Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium 1917. Hon avled där den 24 maj 1918. Foto Ulf von Konow.
”Harriet Löwenhjelm bodde sina första år i Villa Tågaborg. Bredvid platsen där den rivna villan låg finns ett litet namnlöst torg (vid korsningen Tågagatan/Karl X Gustavsgatan mot Nicandersgatan) som jag tycker kunde döpas till ”Harriet Löwenhjelms plats”.
Hon skrev underfundiga dikter som står sig i än idag och namnet skulle passa bra, eftersom flera tvärgator mot landborgen bär författarnamn: Nicander, Stagnelius, Lenngren, Lidner och Dahlin.”
Så skriver Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård på Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie i Höganäs, i ett brev till fem.hbg, som driver en kampanj för att fler gator och offentliga platser ska få namn efter kvinnor, gärna med lokal anknytning.
Nära korsningen mellan Karl X Gustavs gata och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.
På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.
Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.
Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halalid, på Halalid.
Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.
Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.
***
Låt Harriet Löwenhjelm kliva in i den helsingborgska geografin genom att ge hennes namn åt den beskrivna platsen invid platsen för hennes barndomshem, Villa Tågaborg. Det kunde vara en bra början på att låta stadens namn påminna om att det också funnits begåvade och djupt originella kvinnor i den här staden!
Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.
Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.
Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.
Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.
Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.
Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.
Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.
Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.
Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.
En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.
En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.
Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.
En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.
Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.
Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.
Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.
Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.
2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.
Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.
Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.
Jag saknar mycket våra speciella samtal.
Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.
Från Hilma af Klint-utställningen på Guggenheimmuseet i New York.
I Helsingborg finns 925 gator. Endast åtta av dem har kvinnliga namn – jämför med dryga hundra mansnamn. Resten är ofta uppkallade efter småländska orter, skriver Helsingborgs Dagblad, Jönköpingsgatan, Grännagatan och fler ändå.
Nu har den feministiska organisationen Femhbg skickat en önskelista med 17 föreslagna kvinnonamn med Helsingborgsanknytning till stadsdirektör Palle Lundberg.
– Helsingborg ska ju vara en så innovativ stad så det kanske borde gå att vara lite kreativ, säger Klara Nilsson i Femhbg till HD. Hon fortsätter:
– Man vill ju ha en mångfald i staden av berättelser som syns i bilden. Alla de vita männen ska lyftas, men inga andra berättelser. Då inspirerar man inte befolkningen till att vilja och våga mer.
Helsingborg ska ju vara staden för den som vill något, heter det ju. Här är ett gyllene tillfälle.
Gatunamn är ett bra sätt att påminna om människor som levt och verkat på en ort. Namnen blir ett sätt att hålla deras historia levande. Men om man då har mer än tolv gånger fler manliga gatunamn än kvinnliga blir det en konstig enkönad stad, en förgubbad håla med 1800-talsvärderingar efter hundra år av allmän rösträtt. Andra städer som Huddinge och Göteborg har fattat politiska beslut om att könsobalansen i gatunamnen ska förändras. Det borde Helsingborg också göra!
Femhbg har skickat en bra lista till kommunen. Bland de 17 namnen kan nämnas simmaren Sally Bauer, författaren Elin Wägner, konstnären Ester Gehlin och fotbollsspelaren Caroline Seger.
Det finns förstås många fler kvinnor värda en gata, som poeten Elsa Grave. Men i all synnerhet tänker jag på Helsingborgs globalt mest kända invånare, som är besynnerligt bortglömd i Helsingborg överhuvud, avantgardekonstnären Hilma af Klint (1862 – 1944).Hon ägnades häromåret en otroligt framgångsrik separatutställning på MOMA, Museum of Modern Art i New York och på många museer världen över efter stora utställningar på bland annat Moderna museet i Stockholm och på Louisiana.
I dag räknas hon som en av modernismens tidiga pionjärer över hela världen utom i Helsingborg, där hon bodde åtminstone ett decennium före andra världskriget, på två adresser, vid St Jörgens Plats och på Karl X Gustavsgatan.
