Kategoriarkiv: Helsingborg

Bosnien, Författare, Helsingborg, Konst

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

”Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut boken ”Nattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.

Arkitektur, Helsingborg, Höganäs, Lund, Malmö

Arkitektdynastin Sörensen på Tomarp

Skiss till vattentorn, av Curt Arnold Salomon-Sörensen.

”Arkitektdynastin Sörensen” heter en utställning som med vernissage i lördags nu under en månad (till 23 april) visas på Tomarps Kungsgård. Det är första gången Tomarp visar en arkitekturutställning, med skisser, fotografier och ritningar.

Det handlar om något så unikt som fyra generationer arkitekter, som särskilt satt sin prägel på städer som Malmö, Lund och Helsingborg.

Med på vernissagen var i dag 90-årige men ännu verksamme Curt Arnold Salomon-Sörensen. Hans farfars far grundade arkitektfirman för 165 år sedan. Den är därmed förmodligen Sveriges äldsta arkitektkontor, skrev tidskriften Arkitektur.

Med vemod konstaterar Curt Arnold Salomon-Sörensen att ingen tar över efter honom. Inget av hans fyra barn är arkitekt. Han själv startade 1956 verksamhet med kontor i Helsingborg och Eslöv och har inte minst arbetat med upprustning av äldre bostäder. Bland hans senare uppdrag kan nämnas om- och tillbyggnad av St Jörgens skola i Helsingborg och bostäder på Laröbaden.

Farfarsfar Peder Christian Sörensen kom till Lund kring mitten av 1800-talet för att arbeta på bygget med Akademiska Föreningen i Lundagård,. Han slog sig ner i Lund, skapade bl a en rad byggnader och orangerier i Botaniska trädgården.

Dennes son Salomon Sörensen var under trettio år (från 1893) stadsarkitekt i Malmö, men ritade också mycket i Helsingborg, däribland gamla lasarettet vid Munkavägen

Kraftstationen i Laholm ritades av Arnold Salomon-Sörensen och invigdes år 1932.

Tredje generationens Arnold Salomon-Sörensen blev stadsarkitekt i Höganäs. Han satte sin prägel på just Höganäs men ritade också en lång rad byggnader i Helsingborg, som det stora bostadshuset på Roskildegatan mitt emot Konserthuset, där tidigare Fahlmans café låg.

Bostadshuset vid Roskildegatan och Kungsgatan i Helsingborg. Bostadshus i kvarteret Svärdet från 1929. Båda ritade av Arnold Salomon-Sörensen.

Arkitektutställningen på Tomarp ger spännande bilder från flera skånska städers utveckling och byggnadshistoria, verktyg för att läsa städernas geografi och bli varse deras årsringar. Fokus är på fyra generationer mycket aktiva och mångsidiga arkitekter Sörensen-Det är ett stycke unik kulturhistoria som Tomarp lyfter fram med den här utställningen.

Arkitektur, Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning

Tågaborgs Villa Carlshög förtätad till tegelhög

Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.

Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.

I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.

Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.

Bakom villan låg Piskfabriken Svea, byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.

Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.

Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?

Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:

”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”

Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.

Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:

”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”

Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.

Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.

I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.

För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?

Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.

Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.
Helsingborg, Infrastruktur, Tyskland

Vattenfall tvingas sälja Berlins lönsamma elnät

3 kommentarer
Kommunala Berlin Energi återtar Berlins elförsörjning från svenska Vattenfall.

Under mer än tjugo år har svenska Vattenfall tjänat stora vinster på Berlins elnät, med 2,3 miljoner hushåll och 35 000 km kabel och elledningar. Men nu återtar kommunen driften av elen i den tyska huvudstaden, efter flera år av starka folkliga protester, skriver Berliner Zeitung. 

Den politiska majoriteten i Berlin, socialdemokrater, gröna och vänstern (Die Linke), fattade beslutet redan 2014, när licensen gick ut. Men Vattenfall har genom överklaganden av beslutet lyckats förhala genomförandet ända tills nu.

