Kategoriarkiv: Finland

Demokrati, Finland, Flyktingar, Förintelsen, Gotland, Helsingborg, Miljöpartiet, Moderaterna, Nato, Nazismen, Ryssland, USA, Vänsterpartiet

Riksdagen fattar beslut om svenskt Natomedlemskap

Riksdagen röstade på onsdagen för svenskt Natomedlemskap efter en behandling av frågan som inte lever upp till grundläggande demokratiska principer. Sverige har i opinionsundersökningar under mycket lång tid haft en klar majoritet av Natokritisk befolkning. Att många bytt åsikt under den senaste tiden hänger samman med Rysslands folkrättsvidriga krig mot Ukraina och är begripligt. Men beslut fattade av rädsla och i stort sett utan någon offentlig debatt är okloka. Också detta.

Med röstsiffrorna 269 mot 37 röstade riksdagen för svensk Natoansökan och -anslutning. Bara två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, röstade mot beslutet.

– Detta är ett av de viktigaste säkerhetspolitiska besluten någonsin för vårt land, sade utrikesminister Tobias Billström (M), skriver Dagens Nyheter. 

Visst är det ett viktigt beslut, men det är otroligt uselt analyserat och genomlyst.

”Vänsterpartiets politik leder Sverige till krig och misär”, pladdrade moderaten Ann-Sofie Alm, vad hon nu menade med det.

Den farligaste konflikten för Sverige är att bli en del av en storkonflikt mellan Ryssland och USA. Med kärnvapen på svensk mark skulle risken för ett kärnvapenkrig i Sverige och mot Sverige öka dramatiskt, oavsett vad Alm tycker. 

På Gotland står amerikanska Patriotmissiler riktade eller möjliga att rikta österut. Också dessa kan bli mål i en krigssituation som kan alldeles särskilt drabba och sarga Gotland och Sveriges östra delar.

Helsingborgs hamnar och läge vid Öresunds smalaste del gör staden till ett mål för en angripande makt som vill kontrollera vattenvägarna och därmed också till ett tänkbart prioriterat mål vid ett kärnvapenkrig.

Ingen talar om konflikter som kan lindras eller förvärras. Ingen tycks ha en tanke på konsekvenserna av Natobeslutet.

Sverige har varit alliansfritt under över 200 år och samtidigt levt i fred, utan att bli inblandade i de stora krigen, som drabbat våra grannländer. Detta trots att grannarna var mycket farligare då, som Nazityskland och Sovjetunionen. 

Alliansfriheten har varit något positivt, en del av min egen och många andra svenskars nationella identitet. Allt har inte varit enkelt, men ändå.

Sverige har trots alla ”snedsteg” kunnat spela viktiga roller i olika sammanhang, fredsbyggande och konflikthanterande liksom inte minst genom att ta emot flyktingar från våra grannländer. 7000 danska judar kom hit hösten 1943 för nu 80 år sedan. För många från Finland och de baltiska länderna var Sverige ett viktigt välkommande land att fly undan krigande sovjetiska och nazistiska trupper.

Att Sverige som demokratiskt land nu fattat ett så dramatiskt beslut utan ens en rudimentär offentlig diskussion om för- och nackdelar med alliansfrihet eller om konsekvenserna av kärnvapenutplaceringar i Sverige är bedrövligt och tyder på djup politisk inkompetens. 

Och hur är det med Sveriges roll i tänkbara storkonflikter i de arktiska haven, där både olja och andra naturresurser kan skapa förutsättningar för militära konfrontationer? Ska Sverige gå in i ett möjligt krig i Arktis för att säkra USA:s intressen?

Hur ska ett militariserat Nato-Sverige på allvar kunna bygga fred. Hur ska ett Natobeväpnat Sverige kunna leva upp till välfärdens utmaningar. Frågorna är många.

Bilden: Bilden: Med röstsiffrorna 269–37 klubbades på onsdagseftermiddagen Sveriges anslutning till Nato. 43 ledamöter var frånvarande. Foto: Roger Turesson/Dagens Nyheter.