Hilma af Klint. Bilden från brittiska The Observer.
”Stockholmare är dummast i landet”, läser jag i en rubrik i torsdagens Aftonbladet (30/12). Den som slår fast det är tidningens nyhetskrönikör Oisin Cantwell.
Cantwells irritation beror på att han förgäves försökt få en tredje covidspruta, vilket ju är livsviktigt för många dessa dramatiska tider när smittan åter stiger till nya rekordhöjder. Något som fått honom att tänka på förra moderatledaren Anna Kinberg Batra som i en valrörelse för länge sedan på vad som verkade fullt allvar påstod att ”stockholmare är smartare än lantisar”.
För att få en vaccinationstid sitter Cantwell i vaccinationstelefonkö en halvtimme för att boka en tid, bara för att när någon till slut svarar få beskedet att ”systemet ligger nere”. I stället ställer han sig i en oändlig kö till en vaccinationsbuss på Medborgarplatsen på Söder – och får efter lång väntan få ett besked om att sjuksköterskan kommer tidigast en timme efter utsatt tid.
Region Stockholm bestämde sig i somras för att arbeta fram en vaccinationsplan. Den tidigare visade sig inte fungera bland annat därför att många av de privata vaccinatörerna hade helt olika och separata bokningssystem. Men någon ny fungerande plan tycks inte finnas ett halvår senare.
Cantwell kommer att tänka på hur ett klassiskt sjukhus i regionen för en tid sedan för en spottstyver såldes till några läkare, vilka ett par år senare krängde det vidare och blev mångmiljonärer. ”Eländet kring Nya Karolinska ska vi bara inte prata om”, suckar han och går raskt vidare till en dagsaktuell skandal, hur SL, Stockholms Länstrafik, tvingades betala en halv miljard till ett italienskt bolag. Det italienska företaget skulle byta signalsystem i tunnelbanan vilket inte gick något vidare. SL bröt då kontraktet och dömdes till det nämnda beloppet i skadestånd.
Än mer upprör det Cantwell hur Röda Korset efter 20 framgångsrika år förlorade uppdraget att rehabilitera människor som blivit torterade till några charlataner som aldrig hade arbetat med människor med den här sortens psykiska skador men trots det vunnit upphandlingen genom ett 250 000 kronor lägre bud än Röda korsets. Upphandlingen överklagades i domstol, där Röda korset vann över ”de imbecilla politikerna”.
”Kinberg Batra hade fel” avrundar Oisim Cantwell:
”Den enda förklaringen till att vi stockholmare inte har röstat bort de klåpare som styr regionen är att vi är dummast i Sverige.”
Jag håller inte med. Skåningarna är minst lika dumma och helsingborgarna ofta allra dummast.
Ta det här med sängarna i korridorerna på Helsingborgs lasarett. Gång efter gång har lasarettet dömts till miljonskadeståndsbelopp. Patienternas säkerhet hotas – och ändå fortsätter det bara. Eller med de helsingborgska äldreboenden där covid19 krävt höga dödstal utan att orsaker utretts och utan att förbättringar och förändrade arbetsrutiner presenterats. Hur kan man bara låta det fortgå??
Turerna kring folkomröstningen om Öresundskrafts tänkta försäljning är en annan skandal. Den ledde till slut till att bara tre procent av de röstande gick på de ledande politikernas förslag. Flera av dessa politiker uppmanade dessutom helsingborgarna att inte rösta. Häpnadsväckande liksom den totala tystnad som brett ut sig efter då det gäller konsekvenser av omröstningen.
På regionsnivå finns talrika exempel på obegripliga skandaler. Den senaste gäller det brutala avskedet av Ingvar Eliasson, specialistläkare i klinisk bakteriologi, doktor i medicinsk vetenskap och laboratoriechef på det största labbet i Skåne för covid19-prover.
Trots hög kompetens och massivt stöd från personal och fackligt håll fick han sparken av regionens ledande politiker för att utifrån sin yrkeskompetens ha vågat framför kritik mot alltför hastigt och kortsiktigt av politiker genomförda organisationsförändringar.
