Beatrice Fihn, svensk director för ICAN, organisationen som ledde arbetet med att få FN att förklara kärnvapen för olagliga, vilket blev fallet i januari i år. Nu vädjar hon till Rysslands och USA:s ledare att vid onsdagens möte i Genève skära ner sina kärnvapeninnehav.
Joe Biden och Vladimir Putin möttes på onsdagen i denna vecka i Genève. De hade då stora möjligheter att att komma överens om att ömsesidigt minska sina kärnvapenarsenaler, säger Beatrice Fihn, director för ICAN i Genève inför mötet den stad där organisationen har sitt högkvarter.
Ett sådant steg från amerikansk och rysk sida skulle också fungera som en påtryckning på Kina för att lämna den nuvarande kapprustningen på kärnvapen, sa chefen för den Nobelprisbelönade organisationen vidare i en intervju gjord av Retuters.
Det fanns möjligheter att hejda den för mänskligheten kusliga kärnvapenkapprustningen som nog aldrig har varit mera kusligt ödesdiger och fasansfull än i vår tid. När jag skriver detta på onsdagen vet jag ännu inte om något framsteg gjordes i frågan.
Beatrice Fihn säger i intervjun med Reuters vidare att de båda världsledarna trots den frostiga stämningen dem emellan kunde ha utnyttjat sitt möte och gjort det till en vändpunkt som ledde till nya samtal om nukleär nedrustning.
I februari i år förlängde USA och Ryssland START vapenkontrollen för fem år. Därmed lever det sista avtalet mellan de båda kärnvapenländerna, som tillsammans svarar för 90 procent av världens kärnvapen vidare.
Fihn betonade att det inte inför mötet fanns stora förhoppningar på radikala insatser. Ändå, menar hon, skulle mötet kunna leda till initiativ till nya nedrustningsförhandlingar, en ödesfråga för världen.
Genom det ännu gällande 2010 New START-avtalet reduceras de båda ländernas strategiska kärnvapeninnehav till 1550 vardera. Dessutom innehåller avtalet restriktioner då det gäller både fast baserade kärnvapenbaser och nukleära ubåtar, liksom på kärnvapenbärande bombplan.
– Dessa två länder, dessa två ledare, har möjligheten att utplåna världen sådan vi känner den, sa Beatrice Fihn.
Det senaste decenniet har medfört väldiga moderniseringar och utvidgningar av såväl de amerikanska som ryska kärnvapenprogrammen.
I mars har Storbritannien aviserat att man tänker utöka sin kärnvapenarsenal med 40 procent. Kina har också gått samma väg, även om deras innehav fortfarande är litet jämfört med de två ledande kärnvapenmakterna.
2020 spenderade kärnvapenstaterna 72.6 miljarder dollar på sådana vapen, enligt en ICAN-report publicerad förra veckan. USA svarade för över hälften härav.
Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.
Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.
Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.
Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.
På andra plats ligger – Sverige!
Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).
Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??
Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?
I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.
Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.
Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.
På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.
Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.
Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.
On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.
Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.
Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.
Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.
Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.
I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.
Året är 1962, på Chrusjtjovs tid. Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.
Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.
– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart.
Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.
Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.
Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.
Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.
Den brittiska ubåten HMS Vanguard som bär upp till 40 kärnvapensstridspetsar ombord.
Storbritannien lanserade tidigare i år en ny kärnvapenpolicy. Ryssland utvecklar ny ”domedagsvapen” och USA ska utveckla nya landbaserade missiler. De tre länderna bryter mot icke-spridningsavtalet NPT från 1968, där de enligt avtalets artikel 6 förbundit sig nedrusta sina kärnvapen, något som nu verkar ignoreras.
Också Kinas kärnvapenarsenal växer nu från cirka 219 (2019) till uppemot 350 (2021) – i en kapprustning mellan Kina och USA.
Alla de fem officiella kärnvapenstaterna utvecklar nya och mer skoningslösa kärnvapen. Kanske är Frankrike ett undantag med en lägre nivå på upprustning med ”bara” 23 miljarder euro på sina kärnvapen mellan 2019 och 2023.
Ända sedan det kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat. Dessvärre verkar den utvecklingen vara bruten nu, skriver Clara Gullman Levin och Josefin Lind, den sistnämnda generalsekreterare i Svenska Läkare mot kärnvapen i nya numret av tidskriften Läkare mot kärnvapen, nr 163 maj 2021.
I augusti finns en planerad ”översynskonferens” för icke-spridningsavtalet (mötet har blivit uppskjutet och skulle ha hållits i april 2020). Om mötet blir av kommer flera stater att få stå till svars för moderniseringar som strider mot avtalets artikel 6 och hela avtalets anda.