Finland, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Okategoriserade, Östersjön, Ryssland, Sverige, Ulf Kristersson

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

Belarus, Film, Finland, Flyktingar, Musik, Ryssland

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.
Finland, IS, Krig och fred, Sverige, Syrien

Ta Hem de svenska IS-barnen och deras mammor! Om Finland kan bör vi kunna

Skärmdump Dagens Nyheter. Bilden från 2019.

Svenska medborgare sitter nu frihetsberövade i läger i kurdiskt kontrollerade nordöstra Syrien. Det rör sig om 25 svenska kvinnor med trettiotalet barn. Situationen är så allvarlig att FN upprättat en ”skammens lista” över de länder som inte tagit hem sina medborgare, däribland Sverige, skriver Jan-Olov Karlsson Fält och Klas Corbelius, båda aktiva i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen i en debattartikel i socialdemokratiska Aktuellt i Politiken 15/21.

Barnen far väldigt illa i lägren. De har inte tillgång till sjukvård, , utbildning och näringsrik mat. De kan inte leka och får inget som helst stöd i sin totala utsatthet, trots att de skulle behöva rehabilitering för att bearbeta sina trauman.

I lägren kan en del av de svenskor som varit anknutna till IS misstänkas för allvarlig brottslighet. Det är skälet till att Sverige inte velat ta hem någon av dem.

Men, skriver de båda författarna. Barnkonventionens artikel nio omöjliggör att barnen separeras från sina mammor. Enda möjligheter är att mammorna får följa med sina barn hit för att i Sverige få individuell och rättssäker prövning av expertmyndigheter.

Det kurdiska självstyret har upprepade gånger uppmanat länderna att ta hem sina medborgare. Att inte göra det innebär bara att problemen skjuts på framtiden, skriver Karlsson Fält och Corbelius. När barnen blir äldre utan att få någon hjälp riskerar de försvårad rehabilitering och bestående skador. Samtidigt kan lägren ”på samma sätt som Guantánamo bli verktyg i extremisternas propaganda”.

Sanna Marins socialdemokratiskt ledda regering i Finland har valt en annan linje än den svenska genom att ta hem barnen och om så varit nödvändigt också deras mammor. Debattartikeln avslutas med uppmaningen: ”Om Finland kan, så bör vi kunna”.

Arbete, Danmark, Finland, FN, Island, Norge, Sverige

Finntopia – Finland världens lyckligaste land

Ledarna för de fem finska koalitionspartier som styr Finland sedan december 2019. Centerpartiets Katri Kulmuni lämnade sin post som biträdande statsminister i juni 2000, men ersattes då av Annika Saarikko, i trettioårsåldern. Collage Thomas Niskakangas.

Finntopia är rubriken på en åttasidig artikel i nya numret (jan/feb 2021) av New Internationalist, en tidskrift med fokus på sådant som ekologi, hållbarhet och biodiversitet. Artikeln jag syftar på är en presentation av FN:s nya ”The World Happiness Report”, som utifrån en rad noga specificerade kriterier väljer ut ”de ”lyckligaste” länderna i världen. 

Och Finland leder klart – före Danmark, Norge och Island. Finland tog förstaplatsen från Norge 2018, trots att BNP per capita var en tredjedel lägre i Finland än i Norge. Sverige ligger på en sjundeplats, klart sämst av de nordiska länderna och efter Holland och Schweiz.

Det som räknas i indexet är sådant som inkomstnivå, förväntad livslängd och nivån på social trygghet och korruption.

Exemplet Finland visar att ”lycka” inte är detsamma som ständig ekonomisk tillväxt, skriver New Internationalist.

Forskare har slagit fast att Finland har skapat sociala välfärdsstrukturer som gör att människor ”mår bra”. Viktigt i sammanhanget är hur landets immigranter uppfattar sin situation. Redan 2028 blev Finland det land i världen som kunde uppvisa högst välmående bland sina invandrare.

”Lyckan” i ett land hänger inte minst samman med den politiska stabiliteten. Finland och rankas högst av världens 178 länder vad gäller politisk stabilitet – i The Fragile State Index.

