Össjös ”Lilla ridhus”. 

 Det är ett osannolikt vackert utställningsrum. Mitt i finns jurtan och längs väggarna kan därtill ses ett antal av Bertils målningar med anknytning till Jurtans teman.  

En jurta är ett mongoliskt nomadtält, som brukats i årtusenden och ännu i våra dagar kan ses på de sibiriska och uzbekiska vidderna i den asiatiska östern. Bertil Englerts Jurta är ett rum för eftertanke. Det är också en kärnvapenfri zon, vilket markeras direkt innanför ingången. 

Där finns rakt fram som en altarbild, ”Leos ark”, en trärelief med djur och människor på flykt undan undergången, en ark som   seglar för överlevnaden. Ombord finns fredskämpar som Leo Tolstoj, Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Och så djuren: elefanten, åsnan, kamelen, hjorten och strutsen.

Inne i jurtan står också hövding Seattle som redan 1854 Påminde om att ”Vad vore människan utan djuren” och preciserade att ”…allt som händer djuren händer snart människan, allt hör ihop.”

Jurtan innehöll sin tids allra mest angelägna budskap när den gjordes, om freden, om kärnvapenhotet och överlevnaden, om djuren och mänskligheten.  Att träda in i dess kontemplativa rum i dag och slå sig i giraffsoffan blir en stark påminnelse om att det som var ”aktuellt”1987 i dag 34 år senare, än mer ödesmättat i pandemins tid 2021.

Inne av jurtan finns också ett myller av djur både målade på djurhudar på jurtans väggar och gjorda som fågelapplikationer av skinn på golvets runda tovade matta som har en sol med spiralarmar i mitten.

En orm av trä som kan vara på rymmen från det förlorade paradiset tycks hotande ringla in genom dörröppningen, som annars vaktas av Miman, inspirerad av Harry Martinssons Aniara. Den har formen av en speciell kapsel för rockans ägg, som kan hittas ilandfluten på skandinaviska stränder.

Idéerna slår gnistor mot varandra inne i den magiska jurtan. Min känsla är att den är än mer berörande för att inte säga drabbande idag än än när den visades här förra gången. Samma hot mot freden, mot miljön och mot allt levande på jorden finns ju kvar och har förstärkts under åren som gått. Retrospektiven är en viktig påminnelse om att det är sent på jorden.

Jurtan pryds på utsidan pryds av ”antinationella hybridflaggor”. Flaggor från länder som i verkligheten konfronterar blandas provocerande mot varandra som antinationalistiska reptrick, den amerikanska med den sovjetiska, den israeliska med den egyptiska, den indiska med den pakistanska.

Bertil Englerts ”Hela jorden är vårt fosterland”.

Samma sak händer likaså i den stora målningen ”Hela jorden är vårt fosterland”, där den amerikanska flaggan i stället för med femtio stjärnor pyntats med hammaren och skäran, där vapen bryts sönder och nej till kärnvapen-symboler delar utrymme med händer som griper varandra.

Bakom jurtan i ridhuset finns en mindre variant av den fyra meter höga ”Daggmasken” som Kultursällskapet i Ängelholm köpt och som kommer att placeras ut i en central park i staden. Invid skulpturen finns ännu en hyllning till samma lilla varelse, så nödvändig för all odling och för människans överlevnad, ”Regnormarnas dans”, där det kan noteras att regnorm är danska för daggmask.

Fotnot: Bertil Englerts utställning av Jurtan och andra verk pågår 4 juli – 25 juli dagligen 12.00 – 17.00 på Lilla ridhuset vid Össjö går. Samtidigt öppnar herrgårdens sedan 70-talet kulturskyddade omgivningar för en parkpromenad. 

Leos ark, inne i jurtan, Bertil Englerts trärelief som hyllar Leo Tolstoy och andra fredsaktivister som Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Foto: Sören Sommelius.

Vattenskotrar eller Tumlare i Skälderviken?

Foto: Johan Nilsson/TT.

Vattenskotrar har blivit ett växande inslag vid våra kuster. Nu rapporterar HD att Skäldervikens tumlare är känsliga för starka ljud. Hur är egentligen situationen för tumlarna i Skälderviken och Öresund?