Boris Johnsons Storbritannien ökar landets landets kärnvapen till 260 – i stället för den tidigare aviserade minskningen till 180. Det är en ökning med hela 44 % och ett dramatiskt trendbrott, efter det att Storbritannien under trettio år konsekvent minskat antalets kärnvapen i landet. Forskare och experter världen över har starkt kritiserat Storbritanniens beslut, som de menar skapar kapprustning kärnvapenländerna emellan.
Boris Johnson kan se charmig ut med sin slagfärdiga jargong. Men hans politik förfärar ofta. Det gäller inte minst landets nya kärnvapenpolicy, som inte utesluter att att använda kärnvapen mot andra externa hot än just kärnvapenhot.
USA:s kärnvapenarsenal rustas nu upp för ofantliga belopp, 494 miljarder dollar fram till 2028.
Bulletin of American Scientist skriver att USA dessutom planerar för ett helt nytt landbaserat ballistiskt kärnvapen (ICBM) som ska ersätta de nuvarande missilerna Minuteman III. För tillfället går de nya missilerna under namnet ”Ground- Based Strategic Deterrent” (GBSD) och planeras vara klara i slutet av 2020-talet. Kostnaden förväntas landa på cirka 100 miljarder dollar.
Redan nu finns 400 ICBM utplacerade i olika delstater. Till dessa kommer ytterligare 600 nya missiler. Var och en av dessa kommer att ha en sprängkraft 20 gånger starkare än de bomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki 1945 och som dödade hundratusentals människor.
När jag läser och skriver om denna kusliga och vanvettiga kärnvapenupprustning blir jag förfärad och beklämd över att Sverige genom övningar och avtal med Nato kan komma att acceptera att amerikanska kärnvapen förs in i Sverige, liksom i de avtal som Norge nu accepterat.
I stället bör och måste Sverige ratificera FN:s och ICAN:s förbud mot kärnvapen, som fick laga kraft i januari i år! Allt annat är omoraliskt vanvett.
Sveriges alliansfria politik har dessutom i FN:s anda skapat en gynnsam fredlig utveckling för landet under mycket lång tid.
USA:s Minuteman III, en kraftfull strategisk missil som genomgått en uppdatering och om cirka 10 år kommer att bytas ut mot en ny typ av missil.
Wildberries håller på att omvandla handeln i Ryssland ungefär som Amazon har gjort i väst.
Den ryska fyrabarnsmamman Tatiana Bakaltjuk heter egentligen Kim och har koreanska rötter. Hon är en f d engelsklärare, som 2004 började ägna sig åt internethandel.
Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” tar upp nyheter från Ryssland och ryska medier, ofta sådant som får liten eller ingen uppmärksamhet i väst. I veckans Ryska Posten handlar det bland annat om Tatjana Bakaltjuk, en ovanligt framgångsrik rysk affärskvinna.
Allt började med att hon sålde kläder från tyska Otto och second hand-kläder från Europa. Sedan utvecklades verksamheten när hon upptäckte stora överskottslager av märkeskläder i Europa. Hon inledde sin verksamhet i sin Moskvalägenhet under sin graviditetsledighet, skriver brittiska The Times. Hennes första stora kontrakt var med Adidas.
Idag är hon VD för företaget Wildberries som blivit stort inom konfektion men också marknadsför en rad andra varor – och äger också företaget. Hon är nu Rysslands rikaste kvinna.
Det finns flera förklaringar till hennes framgångar. En är att hon levererar varor utan förskottsbetalning, hon litade på ryssarnas redlighet, och startade dessutom provrum i anslutning till utlämningsställena. En annan är att hon blev först på en lönsam marknad. Innan Wildberries startade såldes i Ryssland nästan inga kläder över nätet.
– Jag har ingen ekonomisk bakgrund och gjorde inga preliminära kalkyler, sägerTatiana Bakaltjuk. Jag bara fick en idé och arbetade upp företaget efter den.
För ett år sedan, i maj 2020 sysselsatte Wildberries 53 000 fast och tillfälligt anställda. I dag arbetar 72 000 personer för företaget.
Den nu 46-åriga Tatiana Bakaltjuk har 2021 en förmögenhet på $1,4 miljarder (motsvarande 12,5 miljarder SEK). Hon är inte bara Rysslands rikaste kvinna utan också den enda kvinna som lyckats ta sig in på Forbes lista över världens 50 mest förmögna kvinnor.
Tatiana Bakaltjuk (tvåa från höger). Foto: Russia Beyond.
Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.
För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.
Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.
Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.
I en viktig debattartikeli söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.
Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.
De fyra skriver vidare:
” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” i Afghanistan.
Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.
De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:
”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”
”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriverNoam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”
Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?
Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.
Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”
”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.
Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.
När världen drabbas av pandemi fortsätter kapprustningen med dollarmiljarder. Det är kusligt. I Trumps USA skulle coronan botas med rengöringsmedel – samtidigt satsades gigantiska summor på en ny generation förintelsevapen.