”Det är lättare för ett folk att vara ”lyckligt” om deras stat är stabil, om press och medier är fria och ansvarstagande, om skolorna är välfungerande, barnens hälsa är god – liksom befolkningens.

Finland är faktiskt ett av få områden på jorden där förhållandena är sådana att människor blir nöjda, när man ”bryr sig om varandra” mer än konkurrerar.

I många avseenden i dag är Finland motsatsen till Storbritannien, där antalet hemlösa mellan 2009 och 2018 har stigit med 169 procent. I Finland har under samma tid den långvariga hemlösheten sjunkit med 35 procent och i Helsinki återstår nu bara ett enda härbärge med 50 bäddar.

Tidskriften diskuterar förstås vad det betytt för Finland att landet i december   2019 fick en ung kvinnlig statsminister, Sanna Marin, i en regering där fyra centrala ministerposter innehas av kvinnor i den ”tidiga 30-årsåldern”. Man slår fast att dagens finska regering bygger Finland till ett land med ökande jämlikhet.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt den finska debatten om Universal Basic Income (UBI), som skulle kunna innebära en helt ny välfärdsmodell. På World Economic Forum för två år sedan i Davis sa den holländske historikern Rutger Bregman att UBI är ”en fråga om frihet”.

2016 genomförde den finska regeringen ett försök där 2000 personer, alla arbetslösa när studien inleddes, fick en grundlön på  bortåt 6000 svenska kronor per månad under två år, oavsett andra inkomster och utan att ta hänsyn till om man sökte jobb eller inte. Syftet med studien var att reflektera om det nuvarande socialförsäkringssystemet kunde förenklas.

Liknande pilotstudier har utförts i amerikanska Seattle och i den kanadensiska provinsen Ontario.

”Många använde den garanterade basinkomsten till att förbättra sin livskvalitet och som ett skäl till att inte lönearbeta”, säger författaren Tuomas Muraja.

Om folk i Europa ska lära sig att konsumera mindre och förorena mindre, då måste de också producera mindre, skriver New Internationalist.

Finlands historia de senaste åren kan ge oss alla hopp, även om Finland inte är en utopi utan ett land där mycket kan förbättras.

Tidskriften citerar skotske Robert Owens, som på nyårsdagen 1816 talade till invånarna i skotska New Lanark:

– Jag vet att det går att bygga samhällen utan brottslighet, utan fattigdom och med betydligt förbättrad hälsa, samhällen nästan utan nöd och misär och med människors förnuft och glädje hundrafalt förbättrade. 

Fotnot: New Internationalists skribenter är Danny Dorling, professor i human geografi vid universitetet i Oxford och Annika Koljonen som disputerat vid Cambridge i internationella relationer och bor i Helsinki. Texten är ett sammandrag från deras gemensamma bok ”Finntopia: What we can learn from the world’s happiest country” (2020).

Två finska affischer. Den vänstra avser att locka turister. Den högra är snarare ironisk och satirisk.
Finland, FN, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge, USA

”Försvarsbeslutet gör oss rädda”: Sverige storsatsar på militär upprustning

4 kommentarer
Up to 35,000 soldiers will take part in Nato military drills across Norway – the largest the country has seen since the Cold War. Övningen genomfördes i oktober och november 2018. Vid samma tidpunkt som ”Trident Junction,” genomfördes mindre militärövningar i Finland, Island och Sverige.

Försvarspropositionen som antogs av riksdagen den 15 december innebär större militära satsningar än på flera decennier, skriver 12 för freden aktiva, nio kvinnor och tre män, under rubriken ”Satsa på fred och alliansfrihet – inte på militär upprustning och Natosamarbete!”. Bland undertecknarna finns bland annat Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning) och Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato. I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

Det svenska försvarsanslaget ökar dramatiskt med den nya försvarspropositionen, med 44 procent från 61,6 miljarder 2019 till 87,7 miljarder 2025. Det rent militära försvaret får nästan allt och civilförsvaret bara 4,7 procent.