I förra veckan kom till slut ett domstolsbeslut om att Vattenfall förlorat – och att driften ska återgå till stadens eget bolag, Berliner Energi. Vattenfall förväntas begära 15 miljarder kronor för nätet.

Vattenfalls årliga vinst, via ett tyskt dotterbolag, har varit en miljard om året, noterar Berliner Zeitung. Samtidigt har elleveranserna varit opålitliga. Förra året hade varje berlinskt hushåll i genomsnitt 13,7 minuters elavbrott. 31.000 hushåll och 2000 företag drabbades.

Det var 1996 som elmarknaden i Sverige avreglerades. Det skedde i ”Valfrihetens namn”, hette det. Svenskarnas har till synes fogligt underordnat sig valen mellan olika bolag, fasta eller rörliga priser, grön el eller inte. Och så vidare. Är det någon konsument som vunnit på valfriheten? Jag tvivlar.

Donald Trump, Film, Helsingborg, Sociala medier, Twitter, USA

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.

Arbetarrörelsen, Demokrati, Helsingborg

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.
Helsingborg, Musik, Ryssland, Stalin

När Josef Stalin recenserade Sjostakovitj

Scen ur Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsenk”, som Josef Stalin skrev om i Pravda: ”Virrvarr i stället för musik”.

Den dag i april 1937 då Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni uruppfördes i Leningrad var en ödesdag i musikhistorien.

Ett år tidigare hade Josef Stalin begett sig till Bolsjojteatern i Moskva, där man gav Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk”, som blivit en stor framgång och spelats hundratals gånger i Sovjet, Europa och USA.

Den 29-årige tonsättaren hade blivit tillsagd att finnas på plats. Han förstod att den operaintresserade Stalin skulle vara på teatern liksom en lång rad partifunktionärer – och förväntade sig att diktatorn skulle bjuda upp honom till sin loge. Så blev det inte. I stället lämnade Stalin teatern innan sista satsen börjat och tog med sig kamrat Molotov och andra av Sovjets mäktigaste personer.

Två dagar senare publicerade partiorganet Pravda en osignerad artikel med rubriken ”Virrvarr i stället för musik”. Ingen behövde tvivla om vem som skrivit texten, det var Josef Stalin själv. Artikeln var inte nådig. Musiken är en vulgär kakafoni, nervös och spasmodisk, hette det. Sista meningen var olycksbådande, ”Detta kan sluta olyckligt”.

Det här var en kuslig tid i Sovjet. Folk arresterades och mördades godtyckligt – eller skickades till gulaglägren i Sibirien. Sjostakovitj syster och svåger arresterades. Men inte tonsättaren själv.

En tisdagskväll i februari är vi ett sextiotal musikintresserade som samlats i Kärnpunktens föreläsningssal på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Musikkännaren Per Nyrén, som ofta introducerar både Kammarmusikföreningens konserter på Dunkers och symfoniorkesterns i Konserthuset, föreläser om Musiken i Stalins Sovjet.

Det handlar den här kvällen om musik och politik, om en tonsättares utsatthet i ett totalitärt och hänsynslöst samhälle. Och om musikens egenart, liksom om tonsättarnas personliga omständigheter. Vårens föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi handlar om 1900-talet, från 20-talets Berlin via mellankrigstidens USA och musikscenen i Hitlers Tyskland till Tysklands ”Zero hour” 1945 – 49.

Sjostakovitj var Sovjets främste kompositör under terrorns värsta år. Han sändes aldrig till Sibirenlägrens fasor. Julian Barnes berättar om hans öde i sin starka biografiska roman ”Tidens larm”, där Sjostakovitj i bokens inledning varje kväll står med packad väska utanför sin lägenhet, beredd på att bli hämtad av Stalins hejdukar.

