”Kallt krig mellan USA och Kina?” är den olycksbådande rubriken över en artikel på Arena Essä, skriven av Börje Ljunggren, före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna (2017).

Xi Jinpings makttillträde 2012 innebar början till en ny och annorlunda politisk inriktning för Kina, konstaterar Börje Ljunggren. Under de elva år som gått sedan dess har mycket förändrats i världen.

Två år efter Maos död inledde Deng Xiaoping en nyorientering. Under slagorden”reform och öppning” skapade han en politik som fick Kina att utvecklas i riktning mot det som blivit dagens ekonomiska stormakt.

Under sitt decennium vid makten har Xi, skriver Börje Ljunggren vidare, rört sig bort ifrån Dengs reformorienterade partistat till en virtuell kontrollstat, en ”controlocracy”, med allt större räckvidd.

Kina har blivit ett land med snabbt ökande både ekonomisk och militär makt. Därmed befinner sig USA och Kina nu på en djupt oroande kollisionskurs, menar han.

Risken för ett storkrig mellan de båda stormakterna ökar påtagligt med den nya sithuationen, skriver Börje Ljungren: ”Maktförskjutningar av den omfattning vi nu bevittnar har genom historien alltför ofta lett till krig, men inte sedan Hiroshima.”

Avsaknaden av kinesisk-amerikansk institutionell arkitektur är allvarlig. Mot slutet av Obamas tid som president växte misstron påtagligt, men det fanns ett hundratal arbetsgrupper på olika nivåer, inklusive årliga utrikesministermöten. Allt avvecklades under Trump, och återuppbyggnaden återstår. Ingen del av världen lämnas oberörd. Taiwan blir ett dramatiskt exempel på de risker som världen nu står inför.

Ändå måste i en framtida värld USA och Kina samexistera, fortsätter Börje Ljungren. Den insiktsfulle förre australienske premiär- och utrikesministern och Kina-kännaren Kevin Rudd skriver om en “organiserad strategisk konkurrens”.

Det kräver, menar Kevin Rudd, upprättandet av vissa hårda gränser för respektive lands säkerhetspolitik och agerande, men medger full och öppen konkurrens diplomatiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Det skulle också göra det möjligt för Washington och Peking att samarbeta inom vissa områden, bilateralt och i multilaterala fora.” Att konstruera ett sådant ramverk skulle, konstaterar han, vara svårt, men ändå möjligt, och “alternativen är sannolikt katastrofala”.

USA och Kina står tillsammans för en mycket stor del av världsekonomin. Dessutom svarar länderna gemensamt för 40 procent av de globala koldioxidutsläppen. Det innebär att den globala miljöframtiden är beroende av att de båda länderna kan bygga upp gemensamma avtal om de stora miljöfrågorna, allt annat är globalt och miljömässigt förödande.

Med dåligt hanterade konflikter kan konsekvenserna bli svårhanterliga. Det gäller förstås i än högre grad de kusliga konfrontationerna med ryska kärnvapenhot som väcker djup fasa och där också ett framtida Sverige löper risk att bli indraget i en militär konflikt mellan USA och Ryssland, i all synnerhet om kärnvapen finns utplacerade på svenskt territorium.

Sedan 1969 är också Kina en kärnvapennation med 350–400 avfyrningsklara kärnvapenstridsspetsar. Detta är nu en bråkdel av USA:s och Rysslands arsenaler. Aktuella bedömningar gör emellertid gällande att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till 1000-1500 stridsspetsar år 2030, vilket skulle göra Kina till en tredje betydande kärnvapenmakt.

Putins förödande invasion av Ukraina har återigen förändrat spelplanen, fortsätter Börje Ljunggren. Han menar att de liberala demokratiernas uppslutning bakom Ukraina visar att Ryssland och Kina är på fel sida om historien, på auktoritär reträtt.

Kina har avgjort drivits närmre ett försvagat Ryssland, som är på väg att bli en kinesisk vasall, som inte får falla, och inte kan utmana Kina. USA tvingas därmed till ett säkerhetspolitiskt tvåfrontskrig.

