Kategoriarkiv: Helsingborg

Oceanbadets svindlande megalomaniska miljard

Foto: Helsingborgs Stad. Bild från 2018 när kostnaderna<rna för Oceanbadet angavs till 15 miljoner kr. I dag talar man om en miljard … Priset har mer än 60-faldigats på tre år.

Helsingborgs politiker har avsatt tillsammans omkring en miljard i förskott ur Dunkersfonderna för att finansiera Helsingborgs Arena och nya läktare på Olympia. Arenan går med stort årligt underskott och HIF har, ja du vet, halkat ner i Superettan. Var byggena befogade? Var det väl använda Dunkerspengar. Knappast. Var det politiker som byggde monument över sig själva? Möjligen.

De båda nämnda projekten är färdigamorterade 2022 respektive 2025, skriver Helsingborgs Dagblad. Men redan nu är det dags att sätta sprätt på ytterligares miljard av de Dunkerspengar som ännu inte finns, men som 2040 beräknas uppgå till 1,5 till 1,7 miljarder.

Det handlar först och främst om det så kallade Oceanbadet, som för en kostnad till en miljard (av samma fonder, men ändå, en miljard) spektakulärt ska placeras i Oceanhamnen. Och så om en ny ishall för ”bara” 100 miljoner.

Dagens politiska ledning i Helsingborg, med moderate Peter Danielsson i spetsen, har som bekant inget intresse eller ens minsta förståelse för att kultur är en grundläggande del i en levande stad för ”dej som vill något”, som det så pösigt formulerats.

Dunkersmedlen användes länge till kulturella satsningar som Stadsteatern och Dunkers kulturhus. Men det var oändligt länge sedan. Behoven nuinom kultursektorn är avgrundsstora. 

Det gäller först och främst en ombyggnad av eller ett nytt stadsbibliotek, sedan länge otillräckligt för stadens behov. De planer på ett underjordiskt bibliotek i stadsparken som nämnts verkar mest vara en förevändning för att bygga ett stort underjordiskt p-hus på samma plats.

Helsingborg har ingen konsthall, till skillnad från mera framsynta städer som Höganäs, Landskrona, Lund, Malmö förstås, Trelleborg, Hässleholm med flera. Det är pinsamt och en skymf både mot alla aktiva konstnärer i regionen och de många konstintresserade som finns i staden och trakten.

Dunkers kulturhus skulle behöva en ordentlig översyn och kanske en om- och tillbyggnad för att anpassa sig till vår tid på ett bättre sätt än nu.

Den fria icke-institutionsbunda kulturen är sedan länge hemlös. Här borde en rejäl satsning vara befogad, gärna med utgångspunkt från en äldre byggnad som kan ges nytt innehåll, kanske som Kulturmejeriet i Lund. Gamla brandstationen har nämnts. Kvarteret Portugal är en annan hot spot.

I det segregerade Helsingborg skulle behövas fler kulturinstitutioner utanför centrum. Kanske kunde det ärrade kulturbärande Folkets hus återköpas, det skulle vara en viktig gest och ge Söder en ny identitet.

Listan kan göras längre. Det är ”typ mer än femtio år sedan” Helsingborg fick ett nytt områdesbibliotek. Området runt gamla mejeriet …

Oceanbadet är så länge det kostar en miljard en absurd, megalomanisk och spektakulär satsning som i första hand verkar komma till för ”besöksnäringen” och för de få boende i H+-området och för att ”sätta Helsingborg på kartan”.  När jag googlar på ”oceanbadet” nämner SVT i februari 2018 summan 15 miljoner och att badet ska vara klart till sommaren samma år:

”Badet kommer totalt att kosta 15 miljoner kronor. Pengarna finns avsatta i stadens investeringsbudget.”

Pyttsan. Hur gick det till att kostnaden mer än 60-faldigades?

Till Drottninghögsbadet fanns först inga pengar. Nu heter det att folk från Söder skulle komma till Oceanbadet för att ta sig ett dopp. Vad kommer inträdesavgiften att bli, för att badet ska gå runt? Tror knappast att målgruppen för badarna finns på Söder.

