Kategoriarkiv: Helsingör

Demokrati, Flyktingar, Helsingborg, Helsingör, Kroatien, Litauen

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.
Corona, Covid-19, Danmark, Helsingborg, Helsingör, Krig och fred

Moffer med kikaren. Om att besöka Helsingör maj 2021

Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.

En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin.  Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.

Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.

Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.

Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.

Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.

Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.

Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.

Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.

När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.

Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.

Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger,  fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.

I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.

När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.

Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.

Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.
Arkitektur, Danmark, Dunkers, Helsingborg, Helsingör

SeaU:s byggnad skapar nya stadsrum i Helsingborg

SeaU sett från Hamntorget. Byggnaden slog upp portona för besökare på fredagen. Foto: Sören Sommelius.

Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Havssidan av SeaU mot Norra hamnen.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Utsikt från SeaU:s terass mot Tullkammaren, The Tivoli och Järnvägsgatan.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.

Seas och Ångfärjestationen och Rådhuset, sett från Oceanhamnen.
Andra världskriget, Danmark, Helsingborg, Helsingör, Krig och fred

Danska brigaden lämnar Helsingborgs hamntorg

Så här såg det ut när den ”Danska Brigaden” samlades på Hamntorget för att skeppas över till Danmark igen. Foto ur Kulturmagasinet/Helsingborgs museers samlingar.Bild: Lindberg Foto

För 75 år sedan i maj 1945 tog kriget slut i Europa. Nazityskland kapitulerade. Danmark blev fritt efter långa ockupationsår. Den Danska brigaden återvände till Helsingör från Hamntorget, där tusentals helsingborgare samlats för att glädjas över freden, Freden.

I dag tänker helsingborgare sällan på att under andra världskriget gick gränsen mellan krig och fred just här, mellan Sverige och Danmark. Hemma har jag en bit plåt från ett nedskjutet flygplan. När jag berättar att den kommer från ett av tyskarna nedskjutet brittiskt stridsplan som störtade i min farmors trädgård i Laröd har folk svårt att fatta.

Många har inte heller sett de brittiska och tyska krigsgravarna på Pålsjö kyrkogård, alla dessa mest mycket unga män som dödades. Tillsammans med vännen Folke Schimanski, som kom som flykting från Tyskland med de vita bussarna, har jag på fredsdagen många gånger besökt krigsgravarna och lagt blommor på både den engelska och tyska delen.

Under flera år fanns i Sverige Den danska brigaden, som upprättades 1943 av motståndsmän och militära flyktingar och som mest uppgick till 5000 personer. Den 5 maj 1945 kunde brigaden återvända till Helsingör.

På bilden ses soldater ur brigaden med sina fordon på Hamntorget i Helsingborg . Längst bak trängs nyfikna helsingborgare som firar freden.

Det är en märklig bild. Jag ser den i HD som i en artikel påminner om 75-årsjubileet.

Jag var där med mina föräldrar. Begivenheterna på Hamntorget är ett av mina allra tidigaste minnen, jag var tre och ett halvt år. En dansk soldat lyfte mig högt upp – och så fick jag en dansk vimpel av honom.

Vimpeln satt i alla år på väggen i mitt pojkrum, tillsammans med andra vimplar från platser jag varit på med min familj, Borås, Marstrand, Æröskøbing …

När jag nu ser bilden upptäcker jag att det på personbilen allra längst fram hänger en likadan vimpel som den jag fick. Fanns det vimplar på alla bilar, jag kikar noga men ser inga. Kan det vara ”min vimpel” på bilen i bilden?

Vad hände med soldaten som gav mig vimpeln? När brigaden kommit till Helsingør tog soldaterna tåget till Köpenhamn, där de skulle inkvarteras på olika ställen. Brigadens väg hade i förväg avslöjats i radio och tidningar.

Fjärde bataljonen var på väg mot Matthæusgades Skole, då den oväntat blev beskjuten från kringliggande tak av danska nazistkollaboratörer. 14 sårades, tre dog omedelbart, Menig 308 Hirsch Leib Zneider,  menig 236 Freddy Helge Otto Mønsted og menig 4088 Arne Olesen.

 Brigaden hade under åren i Sverige tränat urban krigföring och ”nedkämpade” på tjugo minuter fienden, fem dödades och fyra togs som fångar. På platsen för attentatet, i korsningen ,mellan Jagtvej/Rantzausgade, finns i dag ett minnesmärke över händelsen.

