Trumps USA har på federal nivå återupptagit avrättningarna av dödsdömda fångar. I juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer avrättats.
Svenska Amnesty med 100 000 medlemmar i Sverige har i höst prioriterat kampen mot dödsstraffet. Man konstaterar att utvecklingen i världen trots allt länge gått åt rätt håll. Sedan Amnesty började arbeta mot dödsstraffet har 90 länder avskaffat det.
Att just Trumps USA har en annan utveckling är bedrövligt och förfärande ur många synpunkter. Amnesty konstaterar att dödsstraffet inte är rättssäkert.
Matbrickan på bilden serverades som den ”dödsdömdes sista måltid” till David Spence som avrättades 1997. Tre år efter det att han ”mördats av staten” framkom nya uppgifter som klargjorde att bevisen som fällde honom var felaktiga.
I juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer dödats. Dödsstraffet i USA är inte rättssäkert. Dödsdomarna i USA är ofta starkt präglade av bristande juridiska processer, godtycklighet och rasism.
Bristerna har visat sig i de nya avrättningar som utförts. Amnesty skriver:
”För två av de tre som avrättades i juli tog det 16 timmar från avrättningens början tills dess att den dömde var dödförklarad. Det är en grymhet som är svår att föreställa sig. Vi behöver din hjälp att stoppa detta.”
USA:s förnyade användning av dödsstraffet är ovärdigt en rättsstat som vill kalla sig demokratisk.
Fotnot: Kina var det land i välden som 2018 genomförde flest avrättningen, fler än 1000, följt av Iran, Saudiarabien, Vietnam, Irak, Egypten och USA. Alla länder i Europa har avskaffat dödsstraffet med Belarus (4 avrättade) som enda undantaget. (Källa Wikipedia)
Vita Huset har blivit ett epicenter för spridningen av covid-19, skriverRobin Wright i The New Yorker. Särskilt illa har de högsta militära ledarna drabbats. På tisdagen meddelade Pentagon att hela den högsta militära ledningen, de så kallade Joint Chiefs of Staff, har försatts i karantän i två veckor. I Joint Chiefs of Staff ingår de högsta cheferna från armén, flottan, flyget, kustbevakningen och andra militära grenar.
Dessa höga militärer ansvarar för och kontrollerar världens mäktigaste militärapparat. De är de som leder krig, beordrar bombningar och verkställer speciella operationer av olika slag. De utgör också den mest kompetenta och omdömesgilla delen av den amerikanska administrationen just nu, skriva Wright.
Dessa militära höjdare isolerades sedan kustgardets vice kommendant amiral Charles Ray testades positiv för covid-19. Därefter följde man reglerna – till skillnad från andra i Washingtons politiska etablissemang.
Rays smitta har inte kunnat spåras men han besökte Vita huset för en ceremoni en dag före Trumps nominering av Amy Coney Barrett till Högsta Domstolen, ett evenemang som tycks ha fungerad som ett superspridar-tillfälle.
Ray besökte också ett möte i Pentagons bunkerlika centrum kallat The Tank, där de mest mänskliga säkerhetsfrågorna diskuteras och de mest långtgående och viktiga besluten fattas.
I mötet i The Tank deltog också marinkårens biträdande chef, General Gary Thomas, som blev den andra fyrstjärniga generalen som rapporterats smittad denna veckan.
Men inte bara höga chefer har smittats. På onsdagsmorgonen rapporterades att 70 000 militärer eller militärt anställda smittats.
Fyrtio procent av USA:s 231 militärbaser övcerhela världen har i dag resebegränsningar till följd av rapporterad Covid-19-smitta, Eftersom den smittade presidenten också är överbefälhavare är USA:s har coronaviruset nu blivit ett direkt hot mot den försvagade amerikanska militära apparaten. Och omvärlden vet det, skriver Robin Wright.
”Presidentens oförmåga att hantera covid-19-pandemin effektivt och hans misslyckande då det gäller att reducera dess ekonomiska följder har i stora delar av världen skapat bilden av ett USA i djup kris eller öppet förfall”, säger till Wright Michèle Flournoy, under Obamas presidentskap statssekreterare i det amerikanska försvarsdepartementet. ”Med tanke på det stundande valet innebär det att USA nu lever i en period av extrem osäkerhet.”