Öresund mår allt bättre. Djurarter som sedan länge varit försvunna har återvänt till sundet skrev Aftonbladet redan 2019. I artikeln nämndes både tumlare och tonfisk, som arter som till följd av förbättrad vattenmiljö återvänt till Öresund.

Men många privatpersoner slår nu larm om vattenskotrarnas framfart, ofta av förare utan sjövana, ofta i höga hastigheter och nära kusterna där de även kan utgöra ett hot för kanotister och simmare.

– Både vattenskotrar och motorbåtar går för fort, säger till HD Elin Lygård, naturvårdsförvaltare på Kullaberg, som arbetar med de marina reservaten i Skåne. ”Vattenskotrarna är små och snabba och låter oerhört mycket. De som kör ändrar ofta riktning vilket innebär att varken människor eller djur, som fåglar eller tumlare, i vattnet hinner reagera eller undvika skotern.”

Marinbiolog Kristin Johansson är bekymrad över konsekvenserna för djurlivet. av vattenskotrarnas framfart i Skälderviken.

De senaste åren har hon observerat att allt fler kör vattenskoter i Skälderviken, där hon också är bosatt.

– En motorbåt kör från ett ställe till ett annat, men vattenskotrarna kör runt på samma plats, ibland flera stycken, säger hon.

Tumlare kommunicerar med hjälp av ekolod. De är känsliga för ljudstörningar.

I somras simmade en tumlarkalv upp på Hunnabadet intill pirarmarna i Skälderviken. Den var levande när den hittades med dog innan Kristin Johansson kom fram. Privatpersoner på plats hade observerat hur flera vattenskotrar kört under en lång tid i närheten.

– Jag kan inte belägga det, men min teori är att kalven stressats av skotrarna och simmat bort från sin mamma, säger Kristin Johansson.

Tumlarna är en skyddad art. De små valarna håller till både i vattnet kring Kullaberg och i Skälderviken. Ofta är det hona och kalv som jagar i grunda, strandnära områden.

Står valet mellan tumlare och vattenskotrar i de skånska havsvattnen?

Fotnot: Vattenskoterkörning är endast tillåtet i allmänna farleder och i områden där länsstyrelsen beslutat om undantag från det generella förbudet.

Men vattenskoterförordningens giltighet har ifrågasatts genom en dom från EU-domstolen vilket gör att det i dagsläget inte bedrivs någon tillsyn utifrån reglerna i förordningen.

Foto: MAJA SUSLIN / TT.

Alaskaglaciären har nu blivit en 60 km bred isflod

Berget Denali ligger i Alaska och är det högsta i Nordamerika, med sin högsta topp på 6190 meter. Sjön heter Wonder Lake och ligger norr om och nedanför berget på en nöjd av endast 610 meter över havet.

Muldrowglaciären på norra sidan av Nordamerikas högsta berg Denali i Alaska genomgår dramatiska förändringar. Den senaste månaderna har, skriver New York Times, en 60 km bred isflod förflyttad sig med 30 meter per dag, vilket är 100 gånger snabbare än normalt, mindre än 30 cm per dag.

Den förändrade glaciären uppmärksammades första gången i början av mars av ett överflygande plan. En av piloterna fotograferade de stora sprickor som uppkommit med sin iPhone och spred bilderna, som väckte stor uppståndelse bland glaciärforskare.

Liknande händelser inträffar på ungefär en procent av världens glaciärer varje år, men sällan så kraftigt som här. Orsakerna är här sannolikt förstärkta av den globala uppvärmingen. När de nedre delarna av glaciären smälter har den övre liggande isen har satt sig i rörelse. Men fler faktorer kan inverka. Glaciären ligger i en 2,5 km bred dal och dess is är omkring sex kilometer tjock.

Senast något liknande hände Muldrowglaciären var 1956-57. Den gången förflyttade sig glaciärens is 6 km.

Många bergsbestigare som velat nå Denalis topp har klättrat dit uppför glaciären, vilket inte är möjligt nu.

Berget Denali, även känt som Mount McKinley, är Nordamerikas högsta bergstopp. Berget ligger i Alaska och dess högsta topp är 6190 meter över havet.