Folkets hus i Helsingborg kunde invigas 1906, efter flera års pengainsamling från arbetare i staden. Nu kan det bli privatbostäder. Foto Anders Eeg-Olofsson.
Folkets hus i Helsingborg är till salu igen. 2016 sålde föreningen ABF fastigheten till det privatägda fastighetsbolaget Gelba för 27 miljoner.
På de fem – sex år som gått har priset nu mer än fördubblats till 58 miljoner, skriverHem & Hyra. Tanken är att byggnaden i första hand ska byggas om till bostäder. Hyresgästföreningen vill att det ska bli hyresrätter.
I somras antog kommunen en ny detaljplan för fastigheten. Det innebär att det nu är tillåtet att bygga bostäder i huset. Undantaget är ”bottenplan där det finns butiker och även samlingssalar som är skyddade och inte får byggas om. Inte heller byggnadens fasad i jugend-stil och de omsorgsfullt utformade trapphusen får förvanskas”.
Innebär den nya detaljplanen att Folkkets hus B-sal som under lång tid använts av Stumpenensemblens unika teatergrupp är skyddad. I så fall borde kommunen gå in och garantera lokalens framtid – för Stumpen och andra kulturell sammanhang. Söder behöver akut kulturella lokaler och träffpunkter.
Andra verksamheter som planen ger tillåtelse till är skola, kommersiella lokaler och föreningsverksamhet.
Av Hem & Hyras artikel framgår också att den mest unika delen i huset är skyddad och inte får byggas om. Den vackert renoverande A-salen några trappor upp, är ett rum där en lång rad dramatiska och avgörande händelser i Helsinborgs 1900-talshistoria utspelat sig.
Från Gelbas sida har man tagit fram ett förslag till ombyggnad av huset till lägenheter.
– Nu sonderar vi, säger Leif West, vd på Gelba management AB. Beroende på hur intresset ser ut kan Gelba antingen själva göra om i fastigheten och sälja därefter, eller låta köparen bygga om.
Enligt detaljplanen är det möjligt med uppåt 20 lägenheter i byggnaden, men planen säger ingenting om upplåtelseformen. Leif West utesluter varken bostadsrätter eller hyresrätter på de översta våningarna. – Det har helt att göra med hur marknaden ser på det och vad som är attraktivt, säger han.
En gång ”byggde arbetarna Folkets hus”. Under större delen av 1900-talet var byggnaden ett självklart kulturella centrum i stadsdelen Söder.
ABF ägde byggnaden från 2006 till 2016, då kommunen genom indraget hyresstöd framtvingade ABF:s försäljning av huset till Gelba för som ovan nämnts 27 miljoner. Sedan dess har den k-märkta byggnadens framtid varit osäker.
Kan det som nämns i den citerade artikeln bli en blandning av samlingslokaler och bostäder skulle mycket kunna vinnas.
Kommunchefernas löner har ökat dramatiskt de senaste fem åren. Och det är inte bara storstäder som dominerar lönetoppen, visar Dagens Samhälles granskning.
Kommunchefernas löner har ökat dubbelt så mycket som arbetsmarknaden i stort de senaste fem åren, skriverDagens Samhälle i senaste numret. Man konstaterar också att lönelistan innehåller ”väldiga och växande löneskillnader”.
Allra mest tjänar stadsdirektören i Stockholm, Magdalena Bosson, som har en månadslön på 196 000 kronor. Det är 16 000 kronor mer än statsministern och 17 400 kronor mer än den generaldirektör (Trafikverkets) som har mest betalt.
Bosson svarar på frågor från Dagens Samhälle om sin lön genom att hänvisa till att Stockholms stad är Sveriges största kommunkoncern som omsätter 60 miljarder kronor, har 45 000 anställda och ansvarar för kommunala tjänster för närmare en miljon invånare.