I fredsaktivisternas text heter det inledningsvis:

”Försvarsministern har i klartext uttryckt att avsikten är att underlätta för Natotrupp att gå österut från Trondheim i Norge, dvs genom Sverige mot Ryssland! Tanken är att Sverige ska bygga upp sitt försvar så att vi ska förlita oss på ”hjälp utifrån”, dvs Nato och grannländerna. Civilförsvaret ska se till att vi klarar oss i 3 månader i händelse av kris eller krig.”

Sverige samarbetar nu med Nato i krigsövningar flera gånger om året. I Försvarspropositionen tar man inte på allvar människors behov att förebygga och motverka att konflikter övergår i förödande krig. Forskning och kunskap om konflikter och konflikthantering lyser med sin frånvaro. 

Skribenterna konstaterar att det ”I propositionen talas ganska mycket om kärnvapen, men inget om att Sverige får problem av att verka tillsammans med Nato och kärnvapenländerna USA, Frankrike och Storbritannien samt de länder (Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Turkiet) som har USAs kärnvapen. Sverige blir utsatt som möjlig krigsskådeplats i ett modernt krig där kärnvapen kommer att spela roll.”

Den 22 januari blir FN:s förbud mot kärnvapen internationell lag. ” Det är en skam att Sverige inte ratificerat och därmed inte deltar i det viktiga arbetet att få slut på testning, utveckling, tillverkning, lagring och överföring av kärnvapen till andra. Kärnvapen hotar hela planeten.”

Ett modernt storkrig kommer att föras med kärnvapen och det måste undvikas. Krig förs med hjälp av satelliter. Här är Sverige djupt involverat. Via satelliter som styrs från baser i nordligaste Sverige kontrolleras en stor del av den globala militära satellittrafiken.

Det är högtid för omtänk, konstaterar de tolv undertecknarna: ”Vi måste alla tänka om och följa FN- stadgans uppmaning om fred. En ratificering av kärnvapenförbudet och upphävande av värdlandsavtalet skulle vara en början att återföra Sverige till att bli en fredlig och fredsfrämjande buffert i världspolitiken. Försvarsbeslutet gör oss rädda.”

De som undertecknat artikeln är: Astrid Ståhlberg, aktiv i Sveriges Fredsråd, Erni Friholt och Ola Friholt, Fredsrörelsen på Orust, Gudrun Schyman, ordförande i klimatnätverket Fria Pensionärer, Helge Sonntag, ordförande i Daladistriktet av Svenska FN-förbundet, Ingalill Ek, Kvinnor för Fred Uppsala, Jan Strömdahl, Folkkampanjen Kärnkraft-Kärnvapen, Karin Utas Carlsson, pensionerad barnläkare, fil.dr pedagogik (fredsundervisning), Lars Drake, f.d. adjungerad professor, fredsaktivist, medlem i Nej till Nato, Måna Wibron, Kvinnor för Fred, Sundsvall, Staffan Ekbom, Nej till Nato och Susanne Gerstenberg, Kvinnor för Fred. 

Finland, FN, Kärnvapen, Nato, Östersjön, Putin, Ryssland, Sovjet, Sverigedemokraterna, USA

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

Centerpartiet, Finland, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Nato, Sverige, Sverigedemokraterna

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikel i Aftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP
EU, Finland, Frankrike, Spanien, Tid

Permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt

2 kommentarer
 Harold Lloyd filmen Safety Last! (1923) i en ikonisk scen som handlar om tiden.

Sommartid infördes i Sverige 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstenregeringen, skriver Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (L) och ordförande i 20145 års demokratiutredning i en understreckare i Svenska Dagbladet, ”Dags för ett slutgiltigt farväl till sommartiden?” .

I söndags återgick Sverige från sommartid till vintertid. På sydsvenska breddgrader innebar det att solen från att ha gått ner 16.34 på lördagen passerade horisonten en timme tidigare på söndagen, 15.15. Kvällarna blir mörkare.

Nu finns ett EU-beslut som går ut på att sommartiden i Europa ska slopas helt. Det började i Finland genom ett så kallat medborgarinitiativ. Om 50 000 finska väljare skriver under ett förslag måste det väckas som motion i riksdagen. Förslaget med vintertid godkändes av den finska riksdagen. Finland väckte sedan frågan i EU, där 80 procent av de deltagande 4.6 miljonerna ansåg att tidsomställningen skulle slopas.