Denali bestegs första gången den 7 juni 1913 av en grupp ledd av Hudson Stuck. Dess engelska namn, ”Mount McKinley”, övergavs så sent som 2015 efter ett initiativ av Barack Obama. Hans argument var att berget för ursprungsbefolkningen i Alaska spelat en viktig roll som Denal, som betyder ”den höge” eller ”det höga” på  athabaskiska,  en stor grupp indianspråk hemmahörande i främst i nordvästra Nordamerika.

Men det finns också flera sydliga athabaskiska språk, däribland navajo och de apachiska språken, vilka talas i sydvästra USA samt i den nordvästra delen av Mexiko.

An audio recorder set up to capture the sounds of moving ice.National Park Service.

Kan Helsingborg liksom Lund få ett kulturmejeri?

En ny stor park: Helsingborgs ”Central Park” vid Fredriksdals friluftsmuseum, Fredriksdalsskogen och det gamla mejeriet. Foto: HD.

Mejeritomten som gränsar till Fredriksdalsskogen och Olympia och ligger nära Fredriksdals friluftsmuseum har länge varit ett ”problem” för staden. Minoritetsstyret har velat bygga bostäder på tomten, något som en majoritet i kommunfullmäktige dessbättre sagt nej till.

Men området är ju en tillgång för Helsingborg, inte ett problem. Nu har liberalerna gjort en glädjande helomvändning.

– Varför inte skapa en ny grön lunga. Vi måste ha råd i dessa exploateringstider att skapa fria ytor för helsingborgarna. Låt oss göra en grön oas som Central Park i New York, säger Mats Werne (L), förste vice ordförande stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg, till Helsingborgs Dagblad. Han fortsätter:

– Visst är det en skev jämförelse, men tänk vilka inkomster man fått om Central Park i New York exploaterats. Det är otänkbart att göra så för den ger så mycket tillbaka till invånarna. Det går att tänka på precis samma sätt här.

Werne vill också rädda de gamla byggnaderna på platsen:

– Själva fabriksbyggnaden är i bra skick, trots vandalism. Innan man går vidare och river skulle man kunna se om den går att använda. Ska man göra ett omtag så gäller det att göra det i rätt ordning. Det finns kommunal verksamhet som skulle kunna verka i lokalerna, säger Mats Werne.

Vilka positiva förslag! Man behöver inte jämföra med Central Park (men varför inte!), i levande städer finns ”gröna lungor”, som fungerar som mötesplatser och promenadstråk. När den näraliggande vackra skogen kompletteras med ett grönområde kan helheten bli riktigt fin.

Att bevara äldre fabriksbyggnader och ge dem nytt innehåll kan innebära både ett slags kontinuitet och ett sätt att få fram lokaler som inte är alltför kostsamma. Det gamla mejeriet är ingen skönhet, men skulle kunna bli det i varliga och kreativa arkitekthänder. 

Lunds Kulturmejeri är en hjärtpunkt i den stadens kulturliv. Helsingborgs Kulturmejeri skulle kunna bli något motsvarande!

Helsingborgspolitikernas förslag till satsningar i staden har alltför länge varit inriktade på spektakulära lyxhotell, som mest gjort oss Helsingborgare förbannade, som det på Gröningen eller det i Sofieroparken (vilket dock snabbt försvann från de styrandes önskelista). Påkostade idrottsanläggningar, som Olympias läktare och Helsingborgs Arena, har ofta varit dåligt ekonomiskt kalkylerade och inte minst slukat Dunkersfondernas kapital.

Då är Mats Wernes tankar i ögonhöjd om Mejeritomten något annat, ett förslag som jag tror att många av oss som bor i staden kan ta till oss gillande. En ny lummig park mitt i stan, det har inte varit på tal på länge och känns efterlängtat. Gärna med ett Kulturmejeri.

Kulturmejeriet i Lund. Foto: Kulturportalen Lund, Claes Wahlöö.

Henrik Håkansson vid gränsen natur – kultur

Henrik Håkansson: Installation View of a Tree (Suspended), 2016 // Courtesy of the Artist, the Meyer Riegger Gallery, the Modern Institute/Toby Webster Ltd. Photo by Marc Doradzillo.