”Att mitt uppdrag som stadsdirektör innefattar det yttersta ansvaret för att leda denna stora och diversifierade verksamhet återspeglas i min lön.”
Helsingborg utmärker sig speciellt. Stadsdirektör Palle Lundberg ligger på tredje plats i listan över kommunchefernas löner, efter Stockholm och Uppsala, trots att Helsingborg knappast är Sveriges tredje största stad.
Lundbergs 157 000 i månaden är mer än vad hans kollega i Göteborg tjänar – och betydligt mer än vad kommundirektören Andreas Norbrandt i Malmö har i lön, 139 100 kr i månaden.
I andra närliggande städer ser kommundirektörernas löner ut så här: Ängelholm Krístina Magnusson 105 000, Höganäs Herman Crispin 106.500, Landskrona Carina Leffler 125 000, Kund Christoffer Nilsson 131 500 och Halmstad Mattias Rossköld 115 800.
Sedan 2016 har lönerna för kommuncheferna ökat med 22 procent. Under samma period har lönerna på svensk arbetsmarknad ökat med knappt 11 procent, enligt Medlingsinstitutet. Dubbelt så bra löneutveckling för kommundirektörerna som för medborgarna, alltså. Snittlönen ligger nu på 99 301 kronor.
Rolf Solli, professor vid Högskolan i Borås har i decennier har forskat om kommunalt ledarskap. Han tror att den höga omsättningen på kommunchefer förklarar den starka löneutvecklingen, skriver Dagens Samhälle.
Soli arbetar med ett nordiskt forskningsprojekt om kommundirektörerna. Han säger:
– Ju högre lön cheferna har, desto mindre viktig tycker de att lönen är. Det är inte konstigare än att när du är mätt så vill du inte ha mer mat. De här personerna är ute efter något spännande. Man inser att posten ger ett stort inflytande och det vill många ha.
Fotnot: Nya Kultur-Sören gör efter denna blogg ett uppehåll i skrivandet.
Staffan Sommelius avled natten till söndag. På bilden t v som förskolebarn för länge sedan, tillsammans med sin på dagen tre år äldre bror Sören.
Staffan Sommelius, min tre år yngre bror, gick bort natten mellan lördag och söndag efter en kortare tids sjukdom. Han var under många år rullstolsbunden i sviterna efter en stroke som förlamade hans högra sida och påverkade hans talförmåga.
Jag hade fyra syskon i två kullar, tre halvsyskon och ett helsyskon. När Staffan inte längre finns är jag ensam kvar. Barbro Wåhlin, läkare, var äldst, följd av Torgny Sommelius, journalist och författare till böcker om Jugoslavien och Indien. Torgny omkom i en flygolycka på Trinidad i januari 1963. Klara Stenblomma (tidigare Birgitta Sommelius), dog förra året i sviterna efter covid-19. Hon var en begåvad pianist och gav som ung solokonserter också med Helsingborgs symfoniorkester.
De tre hade vår pappa Ove Sommelius första hustru Katja som mamma, judinna, född Zingerowitch i dåvarande ryska Lettland, kom som flykting först till Paris och sedan till Danmark och Sverige efter den ryska revolutionen.
Ove var under många år chefredaktör för Helsingborgs Dagblad.
Staffan och jag hade samma mamma, Vera, född von Porat (i Köpenhamn).
Staffan var tre år yngre än jag själv, född på samma dag, den 23 oktober. Han blev 77 år. Han var ju en födelsedagspresent till mig, inbillade jag mig länge.
I kretsen av syskon blev han ”den konstnärlige”. Han gick på konstskola i Köpenhamn. Hans debututställning var på ett galleri i Lund, ägt av den mångsidige Helmer Lång. Med åren blev det en lång rad separatutställningar och än fler samlingsutställningar.
I yngre dagar målade han mest nonfigurativa bilder. Fritidshuset i Stora Hult gav honom ett nytt återkommande motiv, utsikten mot väster över havet och Kullaberg på andra sidan Skälderviken. Ateljén i Stora Hult var under många år också en välbesökt minikonsthall under de återkommande Konstrundorna i påsktid.