Tre grundläggande frågor om kärnvapen har i decennier förblivit obesvarade, skriver i New York Review of Books amerikanska Jessica T. Matthews i sin artikel ”The New Nuclear Threat”, som jag berört i en tidigare blogg.
Den grundläggande frågan har hela tiden varit ”Vilket är vårt mål med ett kärnvapenkrig?” Ett kärnvapenkrig har bara förlorare och kan aldrig vinnas. President Eisenhower favoriserade kärnvapen därför att de ”var så billiga”. Men det är knappast ett hållbart argument. Ronald Reagan skrev i sina memoarer att blotta tankarna att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig var ”galna, crazy”.
Eller är det som generalen Thomas Power ironiskt sa: ”Om det vid krigets slut visar sig att två amerikaner är de enda som överlevt förutom en ryss, har vi vunnit då?
Den andra frågan handlar omkärnvapens avskräckande förmåga. Det finns inga svar på detta heller, betonar Mathews. Vid tiden för Kubakrisen hade USA femtusen stridsspetsar mot Sovjets 300. Trots den 17-faldiga överlägsenheten trodde inte Kennedyadministrationen att man hade möjlighet att genomföra en framgångsrik första attack.
Den tredje frågan hänger samman med de båda andra: Vad händer om avskräckandet misslyckas? Kan kärnvapen vara användbara för att utkämpa ett krig? Knappast.
Det är också så att de ”mindre” kärnvapen (men mångfalt kraftfullare än Hiroshima) som USA nu placerar ut i en rad europeiska länder av opponenten kan uppfattas som förberedelser för en attack.
Sommaren 2017 arrangerades ett katastrofalt möte för Donald Trump i ett säkerhetsrum i Pentagon för att informera honom om kärnvapen. Han fick se diagram som visade hur USA och Ryssland framgångsrikt hade skurit ner sina kärnvapenarsenaler från 30 000 stridsspetsar till vardera 6000. Men mötet gick snett.
I ett raserianfall krävde Trump att USA:s kärnvapenkapacitet skulle återbyggas till 30 000 enheter, samtidigt som han kallade de närvarande militära och civila ledarna för ”knarkare och barnungar” (dopes and babies).
Försvarsminister Mark Esper hävdar bestämt att presidentens första prioritet är att modernisera hela USA:s kärnvapenstyrkor, inklusive nya ubåtar med ballistiska missiler, ett nytt stealth-bombplan med mera, till en kostnad av 1.7 biljoner dollar på 25 år (17000 miljarder SEK). Det är en 17 gånger större satsning än Obamas.
Markbaserade interkontinentala robotar (ICBM) utgör de mest kusliga vapnen för fienden eftersom de är utrustade med många megaton starka bomber. Men de är också de mest sårbara eftersom de är stationära i silos och lätta mål för en fiende.
Därför, skriver Jessica T. Matthews, handlar det om att ”use them or losse them”. Dessa vapen måste aktiveras utan förhansdsvarning innan åse träffas av inkommande missiler. Det innebär att presidenten har omkring tio minuter på sig att fatta beslut som hotar allt liv inte bara i det land som anfalles utan på hela vår planet.
Trumpadministrationen har därtill ägnat sig åt massiva tillbakadragande från alla internationella avtal och därmed också försvagat viktiga internationella organisationer. Det handlar om bland annat klimatavtalet i Paris, det nukleära avtalet med Iran, Avtalet om vapenhandel och WHO.
Särskilt viktiga har avtalen om vapenbegränsning varit, som sänkt takten för vapenkapprustningen från ”galopp till lunk”, skriver Matthews. Utan dessa avtal skulle de två sidorna fortfarande ha haft 65 000 stridsspetsar i stället för 13 000.
Det enda begränsande avtalet nu, START, går ut två veckor efter det att näste president installerats 2021, om det inte förlängs på ytterligare fem år. Trump vill inte förnya avtalet om inte också Kina inkluderas. Och Kina vill inte gå med, därför att både Ryssland och USA har fem gånger så många stridsspetsar som Kina.
I maj läckte uppgifter från USA att man diskuterar att bryta också avtalet om förbud mot kärnvapenprov som varit i kraft sedan tjugoåtta år. Något sådant skulle vara det värsta USA hittills har gjort, innebära ett förödande slag mot alla ickespridningsavtalet och förvandla USA till ett internationellt paria-land.
USA har tidigare gjort långt många fler kärnvapentester än andra länder, över tusen mot Kinas 45 för att ta ett exempel.
