Sommaren 2016 fick Sverige nya sedlar. Redan då frågade många sig om det finns plats för kontanter i ett framtida samhälle? Foto: JESSICA GOW / TT/SR.
Färsk statistik från SCB visar att många svenskar nästan helt har slutat använda kontanter. Idag är nära 99 procent av de pengar vi använder helt elektroniska, skriver Svenska Dagbladet/Näringsliv.
Kontanternas andel av penningmängden är rekordlåg: bara 1,33 procent, eller 62 miljarder kronor. Det är den lägsta nivån som uppmätts i Sverige hittills. Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB, säger till tidningen att det är unikt.
– Sverige är ledande i digitala betalningar. Det är många centralbanker i världen som tittar på oss.
Bergqvist tror att det finns två huvudanledningar till att övergången från mynt och sedlar till digitala betalningsmedel gått så fort.
Han tror att Swish spelat en stor roll och att det också beror på att svenskarna gärna använder ny teknik. Under pandemin fanns, menar han, en rädsla för att använda sedlar som skulle kunna föra smitta med sig.
Det finns många fördelar med det (nästan) kontantlösa samhället, men också uppenbara nackdelar. För alla de som är teknikovana ställer det till trassel att mötas av skyltar ”Endast kortbetalningar”. Detsamma gäller alla de småskaliga sammanhang där mynt och sedlar spelat en roll. Får småskolebarn digital veckopeng? Loppisar och restauranggarderober? Kaffet på ett föreningsmöte eller en föreläsning? Och vad händer med vår känsla för pengars värde när vi inte ser vad vi gjort av med förrän på den månatliga listan från banken?
Men det finns betydligt värre scenarier. ”Vad gör vi om någon drar ur sladden”, frågar sig Robert Bergqvist.
I början av juli drabbades Coop av en it-attack som medförde att de flesta av kedjans 800 butiker under flera dagar inte kunde ta emot kortbetalningar. Coop uppges ha förlorat över 100 miljoner på cyberattacken.
Det finns ännu värre scenarier. Vad händer om cyberbanditer eller fientligt sinnade stater samtidigt slår ut internet och betalningssystemet? Om just-in-time-leveranser blockeras och vi inte kan använda vare sig kort eller de pengar som finns på bankkonto? Samhället är mera sårbart än någonsin. Illasinnade kan ställa till med större skador än vi i dag kan ana. Ändå är fokus då det gäller försvaret så inriktat på militära åtgärder, kanoner och soldater.
Många ogillar att kontanterna marginaliserats. Vid en undersökning gjord av Riksbanken var hälften av alla i åldersgruppen 65 – 84 negativa, liksom 37 procent av alla mellan 45 och 64 och 30 procent av 25 – 44-åringarna.
Riksbankens möjligheter att påverka ekonomin minskar när kontantanvändningen sjunker. Många centralbanker i Europa diskuterar nu införandet av en ”e-krona”, en elektronisk valuta, som garanteras av centralbanker och inte av privata banker. I Sverige har förre moderatledaren Anna Kinberg Batra i uppdrag att analysera behovet av e-krona, en utredning som ska ligga klar den 30 november 2022.
Alexandra Waluszewski, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och expert på organisationsteori.
Coronakommissionen avslöjade stora brister i äldreomsorgen, skriver på Göteborgs-Postens debattsida Alexandra Waluszewski, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och expert på organisationsteori.
Det beror särskilt på att man för äldreomsorgen använt ”modeller hämtade från näringslivet”, särskilt från ”New public management” (NPM), hämtade från näringslivet, tillsammans med Lagen om Offentlig upphandling (LOU) men på ett sätt som har väldigt lite likheter med vad kvalitetsmedvetna och effektiva företag gör, skriver hon.
De båda kombinerade principerna har banat väg för ett ” kvalitetsfrånvänt kostnadsfokus som inte står gig-ekonomin efter”, skriver Alexandra Waluszewski. Hon undrar vidare:
”Varför utrustas offentlig sektor med en sådan avart av styrning? En modell som reducerar den enskilda människan, dess sjukdomar, mediciner och behov av omsorg till en ”pinne” som undersköterskan, psykologen och sjuksköterskan förväntas avverka på en viss tid.”