Henrik Håkansson har beskrivits som en av de internationellt mest framgångsrika och spännande konstnärerna i sin generation. Oförtrutet har han utforskat samspelet mellan natur, kultur och civilisation i uppmärksammade installationer på utställningar på många håll i världen. Det har handlat om sådant som fjärilars lätthet och fåglars flykt men också om insikten att människan inte som skapelsens krona kan härska över naturen utan ödmjukt måste inse att vi själva som levande varelser är delar av en sårbar helhet.

I dagarna har Henrik Håkansson välförtjänt tilldelats Bildkonstnärsfondens stora stipendium för 2020 på 300 000 kronor. I motiveringen heter det bland annat:

” Under tre decennier har Henrik Håkansson utvecklats till en internationell föregångare inom konstens utforskande av samspelet mellan människa, flora och fauna. Specifika arter lokaliseras, observeras och dokumenteras, för att visuellt kommenteras eller interageras med i starkt drabbande verk. Genom avskalad teknisk och kommunikativ skicklighet, väcker han hos publiken en oförvanskad förundran över skönheten och egenheten i varje studieobjekts tillvaro, karaktär och beteende. Henrik Håkansson förmedlar oförutsägbara nya perspektiv på den biologiska mångfaldens komplexitet – och på människans maktfullkomlighet i relation till den.”

Till stipendiet publiceras en skrift om konstnären med text av Magnus af Petersens, bilder av Lotta Antonsson/Henrik Håkansson. af Petersens skildrar Henrik Håkanssons utveckling som konstnär särskilt genom nedslag i hans viktigaste utställningar.

Han skriver att flera verk under 2000-talet skildrar biosfären, utsatt för någon form av dekonstruktion. Ofta har biosfären representerats av träd, som traditionellt stått för liv och kunskap. På utställningen A forest Divided (Lunds konsthall 2012 visades bara vertikala trädstammar, som i en skog, med rena snittytor delade i mitten.

En senare utställning 2019 på Kode konstmuseum i Bergen, One hundred and One Peaces of a Tree (Norwegian Wood),  bestod av ett enda träd uppdelat i fragment som vart och ett monterats på ett metallstativ. Till utställningen fanns också inspelad fågelsång.

Filmerna Aug 11, 2012 The Symptoms of the Universe Studies (6min 29 sek) visar filmer av två träd som exploderar mot en blå himmel. De har filmats ur sex olika vinklar och med olika hastigheter, från 5000 till 24 bilder i sekunden.

Henrik Hakansson Listening to bird songs in the Monk’s Garden, 2004 Isabella Stewart Gardner Museum, Boston.

Första gången jag såg Henrik Håkansson i aktion var på Venedigbiennalen 1997 där hans installation ”Out of the Black and into the Blue” visades i den Nordiska paviljongen. Där hade han skapat en miljö för fjärilar och besökaren kunde med hjälp av filmkameror i närbild följa hur fjärilar föddes och flög från paviljongen ut i naturen eller snarare parken runt paviljongen.

Han övervakade själv på plats som en fjärilarnas barnmorska det långsamma men fascinerande förloppet, i ett verk som knöt kultur och natur samman verkningsfullt.

I ett tidigt verk, Frog for E.S.T (Eternal Sonic Trance) arbetade konstnären utifrån kunskapen att grodors hörselorgan är inställda på den egna artens frekvens – och försökte få dem att interagera med specialskriven musik. Det var ett av många verk där konstnären studerar och reflekterar över djurvärldens olika livsmiljöer. 

Dunkers kulturhus visade 2004 – 2005 en utställning som utforskade ”vingslagens mekanik och poesi”. På From here to Eternity (Phoenicurus phoenicurus) The Wind Tunnel Sessions visades en stor vindtunnel som byggts av forskare i teoretisk ekologi vid Lunds universitet för att just studera fåglars flykt, ofta med höghastighetskameror.

”Det kan tyckas paradoxalt att Henrik Håkansson är lika nära de romantiska poeterna som de naturvetenskapliga forskarna”, skriver Magnus af Petersens och fortsätter:

”Hans konst bygger på såväl kunskap som inlevelse, kompletterande snarare än motsatta sätt att se världen. … I dag finns inte något hörn av vår planet som är opåverkat av människans framfart – från de smältande isarna kring polerna till öknarna, haven – ekosystem som snabbt förstörs, arter som dör ut – och om man liksom konstnären är född i slutet av 1960-talet är det något man antagligen inte behövt läsa sig till.”

