Att fotografera är att se. Kameralinsen är också ett öga, ett tredje öga, skriver författaren och fotografen Otto von Friesen i efterordet till sin personliga fotobok ”Det tredje ögat” edikt.
I vår tid hålls mobiltelefonens kamera vidöppen mot Facebook och Instagram. Dess bilder från våra liv definierar ofta vad vi gör och vem vi vill vara, som skuggor av det nyss upplevda.
Ottos bok är något annat, ett personligt urval bilder från ett liv bakom kameran. De flesta fotografierna i boken är i svartvitt och tekniskt sätt reliker från den silverbaserade fotografins tid. De är framtagna i ett mörkrum. Vi som varit med minns dofter och upplevelser från mörkrummens magiska platser. De kan vara specialbelysta för att framhäva effekter, är fixerade och sköljda, torkade i en press, monterade. Kopiorna är framtagna med en känsla och teknik som krävde erfarenhet och speciell yrkesskicklighet.
De som inte framkallade och kopierade själva fick lämna in sina rulllar. Kodak hade som slogan ”Press the button and we’ll do the rest”, som min kompis fotografen Yngve Baum ofta påminde om. I de digitala kamerornas och telefonernas tid gäller andra kriterier, ofta att ur flöden av bilder, välja vilken som råkat bli bäst.
Fast visst, grunden är densamma, den fotograferandes förmåga att se bilden innan pekfingret mot avtryckaren slutligen frusit ett stycke tid, om inte för evigheten, så en bit på den vägen.
Den allra första bilden i boken, ”Flytta hemifrån”, visar ett barn och en soptunna på en bakgård, en pojke med sammanbiten min och en liten väska, som om han är på väg att rymma hemifrån. Är det Otto som liten, undrar och hoppas jag?
Fast egentligen spelar det ingen roll. Pojken ska inte flytta hemifrån. Eller? Jag kan inte tro det. Den talar till mitt omedvetna, signalerar uppbrott, rymma, ge sig ut i livet – och bär på en gåta som är något annat än vad jag tror. Det är allt jag kan veta.
”Det tredje ögat” är betraktarens bok. Jag ser bilderna med mina förväntningar och fördomar, jag nalkas bildernas gåtor, som saknar svar – för den som inte ihärdigt frågar ut fotografen, om han nu ens själv minns situationen och avsikten när en viss bild togs. Därmed skulle man kunna säga att bilden fått ett eget liv, i betraktarens blick och bortom fotografens intentioner.
Bokens bilder saknar tidsangivelser och för det mesta anges inte platsen där de tagits. Det är bilder tagna under ett långt liv, från olika livsåldrar, på resor men också hemmavid. Jag ser dem, lägger in mina egna referenser i mitt seende, tolkar form och innehåll, berörs.
Genom en ”innehållsförteckning” med tumnagelsbilder sist i boken med ett eller ett par ord till varje bild ges lösa ingångar till vara bild.
Det är också en osedvanligt vacker bok, tryck på matt papper med linnepärm.
Jag gillar”Drömmen om en båt, bokens omslagsbild, en träbåt upplagd på land på en bakgård, där tvätt i bakgrunden hänger på tork, nära några tunnor och utedass. Den ser ut att ha varit med om en hel del på haven och behöver väl fixas till innan nästa färd.
Fotnot: Otto von Friesen är min vän och jag har till hans bok skrivit en eftertext, ”I betraktarens öga”.