Resultatet har blivit förödande för äldreomsorgen.
”Vare sig NPM eller LOU premierar långsiktig kvalitetsutveckling. De premierar låga kostnader till priset av låg kvalitet – vilket inte är detsamma som kostnadseffektivitet, speciellt som det tenderar dra stora resurser till övervakning, dokumentation och kontroll.”
Äldreomsorgen ekonomiska styrsystem som en grotesk variant av gig-ekonomin har skapat den vård Sverige har i dag. Inte mest tydligt har det nog blivit i några av de större regionerna som Stockholm och Skåne. Priset blev hög dödlighet inom äldreomsorgen särskilt under våren 2020.
En viktig åtgärd ett år senare har varit att prioritera de som bor på äldreboenden dår det gäller coronavaccinering. Ännu viktigare och svårare blir utmaningen nu, att göra om de ekonomiska styrsystemen för äldreomsorgen, att satsa på kvalitet och de boendes människovärde.
Alexandra Waluszewski menar inte att det är fel att ”plocka modeller från näringslivet”, men att det i så fall borde handla om företag som jobbar med komplexa processer och som satt kvalitetsutveckling främst.
” Borde man inte lära av dem som genom systematiskt förändringsarbete år efter år lyckas leverera varor och tjänster av hög kvalitet, som lyckas attrahera, vidareutbilda och behålla personal, och som har förmåga att anpassa sig till de krav och spelregler som ställs av det omgivande samhället?”
Irene Svenonius, finansborgarråd i Region Stockholm. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN/Expressen
Finansborgarrådet Irene Svenonius, M, gav på ett möte i våras de övriga deltagarna några minuter på sig för att ställning till en order på ett andningsskydd. Prislappen var 270 miljoner. Till Expressen säger hon nu att hon är stolt över hur regionen lyckades säkra tillgången till skyddsutrustningen under våren.
– I kris måste man som ansvarig våga fatta beslut, även snabba beslut, för alternativet skulle kunna vara förödande. Det är bra att en så pass stor del av regionstyrelsen insåg det.
Luftfiltertillverkaren Camfil hade i samarbete med Region Stockholm byggt upp en egen produktion av andningsskydd, samtidigt som de på regionens uppdrag testat och dömt ut konkurrenters andningsskydd.
Men Camfils tester var inte auktoriserade. Mitt i den värsta pandemin stoppade Socialstyrelsen närmare 270 000 andningsskydd. En månad senare godkände dock ett oberoende, auktoriserat testinstitut andningsskydden.
Den socialdemokratiska partigruppen deltog inte i besluten och valde att lägga ner sina röster, när förslaget om kvartsmiljardköpet väcktes på sittande möte, utan föregående beredning.
– Vi fick se avtalet och handlingarna inför beslutet precis före mötet. Bedömningen blev därför att vi inte på ett seriöst sätt kunde ta ställning till avtalet och vi deltog därför inte i beslutet, säger Aida Hadzialic.
Hon är starkt kritisk till hur regionens styrande politiker har hanterat ekonomin under pandemin.
Enligt Karolinska universitetssjukhuset har Camfil anlitats vid ett 40-tal tester under våren. Vid 24 tillfällen har leveranser från konkurrerande bolag underkänts.
Testerna pågick samtidigt som Camfil förhandlade om att själva lägga om produktionen och sälja in samma typ av skydd.
Oppositionsregionrådet Hadzialic tycker att det är bra att regionstyrets ekonomiska politik nu synas.
– Regionens ekonomiska hushållning är under all kritik och jag välkomnar att upphandlingar i regionens regi granskas, säger hon, och säger sen:
– Jag förutsätter att finansregionrådet Irene Svenonius besvarar alla frågor och reder ut alla oklarheter. Det är hon skyldig stockholmarna.