Henrik Håkansson är född 1968 i Helsingborg, utbildad på Konstfack och bosatt i Berlin och Falkenberg. Hans verk har visats på biennalerna i Venedig, Berlin och Saõ Paolo samt på museer och konsthallar världen över.

Fotnot: Bland tidigare stipendiater kan nämnas: 1993 konstnären Ola Billgren, 1994 fotografen Anders Petersen, 1998 konstnären Marie-Louise Ekman, 2004 fotografen Dawid (Björn Davidsson), 2005 tecknaren Joakim Pirinen, 2007 Konstnären Jan Håfström, 2008 Keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, 2012 fotografen Gerry Johansson, 2019 konstnären och serieskaparen Liv Strömqvist.

Henrik HÅKANSSON《Fallen Forest》 2006 Courtesy Galleria Franco Noero, Turin.

Nina Burton om livets och naturens tusen språk

Nina Burton född 1946 är poet och essäist. Foto: Sara MacKey.

De flesta vet att jorden är ett sandkorn i rymdens oändlighet. Om jorden vore en grusbit skulle solen vara ett decimeterstort krocketklot elva meter bort – och närmsta stjärna skulle vi hitta 3 000 km bort. Samtidigt skulle rymdens stjärnor vara fler än vad det finns sandkorn på jordens alla ständer och i dess öknar.

Så ser det ut i vår värld, lite ödsligt, värre än på jorden detta pandemiska år.

Ibland skapar tankar på vårt universums ödslighet ödmjukhet och glädje över det sköra och utsatta livet och över att de molekyler som är jag råkat hamna just där de befinner sig.

Ödsligheten är bara en aspekt. Jag ser ut över havet, det Öresund som vi ser i Helsingborg är en skärva av jordens hav, två tredjedelar av planeten täcks av hav, jorden är ett vattenklot.

Häromdagen läste jag att man genom speciella bojar konstaterat att den globala uppvärmningen drabbat Antarktisk dramatiskt 4000 meter ned i havet.

Våra kunskaper om vad som utspelar sig i havsdjupen är begränsade. Redan Aristoteles misstänkte att de ”stumma” fiskarna samtalade – ”och det tyck faktiskt vara så”, skriver Nina Burton.

Jag har just läst hennes senaste ögonöppnande bok med den långa titeln ”Livets tunna väggar – en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk” (Bonniers). I och omkring det ensligt belägna sommarhuset tar naturen över. En ekorre markerar revir utanför huset. Författaren följer den med kikare till morgonkaffet. Hon gläds åt en flöjtande talgoxe, nu en av Sveriges vanligaste fåglar, vars intelligens jämställts med schimpansers. Med ett barr i näbben pillrar den ut larver ur trädens springor. 

Hon hör jordens vanligaste fågel, tre gånger så talrik som jordens alla människor, besläktad med de djungelhöns Alexander den store tog med sig hem från Indien. Och slår fast att det vi uppfattar som (vanliga) hönors kackel består av bortåt trettio olika läten, däribland olika varningsljud.

Hönor pratar med varandra. Hönor har ett språk. Och naturens många språk är ett av bokens fascinerande teman.

Det finns två korsande spår i bokens upplägg. Det ena är livets gång i och kring sommarhuset, omgivet av övervintrande bin, myror, flugor och frampå våren en riktig fågelkör. Det andra handlar om universum, om livets förutsättningar och uttryck. De båda spåren korsar och befruktar intresseväckande varandra, associationer drar i väg åt olika håll, med författaren som en mångkunnig ciceron och god berättare.

Människan är en ganska tondöv art, berättar hon i förbigående. Vi hör varken övertoner eller de 750 toner en gärdsmyg kan prestera på en minut. Kan fåglar prata? De har inga läppar och kan därför inte säga ”p”. Men i fågelhjärnans nervceller finns språkgener som påminner om våra.

Livets tunna väggar är en bok som jag stryker under i och gärna återvänder till för att lära mer, det finns mycket att tänka vidare på.

Hos levande varelser finns besläktade ljudmönster men ”i olika tempo”. Om en gibbonapas sång spelas på dubbel hastighet påminner det om fågelsång. Spelas den långsammare liknar den valsång, berättar Burton.