En poet utforskar sin uppväxts Helsingborg

Anna Blennow. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

”Genius Loci rundade Mariatorget, / klättrade upp och ned för Terrasstrapporna, / och satt och rökte på skulpturlejonen i Vikingsbergsparken …”

 I Anna Blennows långdikt Helsingborgsång (Hoc Press 2021) finns en ung kvinna/skolflicka och en stad/Helsingborg. Ibland tar Platsens Ande/Genius Loci över. 

Bokens Helsingborg är en stad med många raviner och bäckar, lätt igenkännbar för den som lever eller har levt i staden och ändå speciell. Bokens jag upptäcker inte bara en stad och dess möjligheter utan också sig själv. In i detta säregna stadslandskap träder en poet som återskapar sin barndom och uppväxt i pregnanta minnesbilder.

”Stad, bli till / och gestalta alla drömmar / som jag lastat på en kärra / och ställt i ett hörn av Stortorget. / Varje gata en fråga / och varje backe en förhoppning.”

Från Nicolaiskolans Frivillig bild-lektion förflyttar sig diktens jag ner för backen till Röda Kvarn på Karlsgatan och caféet på andra våningen och sedan vidare till bibliotekets vuxenavdelning där det är Hermann Hesse som gäller och så caféet där …

”… kaffet kostade nästan ingenting / och levererades genom en lucka i träväggen. / Var det här någonstans som dörren / in till den andra världen var gömd?”

Bild från omslaget till Anna Blennows ”Helsingborgsång”. Foto: författaren

”Helsingborgsång” består av tio avsnitt. Vart och ett inleds av ett citat, flera från Stadsbyggnadsförvaltningens skrift ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval” (2009). 

I Lussebäcken ligger ”Farmors hus” med en grön Volvo stående just utanför grinden och en trehjuling innanför, och …

”Inhägnade världsdelar av grönsaksland och bärbuskar / oceaner och atlanter av gräs / där man kan segla på en filt / i skydd av fruktträdets mast / och rosenbuskens segel.”

Det här är på många vis en av de mest originella helsingborgsskildringar jag läst. Det personliga perspektivet gör att jag själv ofta kan känna igen mig i och hitta in i Anna Blennows minnesbilder på ett sätt som gör läsningen av boken till en upptäcktsresa också i min egen stad och baklänges i mitt eget liv.

Fotnot: Anna Blennow växte upp i Helsingborg på 90-talet. Hon är nu docent i latin vid Göteborgs universitet och kritiker på HD/Sydsvenskans kulturredaktion. Helsingborgsång är hennes debut som poet.

Helsingborg EU:s miljöhuvudstad??

Helsingborg kan vinna titeln som miljöhuvudstad i EU 2023. Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad.

Fyra städer finns kvar då det gäller valet till Europas miljöhuvudstad 2023, skriver Helsingborgs Dagblad. En av dem är Helsingborg. De tre andra är Krakow, Tallinn och Sofia.

EU började utnämna årliga miljöhuvudstäder 2010. Den första blev Stockholm och efter det har bland andra Hamburg, Lissabon, Nantes, Essen, Oslo och Ljubljana innehaft titeln. Den vinnande staden utses av EU-kommissionen.

Förra hösten lämnade Helsingborg in en ansökan om att bli miljöhuvudstad. Städernas ansökningar är omfattande. Helsingborgs underlag omfattar 12 avsnitt och drygt 250 sidor text. Där beskrivs miljöstatus för luft, vatten och mark och allt hållbarhets- och klimatarbete.

I våras togs staden ut som en av 16 officiella kandidater och nu har Helsingborg blivit en av fyra finalister. Den segrande staden får 600 000 euro att använda till miljöinsatser. Och äran!

Det är ju smickrande för staden och roligt förstås.

– Det är jätteroligt, det känns verkligen som att vårt miljöarbete har gett resultat, säger till HD Henrik Frindberg, Helsingborgs stads miljödirektör. Han nämner några av stadens satsningar på miljöområdet:

– Fjärrvärmen är en sån grej där vi ligger långt framme i Sverige. Sen går vi mot fossilfriheten rätt så starkt nu. Till exempel är all kollektivtrafik i Helsingborg fossilfri nu.