Om Trump vinner valet i november går världen mot mörknande tider utan allt kusligare kärnvapenhot. Även om han skulle förlora valet kommer det inte att visa sig enkelt att hejda det amerikanska militär-industriella komplexet som kommer att göra allt för att ta nya multimiljard-steg för fortsatt modernisering och utökning av USA:s kärnvapen.
Kanske finns det en enda möjlighet att leda till en förnyad möjlighet för förhindrad nukleär vapenspridning, skriver Matthews. Hon syftar på möjligheten att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina skulle anta den så kallade Reagan-Gorbatjov- principen, som de både ledarna gemensamt formulerade vid sitt möte 1985:
”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”.
En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.
1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.
I nya numret avNew York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.
USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.
John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.
– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.
Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.
Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.
Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.
Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.
Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.
Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.
Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:
Under många år har det republikanska partiet i USA gjort allt man kunnat för att försvåra möjligheterna att rösta för de amerikanska minoriteter där många av tradition röstar på demokraterna.
Det senaste är att Louis DeJoy, minister med ansvaret för USNP, USA:s nationella post, har gett order om stora besparingar. Han har bland annat utfärdat förbud för övertidsarbete och genomfört personalnedskärningar, med försenad postutdelning som följd. Han har också låtit montera ner postsorteringsmaskiner och tagit bort mängder av brevlådor.
DeJoy utnämndes till postminister för knappt två månader sedan. Han har gett väldiga bidrag till det republikanska partiet och är en hängiven Trumpanhängare.
Trump har återkommande attackerat systemet med poströster, som han (lögnaktigt) hävdar möjliggör valfusk. Men för många är poströstning den enda möjligheten att rösta under den pandemi som i USA hittills har skördat mer än 168 000 döda.
På lördagen protesterade upprörda amerikaner utanför Louis DeJoys hem i Washington. De motsatte sig de stora nedskärningarna av posten, som kan komma att påverka presidentvalet i november.
En som också protesterade var förre presidenten Barack Obama:
– Min fråga är hur republikanerna kan vara så rädda för att människor vill rösta att man är beredda att montera ner grundläggande viktig infrastruktur för det amerikanska samhället.
Obama uttryckte också en allmän oro över förutsättningarna för presidentvalet i november och hur den nuvarande administrationen hotar demokratin.
Julian Zelizer, kommentator för CNN, reagerar mot Trumps attacker mot den amerikanska posten i en opinionsartikel på CNN:s sajt. Han menar att den förre presidenten har en viktig funktion inför det stundande valet. Som en röst som många lyssnar på kan han övervaka USA:s institutioner och slå larm också i andra fall när den demokratiska och valmässiga infrastrukturen utses för press och hotas.
Donald Trump sätter sig skamlöst över grundläggande demokratisk anständighet i attacken mot den amerikanska posten. Världen kan vänta sig mer av liknande utspel inom de kommande dryga två månaderna.
Trumps och Louis DeJoys attacker mot den amerikanska posten uppenbarades först när fackföreningsledaren Kimberly Karol i en intervju berättade att högarna av post snabbt ökade på många postkontor samtidigt som nödvändiga maskiner monterades ner.
Turerna kring Öresundskraft, Helsingborgs kommunalt ägda energiverk, ska granskas externt, skriver Helsingborgs Dagblad och ställer i rubriken frågan: ”Har allt gått rätt till?”
Nejsidan vid folkomröstningen den 12 januari om stadens planerade försäljning av det kommunala energibolaget Öresundskraft slutade med ett rungande nej. Med ett valdeltagande på över 50 procent (högt för en lokal folkomröstning) segrade nejsidan med oslagbara 96,4 procent av rösterna.
Det fanns många orsaker till detta nej till stadens styrande politiker. Det handlade om sakfrågan, att det var en dålig affär för Helsingborgs stad. Varför skulle annars ett statligt pensionsbolag vara berett att lägga 12,4 miljarder på ett köp av Örersundskraft, om det inte sågs som en mycket säker långsiktig placering? Det handlade också i hög grad om det framtida miljöarbetet i staden.
Det här skulle bli den största affären i Helsingborgs historia. Den började planeras hösten 2018 kort tid före valet. Vem visste vad som skedde? Varför informerades inte väljarna? Det har hävdats att bara tjänstemän drog igång projektet – och att dessa utan anbud kontrakterade två extremt dyra konsultfirmor för att hantera försäljningen. Vem agerade, vem var informerad, varför fick väljarna i valet inte förhålla sig till planerna?