Större delen av brigaden upplöstes den 10 juli 1945. Personal från brigaden fick därefter ansvaret för att röja de minfält som tyskarna lagt ut längs Væstkysten.

Detta arbete skildras i en otroligt stark dansk film ”Under sanden”. De som gör det livsfarliga och dödliga minröjararbetet är tonåriga tyska krigsfångar, under kommando av hårdföra danska befäl. Med bara händerna tvingas tyskarna gräva fram minor ur sanden. Det handlade om 2000 fångar som röjde cirka 70 000 minor. Hälften av de tyska pojksoldaterna omkom eller blev illa skadade.

Men det är en annan historia.

Helsingborg, Helsingör, Kollektivtrafik

HH-färjornas biljetter 25 procent dyrare

 

Färjebiljetten från Helsingborg till Helsingör höjs på söndag med 25 procent, från 48 kronor till 60 kronor, skriver Helsingborgs Dagblad. Samtidigt höjs biljettpriset över Öresundsbron, men mycket mindre. Det får till följd att en resa från Helsingborg till Kastrup går upp från 205 kronor till 215.

Höjningen innebär att tågen över Öresundsbron nu är dyrast i Europa, enligt Union Internationale des Chemins de fer, UIC, som regelbundet kartlägger biljettpriser längs 103 järnvägssträckor i Europa.

De näst dyraste sträckorna återfinns i Storbritannien och Österrike. På fjärde plats ligger sträckan Göteborg – Stockholm, där dock biljettpriset är mindre än hälften av priset över Öresundsbron.

Från Skånetrafiken förklaras de höjda priserna på valutaförändringar i kursen mellan svenska och danska kronor. Inget nämns om orsaken till prishöjningen på HH-färjorna.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh protesterar mot höjningarna. Hon anser att biljettpriserna över Öresund snarare bör sänkas.

– En integrerad arbetsmarknadsregion kräver både smidiga och billiga resor. Verkligen ett tråkigt besked för Öresundspendlarna, skriver hon på sin Facebooksida.

Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Helsingör

Helsingborg – mötesplats för nordisk kultur

I förra veckan avled Arne Johansson som under decennier drev tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Hur vore det att i Arne Johanssons anda göra ett nytt försök att ge Helsingborg en nordisk identitet?

För oss som växt upp i Helsingborg var staden länge framförallt en gränsstad, i skärningspunkten mellan det svenska och det danska. Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut 1989 följde Schengenavtalet ur tanken om ett gränslöst och fredligt Europa – och snart försvann allt vad gränskontroller heter i HH-städerna. I samma veva byggdes Öresundsbron.

För Helsingborgs del innebar det att stan förlorade sin identitet som gränsstad. Visserligen satsade staden på kunskap och kultur kring millennieskiftet (Campus och Dunkers), men det var föga uthålligt.

Under decennier drev Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker någon gång i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson och många andra. Och Arne prisade dem alla med vackra tal – och de som kom fjärran ifrån läppjade med förtjusad förfäran på blodig svartsoppa. Mötet med oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som blivit en institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Helsingborgs Dagblad har övertagit Bokens dag och gör det på sitt vis, utan nordiskt perspektiv.

Nu finns Arne inte längre bland oss efter att ha avlidit förra veckan. Han var en klippa inte bara i Helsingborgs kulturliv utan också i uppväxtårens Klippan. Med sin entusiasm och envishet förkroppsligade han den nordiska tanken

Hur vore det att i Arne Johanssons anda göra ett nytt försök att ge Helsingborg en nordisk identitet?

Helsingborgs konstförening arbetar i den traditionen och öppnar i november för andra gången en Nordisk salong på Dunkers. Hur vore det med en återkommande nordisk skulpturfestival i Sofieroparken? Och förstås nya Nordiska filmdagar, en minifestival med möjlighet att växa i en tid när bara en bråkdel av all film som produceras i de nordiska grannländerna når svenska biografer.

Bilden: Nordiska Bokens dag 2013 i Helsingör med bland andra Jan Guillou och (t h) samtalsledaren Per Johansson.

Fotnot: Johan Malmberg porträtterade i lördags Arne Johansson på HD:s kultursida .