Världens militära utgifter ökade till nästan 2000 miljarder dollar under 2020, skriver SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut på www.sipri.org, i sin årliga rapport. USA, Kina, Indien, Ryssland och Storbritannien, hade de högsta utgifterna 2020 och stod tillsammans för 62 procent av rustningen i världen. För 26:e året i rad ökade Kinas militära satsningar.
USA – med världens högsta militära utgifter – fortsatte kraftigt öka (+4,4%) under 2020 till $778 miljarder, konstaterar SIPRI. Med världens största vapensatsningar stod USA för 39% av de totala utgifterna under 2020 (vilket innebär en ökning för tredje året i rad).
”Ökningarna kan främst hänföras till kraftiga investeringar i forskning och utveckling samt flera långsiktiga projekt – som modernisering av den amerikanska kärnvapenarsenalen och storskalig vapenanskaffning”, säger Alexandra Marksteiner, forskare vid SIPRI:s forskningsprogram. ”Det reflekterar den växande oron över upplevda hot hot från strategiska konkurrenter som Kina och Ryssland samt Trumpadministrationens drivkraft att stärka vad den ansåg vara en utarmad amerikansk militär”.
Kina – hade de näst högsta militärutgifterna i världen 2020 och ökade med 1,9% till $252 miljarder. Kina sticker ut som det enda land i världen som inte ökat sin militära börda 2020 trots ökade militärutgifter, vilket beror på dess positiva tillväxt av BNP föregående år.
Ryssland hade avsevärt lägre utgifter (minus 6,6 procent) än sin ursprungliga försvarsbudget för 2020. Ändå ökade de ryska militärutgifterna (med 2,5 procent) för andra året i rad, till 61,7 miljarder dollar, villket motsvarar mindre än åtta procent av USA:s militära satsningar.
”Vi kan med viss säkerhet säga att pandemin inte haft någon avgörande inverkan på världens militärutgifter under 2020”, menar Diego Lopes da Silva, likaså forskare vid SIPRI:s forskningsprogram för vapen och militära utgifter. ”Det återstår att se om länderna kommer att bibehålla nivån på militärutgifterna under pandemins andra år”.
I nästan alla Natos medlemsländerökade den militära bördan under 2020. Den ekonomiska pandeminedgången gjorde det lättare för medlemsländerna att nå alliansens utgiftsmål om 2% eller mer av BNP till militären. Alliansens riktlinje för utgiftsmålet uppnåddes med en ökning från 9 till 12 medlemsländer.
”Trots att fler NATO-medlemmar lade mer än två procent av sin BNP på militära utgifter under 2020, hade detta i en del fall troligen mer att göra med den ekonomiska nedgången på grund av pandemin än ett medvetet beslut att nå alliansens utgiftsmål”, fortsätter Lopes da Silva.
Med totalt 59,2 miljarder dollar i militär satsningar hade Storbritannien de femte högsta utgifterna i världen under 2020, vilket var 2,9 procent högre än under 2019. Tyskland ökade sina militär utgifter med 5,2 procent till 52,8 miljarder dollar, vilket gjorde landets vapensatsningar till de sjunde största i världen 2020. Militärutgifterna över hela Europa ökade med 4,0 procent under 2020.
Världens sammanlagda militärutgifter var 2020 $1981 miljarder, vilket innebär en ökning med 2,6 procent från föregående år. Så här ser listan ut över de 15 länder som satsar mest på upprustning:
TOPP 15 – ’Militära bördan’ anges inom vinkelparentes <n%> som procent av BNP, och SIPRI-uppskattning inom hakparentes [n%]. Procentuell ökning eller minskning inom parentes med +/-. Samtliga summor anges i miljarder US-dollar ($).
1 USA <3,7%> – $778 (+4,4%) – världsandel 39%.
2 Kina <[1,7%]> – [$252] (+1,9%) – världsandel [13%]
3 Indien <2,9%> – $72,9 (+2,1%) – v-andel 3,7%
4 Ryssland <4,3%> – $61,7 (+2,5%) – v-andel 3.1%
5 Storbritannien <2,2%> – $59,2 (+2,9%) – v-a 3,0%
De femton nämnda länderna, däribland de permanenta medlemmarna i FM:s säkerhetsråd, står för 81 procent av världens totala militära utgifter.
De nordiska länderna ligger som följer:
Nr 28 Norge <1,9%> $7,0 (-0,1%), nr 32 Sverige <1,2%> $6,5 (+6,8%) och nr 39 Danmark <1,4%> $5,0 (+6,2%).
Fem av de 10 länder som har den högsta militära ”bördan”, räknat i militrära utgifter som procent av BNP, finns i Mellersta östern: Oman (11 %), Saudiarabien (8,4 %), Kuwait (6,5 %), Israel (5,6 %) och Jordanien (5,0 %).