Vändpunkten blev den femte symfonin. Vid konserten i Leningrad i april 1937 hände något märkligt under tredje satsen. Hela publiken började gråta, så emotionellt laddad är musiken. Sedan stod alla upp, också det hundratal utkommenderade partifunktionärer som satt i publiken. Applåderna ville aldrig ta slut.

– Jag tror att det berodde på att Sjostakovitjs musik uttryckte den förtvivlan som alla de närvarande var förtrogna med, alla hade de mist anhöriga och vänner som förts bort, säger Per Nyrén.

Den här gången var tidningskritiken positiv.

Tonsättaren svarade självutplånande:

”Symfonin är mitt kreativa svar på berättigad kritik.”

Sjostakovitj förblev livet igenom en tyst dissident i Sovjet, lojal med socialismen men kritisk till livsvillkoren i landet. Samtidigt agerade han utåt som en anpassling och uppfattades i mångas ögon som en svikare – för att inte tvingas gå i exil som så många andra sovjetkonstnärer.

Dmitrij Sjostakovitj.
Demokrati, Helsingborg

All for Sale i Peters och Palles Helsingborg?

Kajpromenaden i Helsingborg är helsingborgarnas vardagsrum. I onsdags tinade solen bort vintern i hjärtat på våryra flanörer. I skymningen flammade himlen röd över Helsingör.

Det här är den mest unika delen av Helsingborg. Människor med rötter i andra kulturer tar sig ner till havet och tar med sig vanor hemifrån, att långsamt vandra fram och åter längs ströget, nicka och le mot mötande, växla några ord med bekanta. Det är en plats för möten, för reflexion och glädje.

Kajpromenadens unika värden kunde inte förskingras, trodde man.

Men tji, så lanserades planerna på att bygga ännu ett lyxhotell, kanske bortåt 60 meter högt, nära karantänen. Biltrafiken till hotellet skulle korsa vandringsstråket. Hotellets skugga skulle falla som en knölpåk över Gröningens gräsmattor.

När jag denna aprildag som kallade sig den 27 februari anno 2019 vandrade förbi brottsplatsen känner jag fantomsmärtor. Det blev inget hotell den här gången, men med min inre syn ser jag ändå hotellet stå där.

Ännu en gång väcktes nämligen ”folkets vrede”. Den här promenaden är ju vår gemensamma egendom, vår sommarveranda mot havet, inte kan en handfull maktherrar bara överlåta platsen till högstbjudande byggföretag och hotellkedjor? Folket i Helsingborg brukar bli bortvillat. Namnlistor går direkt i papperskorgen. Men något hände, ett mirakel, planerna lades på is.

Men hur kunde stadens två mäktigaste herrar, Peter och Palle, vara så okänsliga för Kajpromenadens verkliga värden? Hur tänkte de? Kan de endast se värden i att köpa och sälja med vinst? 

De senaste årens politik i Helsingborg har präglats av det ena megalomaniska projektet efter det andra. Några har realiserats, som Arenan och den nya läktaren på Olympia, för sisådär en halv miljard vardera. Annat har stoppats, som det än mer kostsamma Landborgsgaraget och hotellbygget på Gröningen.

En ny stor fråga har blivit aktuell den senaste veckan, lika megalomanisk och infekterad: Försäljningen av kommunalägda Öresundskraft. Det handlar om en mångmiljardaffär, som troligen kommer att ge helsingborgarna dyrare el och uppvärmning, mera business i it-lösningarna och snabba cash för köparen.

I HD intervjuas Stefan Jard, professor eremitus på ekonomihögskolan i Lund. Han är något förvånad över planerna på utförsäljning och reder sakligt ut konsekvenserna av en sådan. Ju högre pris kommunen får för bolaget ”desto angelägnare blir köparen att ta ut ett högre pris på elen”, vilket drabbar elnätskunderna, som i ”stort sett är samma människor som är skattebetalare”. Jard manar till försiktighet:

– Jag tycker att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man säljer ”familjesilvret”, säger han.