Staffan fick en särskild profil i tidningsarbetet på Helsingborgs Dagblad som tecknare till ledarredaktionen, med bilder som märktes och även ägnades egna utställningar.
Vi ärvde i 30-årsåldern tillsammans Helsingborgs Dagblad, vilket inte var en enkel uppgift – och som många gånger frestade på syskonrelationen.
Annat var det i yngre dagar – som när vi båda som förskolebarn – innan penicillinet börjat användas – låg isolerade tillsammans, med scharlakansfeber, en oändligt lång månad på epidemisjukhuset i Helsingborg. Alla besök bestod i föräldrar och andra som utifrån knackade på rutorna och vinkade in till sjuklingarna.
Det var bra längesedan nu, ett av många, många starka minnen som dyker upp dagar som dessa – och lämnar efter sig både en känsla av tomhet men än mer av vemod över livets obevekliga gång.
Fotnot: Staffan efterlämnar hustrun Lena och fyra barn, Max, Matilda, Mårten och Maja.
Stumpenensemblen spelar Lyckliga gatan av Kent Andersson och Bengt Bratt på Folkets hus B-sal i Helsingborg. I förgrunden: Thomas Karlsson.
I Helsingborgs kulturliv är Stumpenensemblen nog det mest unika inslaget, unikt också i ett nationellt perspektiv. Genom åren har gruppen bjudit på en pärlband av starka föreställningar, med en blandning av professionella skådespelare och amatörer på scenen. Repertoaren har sedan starten 1999 präglats av ett starkt socialt engagemang och inte minst av en solidaritet med marginaliserade grupper i det svenska samhället, med motton om demokrati och jämlikhet.
Efter ett långt pandemiuppenhåll bjöd teatern i lördags på premiär på ”Lyckliga gatan”, en pjäs som Kent Andersson och Bengt Bratt skrev 1992 och som spelades på bland annat Skånska teatern.
Föreställningen inleds med att sju personer kommer in i scenrummet. Men deras förvirring är stor. Vad gäller saken? Varför finns ingen ”ansvarig” på plats?
De har alla blivit skriftligen kallade till något slags möte av någon myndighet. Så småningom kommer en åttonde, Michael Segerström. Han ser kanske ut som ”en ansvarig” kunde göra, men har bara blivit försenad av att råka hamna på fel möte i samma hus, ett ekumeniskt möte om arbetslöshet och soppkök.
De åtta har olika bakgrund men ett gemensamt, de är alla arbetslösa. De väntar på den ansvarige – som man väntar i Becketts ”I väntan på Godot” – och tvivlar, vad ska mötet vara bra till? Alla är vana vid att bli manipulerade och lurade av myndigheter och överhet.
Eyvind Andersen, teaterns konstnärlige ledare, har redigerat föreställningen utan stora åthävor. Men det lättsamma anslaget kombineras med ett genuint allvar och en stark scenisk närvaro.
De medverkande sitter på scenen i en ring av stolar, framför Inga Björstedts målade flyttbara scenografiska bakgrunder. En och en berättar de om sin bakgrund och sina liv. Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en har varit vaktmästare, en är f d socialarbetare, en annan har arbetat som banktjänsteman, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”.
Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en är f d socialarbetare, en annan f d vaktmästare på en bänk, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”. Nu har också hon själv blivit överflödig.
I slutscenen inleder Michael Segerström en gungande dans med sin pinnstol till tonerna av Svinnsta skär och resten av ensemblen följer efter. Så avrundas Lyckliga gatan med ett durackord.
Kent Andersson och Bengt Bratts pjäser spelade en stor roll i svenskt kulturliv under en period från 1960 – 80-talen. Deras ande svävar över Eyvind Andersens uppsättning som i något avseende blir en dubbelexponering av de nämnda dramatikernas tid och vår egen, det i många avseenden än mer skoningslösa 2020-talet.