Varför valde man att anlita det amerikanska konsultbolaget A&M, Alvarez&Marsal, där den ledande personen för uppdraget i Helsingborg är återkommande politisk kommentator i Trumpvänliga ultrakonservativa Fox News??
A&M har ett förflutet som får mig att känna rysningar. Det handlar om L&M alltså Lehman Brothers konkurs. Wall Street Journal rapporterade.
När den ökända amerikanska banken Lehman Brothers kollapsade 2008 ledde det som bekant till en internationell ekonomisk kris. Konsultfirman A&M var länge engagerad i kraschen. Man tog hyggligt betalt, kan man säga. Jag har sett uppgifter på fem miljarder kronor. Kanske gjorde man ett bra jobb, vad vet jag. Men klivet från Lehman Brothers till Öresundskraft är trots allt ganska långt.
Kommunstyrelsens ordförande moderate Peter Danielsson har i andra sammanhang behandlat kommunen som sitt privatägda företag. Var han verkligen som hävdats ovetande om det som skedde? Vilken roll spelade stadsdirektören Palle Lundberg? Kan en stadsdirektör spendera tiotals miljoner på konsulter utan att informera kommunstyrelsens ordförande?
Frågorna står som spön i backen när jag i minnet går igenom turerna kring försäljningen och känner att min upprördhet bara tilltar. Men Peter Danielsson kallar i HD den kritik som blåst som en orkan och som visade sig i valresultatet, de 96,4 procenten nej, för ett ”misstänkliggörande”.
– Vi vill inte att det ens ska kunna hävdas att vi försökt mörka något. För vi har inget att dölja. Nu får vi en extern utredning också, och det är väl bra i så fall, säger han.
”Är väl bra”, säger Danielsson. Jo man tackar. Som politiker borde hans karriär i Helsingborg vara över med den här skandalösa affären.
Stadsdirektören Palle Lundberg stod bakom beslutet att säga nej till att släppa fram Folkinitiativets Bert Alfsons förslag på en extern granskning av Öresundskraftsaffären, skrev Helsingborgs Dagblad i mars, se min kommentar i en blogg här.
”Stadsdirektören stoppar granskning av sig själv i Öresundskraftsaffären” var min rubrik i sammanhanget.
Politiker som agerar så brukar inte bli långvariga på sina positioner och stämplas som demokratifientliga. Detsamma borde gälla stadsdirektörer.
Det är sannerligen tid för en rejäl extern granskning inte minst av de båda nämnda herrarna men av hela den politiska processen när en klick politiker/tjänstemän under stort hemlighetsmakeri satte sprätt på så där 25 – 30 miljoner på konsulter och var noga med att inget skulle läcka ut i den lokala valdebatten. Och hur man var beredd att genomföra en mångmiljardaffär utan att informera helsingborgarna. Förskingring skulle nog somliga kalla ambitionerna.
Ytterst var det frågan om grova brister i den lokala demokratin, som utformningen av den första valsedeln, en partsinlaga, valet av valdag alldeles efter nyårshelgen, uppmaningarna från ledande politiker till folk att inte rösta i folkomröstningen och oviljan från de som drev frågan att delta i något som helst valdebatt inför folkomröstningen.
Låt oss nu sätta vårt hopp till att den externa granskningen en gång för alla skingrar rökridåer och ger helsingborgarna sanningen och inget annat än sanningen.
Efter de 96,4 procentens enade front mot försäljningen är allt annat orimligt.
Joe Biden, demokraternas presidentkandidat, tillkännagav sent på tisdagskvällen svensk tid att han kommer att ställa upp i valet i november med Kaliforniensenatorn Kamala Harris, som vicepresidentkandidat.
Eftersom Biden, som fyller 78 i november, inte förväntas ställa upp i valet om fyra år för en andra presidentperiod talar mycket för att Kamala Harris kommer att bli demokraternas kandidat i det valet.
Kamala Harris har indiskt och jamaicanskt påbrå och har varit en av favoriterna till Bidens vicepresidentpost inför det viktiga valet.