Det rådde en helt exceptionell situation där normala spelreglerna inte gällde”, skriver Karolinskas presstjänst i en kommentar och tillägger:
”Panik är ofta en god marknad för de som vill tjäna pengar på andras nöd”.
Trettio procent av den svenska läkarkåren är ”utrikes födda”, de flesta med flyktingbakgrund.
Peo Hansens dotter har ont i foten. Pappan tar med henne till en vårdcentral. I en korridor där möter de tio läkare, sju har utländska namn, varav tre muslimska.
Så inleder han sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i VERKLIGHETENS SVERIGE?”, publicerad i nyhetsmagasinet ETC i fredags, samma dag som en kommitté håller ett sista möte för att nå en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitisk överenskommelse.
Peo Hansen. Bild: Nedžad Mešić.
”Varför då?”, undrar Peo Hansen, som direkt slår fast att argumentet inte kan vara ekonomiskt.
Som professor i statskunskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet har han vissa förutsättningar att ha koll på det, inbillar jag mig.
När det gäller den svenska läkarkåren är i dag över trettio procent ”utrikes födda”. Få andra länder i världen är lika beroende av invandrade läkare som Sverige.
Vem är det förresten som städar sjukhusen, städar Sverige? 2018 var 60 procent av Sveriges städare utrikes födda.
Så ser Verklighetens Sverige ut, skriver Peo Hansen. Sverige är för en rad samhällsbärande funktioner helt beroende av utrikes födda, flertalet med flyktingbakgrund.
Enligt socialstyrelsen är 28 procent av alla som arbetar inom äldreomsorgen utlandsfödda, i Stockholms län hela 55 procent. Men i debatten ”fortsätter etablissemanget att tiga om flyktingarnas avgörande insatser” inom den svenska äldreomsorgen” och sjukvården. I stället kan de höras snacka om språkproblem hos personalen.
Men skriver Hansen hittills har skuldfrågan om covid-19 inte blivit en invandringsfråga: ”Det är som om det fortfarande finns tillräckligt med flockimmunitet mot den sortens dumheter”. Tyvärr är det inte så enkelt.
Under decennier har ekonomer i Sverige och utomlands hävdat att ”flyktingar är en kostnad och en finansiell börda för samhället och välfärdsstaten”. I stället förhåller det sig tvärtom att ”flyktinginvandringen bär upp Sverige”, skriver Paul Hansen:
”Eller skulle Sverige stå stadigare om samhällsfunktioner som redan lider av stor personalbrist avlägsnade all personal med flyktingbakgrund? Skulle kommunerna gå mindre på knäna om de hade ännu större personalbrist i omsorgen?”
Fotnot: Mer om Peo Hansens essä i en kommande blogg.
Brasiliens President Jair Bolsonaro of Brazil hälsar anhängare i Brasilia i söndags utan social distans. Foto: Evaristo Sa/Agence France-Presse
De fyra stora länder där antalet covid-19-smittade har ökat snabbast är Brasilien, USA, Ryssland och Storbritannien, konstaterar The New York Times.
Gemensamt för de fyra länderna är att de leds av populistiska manliga ledare som vill framstå som antielit och anti-etablissemang. Det finns givetvis skillnader mellan de fyra, Jair Bolsonaro, Donald J. Trump, Vladimir V. Putin ochBoris Johnson, och deras länder, noterar NYT.
Men gemensamt för dessa ledare är att de ideologiskt står för en radikal högerilliberal populism, fortsätter tidningen, som relaterar till en en nyutkommen bok “How Democracies Die”, skriven av två Harvardprofessorer, Daniel Ziblatt och Steven Levitsky.
Den höga smittospridningen i dessa länder är ingen tillfällighet. Höger-illiberala populister har en tendens att avvisa vetenskapliga rön och lansera konspiratoriska teorier.
– Mycket ofta angriper de intellektuella och experter av alla slag, säger Steven Levitsky till NYT. De hävdar att de själva besitter ett slags suntförnuft-kunskap som experterna saknar.