Folkets Hus B-sal har länge varit Stumpenensemblens självklara och genuina scen. Men kontraktet är uppsagt och av allt att döma blir ”Lyckliga gatan” den sista föreställningen som ges där. Det känns riktigt sorgligt, för teatern och för stadsdelen Söder. Teatern som ibland kallats ”De hemlösas teater” riskerar att bli hemlös.
Fotnot 1: I föreställningen medverkar: Madeleine Grothén, Jan Nielsen, Jonna Frisch, Lillemor Haglundh, Kat Strinnholm, Thomas Karlsson, Mari F Persson, Eva Henriksson och Michael Segerström.
Föreställningen ges under hösten bara tre gånger till, fredag – söndag kommande helg. Fler föreställningar kan bli aktuella efter årsskiftet.
Fotnot 2: Som vän till regissören Eyvind Andersen är jag egentligen jävig att skriva om uppsättningen. Som bloggare kan jag ändå ta mig den friheten.
Jag går i tankar längs Kullagatan i Helsingborg, möter en försäljare av Faktum, tidningen som säljs av de hemlösa, nickar rutinmässigt, ser försäljaren i ögonen för att åtminstone inte ignorera, går sedan vidare tio steg och stannar. Varför ska jag inte köpa Faktum tänker jag. Det är det minsta jag kan göra. Dessutom brukar den vara läsvärd och välgjord.
Sagt och gjort. På köpet ett samtal som gör oss båda lite glada. Hen är från Serbien men talar riktigt god svenska.
När jag kommer hem läser jag tidningen som grundades i september 2001 ungefär samtidigt som flygplanen körde in i World Trade Center i New York. Sedan dess har världen bara blivit sämre. Också hemlösheten och antalet hemlösa har ökat, konstaterar Faktums chefredaktör Sarah Britz. Det är ett konstigt jubileum, suckar hon ”för vi borde inte behövas. Men så länge vi behövs finns vi här och vi möts i ögonhöjd.”
I sin ledare lyfter hon fram ”Bostad först”, en tvärt-om-modell.
– Vem kan nyktra till och söka jobb om man inte har någonstans att bo, undrar hon retoriskt – och lyfter i sammanhanget glädjande fram Helsingborg som ett föredöme.
Särskilt illa drabbas ensamstående mammor och deras barn. 2018 fanns det 5000 hemlösa barn i Sverige.
I numret fins en viktig intervju med Martin Grander, doktor i urbana studier vid Malmö universitet. Han är kritisk mot den nuvarande exkluderande byggboomen.
– Vi måste tänka om. Alla måste dra åt samma håll, från den som gör kalkylen till den som bygger huset. Sverige är i mångt och mycket ett jämlikt land – men här bor många fattiga människor.
Grander är övertygad om vad som borde gälla:
– Bostad först. Med ordnad bostad följer andra positiva förändringar i tillvaron med. Det finns det gott om evidens för.
– Lika tydlig är den omvända spiralen. Bostadsbristen förstärker klasskillnader. Unga kan inte flytta dit där jobben finns. Det vi ser nu skapar allt mer ojämlikhet i samhället.
När PK Södra, Publicistklubben, i onsdags arrangerade tre debatter på Tivoli i Helsingborg diskuterades bland annat de kommunala informatörernas roll i ett samtal mellan stadsdirektören Palle Lundahl och HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl.
”Jag har flera medarbetare som tycker att vissa intervjuer med HD varit synnerligen obehagliga och hör till det jobbigaste de varit med om”, sa Helsingborgs stadsdirektör Palle Lundberg, under en debatt med HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl på Tivoli i Helsingborg på onsdagskvällen. Ämnet var ”Är kommunikatörerna service eller gatekeepers?”
Det handlade om stadens i många sammanhang omstridda informationsavdelning, som om jag fattat rätt numera är Helsingborgs största ”redaktion”, större än Helsingborgs Dagblads. Någon siffra nämndes inte från scenen under kvällen, frågan blev hängande i luften. Någon hävdade att det var kring 80 anställda.