Förra året beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas. Våren 2019 beslöt EU-parlamentet att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021 – men att varje land skulle få beställa om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

I Finland ville man ha sommartid året om, medan Sverige tycks satsa på permanent vintertid. Det skulle då innebära en tidsskillnad mellan länderna på två timmar.

Fortfarande är det oklart vilken tid Sverige ska satsa på . Vintertid skulle innebära att vi får mörkret kvällar och ljusare morgnar. Sommartid leder däremot till ljusare kvällar, när folk är vakna, menar jag som är helhjärtat för permanent sommartid – och tycker att permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt.

Permanent sommartid innebär att det svenska folket får en timme längre kvällar, vilket under sommarhalvåret ger mer tid för uteliv i detta annars så nordliga, mörka och kalla land. Det svenska Statskontoret har genomfört en undersökning som gick ut på att vi alla mår bra av permanent sommartid. Stressforskaren Arne Lowden menar i sin tur att sommartid på vintern skulle vara rent skadligt, därför att solen på vintern skulle gå upp först efter klockan nio.

Så är dock redan fallet i ett av Europas största länder, Frankrike. Paris ligger på ungefär samma breddgrad som London men har trots det centraleuropeisk tid, vilket leder till vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Frågan är långt ifrån avgjord, konstaterar Wästberg. Dock har vintermörkret nu sänkt sig över Sverige och ljuset återkommer inte förrän efter ett mörkt halvår.

Manuell omställning till vintertid i ett gammalt klocktorn. Foto: Charlie Riedel/AP.
Finland, Krig och fred, Nato, Ryssland, USA

Hotar Rysssland att anfalla Sverige?

Svenska soldater i Afghanistan. Foto: TT.

”Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken”, skriver Sven Hirdman, tidigare tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör, på sajten Alliansfriheten.se.

Regeringens bild av det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden är mörk, skriver Hirdman. Så är det i vissa avseenden, menar jag. Östersjön har blivit en konfrontationszon för USA och Ryssland. Ett framtida storkrig skulle kunna utspelas här. Om den skildringen är korrekt, vad beror det på?

Hirdman skriver att den svenska regeringen ensidigt utpekatar Ryssland som ansvarig för det försämrade säkerhetsläget:

”Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige.

Hotar Ryssland Norden och de baltiska länderna? Har Ryssland med Hirdmans ord ”onda avsikter” mot de baltiska och nordiska länderna? Skulle Ryssland planera ett krig mot dessa länder, ett erövringskrig? Är Sverige hotat av Ryssland och är det ett huvudskäl till att Sverige fortast möjligt måste gå med i Nato?

Varför skulle Ryssland erövra Sverige? För malmen och skogen? Knappast. Den sortens resonemang är inte realistiska.

Ett huvudargument för den synen på Ryssland skulle vara de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan, skriver Hirdman, men slår bort tanken, det som skedde ” bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning”.

Varför moderniserar Ryssland nu sin stridskrafter, frågar sig Hirdman och ger själv sett svar, ”för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna”.

I själva verket är det USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum, fortsätter Hirdman.

Ryssland ges också skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet.

Beträffande USA sägs i propositionen inget ont, skriver Hirdman vidare: ”Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.” Till det kan läggas USA:s långtgående planera spå att militarisera rymden på ett sätt som utgör ett dramatiskt hot mot världens folk och de nya kärnvapen som Trumps USA nu placerar ut i Europa.

Finland hart en radikalt annorlunda politik gentemot Ryssland och en säkerhetspolitiska doktrin där man infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, något motsvarande saknas i de svenska koncepten.

Sverige har sedan 200 år haft en framgångsrik säkerhetspolitik, betonar Hirdman, 1812 års politik, ”Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.” Efter 1991 har vi officiellt hävdat militär alliansfrihet.

Hirdman avslutar sin artikel med att skriva om risker och möjlöigheter:

”Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.

Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.”

Fotnot: Sven Hirdmans artikel ”Slå vakt om alliansfriheten”, finns i sin helhet här.