I Brasilien avskedade Bolsonaro sin hälsominister och har angripit delstaternas ledare och krävt att de ska slopa inskränkt rörelsefrihet. I USA avvisade Donald Trump under två månader experternas slutsatser och menade i stället att ”viruset kommer att försvinna som genom ett mirakel”. I Storbritannien uppmanade Boris Johnsons regim i det längsta medborgarna till att fortsätta träffa varandra, också när andra länder stängde ner.
Alla de fyra nämnda politiska ledarna fortsatte i det längsta att skaka hand med folk och är för macho för att själva visa sig i skyddsmask.
Vladimir Putin skakar hand med Denis Protsenko, chef för ett nytt sjukhus i Moskva, där coronasmittade patienter vårdas. Foto: Anadolu Agency/Anadolu Agency.
Det finns undantag.Viktor Orban i Ungern och Rodrigo Duerte i Filippinerna är båda illiberala populister men reagerade snabbt på pandemin. Båda herrarna har använt krisen som en ursäkt för att ytterligare slå till mot opponenter.
President Trump på flygresa i måndags. Foto: Doug Mills/The New York Times.
Boris Johnson och Turkiets Erdogan har sent omsider börjat ta viruset mera på allvar. Men i USA har Donald Trumps reaktioner ofta skiftat från dag till dag. Hans politik har också motverkats av det federala systemet där delstaternas guvernörer fattar många beslut.
Thomas Hale från brittiska Oxforduniversitetet har forskat på hur kraftig virusspridning hänger samman med politiska ledares reaktioner.
– Ofta har de ledare som reagerat långsamt pekat på behovet att skydda den ekonomiska tillväxten i landet. De motsägs av många ekonomer, som menar att den snabbaste vägen tillbaka till normalitet bygger på att snabbt kontrollera virusets spridning.
Han tror att populistiskt styrda länder kommer att få stora svårigheter framöver.
– Vi ser nu den första vågen av pandemin. Men det kommer att bli en lång färd tillbaka till normalitet. Min starka känsla är att länder med robusta regimer kommer att vara de som klarat sig bäst vid dagens slut.
Kurvor över antalet ny Covid-19-fall per 100 000 invånare i de 29 länder i världen som har störst befolkning. Johns Hopkins University, World Health Organization.
Arbetare utanför en tegelfabrik i Katmandu, Nepal. Tusentals indiska migrantarbetare kommer årligen till Katmandudalen för att arbeta i tegelindustrin. Bild: Niranjan Shrestha/AP
Människor har i alla tider migrerat för att skapa sig ett bättre liv eller försörjning. Pengarna som migrantarbetare skickar hem, så kallade remitteringar, kan förändra livet för familjer, hela byar och till och med länder.
Lisa Åkesson, professor vid Göteborgs universitet, intervjuas av TT i en artikel som bl a publicerats i Göteborgs-Posten om vilken roll migranternas hemskickade pengar spelar i världsekonomin. Förutsättningen för intervjun är smått sensationell. För första gången i historien överstiger nu de summorna värdet för alla utländska direktinvesteringar globalt. Och då känner man inte ens till alla flöden.
Remitteringarna är i dag också mångdubbelt större än världens samlade bistånd. Skillnaden är förstås att biståndet ofta är inriktat på att förändra och effektivisera institutioner, genom demokratiprojekt eller välfärdssatsningar. Något som förstås också kan skapa korruption.
– Remittering betyder väldigt mycket för väldigt många människor. För vissa mottagare kan det vara en garant för att köpa mat och hälsovård samt att betala för barns utbildning, säger Lisa Åkesson.
Hos de hushåll som tar emot remitteringar har man sett en lägre barnadödlighet och att barnen går längre i skolan, speciellt flickor. Därför har också Världsbanken länge förespråkat remitteringar som ett sätt att lyfta länder ur fattigdom.
Att resa iväg för att arbeta utomlands är inget som de allra fattigaste kan göra. Remitteringar kan därför bidra till att öka den socioekonomiska ojämlikheten i ett land.