Levande varelser lever i olika skalor. En myra upplever världen annorlunda än vi. Men vi lever också med olika tidsmässiga förutsättningar. Ett bi hinner på en sekund uppfatta hundra gånger snabbare rörelser än en människa.

Varje timme frigörs en miljon små hudpartiklar från varje människa och svävar i luften, utan att hon själv är medveten om vad som sker. Med våra sinnen uppfattar vi bara en bråkdel av allt som sker med och omkring oss själva. 

”Gick jag rentav här och älskade livet genom alla former det klätt sig”, skriver Nina Burton på en av de sista sidorna i sin bok. Och det är ju vad hon gör. Hon blir lycklig över insikten att vår jord har tusentals arter hon inte har en aning om och att naturen rymmer tusentals språk hon inte behärskar – och förmedlar den lyckan till mig som läsare.

INDISK TORKA OCH KLIMATKRIS BEKÄMPAS I KERALA MED TRÄDLÅNEPROJEKT

Sheeja CG, a 46-year-old farmer, last month increased her income dramatically by mortgaging 53 of her trees at the local bank, in return for 2,650 rupees (£26.96). Photograph: Ajith Tomy/Thanal

Indien har ett speciellt förhållande till träd. Det var i Indien Trädkramarrörelsen, Chipko Andulan, föddes för länge sedan. I synnerhet bykvinnor gick ut och kramade träden i Mahatma Gandhis ickevåldsanda för att hindra skogsbolagens avverkningar i bergsområden, vilka skapade jordskred och naturskövling och samtidigt rubbade den ekologiska balansen. 

På 1980-talet besökte jag byar i nedre delarna av Himalaya, inspirerad av de svenska aktivisterna Ivo Illiste och Birgitta Göransson som skapade länkar mellan Chipko och Sverige, vilket nog bidrog till att trädkramning också blev en svensk metod för aktivister. 

I en helt annan del av Indien, delstaten Kerala längst i söder, pågår nu ett byutvecklingsprojekt som kretsar kring träd, skriver brittiska The Guardian. Kerala är tättbefolkat (33 miljoner invånare, 860 inv/km2) och bördigt. Här odlas te, kaffe, ananas, peppar, kanel, kardemumma, kakao och förstås kokospalmer. Att vandra i kryddistrikten på Kardemummabergens sluttningar är ett doftrikt äventyr.

De senaste åren har fattiga bönder för extrainkomstens skull huggit ner träd. Den biologiska mångfalden hotas därmed. Klimatkrisen har gjort vårar och somrar hetare i det redan extremt varma Kerala, som ligger bara åtta grader norr om ekvatorn. Tidningsrubriker har handlat om jordskred till följd av skogsskövling, bönder som begår självmord, översvämningar.

I provinsen Wayanad i norra Kerala är den heta årstiden numera ofta fem grader varmare än vad som tidigare var normalt. Det har skapat torka och 25 procent lägre skördar än normalt. Många bönder har huggit ner träd för att försöka kompensera sitt inkomstbortfall.

Delstaten Kerala har nu med stöd av Indiens regering lanserat ett trädplanteringsprogram fokuserat på den lilla staden Meenangadi i Wayanad. Bönder kan ”belåna sina träd” eller plantera nya. En av de som intervjuas av The Guardian är 46-åriga bonden Sheeja CG, som hela sitt liv levt med odlingar av kaffe, kokosnöt och peppar. Hon tog lån på 53 av sina träd i den lokala banken och planterade också nya träd. Efter tre år kunde hon ta räntefria lån på de nyplanterade träden, lån som bara behöver återbetalas om träden huggs ner.

– 300 000 träd har planterats i och kring Meenangadi, berättar Beena Vijayan, ordförande i det lokala styret av staden. 

Keralas finansminister TM Thomas Isaac, lanserade först idéen med syftet att förbättra böndernas inkomster och minska utsläppen av koldioxid. 

– Wayanad har den lägsta per capita-inkomsten i Kerala. Målet är att fördubbla böndernas inkomster, säger Jayakumar C, grundare av miljöorganisationen Thanal som ansvarar för projektets praktiska genomförande. Målet är också att staden ska bli koldioxidneutral, att klimatet ska gynnas påtagligt av trädlåneprojektet.