Fotnot: SIPRI följer de globala trenderna och upprätthåller den mest omfattande och heltäckande databasen över militärutgifter i världen. Den uppdaterade militärutgiftsdatabasen finns tillgänglig på www.sipri.org.
Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.
Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018.
Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.
De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.
Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.
Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.
Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.
Ett liknande fall gälldeDariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.
Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.
I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.
Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.
Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget.
I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.
Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.
Joe Biden fullföljer Trumps nya strategi för Arktis, ”aBlueArctic”. Skärmdump.
Ett nytt kallt krig pågår just utanför Norges nordliga gräns. Det nya kalla kriget har inga fronter men pågår över ett stort arktiskt område. Två stormakter, USA och Ryssland, vill båda ta kontroll över området, som både är militärstrategiskt viktigt och rymmer stora naturresurser, skriverErik Veum för NRK, den norsk radion.
USA:s nya strategi ”A Blue Arctic” inleddes av Donald Trump men har vidareförts och utvidgats av Joe Biden, vilket innebär kraftigt utökad militär närvaro över Norra ishavet.
Flera hävdar att strategin gör norrmännen tryggare. Andra hävdar det motsatta, skriver Veum diplomatiskt.
Genom den nya strategin kan USA möta möjliga ryska attacker över ishavet och norra Atlanten. De kan också därifrån anfalla ryska mål på land i Ryssland.
Ryssland å sin sida vill kontrollera området utanför sin kust och alldeles särskilt utanför Kolahalvön, där den ryska Nordflottan har sin bas. Bara några mil från den norska gränsen ligger de närmsta militärbaserna, där de strategiska u-båtarna utgör kärnan. Kommer amerikanerna för nära uppfattas det som ett hot.
Isen har varit ett skydd för den långa ryska landremsan mot Norra ishavet. När isen nu smälter upplevs det som ett hot av Ryssland.
Några veckor innan Joe Biden skulle sväras in som president presenterade Trumps dåvarande marinminister, Kenneth Braithwaite, USA:s nya strategi för Arktis, som främst rör den amerikanska marinens flyg och fartyg, men också marininfanterister tränade för arktisk krigföring. Det innebär ökad amerikansk militär närvaro utanför ryska kustområden i norr, skriver norske skriver Erik Veum vidare. Det innebär också fler fartyg, flygplan och ubåtar i och på Nordsjön, Norska havet och Barents hav.
Fyra amerikanska bombplanB1-B Lancer har i dagarna kommit från Dyes Air Force Base i Texas till Ørlands flygplats nära Trondheim, med 200 amerikanska soldater. De ska träna i luftrummet nordväst om Ryssland och kan utrustas med långtgående kryssningsmissiler.
Det har vært en stor økning i antall allierte ubåter utenfor kysten av Norge. Amerikanerne ønsker å anløpe Tromsø med sine atomubåter. FOTO: PAUL FARLEY / AFP.
Nu har Tromsø blivit hamn för amerikanska reaktordrivna ubåtar, som är eller kan bestyckas med kärnvapen. I höstas fattade staden beslut om detta, trots att många demonstranter utanför rådhuset i Tromsö krävde att inga atomubåtar skulle komma till staden.
Både amerikanska och ryska kärnvapenbestyckade ubåtar har länge patrullerat under den nu smältande polarisen för att i händelse av kärnvapenkrig kunna svara med snabb vedergällning utan att själva upptäckas. När isen nu smälter måste strategierna omprövas.
– Vi vil ikke ha ubåter hit, fulle av ting vi ikke har peiling på. I verste fall kan det føre til at vi får et Tsjernobyl, stort eller lite, sa fredsaktivisten Guri Helene Hansen till NRK. Hon menar att beslutet är ett förräderi mot befolkningen i området.
Också Greenpeace har engagerat sig i frågan.
– Att tillåta atomubåtar i norska hamnar och farvatten är som att spela rysk roulette med människor och natur, Nato-roulett, sa Frode Pleym, ledare för Greenpeace Norge till NRK i maj 2020.
När Arktis blir en konfrontationszon mellan USA och Ryssland innebär det att Sverige vare sig vi vill eller inte blir inblandat. Ska amerikanska atomubåtar tillåtas också i svenska hamnar??
USA trener på å etablere provisoriske baser ute på isen i Arktis. FOTO: US NAVY.
Den amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver artikelförfattarna i en debattartikel på DN Debatt. .Foto: Karl Melander
Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora.
Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.
Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.
”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:
”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”
USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.
Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten. Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.
Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?
De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”
Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.
Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.
Eller med de nio debattörernas ord:
”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”
Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.
Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av
Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)
Fotnot:Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.
Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.
Natosoldater över i Litauen. Foto: Mindagas Kulbis, TT/Scanpix.