Samtidigt är påfrestande att leva som migrantarbetare.
– En del känner att det ställs övermänskliga krav på dem. Ofta känner de som migrerat att de där hemma inte förstår hur tufft de har det och hur mycket de sliter. Samtidigt kan de som är kvar hemma känna att de som migrerat inte kommer ihåg hur tufft det var där hemma. Att de glömmer bort familjen då de fått det bättre, säger Lisa Åkesson.
Pressen som många migrantarbetare känner att skicka hem pengar leder till att många accepterar dåliga, ibland förskräckliga, arbetsförhållanden. Flera Gulfländer är ökända för att ha slavliknande arbetsförhållanden för migrantarbetare, men det förekommer även på andra platser.
– Också i Sverige finns det människor som jobbar under bedrövliga förhållanden.
Jag tänker på tiggarna i Sverige, ofta rumäner, många gånger romer. Nu möts de med förnedring och trakasserier, inte minst i en rad skånska kommuner som Höganäs och Staffanstorp. Men deras ambition att förbättra villkoren för sina anhöriga är helt rationell. De samhällen som inte förmår bemöta dem med värdighet håller på att förlora något mycket grundläggande i synen på utsatta människor.
Fotnot: Världsbanken uppskattar att summan av den remittering som gick till låg- och medelinkomstländer under 2019 uppgick till omkring 551 miljarder dollar, motsvarande över 5 200 miljarder kronor.
2021 uppskattar Världsbanken att summan kommer att ha ökat till 597 miljarder dollar (nästan 5 700 miljarder kronor).
Det bör nämnas att överföringarna ofta sker genom inofficiella kanaler och inte nödvändigtvis syns i officiell statistik. Den genomsnittliga globala kostnaden för att skicka 200 dollar uppgick 2019 till 6,8 procent.
Vad händer med det mänskliga arbetet i en värld där artificiell intelligens och robotar tar över allt större delar av arbetsmarknaden, undrar Mikael Nyberg i en artikel i Aftonbladet.
Han har läst boken Ghost Work av antropologen Mary Gray och dataexperten Siddhart Suri. De påpekar att det alltid kommer att finnas behov av människor. Den artificiella intelligensen klarar inte av allt. Det är alltid en bit kvar, ”the last mile of automation”.
Den automatiska ansiktsigenkänningen har fått allt större betydelse inte sällan i integritetskränkande sammanhang. Men maskinerna klarar inte allt.
Vad händer när Uberföraren rakar av sig skägget och förvirrar den automatiska ansiktsigenkänningen? Bilderna på den slätrakade slussas vidare till en nätarbetare någonstans i cyberrymden. Hen avgör om det är samma person eller inte, medan en klocka tickar på skärmen och avgör tidsåtgången.
Nätarbetarna har inga anställningskontrakt, inga försäkringar och inga reglerade arbetstider. De är osynliga spökarbetare för oss med löner som genom stenhård konkurrens är nedpressade till ett minimum.
20 miljoner amerikaner tog 2016 tillfälliga jobb via digitala kanaler, inräknat allt från spökarbetet på nätet till taxijobb för Uber. Andelen som hankar sig fram som gigarbetare, frilansare eller uthyrda via bemanningsbolag har växt från 10 till 16 procent i USA på tio år, skriver Mikael Nyberg, som också konstaterar att ”mer än ett århundrade av vunna rättigheter, allt från 40-timmarsvecka till sjukvårdsförsäkringar och arbetarskydd, försvinner i processen”. Nyberg avslutar sin text:
”Från mörkret stiga vi mot ljuset, sjöng proletärerna under 1900-talet. Nu är de på nytt osynliga som klass också för sig själva. Så länge det varar kan spökarbetet breda ut sig.”
Helsingborgarna får mellan 2,5 och 3 miljarder mer i avkastning från Öresundskraft under enn tioårsperiod än om företaget säljs. Bilden: Öresundskrafts vinster sedan det gjorts avdrag för behovet av investeringar. Grafik: Ola Olofsson/HD.