Trädkramarkvinnor i södra Himalaya från Chipko Andulan. Genom att krama träden ville de skydda dem från skogsbolagens avverkningar. Foto: Times of India.

Engångs lermuggar på Indiens alla stationer

Indiens alla järnvägsstationer ska på sina tehus börja servera te i obrända engångs lerkoppar, så kallade ”kulhads”, i stället för i plastmuggar, läser jag i Times of India, som citeras av Sveriges Radios Ekot. Det är en stor nyhet på många vis.

Indiens järnvägsminister Piyush Goyal lanserade stolt nyheten, vid en invigning av en ny elektrifierad järnväg i nordvästra delen av landet.

–  Vårt mål är att göra Indien plastfritt, sa Goyal. Han berättade att han föredrog te i lermugg och att smaken var annorlunda.

– Lermuggar är bra för miljön och på köpet kan hundratusentals – lakhs and lakhs of potters – krukmakare få jobb med att tillverka dem, tillade han.

Redan serverar man te i lermuggar på bortåt 400 indiska järnvägsstationer.

Inte bara te kommer att serveras i lermuggar utan också ekovänliga maträtter på lertallrikar.

När jag första gången med en skrivmaskin i ryggsäcken besökte Indien under ett halvår 1980 och reste runt hela landet från buddhistiska Ladakh högt uppe i Himalaya till Kanyakumari, Indiens sydspets blev det långa tågresor i fullsatta tåg genom landet. Trängseln var ofta kompakt. Men nästan alla var vänligt nyfikna. Återkommande tog sig teförsäljare – chai, chai … – mirakulöst fram genom mängden av kroppar, följda andra som sålde kryddiga smårätter, som pakoras och samosas och så frukt förstås.

Teet serverades då alltid i lermuggar, engångs lermuggar, som kastades ut genom fönstret när teet var uppdrucket. Jag kan intyga att järnvägsministern har rätt, te i mugg av obränd lera smakar speciellt.

När Indien började göra ekonomiska framsteg och Västerlandet skulle visa framfötterna tog bland det första plasten och plastmuggarna över överallt – också på tågen.

Folk fortsatte att kasta ut plastmuggarna genom de glaslösa fönstrens galler och längs spåren växte drivor av muggar och plastpåsar.

En tid bodde vi i södra Indien hos Thankatchens familj. Vi åt med dem sittande med benen i kors på golvet och kastade på samma sätt som på tågen ut överblivna skal, kycklingben och annat genom den öppna dörren i köket. En meter nedanför tog familjens grisar hungrigt för sig, en och annan gång kom en helig ko förbi och mumsade glatt.

Därför är det så glädjande att järnvägsminister Piyush Goyal satsar på ekologiska lermuggar. Det är bra för både miljö och människor – och som jag ser det ett sätt för Real India att återerövra hopplösa ”västerländska landvinningar”.

Alla krukmakarnas nya jobb gläder jag mig också åt, men bekymras över deras löner.

Krukmakare som tillverkar obrända lermuggar att dricka te i. Från India Today.

En möjlighet för mänskligheten att överleva?

Isen på Grönland smälter i dag fyra gånger snabbare än 2003. Foto: Pauline Askin/Reuters.

När den globala temperaturen höjs med tre grader kan vår civilisation komma att stressas nära en kollaps, skrev Bill McKibben i sin essä utifrån miljöaktivisten Mark Lynas nya bok, ”Our Final Warning: Six Degrees of Climat Emergency”. I en tidigare blogg har jag skildrat bokens förutsättningar och grundteser.

Vid en tvågradig höjning av jordens temperatur smälter så mycket is att 79 miljoner människor kommer att bli hemlösa. Världens städer kommer snabbt att få betydligt varmare klimat. Det kan innebära att norra halvklotets städer (och länder) redan nu ”förflyttar sig två mil söderut” per år, skriver McKibben med en drastisk pedagogisk formulering.

”Logiken” innebär att ett land som Sverige om tjugofem år kan komma att få ett klimat som påminner om vädret på platser femtio mil söderut i dag. Och om ett sekel skulle södra Sveriges somrar kunna bli som de i Nice eller Barcelona.

Tre fjärdedelar av jordens befolkning kommer vid en treradig global uppvärmning mer än 20 dagar per år att drabbas av en hetta på bortåt 50 grader. För New York handlar det om 50 dagar per år, i Djakarta 365 dagar.