Miljödirektören nämner också mindre projekt, som till exempel insatser för att stoppa matsvinn i skolan.

Men skulle det räcka, fjärrvärme, fossilfria bussar och mindre matsvinn?

Kommer EU att ta hänsyn till den borgerliga kommunledningens ihärdiga kamp för att sälja Öresundskraft, som väl är en av de viktigaste aktörerna på miljösidan? Eller den av folkliga protester stoppade storsatsningen på ett underjordiskt jättegarage i landborgen, något som för alltid skulle dragit in biltrafiken i centrum och skapat trafik och luftföroreningsproblem i Helsingborgs gamla centrum kring Kärnan som också är stadens skoldistrikt. När det inte gick står en ny underjordisk bilsatsning på agendan, ett garage med bibliotek i stadsparken.

Och inte har Stortorget blivit bilfritt, vilket borde skett för länge sedan.

Naturen i Helsingborg, kontakten med havet är unik och en stor källa också till miljöglädje. Men här skulle ju på Gröningens rekreationsområde byggts ännu ett lyxhotell ändå tills för något år sedan.

Tyvärr, Helsingborg är knappast en värdig kandidat till att bli ”Europas miljöhuvudstad”.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

Studenternas kosmopolitiska Helsingborg

Äter en suverän auberginecurry Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.

Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över  gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.

Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.

Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.

Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.

Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!

Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.

För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

Moffer med kikaren. Om att besöka Helsingör maj 2021

Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.

En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin.  Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.

Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.

Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.

Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.

Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.

Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.

Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.

Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.

När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.

Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.

Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger,  fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.

I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.

När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.

Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.

Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.

Pandemin kommer till förskolan i Laröd

Efter covi-19-larm: För säkerhets skull blir det nya leksaker till barnen i Laröd.Arkivbild: Håkon Mosvold/HD.

En fjärdedel av personalen – fem personer – på privata Larödhus förskola har smittats av covid-19, rapporterar Helsingborgs Dagblad.

Med så många smittade valde förskolan att ha stängt under fredagen.

– Vi tar det säkra för det osäkra. Vi i ledningen ska vara här och städa och all personal ska testa sig, säger Frida Bengtsson, biträdande rektor. Bland annat kommer leksaker att bytas ut.– Det finns även en risk att barn drabbas och det vill vi inte.

Orsaken till smittan är okänd. Plan en är att förskolan ska öppna igen på måndag, men med mer utomhusverksamhet än innan. Alla föräldrar är informerade.

Pandemin började äldreboendena. I Helsingborg drabbades några av dem kusligt med höga dödstal. Ofta informerade man dåligt för att ”inte oroa anhöriga”, hette det. Något liknande hade varit otänkbart när det gäller förskolan i Laröd.

Har de som ansvarar för äldreomsorgen tagit åt sig av erfarenheterna från den första tidens fasor? Kritiken mot timanställningar inom äldrevården har varit massiv. Flera studier under året har visat att hög andel timanställdas också ökade smittspridningen inom äldreomsorgen. Coronakommissionens rapport i december innehöll skarp kritik: timanställningarna måste minska.

Kommissionen skriver bland annat att arbetsgivarna måste förbättra anställningstryggheten och personalkontinuiteten, och att andelen personal med timanställning kraftigt måste minska. Men nya siffror från SKR, Sveriges kommuner och regioner, visar att det inte skett. Andelen timanställningar låg kvar på ungefär samma nivå 2020 som tidigare år, något som tidningen Arbetet berättat. Var femte inom den kommunala äldreomsorgen är fortfarande timanställd.

– Det är verkligen inte bra. Det visar att kommunerna inte har förstått det som coronakommissionen pekar på, vad som är äldreomsorgens systemfel, säger Mari Huupponen, utredare på Kommunal.

Hon håller med om kommissionens slutsatser – många timanställda leder till sämre kontinuitet. Och det går ut över de äldre.

– Kontinuitet är otroligt viktigt för kvaliteten. De äldre behöver träffa samma personal för att känna sig trygga, och de som tar hand om dem behöver vara utbildade. Om en stor andel av omsorgsproduktionen bemannas av timanställda får vi en inbyggd kompetensbrist i systemet, säger hon.

Men även för de anställdas skull är det viktigt att minska timanställningarna.