Hon tillhör inte direkt partiets vänsterdel och beskrivs av New York Times som en ”pragmatisk demokratisk politiker”. Hon har spelat en ledande roll under Black Lives Matter-demonstrationerna mot polisvåld efter det brutala mordet i Minneapolis på George Floyd. Amerikanska medier har beskrivit henne som ”en kvinnlig Obama”.
I ett porträtt av henne i The New Yorker för en månad sedan var rubriken ”Är hon en som försvarar status quo eller en kraft som kämpar för förändring?”
Kamala Harris är 55 år. Innan hon 2016 valdes till senator för Kalifornien var hon delstatens justitieminister.
Hon är den första med indisk bakgrund som nominerats till en nationell post av ett av de stora partierna och den fjärde kvinnan i USA:s historia som kandiderat för någon av de två presidenttjänsterna. Den ena i modern tid var förstås Hillary Clinton 2016, den andra Sarah Palin 2008, republikanernas donna från Alaska som presenterade sig som Rysslandskännare eftersom Alaska ligger så nära Ryssland. Ingen kvinna har hittills blivit vald.
Kamala Harris ger den kommande presidentvalskampanjen en väsentligt mycket mer energifylld framtoning än Joe Biden, skriver New York Times.
Hennes personliga identitet och familjehistoria kommer att uppfattas som inspirerande av många amerikaner, tror samma tidning.
Joe Biden och Kamala Harris kommer formellt att utses till det demokratiska partiets bådas presidentkandidater vid ett i huvudsak virtuellt konvent som genomförs i Milwaukee i Wisconsin i nästa vecka, 17 – 20 augusti.
Fotnot: Den allra senaste opinionsundersökningen, presenterad av Monmouth University, visade att Joe Bidens stöds av 51 procent av de registrerade väljarna mot Donald Trumps 41 procent.
Timothy Snyder, professor i historia vid Yaleuniversitetet och författare, skriver i Dagens Nyheter om politikers sätt att kommentera och hantera politiska val. När jag läser artikeln kommer jag att tänka på de många olustiga turerna i samband med försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft i Helsingborg, metoderna med vilka namninsamlingen med krav på folkomröstning i frågan och själva folkomröstningen hanterades.
Snyder använder ordet ”fascism”, som givetvis inte hör hemma i den helsingborgska kontexten. Däremot gav de styrande allianspolitikerna, med kommunfullmäktiges ordförande Peter Danielsson (M) i spetsen, återkommande uttryck för arrogans mot de demokratiska procedurer och folkliga rättigheter som folkomröstningen byggde på.
Till saken hör att en liknande arrogans har präglat politiken i Helsingborg under ett decennium eller mer, när krav på folkomröstningar efter namninsamlingar inte välkomnats som ett positivt demokratiskt inslag utan behandlats som ett problem. Folkligt engagemang har behandlats som grus i maskineriet.
Timothy Snyder skriver:
En fascistisk bruksanvisning för att kommentera politiska val skulle kunna ställas upp i åtta punkter: motsäg dig själv för att testa dina anhängares trohet; ljug rejält för att dra uppmärksamheten från grundläggande fakta; fabricera en kris; utse fiender; vädja till stolthet och förödmjukelse; uttryck motvilja mot röstning; utså tvivel om demokratiska procedurer; sikta mot personlig makt.
Åter till Helsingborg. De ledande politikerna i alliansen uttryckte genuin motvilja mot röstning, genom att öppet deklarera att de själva inte tänkte rösta. De deltog inte heller i någon valkampanj och bestämde valdagen kort tid efter jul på ett sätt som försämrade möjligheterna för ett högt valdeltagande.
Nog skapade man en kris för att skrämma helsingborgarna. I en artikel 30 dagar före valet skrev HD:s Truls Nilsson om ett möte i rådhuset.
– Fattar vi inte beslut [att sälja Öresundskraft] så har vi inte de pengarna, säger Peter Danielsson (M).
Alltså, ett nej till försäljningen i folkomröstningen skulle allvarligt skada stadens ekonomi för lång tid.
Liknande ”hot” om negativa konsekvenser för stadens ekonomi uttrycktes av två av stadens övriga ledande politiker i samma artikel. Det handlar om försäljningen av Öresundskraft för 11,2 miljoner, vilka ska ligga till grund för en stiftelse:
– En stiftelse som för all framtid ger tillskott till välfärden, säger Maria Winberg Nordström (L).