”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”
Maria Winberg Nordström, liberalt kommunalråd i Helsingborg, varnade på en presskonferens 13/12 publicerad i HD lördag 14/12 för konsekvenserna av en utebliven försäljning av Öresundskraft.
Lars Thunberg , hennes kristdemokratiske kollega, använde liknande tongångar, liksom försäljningens drivande kraft Peter Danielsson, kommunstyrelsens moderate ordförande.
Pengarna från försäljningen ska läggas i en stiftelse, som man räknar med ska ge en avkastning på 300 miljoner per år. Skola, vård och omsorg får 180 miljoner, stadens kulturbolag Hasab 120 miljoner.
Alltså välfärden står på spel om Öresundskraft inte säljs, säger de politiker som driver frågan.
Det låter ju bra. Problemet är att det inte stämmer.
Fallande vinster och ett behov av allt större investeringar. Det har varit flitigt använda argument för att sälja Öresundskraft.
Men Öresundskrafts ekonomiska kalkyler är helt annorlunda och mycket mera positiva.
På några år beräknas Öresundskraft vinst gå från dagens drygt 300 miljoner till 500 miljoner kronor. Och om sju, åtta år är den uppe i drygt 800 miljoner kronor. Kalkylen pekar på en vinst 2029 på närmre en miljard kronor.
Trion Winberg, Thunberg och Danielssons får till ”sin stiftelse” cirka 300 miljoner om året. Men beloppet är osäkert. Många tror att vi är i början av en lågkonjunktur och att därmed stiftelsens placeringar riskerar att påverkas negativt då det gäller avkastningen.
Om Öresundskraft inte säljs skulle Helsingborg i ren vinst från företaget få 400 miljoner år 2022, 800 miljoner 2027 och närmre en miljard 2029.
Jag gör en enkel kalkyl utifrån Öresundskraft egen prognos, sådan den redovisas i staplarna här. För åren 2020 – 2029 blir Öresundskrafts avkastning då närmare tre miljarder högre än förhoppningen för stiftelsen
Det som ger Öresundskraft så goda vinster är ökad avkastning från produktion av el och fjärrvärme samt kommunikationslösningar, via exempelvis stadsnätet, allt sådant som är mycket mindre konjunkturkänsligt än exempelvis börsen.
Om staden säljer (jag skulle hellre använda begreppet ”förskingrar”) de värden som är förknippade med Öresundskraft luras helsingborgarna på säg mellan 2,5 och 3 miljarder kronor.
Inte ”säkras välfärden” därigenom på bästa vis, Maria Winberg. Vad som gör mig förundrad är att trion Winberg, Thunberg och Danielsson har så usla kunskaper i Öresundskrafts ekonomiska framtidsmöjligheter. Nog borde den amerikanska konsultfirman ha stenkoll på sådant och berättat för dem.
Samma trio har anklagat debattörer och väljare för att inte förstå en komplicerad fråga. Påståendet ter sig för mig som rent hyckleri, när man själv är så otroligt illa insatt i försäljningens grundläggande förutsättningar.
* * *
Fotnot: I lördagens HD presenterar Helsingborgs ekonomidirektör Ulf Krabisch och Renée Molkert, senior rådgivare, på Min Mening ett inlägg med helt andra och lägre siffror.
I Krabisch/Molkerts inlägg heter det bland annat att … ”… materialet som HD:s artikel hänvisar till inte är ett internt material på Öresundskraft utan det IM (”Investment Memorandum”) eller rätt beskrivet ”Confidentiell Information Package” som prekvalificerade köpare fått ta del av under åtagande om sekretess. Materialet har till syfte att beskriva bolaget så positivt som möjligt. De slutliga spekulanterna har i processen fått möjlighet att göra sina egna bedömningar av bolagets möjligheter och risker. I materialet beskrivs inte de risker som finns med ett fortsatt ägande av Öresundskraft exempelvis, tuffare konkurrens, tappade kundvolymer, ny- och återinvesteringar, ökade räntekostnader, förändrade förutsättningar för koncernbidrag mm.”