Kommer USA och Kina att konfrontera i ett förödande ”Chip War”?, frågar sig Ljunggren och syftar på att så mycket av den viktig teknologin i dagens värld produceras i Kina och den kinesiska maktsfären.

De perspektiv som dras upp i artikeln har hög trovärdighet och är samtidigt skrämmande. I deras förlängning kan anas både ekonomiska och militära krig mellan världens mäktigaste länder där utgången väcker djup oro. Det är också svårt att se insiktsfulla och handlingskraftiga politiker som skulle kunna avvärja de faror som redan i dag kan skönjas.

I mitten av januari anmälde Helsingborgs lasarett enligt lex Maria fyra händelser till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Den höga belastningen på akutmottagningen kan ha lett till en fördröjning av livsviktig vård, varpå patienterna i tre fall har avlidit. Sjukhuschef Thomas Wallén kommenterar: ”Det faktum att vi inte kan utesluta att försenad behandling påverkat utgången i de här fallen är oerhört allvarligt.”

Händelserna gäller tre äldre kvinnor som vårdats på akutmotagningen i brist på vårdplatser under andra hälften av 2022, skev HD:s Ingrid Runsten i en kommenterande krönika 27/1 under rubriken ”Skåningarna förtjänar politiker som tar sjukhuskaoset på allvar”.

Hon konstaterade vidare att Regionstyret (M, KD, L med SD som stödparti) i dagarna beslutet om budget för 2023. Där får Skånes sjukhus räkna upp sina kostnader med 2,2 procent. Men i realiteten kan det innebära en kraftig sänkning. Inflationen är betydligt högre. Region Skåne höjer samtidigt biljettpriserna inom Skånetrafiken med bortåt nio procent för att kompensera för inflationen.

Vården tycks utifrån dessa siffror behöva spara sju procent från ett fullständigt ohållbar läge som redan har krävt många liv. 

På IVO:s listor över dysfunktionella vårdinstitutioner finns sjukhusen i Helsingborg och Sus i Lund och Malmö. Kommer deras förutsättningar ytterligare att försämras? 

”Den frågan bör besvaras av regionrådet Anders Lundström (KD) som är ordförande för sjukhusstyrelsen i Helsingborg och av regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) skrev Ingrid Runsten vidare och fortsatte:

”Skåningarna förtjänar politiker som visar att de tar sjukhuskaoset på allvar. Arbetsbeskrivningen för ett regionråd kan inte bara vara att skicka ut positiva nyheter och fina målsättningar”.

I HD kom efter denna svidande kritik ett svar (HD 30/1) från Anders Lundström (KD), ordförande i sjukhusstyrelsen i Helsingborg.

En sjukvård fri från köer kan uppnås genom att hela tiden göra ”små förbättringar”, enligt Anders Lundström. Det kommer inte behöva tillföras resurser utan i stället behöver man ”använda de resurser vi har på ett bättre sätt”.

Men jämfört med Skånetrafikens taxor som justerats upp med nio procent innebär vårdanslagen i realiteten sju procent sänkta anslag. Med ”små förbättringar” ska allt ändå låsa sig. Inga konkreta satsningar för att rädda en haveridrabbad akutvård för från totalt haveri. Det låter för mig fullständigt oseriöst.

Region Skåne ligger sämst till i hela landet när det gäller vårdköer skriver HD. Men Lundström tycks inte ta den kritiska situationen på allvar. Hans recept på att råda bot på krisen för akuten i Helsingborg låter oseriöst. 

Sjukhuset har ett förväntat underskott på 442 miljoner, däri inräknat kraftigt utökade kostnader, skriver HD. 

De styrande sjukhuspolitikerna lovar stort: inga köer till Helsingborgs lasarett 2024. Samtidigt skärs anslagen ner. 

Inga vårdköer i Helsingborg 2024, heter det. Men löftet är inte realistiskt, tycker oppositionspolitikerna.