De senaste åren har helsingborgarna levt i kaos när centrum grävts upp för en ny busslinje. Tänk om staden ändå hade satsat på tysta och miljövänliga spårvagnar eller på eldrivna bussar som i Landskrona? Varför kan Landskrona hitta bra och enkla lösningar när så mycket i Helsingborg förvandlas till ett offentligt Museum of Failure?

Ja hur tänker Peter och Palle? Är allt till salu i deras Helsingborg, eller uttryckt på det lokala nyspråket:

Is All for Sale i Peters och Palles Helsingborg, Forseas och SeaU:s stad ?

Fotnot 1:  Megalomani betyder storhetsvansinne.

Fotnot 2:  Peter Danielsson, moderaterna, är kommunstyrelsens ordförande.

Palle Lundstedt är stadsdirektör, känd för att ha kört över ledningen på Dunkers kulturhus genom att besluta att Museum of Failure skulle visas där för att sedan trolla fram 1,5 miljoner ur hatten för att bekosta utställningen.

Fotnot 3: Forsea är det nya namnet på Helsingörsfärjorna, tidigare Scandlines. SeaU kallas den nya konferensanläggningen vid Hamntorget och det intilliggande lyxhotellet.

Danmark, Demokrati, Flyktingar, Helsingborg

Permanenta gränskontroller från Sverige till Danmark ?

Foto: Nils Meilvang/Ritzau Scanpix

Främlingsfientliga Dansk Folkeparti vill att det snarast möjligt ska upprättas permanenta gränskontroller för alla som från Sverige vill resa in i Danmark.

Sedan 2016 har det funnits krav för resenärer som ska resa från Danmark till Sverige att kunna legitimera sig vid gränsen. Förslaget som DF presenterar i Folketinget i dagarna går ut på att permanenta gränskontroller upprättas för de som reser i motsatt riktning, skriver Berlingske Tidende.

Förslaget skulle innebära att Schengenavtalets passfrihet upphävs vid gränserna mellan Danmark och Sverige.

”Vi ser gärna att förslaget införs så fort som möjligt och tror att det skulle ha en gynnsam effekt på Köpenhamnsområdet”, säger Dansk Folkepartis Martin Henriksen. Han menar att gränskontroller skulle förhindra svenska kriminella att ta sig till Köpenhamn.

Öresundsbrons Jens Genders uttrycker oro för att en ny gränskontroll skulle kunna leda till färre resenärer över bron.

I artikeln i Berlingske nämns inget om hur de andra danska partierna ställer sig till förslaget.

Helsingborg, Helsingör, Kollektivtrafik

HH-färjornas biljetter 25 procent dyrare

 

Färjebiljetten från Helsingborg till Helsingör höjs på söndag med 25 procent, från 48 kronor till 60 kronor, skriver Helsingborgs Dagblad. Samtidigt höjs biljettpriset över Öresundsbron, men mycket mindre. Det får till följd att en resa från Helsingborg till Kastrup går upp från 205 kronor till 215.

Höjningen innebär att tågen över Öresundsbron nu är dyrast i Europa, enligt Union Internationale des Chemins de fer, UIC, som regelbundet kartlägger biljettpriser längs 103 järnvägssträckor i Europa.

De näst dyraste sträckorna återfinns i Storbritannien och Österrike. På fjärde plats ligger sträckan Göteborg – Stockholm, där dock biljettpriset är mindre än hälften av priset över Öresundsbron.

Från Skånetrafiken förklaras de höjda priserna på valutaförändringar i kursen mellan svenska och danska kronor. Inget nämns om orsaken till prishöjningen på HH-färjorna.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh protesterar mot höjningarna. Hon anser att biljettpriserna över Öresund snarare bör sänkas.

– En integrerad arbetsmarknadsregion kräver både smidiga och billiga resor. Verkligen ett tråkigt besked för Öresundspendlarna, skriver hon på sin Facebooksida.