Jonas Kanje försvarar HD:s tidigare publicerade material och skriver bland annat: ”Nu har staden här ovan tagit fram helt andra siffror än tidigare. Man har tagit bort en del siffror och presenterar en ny prognos som man kallar ”optimistisk resultatutveckling”. Det står naturligtvis staden fritt att först ta fram en prognos som beskriver ”bolaget så positivt som möjligt” och sedan ta fram en helt ny ”optimistisk” prognos som visar på betydligt lägre resultat än den första. Såvitt jag kan bedöma förändrar det dock inte något av innebörden i vår ursprungliga artikel.”
SS:s kommentar: När jag läste ekonomi var ”dubbel italiensk bokföring” ett grundläggande begrepp. Med tanke på den inblandade amerikanska konsultbyrån tycks det här handla om ”dubbel amerikansk bokföring”, en kalkyl med en omgång siffror till hugade spekulanter för att få upp priset på företaget (och konsultfirmans provision) och helt andra räknestycken riktade till väljarna för att visa hur illa ställt det är med Öresundskraft och att Danielsson/Thunberg/Winbergs ambition att snarast sälja företaget är det enda rätta. Vi som ska rösta den 12 januari borde, för att upprepa Winbergs formulering, inse att nu gäller det för oss att förstå att ”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”
Lars Thunberg (KD), Peter Danielsson (M) och Maria Winberg Nordström (L) agerade för en försäljning av Öresundskraft på en presskonferens i Rådhuset för en vecka sedan. Foto: Truls Nilsson/HD.
Helsingborgs kommunstyrelses ordförande Peter Danielsson på ett collage gjort av Helsingborgs Dagblad inför folkomröstningen om försäljning av Öresundskraft. Valsedeln till höger är den Danielsson ville skulle användas, den till vänster HD:s ”mot-valsedel”.
Öresundskrafts förväntade fallande vinster och stora och växande behov av investeringar har varit kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson och andra helsingborgska allianspolitikers främsta argument för att sälja företaget. Något ekonomiskt underlag för de här antagandena har inte presenterats.
Nu visar det sig att verkligheten är precis raka motsatsen. Enligt internt material som Öresundskraft själv tagit fram kalkylerar företaget med kraftigt ökad avkastning de kommande åren, skriverTruls Nilsson och Torbjörn Svensson i Helsingborgs Dagblad:
”Siffrorna visar att Öresundskrafts vinst på några år går från dagens drygt 300 miljoner till 500 miljoner kronor. Och om sju, åtta år är den uppe i drygt 800 miljoner kronor.”
Tidningen har intervjuat Stefan Yard, professor emeritus i företagsekonomi på Ekonomihögskolan på Lunds universitet. Han är sedan många år engagerad i frågor som rör energimarknaden.
– Stämmer den här bilden är det ett jättebra argument för att inte sälja. Här kan kommunen själv plocka ut 300-400 miljoner kronor per år, vilket är i nivå med avkastningen från stiftelsen som ska förvalta köpeskillingen.
Öresundskrafts vdAnders Östlund bekräftar vinstökningen som väntar:
– Det vi har gjort de senaste åren är ett jädrigt tufft effektiviseringsprogram för att kompensera för lägre nätintäkter och minskande volymer.
Enligt samma utredningsmaterial är de uppgifter inför försäljningen som Danielsson lämnat om ökande investeringsbehov för Öresundskraft inte heller korrekta. Från ett investeringsbehov på cirka 450 miljoner 2020 faller investeringsbehoven till runt 300 miljoner år 2027.
Varför har Peter Danielsson, ytterst ansvarig för försäljningsplanerna, inför folkomröstningen inte lämnat tydliga och korrekta uppgifter om de ökade vinsterna och de sjunkande investeringsbehoven? Danielsson måste ha känt till uppgifterna länge. Jag utgår från att de legat till grund för den köpeskilling som nämnts som många uppfattade som betydligt högre än förväntat.