Man skulle kunna uttrycka det som så att Palle Lundberg som ”chefredaktör” eller möjligen ”ansvarig utgivare” har större resurser och mer makt än HD:s Marcus Ekdahl.
Publicistklubbens södra avdelning arrangerade och PK Södras ordförande Agneta Nordin höll proffsigt i kvällens tre scensamtal.
Det lät på Palle Lundahl som om HD:s journalister medvetet vill trycka till stans informatörer i intervjuer, vilket vore bekymmersamt.
Marcus Ekdahl hade svårt att förstå Palle Lundbergs anklagelse. Han hävdade snarare det motsatta.
– Tidningens journalister ska vara tuffa, men det är inte samma sak som att de skulle vara elaka.
– Min upplevelse är att när en intervju håller på att bli jobbig slutar kommunikatörerna att jobba för kommunen och övergår till att försvara den egna organisationen. Då upphör ofta öppenheten eller med ett bättre ord, den ”transparens” som vore önskvärd. Det ser ibland ut som ”skademinimering” från kommunens sida.
Många frågor blev hängande i luften. Helsingborgs kommun har de senaste åren avskedat eller köpt ut en lång rad kommunala chefer för stora belopp. Har det skapat en rädslans och tystnadens kultur på kommunen?
Under debatten 2020 om Öresundskraft framkom det att kommunen inte alls under tiden före valet 2018 informerade om att det fanns planer på att sälja ut det för staden så viktiga och inkomstbringande företaget. Frågan blev därför aldrig aktuellt i valdebatterna, vilket kan ha påverkat valresultatet. Som bekant vann motståndarna till försäljningen en förkrossande seger i den följande folkomröstningen över de aktörer som drev frågan med 97 % mot 3 %.
Ett annat speciellt fall diskuterades däremot under kvällen på The Tivoli.
– Vi bad om en intervju i en speciell fråga, berättade Marcus Ekdahl. Svaret var att det efterfrågade var under utredning men att kommunen skulle återkomma.
Det gjorde kommunen också, men en sen fredagskväll. Då kom oväntat ett pressmeddelande från kommunen i frågan om en utredning i ärendet.
– Då hade ju våra medarbetare slutat för dagen och de kommunanställda som skulle kunna ha svarat på följdfrågor hade inlett sin helgledighet, fortsatte Ekdahl.
Palle Lundberg höll inte med om att det skulle ha berott på att kommunen ville skydda sig själv.
– Det berodde mera på att de medarbetare som skulle kunna komma ifråga för intervjuer måste vara inlästa och få tid till det.
Samtalet rörde sig över ett fält som är grundläggande för den kommunala demokratin. Det skulle kunna ha varit lite längre och gett lite mer tid för frågor efteråt.
En annan fråga vore värt ett eget PK-seminarium. Kommunen med över 12 000 kommunalt anställda och ytterligare över 130 000 – 140 000 berörda medborgare styrs av målformuleringar antagna 2021 av kommunfullmäktige i Vision Helsingborg 2035, där det anges hur man vill att staden ska se ut 2035.
Visionen stipulerar att Helsingborg är ”staden för de som vill något” och att strävan ska vara att skapa ”en levande pulserande stad, öppen mot världen”.
Visionens andra del är ju okontroversiell och allmänt positiv. Men den första? ”De som vill något”??
Öresundskraftsdebatten visade att det väldigt länge fanns många helsingborgare som ville något (att inte sälja företaget) men som ignorerades och manipulerades på ett olustigt vis, som när politiker offentligt uppmanade helsingborgarna att inte gå och rösta i den lokala folkomröstning som till slut genomfördes under julhelgerna.
PK-kvällen fortsatte med två andra samtal. Agneta Nordin talade med Fredrik Larsson om ”Vad händer med konstverket Nimis efter Lars Vilks död?”. I ett avslutande samtal handlade det om man kan vara aktivist och journalist på samma gång? i en diskussion med Kenan Habul, Sydsvenskan, och Gunilla Jarlbro, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.