– Timanställning är den mest prekära anställningsformen. Det blir svårt att få någon långsiktighet i sitt liv, samtidigt som många inte har möjlighet att tacka nej till de timmar de får. Kommunerna borde i mycket högre grad använda sig av egna vikariepooler istället, så att de kan säkra att vikarier får en riktig anställning, säger Mari Huupponen.

 Danderyd har enligt SKR:s statistik 40 procent timanställda. Även tidigare år har de toppat statistiken, skriver Dagens Etc. På privata boenden är som regel andelen timanställda betydligt högre än på kommunala boenden, se fotnot.

I andra änden av skalan finns Lund. De hade förra året åtta procent timanställda. Därmed minskade de andelen med tre procentenheter jämfört med 2019. Enligt Anna Borgius, vård- och omsorgsdirektör i Lund, har kommunen länge strävat efter att ha så få timanställningar som möjligt.

– Det är ett medvetet arbete som har pågått i flera år, där strategin är att ha en viss överanställning på enheterna. Det gör att vi kan hålla en högre kontinuitet och därmed blir kvaliteten på omvårdnaden också högre, säger hon.

Att kommunen lyckats minska andelen timanställningar i år tror hon till stor del beror på att de redan i mars förra året gick ut med en särskild uppmaning om att överanställa.

– Vi sa också att alla anställda skulle vara kopplade till en enhet istället för att gå mellan olika enheter. Det för att minska smittspridningen, både mellan personalen och till de boende, säger Anna Borgius.

Under pandemins första våg var också smittspridningen låg, både bland anställda och brukare. 

Fotnot:

TIMANSTÄLLNINGAR INOM DEN PRIVATA ÄLDREOMSORGEN

Siffrorna från SKR visar bara kommunalt anställda. Men en undersökning från Kommunal från 2018 visar att andelen timanställda hos privata utförare var 37 procent 2017, jämfört med 27 procent i kommunalt driven äldreomsorg.

Kommuner med mest timanställda:

(andel av alla anställningar)

Danderyd 40,6 procent

Värmdö 34,7 procent

Ragunda 33,9 procent

Vallentuna 33,0 procent

Upplands Väsby 31,1 procent 

Kommuner med minst timanställda:

Lund 7,9 procent

Nynäshamn 8,3 procent

Karlskrona 8,4 procent

Hultsfred 9,0 procent

Kävlinge 10,8 procent 

Källa: Kolada, SKR

FOTNOT 2

Smittan skenar nu i en takt som inte setts tidigare under pandemin., noterar Svenska Dagbladet. Antalet bekräftade fall av covid-19 i världen har nu passerat 150 miljoner. Nära 3,2 miljoner människor har dött i virussjukdomen.

Bakom de senaste veckornas ökning ligger bland annat den svåra smittspridningen i Indien och Brasilien.

USA toppar den föga avundsvärda listan över länder med flest döda – covid-19 har skördat över 575 000 liv i landet. I Brasilien har mer än 401 000 människor dött, i Mexiko 216 000 och i Indien 205 000, enligt amerikanska Johns Hopkins University som följer utvecklingen.

De tre nämnda länderna förenas i en avgörande sak, de styrs/eller har nyligen styrts av nationalistiskt populistiska ledare, som extremt dåligt hanterat pandemin i de respektive länderna. Refsultatet av detta har blivit förödande och krävt och kräver miljoner människoliv.

En hög andel timanställda ledde till att smittspridningen inom äldreomsorgen ökade. Men andelen timanställda är kvar på ungefär samma nivå idag. 
Bild: Shutterstock/Dagens ETC.

Kan Sveriges äldsta Barnsjukhus räddas?

Sveriges äldsta f d barnsjukhus på Bergaliden i Helsingborg med Medicinhistoriska museet hotar nu att förskingrats på grund av formidabel kommunal historielöshet parad med ointresse. Teckning: Marinette Petersson.

Återigen hotas Gamla barnsjukhuset på Bergaliden, det äldsta bevarade barnsjukhuset i Sverige. Kommunen vill inte ge stöd till Medicinhistoriska museet, än mindre köpa tillbaka byggnaden som Region Skåne helt krasst har sålt till en privatperson.