Siffrorna som HD tagit fram visar nu varför. Siffrorna som de kommunalt ansvariga tigit med.
Det handlar om Helsingborgs största enskilda affär någonsin – och om ett stort folkligt engagemang som lett fram till den kommande folkomröstningen frågan den 12 januari.
Uppenbarligen är Danielsson inte mycket till affärsman. Att behålla Öresundskraft borde vara mycket mer ekonomiskt tryggt för kommunen än att sälja och placera kapitalet på en aktiemarknad som många förväntar sig vara vikande och kanske gå mot en lågkonjunktur.
Än värre är att Danielssons agerande som kommunstyrelsens ordförande visar att han knappast heller är någon god demokrat, vilket är bekymmersamt.
Öresundskrafts vinster sedan det gjorts avdrag för behovet av investeringar. Grafik: Ola Olofsson/HD.
Ojämlikhet var nyligen temat för ett av den brittiska tidskriften The Economists nummer (30 nov 2019).
Sverige lyftes fram speciellt i en sidoartikel under rubriken ”In the rich man’s world” med underrubriken ”Där miljardärer är överraskande populära”-
I Sverige finns en miljardär per 250 000 invånare, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Sverige har också blivit ett av världens mest ojämlika länder när det gäller fördelningen av rikedomar, slår tidningen fast.
Bara i skatteparadis som Cypern och Monaco eller i korrupta ekonomier som Ryssland och Georgien finns det större andel superrika än i Sverige.
The Economist citerar Timbros Janerik Larsson, som säger att det i Sverige inte finns någon debatt om att höja skatterna för de superrika, till skillnad från i USA och Storbritannien.
Tidskriften påpekar vidare att arvsskatten i Sverige avskaffades 2005 och förmögenhetsskatten 2007, den senare hade då funnits sedan 2011. Ingvar Kamprad som flyttade (”flydde”, skriver The Economist) till Schweiz 1977 för att undkomma dessa skatter återvände när de avskaffats.
The Economist utgår från den franske ekonomen Thomas Pikkety och en studio av honom från 2008. I den utgår han från hur samhällets 1% rikaste som tjuvar hade berikar sig på de 99 procentens bekostnad. Pikettys forskning gav Occupy Wall Street sitt språk.
Sven-Erik Liedman. Bild: Dagens ETC.
I Dagens ETC skriver Sven-Eric Liedman om hur Sverige från 1900-talets början till omkring 1980 genom folklig mobilisering genomförde en omvälvande utveckling mot det hyggligt jämlika samhälle, som sedan dess raserats i stor fart. Liedmans utgångspunkt är likaså Thomas Piketty och särskilt hans nya storverk Kapital och Ideologi.
Piketty ser hur roten till det onda i mycket bottnar i synen på privat egendom, som i liberala och konservativa kretsar omges med religiös vördnad. Liedman skriver:
”En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening och griper då till en vidskeplig motivering för sin måttlösa rikedom. Allt må släpas i smutsen, bara inte den rikedom som han ser som själva sitt existensberättigande.”
Piketty vill återskapa det skattesystem som inrättades i USA inte minst efter andra världskriget, med starkt progressiva skatter, även på förmögenhet, arv och fastigheter. Skattepengarna skulle kunna användas för att skapa ett rättvisare samhälle.
Det låter utmärkt, skriver Sven-Eric Liedman och suckar samtidigt: ”Men hur kommer vi dit?
Den ”folkliga mobilisering” som Piketty prisar 1900-talets Sverige för kan inte trollas fram i en handvändning. Samhällets allt djupare skuggsidor tycks idag snarare trigga igång främlingshat än vrede mot de ekonomiska orättvisorna. Klimatet och miljön, dessa ödesfrågor, har kommit i skuggan av vissa typer av kriminalitet.
Bara ett envetet, tålmodigt upplysningsarbete kan förändra situationen. Hindren är många, motståndet stort.