Många länder blir då obeboeliga, som större delen av Indien, Pakistan, Bangladesh och östra Kina. Expanderande öknar kan komma att sluka hela regioner, från Irak till Botswana.

Att återvända till det ”normala” från en klimatkris är omöjligt, det finns inget vaccin, skriver McKibben. Han vill ändå inte vara enbart pessimist. Det finns ljuspunkter.

Ingenjörerna har skött sitt jobb, konstaterar han. Priset på solkraft har sjunkit med 82 procent sedan 2010. Vindkraften har blivit nästan lika mycket billigare att producera.

När världen drabbades av covid-pandemin förändrades mänsklighetens livsstil mycket mer än vad vi hade vågat tro över hela planeten. Vi slutade flyga, pendlade mera sällan, många fabriker stängdes. Som en följd härav sjönk utsläppen med tio – femton procent.

Detta tyder på att det mesta av de faktorer som förstör vår jord är inbyggda i de system som styr våra samhällen, avslutar McGibben. Bara genom att angripa och förändra dessa system och samtidigt ersätta fossilbränslen med förnyelsebar energi kan mänskligheten ha en möjlighet, inte att få ett slut på den globala uppvärmningen, men en möjlighet att trots allt överleva.

Fotnot: En tidigare blogg om klimatkrisen finns här:

Miljö och pengar i det blå när flygplatsen räddas

Flygplan från Linjeflyg som flög mellan Ängelholm och Bromma.Bild: Lennart Nygren/SvD/TT.

Ängelholm/Helsingborgs flygplats norr om Ängelholm stängdes helt i slutet av maj efter det att ägaren PEAB den 28 maj beslutat lägga ner flygplatsen. Flygplatsen har länge varit ekonomiskt på nergående. Pandemin och klimatdebatten blev två avgörande skäl till att verksamheten inte gick runt.

Ändå gick sju av elva kommuner i det som kallas Familjen Helsingborg in som nya ägare för tjugo miljoner med ett ytterligare åtagande på 30 miljoner för att säkra de kommande årens drift. Mest betalar Ängelholms kommun, 16 miljoner.

För snart tio år sedan köpte tio nordvästskånska kommuner flygplatsen av statliga Swedavia. Priset var 40 miljoner. Men flygplatsen såldes direkt vidare till börsnoterade byggbolaget för 25 miljoner. Kommunerna kallade rabatten för ”omstruktureringsreserv” men kammarrätten slog fast att det handlade om ”otillbörligt stöd till en enskild näringsidkare”. Någon återbetalning från Peab har det aldrig varit tal om.

Coronaåret 2020 räddar de sju kommunerna flygplatsen, trots ovissheten om flygets framtid och den speciella flygplatsens konkurrensmöjligheter.

I HD tecknar Robert Dujmovic flygplatsens historia under rubriken ”Kommunen tar åter flyget under vingarna”. Han ställer till Robin Holmberg (M), kommunfullmäktiges ordförande i Ängelholm, frågan om det är en så god affär att köpa en flygplats i dessa tider.

Holmbergs svar är att kommunen inte förväntar sig att det hela ska bli en lysande affär men att han och de andra kommunerna vill ”säkra viktig infrastruktur”.

Tåget som är en än viktigare och miljövänligare infrastruktur än flyget har inte gynnats på motsvarande vis. Möjligheterna att från nordvästskåne ta tåget till Stockholm eller österut mot Kristianstad har bara blivit sämre och sämre med åren och fordrar ofta en irriterande och tidsödande omväg till Lund. En gång hetta det i reklamen att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”. Men det var bra länge sedan.

Ängelholms flygplats öppnades för civilt flyg för sextio år sedan, på F10:s flygflottiljs flygfält. Sedan dess har det varit många turer och flygplatsen har varit stängd under coronakrisen, för att nu på eftersommaren försiktigt återuppta trafiken.

Men är det rätt att kommuner ska gynna det miljöovänliga flyget med många som pendlar fram och åter till Stockholm över dagen – när pandemin visat att möten och konferenser kan arrangeras billigare och kanske bättre på distans och både lågprisflyget och kortdistansflyget håller på att spela ut sin roll?