Sjukhuset kom till genom privata initiativ. Sjukhuset byggdes 1887 – 88 och var då unikt och modernt. Mittpartiet innehöll utrymmen för sjukvård och administration. På varje sida finns två stora runda sjuksalar, byggda för att ge solljus hela dagen, god luftväxling och jämn uppvärmning, enligt Henrik Ranbys beskrivning i ”Helsingborgs bebyggelse 1863 – 1971”, del VII:3 av Helsingborgs historia. Barn till fattiga föräldrar kunde få gratis vård.

Det är en unik byggnad i Helsingborg, som också påminner vår tid om att innan sjukhuset byggdes var vården av sjuka barn bedrövlig. Sjukhuset byggdes under de sista decennierna av 1800-talet, en tid när Helsingborg växte så det knakade, från en oansenlig håla till en begynnande storstad för en ny tid.

Huset användes som sjukhus ända till 1944. 1986 hade byggnaden renoverats, invigdes av landshövdingen och inhyste från detta år Medicinhistoriska museet, som drivits fram till våra dagar.

Både den unika byggnaden och museet förtjänar offentligt stöd och engagemang. Men icke. Kommunen är totalt kallsinnig. Det är bedrövligt.

Det finns flera privata museer i Helsingborg. På Bergaliden ligger det lilla skolmuseet invid Slottsvångsskolan. I Idrottens hus finns Idrottsmuseet och på Fredriksdal Grafiska museet. Alla drivs av ideella krafter–  på målsättningshelsingborgska av ”folk som vill något” – och håller olika delar av stadens historia levande.

Kommer barnsjukhusets byggnad nu att bli kontor för något företag, så som skett med Pålsjö slott, donerat till Helsingborgs stad. I en kreativ stad hade slottet varit ett självklart centrum för friluftslivet i området. Också Thalassa förskingrades, vandrarhemsgäster var inte intressanta för kommunen. Till raden av byggnader som gått förlorade för offentlig verksamhet hör också konstmuseet Vikingsberg och det gamla museet på Storgatan, för att inte tala om Folkets hus. Få städer har varit lika likgiltiga för bevarandet av byggnader förknippade med stans historia som det historielösa Helsingborg.

I januari i år uttalade sig socialdemokraterna i Helsingborg för att kommunen ska köpa byggnaden av den privatperson som äger den nu och vill sälja den. Maria Ward (S) kommunalråd säger:
– Vi tycker att huset har många värden och att det ska vara möjligt för helsingborgarna att ta del av dem. Både huset och utställningarna utgör en del av Helsingborgs historia och vi vill säkerställa att helsingborgarna även i framtiden kommer kunna ta del av den.”

För två år sedan skrev Joakim Thomasson, chef för Helsingborgs museer till 2017, i HD om byggnaden som ett ”kulturarv som nonchaleras av sjukvårdspolitiker och teknokrater”. Han uttryckte sig vidare:

”Medicinhistoriska museet är ett utmärkt exempel på de många museer i vårt land som har kommit ur offentliga verksamheter. De har blivit verklighet tack vare människors engagemang för sina arbeten, utifrån viljan att skapa och vidmakthålla ett kulturarv. Det är museer som är organiskt sammanvävda med medarbetarna.”

Har kommunen bränt alla pengarna i Dunkersfonderna?? Hur ser det ut med utdelningarna från Öresundskraft, där en del går till kulturlivet?

Med lite god vilja borde både det gamla barnsjukhusets byggnad och det Medicinhistoriska museet gå att rädda på ett anständigt vis.

Fotnot: Får en reaktion från Medicinhistoriska Museet:

”Vilken skicklig teckning av huset!
Vi kämpar vidare i Helsingborgs Medicinhistoriska Förening. Just nu pågår vår namninsamling april månad ut. Välkommen till muséet! Öppettider tisdagar kl. 10-14, torsdagar kl. 13 – 17 och första söndagen i månaden (2 maj) kl. 13 – 16.”

Tre bilder från 140 år av Helsingborg under viadukten vid Fria bad

Utsikt söderifrån från kv. Böljan mot kv. Havet.
Ända hit gick alltså den norra bangården en gång och här ligger nuförtiden den norra delen av Fria bad. Odaterat vykort från 1908 – 09 eller strax före. Beskrivning av Ingegerd Hamilton.