– Vi ser till att den här dyrgripen inte försvinner, utan säkrar en bra avkastning framgent, säger Lars Thunberg (KD). Den årliga summan från stiftelsen motsvarar en skattehöjning på 50 öre per intjänad hundralapp, understryker de också.
Ett nej betyder också stor risk för höjd skatt, tolkar jag de här utsagorna.
I valet röstade 96,4 procent av helsingborgarna nej till de här tre politikernas vision att sälja Öresundskraft. Helsingborgarna litade med all rätt inte på vad de här tre politikerna propagerade för. Därmed föll förslaget. Öresundskraft förblir i kommunal ägo.
Har de styrande politikerna dragit några slutsatser av det för dem förkrossande valnederlaget? Inte vad jag kan se? Nya frågor har drygt upp när man har krävt genomlysning av vem som just före valet 2018 drev frågan om en försäljning och vilka som ansvarade för att anlita en dyrbar konsultfirma i New York med band till både Donald Trump och den högerpopulistiskas tv-kanalen Fox News. Kraven har avvisats utan argument.
Det är pinsamt, riktigt obehagligt, som om 96,4 procent inte betydde något, som om inte det politiska klimatet i Helsingborg med det måste förändras.
För övrigt handlar Timothy Snyders artikel om annat som ligger långt från Helsingborg, som Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil, vilken Snyder menar har fascistoida drag. Det gäller till exempel Trumps utspel om att ändra valdagen och skjuta på presidentvalet på en oviss framtid, på liknande vis som Kina nu gjort i Hongkong med ett annat val. Med Coronapandemin som svepskäl är valet framflyttat ett år.
Fotnot: En tidigare blogg om Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil finner du här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12745
Den första atombomben ”Little Boy” vägde 4500 kilo och innehöll 64 kilo utarmat uran. Klockan tre på morgonen den 6 augusti 1945 lämnade ett B-29 bombplan den japanska flygplats där Little Boy satts samman. Målet var den japanska hamn- och militärstaden Hiroshima. I ett speciellt mörkt utrymme på planet dinglade bomben från en ensam krok. Under färden gick två män in till bomben och osäkrade den.
Klockan var 8.16 när Little Boy släpptes mot Aioi-bron i hjärtat av staden, mitt i ett bostads- och handelsdistrikt. Efter 44 sekunder detonerade den på en höjd av 580 meter.
På marken under explosionen steg temperaturen till 5500 grader, nära hettan vid solens yta. Hundratals bränder flammade upp. Ett svampmoln steg en och en halv mil upp i luften.
Endast 1,38 procent av det anrikade uranet genomgick en kärnklyvning. Det mesta omvandlades till lättare grundämnen. Men 0,7 gram uran-235 förvandlades till ren energi, enligt principen för Einsteins relativitetsteori, E = mc2.
80 000 människor dödades omedelbart, två tredjedelar av byggnaderna förstördes.
0,7 gram uran-235 förvandlat till energi dödade 80 000 ovetande civila.
0,7 gram, det är ”lättare än en dollarsedel” skriver Eric Schlosser i sin bortåt 800-sidiga ”Bomben. Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, utgiven på svenska av Ordfront 2014 i översättning av Stefan Lindgren.
I dagarna är det 75 år sedan USA fällde de två första atombomberna över Hiroshima (6.8 45) och Nagasaki (”Fat Man”, 9.8.45). Världen blev en annan. Hotet om ett kärnvapenkrig har sedan dess hängt som ett hot över mänskligheten, men – ännu inte – utlösts, trots en rad kusliga incidenter.
Risken för ett kärnvapenkrig förefaller i vår tid vara större än någonsin, större än något annat hot mot mänskligheten, men alltför sällan debatterad.
De avtal mot kärnvapenspridning som funnits mellan USA och Ryssland är uppsagda. USA:s demagogiske president Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”. Trump har inlett en satsning på militarisering av rymden. Han vill också att USA ska installera en ny generation kärnvapen, sammanlagt 180 nya kärnvapen, i fem europeiska länder, däribland Tyskland, Turkiet och Italien, kanske redan 2020.
De nya atombomberna,US B61-12, är betydligt mindre än tidigare kärnvapen därtill styrbara med hög precision. Syftet är, heter det, att minimera så kallad ”collateral damage”, alltså icke åsyftade skador, särskilt på civila, och att minimera det radioaktiva utfallet.
Därmed blir tröskeln lägre för att använda dessa nya kärnvapen.