Senast 2024 ska alla köer bort, lovar den borgerliga treklövern – M, KD och L – som styr över Helsingborgs lasarett. Löftet betyder att ingen ska behöva vänta mer än 90 dagar. 

En sjukvård fri från köer kan uppnås genom att hela tiden göra ”små förbättringar”, enligt Anders Lundström. Det kommer inte behöva tillföras resurser utan i stället behöver man ”använda de resurser vi har på ett bättre sätt”.

Danska Helle Helle, finske Lars Sund och svenske Klas Östergren, tre nordiska författare, samtalade med Föreningen Nordens Per Johansson på Dunkers kulturhusunder några timmar på lördagseftermiddagen om författarens villkor och arbete.

Evenemanget knöt an till de Nordiska bokdagarna i Helsingborg för några decennier sedan, men formen var ny – och nyskapande. I stället för att tala med de medverkande författarna en efter en provade denna Nordiska bokens dag en väl fungerande ny form. De tre medverkande fanns på scenen hela tiden, i ett vindlande och intressant samtal om det allra svåraste, vad gör en skrivande författare för att det som skrivs ska bli bra, riktigt bra?

– Hur fungerar er skrivprocess, undrade Per Johansson.

– Min egen har nog alltid sett likadan ut, berättade Klas Östergren. Jag debuterade som ganska ung och visste inte vad jag gav mig in på. I dag vet jag att man får vara glad för några timmars flow under en vecka – och att det viktigaste för en författare nog är ett par bra skor.

Klas Östergren börjar varje dags skrivande med stor glädje. Men, när det tar emot bryter han, tar en rejäl promenad – i stället för att som i yngre dagar bli störd och stressad. Därav skorna.

Lars Sund, tillika hängiven fågelskådare, delar tiden mellan romanskrivandet och den bevingade världen.

 – Romaner kräver kontinuitet. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med texten. Därför har jag den i tankarna hela tiden. Det behövs inte minst noggrannhet med detaljerna, densamma för en författare som för en möbelsnickare eller båtbyggare.

– Medan jag skriver visar jag aldrig texten för någon annan, inte heller för min förläggare, berättar Helle Helle. När jag är färdig läser jag den högt för min man. Han får lyssna men inte säga något. Så småningom kan också min förläggare läsa det jag skrivit.

– Jag använder ofta sökfunktionen på datorn för att inte samma ord ska återkomma för ofta och lägger ner stor omsorg på språket. Det gäller att skapa liv och språklig variation. Allra viktigast är nog prepositionerna.

Klas Östergren läser gärna sin text under arbete högt.

– Och jag blir generad om det, som det mest alltid är, finns något i den som jag inte begriper. Högläsningen är bra i arbetet med att slipa en text och göra den mer effektiv.

– Jag borde läsa mina egna texter oftare, bekänner Lars Sund. Det är ett bra sätt kolla textens bäring. Då jag läser funderar jag på om det finns ord som behöver bytas ut och om en metafor känns fräsch eller mest bara är en gammal klyscha. Behövs det så många ord för att säga det här?

– Olof Lagercrantz uppmanade ofta till att stryka sista meningen, minns Klas Östergren. Det är verkningsfullt.

– Jag tänker ofta på hur jag ska komma igång med ett nytt projekt och på vad min nya roman ska tillföra, suckar Helle Helle. Men så tröstar hon sig med att ”alla romaner vid något tillfälle bara bestått av en enda mening”.

– Sedan följer skrivandets alla val. Vad ska vara med, vad behöver strykas? Ibland kan jag inte låta bli att grubbla på vad det egentligen är för jobb jag håller på med.

Fotnot: Under decennier drev Per Johanssons far Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker – alltid i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson, Jörn Donner, och många andra. som alla av Arne prisades med vackra tal. Mötet med den oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som förblivit blivit en levande institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Arne Johansson avled 2017. Då hade de Nordiska bokdagarna lagts ner och med dem försvann desvärre också tanken på att ge Helsingborg en nordisk identitet, som centrum för nordisk kultur i Sverige.