Bara två av tio fjärdeklassare tycker mycket om att läsa, enligt en stor undersökning. Det är hälften så många som genomsnittet i EU. I början av 2000-talet svarade en majoritet av eleverna i samma undersökning att de i vart fall tyckte om att läsa, idag är det färre än hälften.
Några år senare i livet för skolungdomarna är det ännu sämre. Enligt den stora undersökningen PISA är det en majoritet av de svenska 15-åringarna, som säger att de ”bara läser om de måste”. Och andelen som inte alls läser skönlitteratur minskar snabbare i Sverige än i andra OECD-länder.
I längden är det här ohållbart, skriver Gustav Fridolin, i dag folkhögskollärare, tillsammans med juristen Anna Medin och undervisningsrådet Tove Mejer i en debattartikel i onsdagens Aftonbladet. Där presenterar de sitt betänkande Skolbibliotek för bildning och utbildning, SOU 2021:3, vilket de på tisdagen överlämnade till utbildningsminister Anna Ekström och regeringen.
Uppgifterna om det sjunkande läsandet i tonårens formativa år är djupt sorgligt. Barn som växer upp utan ett levande förhållande till läsning förlorar så mycket. En anledning är säkert den digitala världens expansion. Även om de smarta telefonerna och läsplattorna till en del bygger på läsningen är det ofta av ett annat slag än det traditionella bokläsandet, e-böckerna undantagna.
Skolornas ansvar för att stimulera till läsning är avgörande. Då tänker jag inte bara på läs- och pluggläsning utan på läsning i vidare mening, inte minst av skönlitteratur. I den nämnda artikeln heter det bland annat:
” När vi läser längre texter övar vi oss i att försöka förstå det svåra och sammansatta. Vi stannar upp och koncentrerar oss, i stället för att swipa till nästa budskap. Med all information tillgänglig i fickan hela tiden, blir de långa resonemangen som är skrivna för att hålla över tid ännu viktigare.
När vi läser skönlitteratur sätter vi oss in i andras sammanhang, vi stärker vår förmåga att se andra människor och livsvillkor.”
I privatskolornas tid har hela skolsektorn utsatts för en osund ekonomisk konkurrens. Många friskolor har lägre lärarlöner. Skolbibliotek och matsalar har ofta sparats bort.
Den nämnda utredningen syftar mycket vällovligt till en ny skärpt skollag som gör som gör skolbibliotek av hög klass obligatoriska:
”Vi har haft regeringens uppdrag att ta fram förslag på en ny lagstiftning som garanterar alla elever likvärdig tillgång till skolbibliotek av hög kvalitet. I dag lämnar vi vårt förslag på skärpningar i skollagen och läroplanerna.
Vi vill att det uttryckligen ska framgå av skollagen att alla skolor ska ha ett skolbibliotek med både tryckta böcker och digitala medier.
Det räcker inte med några spridda hyllor, utan utbudet ska vara samlat och hålla hög kvalitet. Det innebär till exempel att det behöver finnas både sakprosa och skönlitteratur, och böcker för olika åldrar och på olika språk.”
Man kräver vidare att skolbiblioteken ska vara bemannade, i första hand av personer med examen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Det i sin tur kräver förstärkta högskoleutbildningar och möjligheter till vidareutbildning.
Artikelförfattarnas viktiga slutsats är att skolans uppdrag är mer än bara kunskapsförmedling:
”Skolbiblioteket är det fysiska uttrycket för skolans bildningsuppdrag, större och bredare än enbart kunskapskraven. Här växer elever till demokratiska medborgare med en vilja att förstå världen och verktyg att förändra den.”