Enligt en färsk rapport från ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, satsade år 2019 världens nio kärnvapenstater 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan. USA står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar.
Hiroshimabomben var 20 kiloton. Vi vet vilka skador den förorsakade. US B61-12 kommer att produceras i fem storlekar, 5, 10 eller 50 kiloton och kan ställas in för detonation i luften eller på marken. Den är bara 3,6 meter lång och väger 350 kilo.
Det finns olika katastrofscenarier. Ett ”lokalt” kärnvapenkrig mellan kärnvapenstaterna Pakistan och Indien skulle kunna bli en global miljökatastrof med två miljarder döda, genom den massvält som blir orsakas av den atomvinter som följer ett kärnvapenkrig, skriver Svenska Läkare mot Kärnvapen.
2018 tilldelades ICAN Nobels Fredspris, för sitt arbete med att göra kärnvapen olagliga. Sverige var ett av de drivande länderna bakom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen som antogs av 122 länder i FN sommaren 2017.
Sverige har dessvärre ännu inte ratificerat avtalet, till följd av inrikespolitiska motsättningar och trots att en överväldigande del av svenska folket är för detta, vilket också innebär en lojalitet mot FN-systemets ickevåldsbaserade värderingar.
För att förbudet ska vinna laga kraft behövs 50 ratificeringar. Botswana blev det fyrtionde. Det skedde den 15 juli, på 11-årsdagen av Pelindabaavtalet, som 2009 proklamerade nästan hela Afrika som en kärnvapenfri zon.
På torsdagsmorgonen amerikansk tid twittrade USA:s alltmer öppet odemokratiske president Donald Trump att han vill skjuta på det kommande presidentvalet, som enligt grundlagen ska hållas den 3 november, eller med konstitutionens formulering den första tisdagen i november vart fjärde år.
Förslaget möttes direkt av motstånd också från ledande republikanska politiker och lär knappast genomföras. Men det är ett tecken på att för Trump är alla medel tillåtna för att han ska vinna valet i november.
Presidenten har också lögnaktigt gång på gång sagt att poströster ökar antalet försök till valfusk, vilket man väntar kommer att bli ett tema i hans valkampanj.
Trump har den senaste tiden återkommande överträtt gällande regler för sina befogenheter. Hans sätt att använda federala poliser i en rad demokratiskt styrda städer som Portland i Oregon, Seattle och Chicago mot Black Lives Matter-rörelsens i det stora hela fredliga demonstranter har väckt våldsam indignation, inte minst därför att de nämna städernas borgmästare satt sig emot aktionen. Borgmästaren i Portland blev själv attackerad av tårgas.
Oregons guvernör skrädde inte orden. Han kallade de federala styrkorna i Portland för en ”ockupationsarmé” och Trumps trupper, skriverThe Guardian.
Presidenten har inte befogenhet att sätta in trupper mot lokala beslutsfattares vilja, som vore det hans egna privatarmé. Han hade inte heller befogenhet att i Washington använda sig av USA:s högst rankade general i stridsuniform för att följa med honom i en PR-aktion där han höll upp en bibel framför en kyrka. Generalen bad i efterhand offentligt om ursäkt för sin medverkan i spektaklet.
En president som gång på gång bryter mot lagar beter sig kriminellt och därtill är fullständigt oberäknelig och ständigt agerar efter sin egennytta, är farlig för sitt land. När det gäller USA:s president är han ett hot för hela världen, med sin makt över kärnvapen och sin rätt att på egen hand starta krig.
Att som Trump nu, vilja skjuta upp presidentvalet, vilket aldrig inträffat i USA:s historia, ligger alltför tydligt i linje med hans beteende. Samma dag som han twittrade kom katastrofala ekonomiska siffror. USA:s BNP rasade förra kvartalet med 32,9 procen på årsbasis, ”det värsta kvartalet sedan andra världskriget, konstaterar The Guardian.
Samtidigt registrerade sig närmre en och en halv miljoner amerikaner som nya arbetslösa under den förra veckan.
En tredje för Trump negativ nyhet var beskedet att antalet covid-19-döda i USA nu överskrider 150 000. Som en följd har några delstater som nyligen öppnat sin ekonomi åter stängt ner den. Antalet smittade i Kalifornien, Florida och på andra platser stiger fortfarande.
USA:s politiska situation är kritisk och perioden fram till novembervalet kan präglas av oväntade utspel.