Nästan varje dag vandrar jag under järnvägsviadukten i Helsingborg, de broar som går över Halalidbacken och sedan kliver vidare över Drottninggatan för att längre söderut låta tågen inte bara komma ner på jorden utan försvinna in i tunnlar.

Så här på våren är promenaden förbi Gröningen bort mot först Norra hamnen och sedan Inre hamnen med nya SeaU-anläggningen livligt trafikerad av vandrande flanörer, en och annan cyklist och så de snabba elsparkcyklarna, de senaste tillskotten.

Det här nog den bästa sidan av Helsingborg. Här går folk fram och tillbaka, ibland med pinande vindar från havet men så här års lika ofta med värmande sol och färgsprakande solnedgångar över Sundet.

Det är en kosmopolitisk skara människor som vandrar här. Många har rötter i fjärran länder, några är kanske på tillfälligt besök men det gemensamma är nog att nästan alla är helsingborgare. Här kan jag se hur en helsingborgare kan se ut år 2021, som ingen annanstans i staden. Det tilltalar mig, liksom att höra fragment av de många olika språk som de mötande talar.

Ingegerd Hamilton – och förstås många andra – lägger ut historiska bilder av Helsingborg på sajten Helsingborg förr och nu. Med bilderna synliggöras stadens ständiga omvandlingar, där allt som är fast förflyktigas, på gott och ont. Häromkvällen hittade jag där några bilder från området med järnvägsviadukten, Strandvägen och Fria bad som tillsammans ger bilder från de urbana förändringarna under dryga seklet.

Den översta bilden här är ett odaterat vykort från 1908-09 eller strax före. Strandvägen är ännu inte påtänkt, inte heller Pålsjöbaden. Bron är en imponerande järnkonstruktion.

Nästa bild från 1940-talet har förändrat utsikten norrut, med Strandvägen, som öppnades först 1935. Här finns också några bilar, men inga vandrare, inte ännu. Det är ett vykort och fotografen tycks stå farligt uppe på viadukten.

Sedan finns två mötande spårvagnar på Drottninggatan. Så synd att sp års agnarna försvann från stan med högertrafiken, dessa behändiga transportmedel utan avgaser.

Den understa bilden är från 1880-talet då viadukten och järnvägsspåren upp genom Pålsjö skog bör ha varit ganska så nya, vilka storståtliga projekt för sin tid.

Strandpromenaden så som den ser ut i dag är den mest mänskliga miljon på platsen historiskt sett, tillkommen för gående personer som bara flanerar, människor i ögonhöjd.

Vilken tur att det inte blev ett högt hotell borta vid Gröningen. Det hade inte dröjt länge innan ett sådant ställes krav hade tagit över platsens själ, krav på p-platser och annat.

Området sådant det ser ut i dag borde ”K-märkas” (inom citationstecken). Framtida förändringar måste vara varliga och genomtänkta, för att inte slå sönder det som finns här, det som nog är mera av Helsingborgs själ än något annat.

Hur kommer viadukten och Gröningen att se ut om ännu ett sekel, på 2120-talet, undrar jag? Har havet tagit sig över Strandvägens murar för gott? Finns de mjuka sanddynerna på Fria bad kvar. Har Pålsjöbaden återigen blåsts sönder av någon envis höststorm? Och statyn av Henke Larsson? Den står nog kvar som minne av en annan tid. Domineras flanörskaran av pigga hundraåringar?

Här har vi utsikten mot norr på 1940 talet. Strandvägen är klar sedan mitten av -30 talet och just nu inte översvämmad. 😀 Fotografen verkar stå på viadukten och rakt fram ligger den ”Bockska villan”. Den skall ligga här till 1960.Originalfotot här är från 1940 talet är taget av Almquist och Cöster. Ett vykort alltså.

Foto föreställande järnvägsbron över Drottninggatan. Tåget har stannat mitt på bron och det har samlats människor piå vägen nedanför. Lokföraren syns i loket och i tågfönstren skymtar resenärer. Bilden från 1880-talet, från Carlottas bildbank.